31 déc. 2011

One.

One, hade jag tänkt länka till som liten plus Ane Brun-gâva till folket, sâ här den 31a.
Pâ väg dit hamnade jag via youtubes associationer pâ denna karamell. One blir mao Tvâ.

Ett. Anledning för oss alla att hurra till midnatt.



Tvâ. One.



Delade âsikter.

Det râder delade âsikter. Maken ger hennes senaste huvudvärk. Jag tycker den är fullständig lysande (och menar att han har absolut fel och att det hela beror pâ för lite lyssnande).


(Förresten är vi tvâ som tycker den är lysande. Thiiiiz day, encore, maman).

Det där med ârsslut.

Detta kunde varit jag. Fast jag bor ej i Umeâ.
Vilket fâr mig att tänka - tänk om alla bloggfavoriter hux flux bestämde sig att sluta. Vilket tomrum!
Personligen skulle jag dâ vilja inrätta en mail-klubb, där inlägg via mail utväxlades i mindre skala än worldwideweb. Men, jojagvet, det är inte samma sak och inte i bloggens anda, detta att adressera sig till nâgra fâ utvalda. Men ändâ.

Âh vad jag kommer sakna.
(Men vi har dock det här).

29 déc. 2011

Änglar, finns dom?

Oh ja, det kan ni ger er pâ. I alla fall i Bryssel. De gör en emellanât alldeles târögd.


T-a-c-k, Jorun. Nu blir det ett fröjdefullt nytt âr, även i detta huset.

Julläsning, förkylningar, sura smileys och andra braigheter.

Har nu läst julklappsbok nummer ett: Timmen mellan hund och varg, av tyska Silke Scheurermann (vars novellsamling Rika flickor översattes nyligen, minns ni?). Vet inte riktigt vad jag skall säga, samtidigt som den lockade mig tillbaka sâ snart jag lagt den ifrân mig, snyggt sprâk, sâ. Lite som fransk nutida film var för nâgot âr sen, dâ alla satt i smâ Parislägenheter med halvflott hâr - flott i bemärkelsen flottigt, otvättat - och samtidigt ansâgs chica - utan annat mâl än att dricka upp glaset, röka upp cigaretten och inte ha nâgot jobb. Fast här i klackar och bland fotografer, mâlare och reklambyrâfolk. Ungefär sâ. (Ett uttryck som hamnar i ungefär samma genre som det jag grumligt försökt uttrycka ovan. Trendigt ointressant och samtidigt användbart?). DOCK förblir jag nyfiken pâ Rika flickor-samlingen. Nâgon som läst?

En sträng förkylning förhindrar dagens ansjovisinhandling. Mao lär det inte bli mer jul till nyâr än det var till jul i detta hus. Jansson, ni vet. Vem vet. Sista chansen är imorgon, vem vet om allt dâ känns bättre för Janssonspartnern?)

Lillo skall alldeles snart pâbörja näst sista dagisdagen. Pâ tisdag börjar allvaret. 8.30 pâklädd och redo pâ plats var dag, jag undrar hur detta skall gâ och jag som alltid hatat tidiga morgnar och sâ vidare. Lillos bästis, som nu byter skola sâ de börjar tillsammans, vilket är fantastiskt, visade oss sin pärm som hon fâtt med sig hem frân skolan hon lämnar. Teckningar pâ vilka var häftade en liten lapp: Mâl: xxx. Instruktioner: xxx. Typ: Mâl att rita runda cirklar och instruktion att hâlla sig innanför rutan och fast i pennan pâ rätt sätt. Pâ vissa syntes nedtill en stämpel med en smilande smiley. Pâ andra, en sur. En treâring mâste ju fâ veta att han eller hon inte lyckats med övningen, inte sant. Du är dâlig pâ teckning, min vän, din gran ser konstig ut, men det gör inget, du blir säkert duktig pâ matematik skall du se.

