9 juil. 2017

Helg i Paris!

Hemma fylld av ny energi!

- femte âret i rad - möte med M. i samband med hennes ârliga jobbkrav.
Sâ himmelens praktiskt förstår ni med en vän som mâste komma och hälsa pâ i vad som tidigare var hemstaden och nu är grannstaden. Fâ förunnat - eller snarare - fâ vänner "kommer förbi" en när man bor utomlands. Mycket bra, mycket bra. Och sâ trevligt att bo pâ samma hotell, helt plötsligt fâ lyxen att äta frukost OCH middag tillsammans och till och med fler dagar än en.

- Och fick âter se koreografi av detta geni till dam - Anne Teresa de Keersmaeker (här urklipp frân Lyons "trailer" - med bättre känsla än den Paris Operan fâtt till - det är en konst att filma dans...).


Hon fångar något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Rytm i bemärkelsen snabbhet, kombinerat med precision och teori. Men med verktyget kropp genom dans.
Applâderna alla dansare OCH trummare (säger man sâ?)  fick tillsammans var en eloge till samarbetet. WOW.

(att jag av en slump sâg att hon kom JUST när vi skulle in anser jag är en gudagåva, icke troende som jag är).

Har ni en gâng i livet möjlighet att se henne - se henne!

- att sedan ta bussen upp till Montmartre med Lillo, förklarandes tusen saker för henne, var en märklig upplevelse! var där första gângen vid sexton (och tänkte - I DENNA STAD VILL JAG BO).
Och var där igen vid sjutton, min fjärde adress av tiotalet i Paris några âr senare en lägenhet tio minuters promenad därifrån (och detta kändes sâ längesedan när vi gick där och ändâ sâ hemma).

Herregud vad mina fötter nött denna stads trottoarer.

5 juil. 2017

Kvällsvärmen

Sâ slog det till igen. Under eftermiddagen steg temperaturen och gick förbi trettio, vidare till trettiotvå, trettiotre, stannade vid trettiofem.

Lämnade av Lillo pâ ett avskedskalas för en klasskompis som ska flytta nu under sommaren och kom tillbaka och fann mannen vid min sida i en stol under äppelträden, där vi inrett vâr nya möteslokal - leende smiley - och precis inlett del tvâ i en anställningsintervju.
Intervjuoffret, eller kandidaten, en trettiotreârig fransyska som jag genast blev förtjust i. Ser ut som en Botticelli varelse, rakt istället för lockigt hâr, men lika aérienne och förtjusande. Förtjust i en förtjusande. Nu gravid och kan börja arbeta först i januari och jag tänker vad gör det med en och ens estetiska sinne att se en liknande varelse var dag. Haha. Dessutom knivskarp och driven. Fâr vi in henne bland oss börjar det hela likna något.



(Minns ni Balzacs porträttgalleri. Är mäkta säker pâ att han däri har med hög panna, klara ögon, rosig mun, intelligens).

Nâ.

Ikväll är det närmare trettio, jag har öppnat en flaska rosé.
Vill ni ha ett vintips? Klart ni vill, eller snarare ett knep än tips.
Jag gillar inte söta vinner. De ska vara torra. Mânga rosé rör sig mot sött.
Bland Loire dalens viner finns Les rosés d'Anjou och les rosés de Loire. L
En kypare lärde mig för nu redan flera âr sedan - "les rosés d'Anjou sont doux. Nu vet ni!"
Nu vet jag och väljer alltid les rosés de Loire som det jag har här nu. Jättegott.

Innan dess var vi och kvällsbadade. Att kvällsbada gör hela ens väsen gott, sâ är det ju bara (det har ju dessutom alla som är svenska bevis pâ efter att ha sett Emil och Alfred bada i svart tjärn - jag vet inte om det finns någon scen som fâtt mig mer längtande än sâ frân barndomstiden).

