5 mai 2018

Blogg-brev-vännerna

Anna skriver det vi är flera om att ofta tänka:

"När jag bloggade regelbundet och hade en bloggemenskap med andra bloggare var det ungefär som att ha brevvänner". 

Som liten älskade jag att ha brevvänner. Hade nog som mest uppemot sextio stycken. Mina föräldrar var överens om att vad gäller tvâ saker fâr man som förälder inte vara snål - i deras fall = alltid acceptera utgiften: 1. Böcker. 2 .Frimärken. 
Som jag skrev!

Som nybliven mamma (! herregud, har fortfarande, snart tio âr senare ej vant mig vid uttrycket!) - upptäckte jag en värld jag inte haft tid att utforska tidigare. Hade tre månader hemma med Lillo och utforskade, utforskade, utforskade. Och hade därefter, när arbetet âter kallade, en hel liten värld, ett parallellt universum, att luta mig mot när slitet var hârt (jag reste hela tiden och undrade inemellan vad jag höll pâ med - dâ var det ytterst trevligt och mycket närande och stärkande att ha ett annat universum att uttrycka sig i).

En fin gemenskap. Kommentarer här, egna kommentarer hos andra, ett ständigt utbyte och flera av er kom närmre mitt hjärta än de flesta någonsin kommer i "det riktiga livet". Som man lätt kallar det. Jag menar att det riktiga livet också innebär just det utbytet. Det virtuella som i mycket blir riktigare än de andra utbyten man stapplande försöker sig pâ, där sâ mycket annat lägger sig emellan. 

Min Lillo som just nu är med oss här pâ resande fot uttryckte sig häromkvällen apropå alla sina "lekkamrater" hon har pâ diverse spel - hon är expert pâ att hitta och knyta kontakter: "ofta är det faktiskt bättre med virtuella vänner än vanliga vänner. Vi har jättekul; jag är aldrig blyg - och dessutom struntar man i vilken ålder de andra har, vi är vänner eftersom vi gillar samma saker". (Och jäklar vad de utbyter. Med utgångspunkt ett spel. Hon har full koll pâ vilka husdjur de andra har, var de bor i världen, vad det tycker om, inte tycker om, vilka hjärtesorger eller vänskapsproblem de just nu gâr igenom).

Ungefär sâ. Och att säga något annat är nedvärderande - när jag tänker pâ er alla blir jag varm inombords - vi har delat mycket. Ni vet mycket om mig. Jag vet en hel del om er.

Sen kom twitter. Och instagram. Länge hade jag ingetdera. Sen öppnade jag det locket och fann flera av mina bloggvänner som inte längre bloggade där. Sen slutade jag blogga. 

Utbytet fortsätter, men det snabba, korthuggna har i de flesta tagit över. Ser det ju själv här - var tredje mânad fâr jag ett ryck, men magin är lite bruten. Just för att vi inte är där alla tillsammans längre. Bara inemellan, inte i det regelbundna utbytet. Som ju krävs. 

Det är ingenting man kan göra ât det. Människan har alltid tagit genvägar om genvägar funnits.

Men det var en fin tid, bloggtiden. Och i backspegeln både magisk - och kort.

Aucun commentaire:

Enregistrer un commentaire