Det var väl det. Just nu:

Han (vid âsynen av en liten som bankar en golvlampa i väggen):  Nej! Sâ gör du inte med lampan. Du fâr inte förstöra den, hör du det? Det är inte snällt, jag blir ledsen om du förstör min lampa.
Hon: Men, du vet... Det är inte bara din lampa, det är vâr med.
Han: Sant, men du fâr inte göra sâ. Annars blir jag riktigt arg och vill inte se dig mer.
Hon: Men du. Du fâr inte skrika sâ, för dâ blir jag ledsen.
Han: Men jag blir ocksâ ledsen.
Hon: Nu fâr du inte se mig mer, gâ nu bort och jobba lite pâ datorn, annars blir jag arg. Och dâ kommer du ramla ner i vattnet, splasch!

25 déc. 2011

Juldagsmorgon

Han: Nu är det bestämt. Bestämde det i natt. Aldrig mera vin, det är självmord.
Lillan (med en halsduk i högsta hugg): Mamma, dom vägrar sätta pâ sig säkerhetsbältet i den stora bilen. Kan du hjälpa mig att sätta fast det sâ vi kan köra?

Undertecknad undrar stilla. Har förnuftets vingar seglat in obemärkt under natten?

video
 

24 déc. 2011

Julaftonsväll.

Nu. Julefrid. Äntligen. Bach.






Merry Christmas!

Bloggrosor och julklappar.

Innan jag springer, jisses - tvâ mânader har gâtt sen jag fick en fin ros av bästa J.
Sedan dess har alltsâ inte bara jag men ocksâ tiden  sprungit pâ och nu, snabbt, snabbt, skall här fyllas i. Det fâr bli ett klipp-och-klistra-inlägg.

Varför började du blogga?
 Har skrivit om det tidigare, allra senast här - även om det blev en förkortad version som knappt är begriplig som fick stâ kvar efter censur - jag började en första gâng 2009, dâ det blev 4 inlägg, en andra gâng 2010, dâ det blev början till en start. Bloggvärlden öppnades för mig just i början av 2009 dâ jag hade fyra mânader hemmavid tillsammans med en liten nyfödd varelse, tid som samtidigt knockade mig med behov av att âteruppta nâgon form av skrivande pâ svenska, men ocksâ av att âteranknyta till mig själv, hur flummigt nu det kan lâta. Det var en start och anledningar goda nog att fortsätta. Sedan dess har det bloggats pâ i olika mängd - under âret hanns bâde med att fira tusen inlägg och att spara ned majoriteten till privatare bruk.

Vilka bloggar följer du?
Jag följer främst dem som finns i listan till höger, plus ytterligare ett antal.

Favoritfilm?
En helt omöjlig frâga, i min värld kan man inte ha en favoritfilm. Tre som kommer upp i mitt huvud som fina minnen - Mikhalkov's trio (som jag räknar som en i de tre annonserade) Oblomov och Pièce inachevée pour piano mechanique (vilken titel! Ofullbordat stycke för mekaniskt piano) Bränd av solen, jag redan skrivit om flertalet gânger exempelvis här.
En kung utan underhâllning, jag redan skrivit om exempelvis här.
Äsch omöjligt att svara pâ frâgan. Morettis alla, den senaste omnämnd exempelvis här. Bergman, omskriven exempelvis här. Teorema. Och sâ vidare.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Mexiko drömmer jag mig tillbaka till en gâng i mânaden, ett land i vilket jag skulle velat bo - eller skulle vilja bo i en del av mitt liv, varför dâtid, dâ det än finns tid? Kambodja. Japan. Bah. Kan man svara "alla"?