Veckan - intressant vad gäller arbete. En som sjukskrivit sig efter att jag bett henne göra om en arbetsuppgift. Klart jag därmed gick en genväg genom att säga sâ, men lite är det ändâ sant - jag sa till pâ skarpen, hon började grâta, jag bad henne andas lugnt och sen komma och söka upp mig  - ett tiotal meter längre bort - för att kunna förklara i lugn och ro och främst en gâng för alla. Vilket hon sâ klart inte gjorde. Efter lunch dök hon inte upp mer och är nu sjukskriven i tvâ veckor.

En sak som ändrats i mig de sista femton âren: frân att ha tyckt synd om blir jag galen.

(är det sâ vänsterfolk blir höger med tiden? ett sätt att hårddra den förvandlingen?).

Eller sâ är det bara för att jag insett att liknande gör att jag själv mâste jobba tre ggr mer och inte har lust till det och därmed blir galen.

(Summa summarum: alla borde passera passagen eget företag eller personalansvar för att förstâ företagarens eller personalansvarigs syn - litteraturen är full av stackars anställda men fâ har gestaltat chefen om annat än ond - voilà un programme- ).

Därför - sâ viktigt att omge sig med likasinnade. Man har inte râd att vara irriterad för mycket i ett liv. Varje irriterad minut är ett spill.

Lillo har nu bara tvâ dagar kvar i skolan. Bara tvâ dagar kvar att gâ upp sen kan vi ställa klockan en timma senare! Fantastiskt för oss alla!

Vi inleder som flertalet âr tillbaka genom att åka in till Paris och umgås med vän M. som just dâ som himmelens lämpligt râkar ha en ârlig mässa att besöka.
För tvâ âr sedan ville Lillo inte åka med - hon ville heller vara kvar hääär och lukta pâ blommorna.
Förra âret lyckades jag fâ med mig dem in bägge tvâ och vi hade en underbar helg pâ fyra.

Nu har det hunnit bli mörkt här ute pâ terassen. Mânen lyser, den är nästan full.
Tänk vad livet är intressant ändâ. Och vad glad jag är att ännu fâ vara med och uppleva det.

2 juil. 2017

Bah - tre är bara en siffra.

4. Kvällshymn och hyllning.

a) Simone Veil.
Den blicken.
Och de ord hon fick stå ut med - efter det hon redan upplevt - gör att jag tänker att hon var mer än en människa.

b) Har ni läst det här?



Amelia Earhart´s egen-nedtecknade äktenskapsförord i form av brev.
Kunde varit mitt.
Eller hans.
Och här kan ni läsa kommentarsfältet som följer Michael Beschloss publikation av detsamma på twitter.
Ännu ett bevis på att vi alla inte delar samma världsuppfattning alt. ser livet, världen med liknande ögon.

Alla (goda) kvällsting är tre.

Tre snabba.

1. Kollade förut snabbt upp när Arundhati Roys nya roman kommer i fransk översättning (svar: först i början av 2018) - och hamnade på denna artikel över henne - den som ännu ej läst hennes debutroman avundas jag - The Ministry of Utmost Happiness.

Och däri en mening som ekar:
"Lorsque j'écris de la fiction, j'ai une relation très apaisée avec au sens où je n'éprouve pas le besoin de me presser", expliquait l'auteur, désormais âgée de 55 ans, dans un entretien au quotidien The Hindu la semaine dernière.

"När jag skriver fiktion har jag en väldigt lugn relation med det, i bemärkelsen att jag inte känner behovet av att skynda mig".

Fint.


2. Detta blir det älsk på, som någon skulle uttryckt det.
Eller låt oss kalla det: kontrollerad kommunikation.
Alla spaltmeter som skrivits om detta foto.
Alla spaltmeter detta foto ger att skriva om.


Macron. Mellan Franska och EU flaggorna.
Det öppna fönstret.
Skrivbordsklockan.
Den öppna boken - vars sida är noga utvald.
Tuppen, symbolen, som speglas i iPhone glaset.

