16 avr. 2018

Övergången mellan vinter och vår

Denna vår vill aldrig komma igång. Det har hänt tidigare, just detta när alla träd blommar, magnolian knoppar och slår ut - och det bara regnar, är grått, småkallt, fuktigt. Och det som borde varit de finaste dagarna - bara är det inte. Man går vid sidan av det, som man skulle sagt på franska. Missar våren.

Lite så är det på flera plan. Våra kära grannar som gör livet tråkigt för oss sen redan herregud fyra år nu har nu dels kört igång ännu en rättsprocess, notarius publicus kom förbi med en ny akt i förra vecka; denna gång har de valt vinkeln att vi gör för mycket ljud av oss (i väntan på att den som gäller de 2.5 lastbilar per dag mellan 9 och 17 går upp i rätten om ett år, säg). Vi håller alla i minnet att vi var här först och de flyttade in efter oss, att vi var tvungna att ha ett företag för att öht få köpa här och att de lurade till sig möjligheten att flytta in det förutan. Men också dessa fakta håller de på att arbeta om. Med tillräckligt många lögner börjar lögnerna bli troliga torde vara deras motto. Och de lyckas ganska bra. Vi vet nu att de också varit och hört sig för också vad gäller vår andra grannes göranden - som också han hade sitt projekt, stugor bland träden, innan dem, innan oss. Fyra stycken. Stugor. Och anordnade två bröllop på hela förra året. T-v-å. Men - de har övertygat borgmästeriet att vi har anrättat en motorväg här, med våra två och en halv lastbil om dan i snitt, vem vet, kanske lyckas de förvandla de två bröllopen till en oändlig serie av event som samlar alldeles för mycket folk, alldeles för mycket ljud. Vissa människors livsuppgift torde vara att förstöra för andra.

Lika sorgligt som att Danius fick gå.

Så nu väntar jag och vi. På att tiden ska gå. På att värmen ska komma. På att domsluten ska falla. Så att man kan inleda nästa kapitel. Vända blad. Byta sida. Åt ena hållet eller åt det andra.


                                                                             *


Jag inser att jag hatar dom. Innan var jag ytterst besviken. Ledsen. Vi har fått gråa hår på grund av dem. Ägnat många nätter åt total ångest. Nu hatar jag dom. När det gått så långt som till hatet - om vilket man innan man hunnit dit tänker "inte är bra", det vill säga man tänker att det ska äta upp en - då har de redan ramlat över till att vara något annat för en än att hatet äter upp en. Det är besvikelsen och ledsamheten som äter upp en. Känslan av att vara sviken. Man blir lugnare av hat. Faktiskt.

Men jag tänker ändå att tänk att det kan få vara så.
Likt jag tänkte när Danius fick gå - att det får vara så.
När systerdotter och mamma dog - att det får vara så.

Det börjar sakta men säkert nötas in i mig nu.
Att mycket här i världen är precis tvärtom mot det man tycker det borde vara. Även om man tycker jätte-, jätte-, jättemycket att det inte borde få vara det. Det hjälper inte.

Kanske först då det verkligen går att leva efter Ingrid Bergmans motto. Om man vill se positivt på det. Att först när du inte väntar dig någonting så kan du äntligen etc.

Men att inte längre vänta sig någonting av vare sig livet eller sina medmänniskor är inte heller så - upplivande. Som tanke.

Bah. De har utlovat 25 grader varmt i övermorgon. DET är däremot upplivande.

Aucun commentaire:

Enregistrer un commentaire