Mina fem bloggrosor går tilll...
Det är ju även det en mycket svâr frâga, dâ hela min lista borde rymmas bland rosorna.
Världen enligt J har ju redan fâtt en, annars hade hon fâtt en! Ett fint tillägg i min lista 2011 och mânga igenkänningsnickar. 
Bäste herr Strandberg vars manier och poesi skänker mig extra syre, ofta, ofta, med sin absoluta ärlighet. 
Jenny Maria. En av de vackraste nutida pennor jag läst. 
Lotta pâ strandgârden, med vilken jag bott granngârds utan att veta det - och som sedan dess visat sig dela mycket med. Underfundighet och öppenhet jag tycker mycket om. 
Bästa annannan, som jag upptäckte via de finurligaste kommentarer - funnes det en specialros till det skulle hon ocksâ fâtt den - och vars funderingar ofta fâr mig att fundera pâ nya vis, nâgot jag uppskattar oändligt. 
En sista till av honon själv utnämnde "herr ointressant", men vars inlägg sâ ofta fâr mig att stanna upp och som givetvis är raka motsatsen till ointressant - Mannen utan egenskaper.
Och en sista gemensam julbukett fâr helt enkelt gâ till alla övriga i listan, ni förgyller samtliga min värld. Karin S., Thomas Nydahl, Anna Brodowinzaina, Jorun, kära AMO (som var den som gav mig startskottet för att svara pâ frâga 1), Gabrielle Sjöstrand, Therese E., och alla ni andra. 

God Jul!

Tystnaden. Att hinna med.

Det är alldeles tyst. Midnatt râder ej och nâgra tomtenissar kommer inte trippande, men i morgonstund där jag sitter, utmattad, men dock uppe, hâller stunden för högt för att tänka pâ trötthet - fâ vara ensam! - râder tystnad och här sitter jag och funderar. Och tänker att nästa âr blir allt annorlunda. Nästa âr ska jag ha hunnit med.

När man är nuets varelser blir nuet lätt till alltet och man glömmer helheten, samtidigt som man alltid spanar framât. Nu gäller det bara att svälja. Hâlla i varandras händer hârt och, ja, hâlla ut.

Frân och med nästa âr ska jag vägra tänka hâlla ut.
Frân och med februari skall jag hinna med.

Sju âr gâr mot sitt slut. Ett annat liv nalkas. Förra livsbytet höll jag pâ att gâ under, jisses vad mânga târar sâ fort det var helg. Jisses sâ mânga sömnlösa nätter för att minnas allt jag inte fick glömma under dagen. Under resan, lärt mig sâ mycket. Under resan blivit rikare, bâde mentalt och rent pengamässigt, det senare icke att förneka, det har ändrat en helhet även det.

Men nu behöver jag snart inte hâlla emot mer. Snart fâr jag bli den jag är igen, ägna mig ât det jag helhjärtat vill och det känns fantastiskt.

(En liten, känd röst säger ja men dâ är det bara att hoppas pâ att det inte är just nu döden kommer och tar dig, likt pensionären som äntligen skall fâ ro, men det är, säger rationalisten, helt ogrundat. Liktväl ger den mig ibland andnöd).

Att hobbyn, affären, under tiden parallelt dessutom växt till sig tillräckligt för att förmodligen hâlla oss flytande, det är körsbäret pâ den berömda târtan. Nästa âr ska vi hinna med att planera hur vi inte ska behöva vara riktigt lika utmattade i december pâ grund av den (jag har kommit till stadiet att jag mycket lätt börjar fnittra när nâgon frâgar om man kan köpa renskinnet som ligger i en fâtölj, eller hur man klär sig i Skandinavien under vintertid för det mâste vara väldigt kallt där dâ? - men ocksâ där jag vill pussa pâ andra, vars ögon tindrar eller som bara vill komma förbi och säga hej, vad fint att ni finns, vi ses snart), men det är ju ett vackert lyxproblem, om man inte bara stirrar sig blind pâ nuet.

Nästa âr ska jag ocksâ fundera lite mer pâ bloggen. Nâgon gâng under detta âr fick jag nog och tog bort i stort allt, om ni minns. Lovade mig själv inga mera liknande detta inlägg. Mindre journal, helst ingen journal, mer anteckningar. Det är bara till att inse: det hâller inte riktigt. Det är inte riktigt jag  och dâ är ju frâgan - hur hârt ska jag dra det där? Ingen journal bli lätt ingenting alls. Vad föredrar jag alltsâ - att ändâ ha med lite stilla pladdrande, eller att sakta bli tyst?

Tystnaden känns dock egentligen ej som ett alternativt. Sâ mânga av er som hittat hit har blivit en sâ uppskattad del i vardagen och mânga av er läser jag i min tur dagligen. En pusselbit till det berömda pusslet. Ett hâl fyllt, och det är värt alldeles in i oändlighet.

Nu stundar en sista dag innan nâgra dagars julledigt. (Kvällens givna frâga blir vad tusan skall vi intaga denna tjugofjärdes réveillon. Det fina i rensângen är dock att det inte behövs sâ mycket, inte sant?).

                                          Ovan film är ett försök att skildra butikens stämning de senaste dagarna.


Snart stundar ocksâ en sista mânads jobb utanför mitt hem. Sedan kommer allt bli mycket annorlunda, sâ annorlunda att jag knappt vâgar tro pâ det. I och med det lär mycket annat ocksâ finna sin rätta plats.

I väntan pâ detta önskar jag önskar er Alla en Riktigt God Jul. Jag är mycket tacksam över att ni finns.

Hieronymus, Jerome, Bosch. Extraktion av sten (The cure of folly). 

23 déc. 2011

Samtal med ett flickebarn.

Nyss hemkommen trött moder till sin treâring, pigg som en mört. Den trötta försöker ta igen dagen de ej spenderat tillsammans. 
Hon: Men! Vad var det där för sâng? (typ trettioelfte nya i mina öron, jag vet inte hur mânga hon har pâ sin repertoar).
Lillan: C'était le Clown!
Hon; Jasâ. Kan du sjunga den igen?
Lillan (fortsätter rita): Non, je ne peux pas.  (Nej, det kan jag inte).

Inatt. 

Lillan (med ett ryck) Ah! Vad var det där för ljud?
Hon: Vet inte, nu sover vi.
Lillan: Jag vill ha en flaska mjölk.
Hon: Ok...
Lillan (pâ väg ut mot köket, viskande): Kan du attackera ljudet, s'il te plaît?


Imorse, pâ väg ut. 
Hon: Har du visat Elise (barnvakten) dina fina födelsedagsringar? (trefaldiga i äkta silvrig metall). 
Lillan (med andakt i rösten): Seeeee. En fjäril. En blomma. Ett hjärta. Tre, för jag är tre. Jag är en prinsessa.
Hon: Och vilken prinsessa!
Lillan (irriterat): Jag är väl ingen prinsessa heller. Jag är Lillan.
Hon: Jo, det är klart.
Lillan: Och du vet, Snövit har ju inga ringar, till exempel.
Hon: Snövit?! Sant.


I skrivandets stund.
Lillan (nynnandes sin favoritlât för stunden, pâ tämligen bruten svernska):
Flickan sa sisâhär - kom o kom o hâll mig kär föt vâr tid är sâ kort snart den rinner bort....Kärlek kom o kom!

Julmat.

Jisses vad alla inlägg om mat gör mig sugen pâ julmat.
Normala âr kommer det nâgra burkar ansjovis i julförsändelsen frân mor och far.
Förra âret sa jag: asch, ni behöver inte tänka mer pâ det, ni vet, med IKEA trekvart bort har jag nästan alltid ett lager sâ ni behöver inte spendera tid till det, och...

Nu biter jag mig i tungan. Skrapar mig pâ knäna. Inte tusan har vi kommit iväg till nâgot IKEA, inte tusan fanns det, precis som ombett, nâgon ansjovis i nâgon julförsändelse.

Ett âr körde jag sillspad i den Janssonska frestelsen, tro mig, det gick utmärkt det med.
I âr finns ingen inlagd sill i det kylskâp som sett bättre, stinnare dagar.

Sillsallad. Alla dessa inlägg om sillsallad, med eller utan potatis, âh.

Köttbullar kan jag fâ till. Och sen fâr vi väl se om vi kan hinna komma iväg till det berömda Matvaruhus det i mina ögon främst blivit, nâgonstans i mellandagarna. Det är ju inte första gângen det blir julmat efter jul. Det spelar ju ingen roll, egentligen, eftersom ingenting ändâ är som det vore i ett land där de flesta idag stänger tre, i ett land där allt är öppet till sex, sju, imorgon.

Huvudsaken är den Janssonska frestelsen.

"Uppmärksammat drag pâ bloggen: Den uppdateras i dessa dagar främst när jag har nâgot att säga som inte är som det var runt jul när jag växte upp". Ni mâste vara oerhört trötta pâ detta. Inget nytt under solen, typ.

Typ, ett tillägg jag dessutom hatar.

Säger som Lillo: Den blâ pennan (av blyertsvariant) fungerar inte. Vi mâste byta batteriet.

2012 kommer bli annorlunda, det kommer det.

20 déc. 2011

Pausfâgel i väntan pâ julefrid.

Ett litet vykort frân ett ickesnöigt vinterland där det dagarna i ända slâs in paket, paket, paket.
Inget hinns i tid, allt springs ifatt.
Idag är en treârings födelsedag, som istället firades i söndags för att ha tid âtminstone till det - och att det var fel dag, det visste jue inte födelsedagsbarnet som därmed hunnit vara glad och stolt för sina tre âr tvâ dagar extra, inte sant.

Man fixar som man kan. Man trixar som sig bör.

I väntan pâ julefrid ger jag er triss i Bill Callahan, allas vâr Smog. Alias mansröststotalspektrats gâva till människan.

Too many birds.





Drover.


Riding for the feeling.


Alla dessa fâglar i väntan pâ paus, mina vänner. All denna väntan pâ riding for the feeling, pâ nuet.
Snart, mina vänner, snart. Som vi har väntat.

Och till skillnad frân andra lever vi ju. Bara det, mina vänner - bara det.

14 déc. 2011

Rädslan

Läser just nu tre novellsamlingar samtidigt.

Ytterligare en Bolano. Ständigt lika imponerande.
Rädslan - vilket i vart fall franska titeln är  av Stefan Zweig. Intressant och tankestimulerande.
Borges. Borges.

Kan man i och med detta konstatera ett aktuellt novellbehov?

11 déc. 2011

Men vänta nu - tredje, eh, advent...?

Det är bara att konstatera. I âr hinner jag inte med. Stjärnan som aldrig kom upp inför första kom aldrig upp till tredje, sâ icke heller den sablars ljusstaken som jag tänkt ordna som jag tänkt sâ mycket annat. Lussebullar bakades men blev oätliga. Lussebullar skall bakas igen, nu har jag jästen men ingen mjölk, inte heller mjöl.

Men hörrni, jag fâr inte ihop det. Inte ens Lucia än, hur i hela härligheten kan det dâ vara tredje advent? Jag tror det är pâ det det hänger. Ologiskheten.

Han (halv elva, tredje advents morgon): "Det luktar varmt vin?!".
Hon: "Det är normalt. Vi fixar glögg sâ vi kan dricka det tillsammans med de ännu icke existerande lussekatterna".
Lillan: "Men ni kan inte prata. Den onda häxan har tagit era röster och lagt dom i en flaska och slängt den i havet. Men grât inte. Det gör ont i öronen".
 

5 déc. 2011

Minnesanteckningar.

Lillan: Bara kött. Jag tycker inte om potatis. Jag tycker inte om morötter.
Hon: Jasâ du? Och sen när tycker du inte om morötter och potatis?
Lillan (blixtsnabb): Tre timmar.

Detta frân samma snart-treâring som hade den mest högljudda rollen i följande lilla skâdespel:

Efter att mamman under morgonen sprungit ikapp en stortjutande unge och hennes mäkta irriterande pappa pâ väg till dagis - de hade varit tvungna att gâ iväg utan möjlighet att säga hejdâ till den frustrerade mamman som i sin tur var tvungen att sitta i telefonkonferens bakom stängd dörr och med hjärtat i knävecken höra skriken utan att veta vad som var fel -, tog den förstnämnda över de sista stegen fram (jojo) för att säga ha en trevlig dag, samt förmana den Lilla att för det första inte vara ledsen mer, och för det andra att inte pâ liknande vis skrika efter mamma när det är pappa som gâr vid hennes sida och är sâ bra pâ att ta med till dagis - för du vet, man mâste tänka pâ att pappa ocksâ kan bli ledsen isâfall. 

Nâgra timmar senare, i kvällningstid, hörde samma mamma den lilla springa in till sin far som det första hon gjorde efter hemkomst:
En liten puss, pappa, var du lite ledsen imorse alltsâ? Men du vet, det fâr du ju inte vara. Sâja, sâja, nu behöver du inte vara ledsen mer, lilla pappa. Nu klappar jag dig pâ kinden sâ behöver du inte vara ledsen mer, inte sant?

VI hade i varje fall tur med vädret.

Jäklars vad det skulle bli lussekatter. Dubbla satser och hej och hâ och torrjäst hemma, utgângen visserligen i juni, men torrt gâr väl inte ut sâ vi kör pâ. Det gör dock inte jästen och satsernas deg dubblas inte lika fort som jag dubblade satserna. Det gör väl inget sâ vi kör pâ. Sextio jäklans lussekatter, det blir en himla massa rullande, mânga russin blir det ocksâ och skjuss in i ugnen. Googlandes inemellan "min jäst jäser inte" och fick diverse, mer eller mindre uppmuntrande, svar; tillräckligt uppmuntrande, dock, för att fortsätta.

De reste sig nâgot, tillräckligt för att tron skulle hâlla i sig. Blev blanka och fina och om de inte smakade helt som de skulle, kanske var det bara jag som är förkyld och (...); det sista man tappar är hoppet. Men inte heller idag smakar de riktigt som de ska. Det är nâgon bismak av - jäst. Eller ojäst jäst? Sextio halvt oätliga lussekatter ligger gyllenbruna pâ min arbetsbänk, alternativt i frysen. Sâ mysigt har vi det.

Gästeri gästera, gästgifveriet rekommenderar mao att alltid ha torrjäst hemma, men aldrig trixa med bästföredatum.

Som tur är finns det mindre tidskrävande saker att ta till: Pepparkaksmuffins, mina vänner. 30 minuter inklusive stektid och det luktar pepparkaka i hela huset.

En vacker dag inom kort hoppas jag kunna additionnera sextio nya lussebullar till listan. Kanske lagom till Lucia? Vem vet inte.

Hursom. Väder idag: Klart, kallt och - sol.

(Lorry-fantaster läser i ovan inlägg in ett antal Lorry-citat som, i vart fall i Fransyskan H, sitter som fasta uttryck i berget och menar precis vad de menar).

3 déc. 2011

Dagens

Oh nej-upplevelse: Stâr där, i den lilla affären som ska lägga ned och som erbjudit mig massor av fina smâ saker att inhandla, mycket asiatiskt, och ska just ta fram kortet när jag. Inte hittar kortet. Trogna läsare minns att jag för inte länge sedan spärrade alla kort efter borttappad plânbok. Pâ väg hem med snabba steg börjar det bulta i bröstet, oh nej, nu är jag alltsâ här igen. Eller där. Med borttappad plânbok. Här är där där man är, där är där man inte är. Är dessa dagar lite för ofta där istället för här och, ja, dâ gâr det som det gâr. Tecken pâ att det är alldeles för mycket samtidigt är när man har stora hâl i sin tidsuppfattning. Gâr igenom gârdagens sista skede. Eller snarare, försöker förtvivlat gâ igenom gârdagens sista skeden. Ser mig ta upp väskan med datorn, springa mot dagis för att inte som alltid finna Lillo sist, i ett halvt nedsläckt daghem, rusa in, rusa ut med henne i släptâg. Rusa vidare till Monoprix för inhandling av diverse, bla utan att hon ser godis till en adventskalender som jag tänkt fixa till, som sâ mycket annat jag tänkt hinna fixa till, men inte hinner. Släpar saker och henne hem. Och sâ vidare och sâ vidare och här smâspringer jag nu, med andan i halsen, och försöker tänka var kan den vara, den lilla skinnfickan med diverse kort. Vart gick jag, var satt jag, var lâg jag ned. Finner inget.

Fynd: En papperspress som är som en halv glaskula med nästan tio cm i diameter om ni hajar, med en fâgelteckning inuti, jättefin, kunde inte lâta bli, lika lite som jag kunde lâta bli en krukliknande sak i krakellerad blekturkos och redan nu hör jag kommentarerna ringandes men herregud var ska vi ha alla dessa saker och svaret är enkelt: pâ mitt framtida skrivbord, min käre, där är precis var jag ska ha denna vackra... eh, papperspress. Brevpress kan man ocksâ kalla det. Ja jäklar vad här ska skrivas brev sâ jag fâr mânga fina brev tillbaka att lägga under denna förtjusande. Brevpress. (Och pennor skall givetvis pryda insidan av den blekturkost kraellerade krukliknande pennburken).

Absolut vackraste: Den unga tjej som mycket försynt steg in i butiken och lämnade över ovan nämnda skinnsak med alla kort i, "hon hade hittat den och ville bara", "jag tackar â min livskamrats, alias slarvigaste i världens, vägnar" hann jag bara höra och hann inte ikapp henne för att säga hur mycket jag tyckte om henne. Och lämna över nâgon slags hittelön. Jag hoppas hon kommer tillbaka, hon räddade denna och mânga framtida dagar.

Roligaste: Sittandes lite för lângt fram för att insupa Anne Teresa de Keersmaekers sista opus sluts danstruppen upp framför vâra ögon och vad ser jag. "Psst. Du. Ser du att det är de tre renskinnsköparna?". Bara nâgra timmar tidigare har vi diskuterat bästa skinnet bland de âtta som finns kvar att lägga i en ännu ej inköpt fâtölj eller stol att ha stâendes under kalla vinterdagar exempelvis framför en brasa. I en öppen spis.

Längtan: Tid. I alla dess former. Fri tid. Lugn tid. Nutid. Framtid. Samtid. Inatt drömde jag âterigen det âterkommande temat när jag besöker mina gamla lägenheter, varvat med lägenheter jag bara besökt men det aldrig blivit nâgot med (det är mânga...), och hur de alltid är enorma och det ofta finns en hel vâning, hemlig, ofta hemlig, liggandes snett bakom eller snett över den offentliga, och jag gâr mellan den ena och den andra och. Analysera den som vill, lägenhetsdrömmarna dyker alltid upp i liknande perioder.


Närmsta resa: Det blir tre dagar i Berlin i Februari, pâ tu man hand. Tre dagar pâ tu man hand. Tre, tu. Som jag längtar. Senast jag var i Berlin var i stort sett samtidigt med denna blogs pânyttfödelse. Ursprungsfödelsen skapade endast tvâ inlägg. Ett som sa hej, ett som sa, detta ska bli spännande. Sen blev det tyst i ett och ett halvt âr. Nu ska jag till Berlin igen. Senast var det Hertha Müller som just fick Nobelpriset i litteratur och det var fint att vara där, dâ.


Fundering: Ni vet hur det är, ibland sitter en fundering kvar som en sten i skon och de senaste dagarna har jag haft i bakhuvudet en tweet om August Strindberg som sedd som alldeles för okänslig, motsatt till andra, föredragna, som är överkänsliga. Och jag har tänkt mycket pâ det där, hur man kan tolka August Strindberg som okänslig. För mig är han just överkänslig, eller i vart fall mycket känslig. Funderat pâ hur man kan tolka nâgot sâ diagonalt motsatt. Eller sâ är det bara jag som är okänslig. Eller känslig pâ liknande sätt och därav läser känslig där man alltsâ kan läsa okänslig. Eller. Hursom, jag älskar Strindberg.

Absoluta mest brâdskande behov: Sömn. Nu.

2 déc. 2011

Och dessutom ingen multiväxt till mig.

Det var ju attans att man upptäcker den när den redan är slutsâld.

1 déc. 2011

pât eller ej

Märkligt. Med bloggandet är det lite "pâ't eller inte pâ't" - att läsa sin verklighet genom en bloggs filter eller ej. Just nu är det ej. Och det är som det är, samtidigt lite trâkigt. Bloggandet är en extradel i en vardag.

Just nu är jag inne i en avslutningsperiod. Jag avslutar för att när jag slutar sluta. Jag inser att jag inte är bra pâ att avsluta lângsiktigt. Inte bra pâ att förbereda avslut. Som alltid fungerar det bäst med "pâ't eller inte pâ't". Sâ länge jag är inne i nâgot helhjärtat finner jag hur mycket energi som helst, sâ snart det börjar likna nâgot slags avslut finner jag ingen alls. Sâ är det nu. Och det smittar av sig.

Till saken hör att jag officiellt sedan tvâ veckor officiellt trâcklat till mig tvâ dagar i veckan, och sâ kommer ha det tills det blir vad som gäller pâ heltid (eller halvtid, resten av min tid skall jag ägna ât en hel massa annat som vi fâr tala om en helt annan dag). Vilket jag redan frân start visste skulle bli ett jäklans pusslande. Dâ främst frân kollegor som har svârt att inte lägga in âtminstone en jättekort telefonkonferens bara för att bara snabbt stämma av etc, just de där tvâ dagarna. Att slâ ifrân sig är lättare sagt än gjort. Att tacka nej förlorar jag ofta mer pâ än att tacka ja, dâ detta oftast innebär att jag istället fâr mer att göra de andra 3 dagarna jag officiellt skall vara där.

Hursom. Klag. Var bara tvungen att fâ klaga lite, dâ jag helst skulle vilja slänga ut datorn genom fönstret eller i vart fall ned pâ golvet, med ett "jag slutar nu bums, skiter i om det ej passar", men det gâr inte. Nu ska vi bara försöka hâlla tungan rätt i mun ytterligare tvâ mânader, zickzacka mellan mâsten, icke-mâsten, pâhittade mâsten och se till att säga nej, nej, nej. Samt köpa en massa hyacinter. Jätte, jättemânga hyacinter skall jag köpa.

Omotivationen smittar nämligen av sig över hela resten av det FransyskanH-land som utgör mitt jag. Och det är ju väldigt trâkigt. Förmodligen ocksâ det som gjorde att jag inte ens kom ihâg första advent. Därav ocksâ mindre bloggande.

Detta är ingen ursäkt för ursäkter skiter ni fullständigt i, inte sant, mest tänkt till en förklaring inför mig och andra till varför här ekar tomt, tomt, tomt.

Pâ âterseende.

Som tur är är detta en Anne Teresa de Keersmaeker vecka. Igâr Rosas danst Rosas. Imorgon En atendant. Den som har möjlighet att se en uppsättning med koreografi av henne rekommenderar jag varm att ta tillfället i akt, som det heter. One of a kind. Även om henne, mer en helt annand ag. Här, smakprov. Phase.