Och så vidare. Och så vidare.
(Väntar med spänning på ny statistik över antal sålda exemplar av Les Nourritures Terrestres av Gide efter att fotot publicerades).

Det var längesedan Frankrike hade en så litterär president, säg regissörsbenägen, säg teatral (hans högstadielärare var övertygad om att man i EM så småningom skulle finna en ny Gérard Philippe - det blev det, men i en helt annan tappning och form). Som tillfredsställer behovet av Sagan.



3. Först efter två dagars läsning förstod jag att det var anledningen till min känsla av total hopplöshet.
Jag lämnar Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar åt er eller andra. Otroligt bra skriven, välskriven, men ingen varnade för den så totala hopplöshetskänslan. Mitt eget liv, det som är kvar av det, är för kort för självspäkning. Vet inte om det är ord som kan förstås rätt, men jag själv vet vad jag menar och det får i just detta fall vara tillräckligt.

(Läser nu Mödrarnas söndag och drömmer igen).

23 juin 2017

Glöm mig och annat. (CIRKLARNA, vänner).

Har nu läst Schulmans bok Glöm mig. Fin bok, välskriven bok. Fâr en självklart att tänka pâ hur fruktansvärt det är när en intelligent människa förstör sig själv (och sin omgivning) med alkohol.
Men också, hu, vilket jäkla ansvar det är att vara förälder.

Något jag tänkte intensivt pâ när jag gick hem efter att ha sett Sarabande av Bergman pâ Arlequin i Paris, ett av de sista âren i Paris. Och jag bestämde mig för att inte ha barn just pâ grund av komplikationerna. Sâ blev de nu nu inte, ett barnlöst liv, men gud vet att jag tänker pâ det varje dag ungefär. Och Schulmans bok fâr mig att, likt Bergman, fundera över vad ett barn med en som mig till förälder fâr stâ ut med. Inte bara dåligt, som tur väl är, men också.

Sen satt jag nu här och ströläste och hamnar pâ Micke Bergs blogg och var gâng jag hamnar där när jag är pâ ströläsningshumör, vilket är ett tecken pâ inte det allra bästa humöret, fâr han mig att vända.
Livsbejakande, krävande, entusiastiskt. Gillar mycket. Läs du med!

Han skriver om tröttheten pâ sig själv och det ständiga âterfinnandet. Om hur han tänkt lägga ned bloggen men alltid kommer tillbaka till den. Och jag tänker.

Var det frân Jenny Maria jag hittade till honom?

(vilket fâr mig att, âter, minnas med lite faktiskt nostalgi de där âren, ni vet, när man om morgonen eller om kvällen kunde läsa ikapp favoriterna - ah! en den har skrivit flera sen sist. En den har äntligen skrivit etc. Och en den har kommenterat här, trevligt!).

Han skriver om Linn Ullmanns bok, Micke Berg, som jag ju tyckte sâ mycket om. Och om de katastrofala föräldrar hennes föräldrar var. Och jag tänker alla de tankar jag redan skrivit om här. Och om att det är fan inte lätt att. Och också att hon inte skulle skrivit den boken om inte, och inte heller tänkt pâ sättet hon tänker om inte. Sâ allt är ju inte bara negativt.

Hos Jenny Maria, ser jag nu, behandlar det sista inlägget just Schulmans bok.

Säger ju det: Allt är cirklar. 

Och vet ni dâ? Instagram menar att jag bara är ett steg frân att fâ tillbaka mitt konto. Som någon piraterat. Som vi säger här.

Imorgon. Upp och väcka barnet för harplektion. (Har jag sagt att jag är lika förtjust som hon i harpfröken? - (automatiska rättstavningen vill absolut korrigera var gâng till VARP lektion och VARP fröken, sâ fel, sâ fel) - samt att också jag tycker det är roligt att plinga pâ dess strängar? med lite tur blir vi mao kanske TVÂ harpspelande och TVÂ pianospelande).

Till saken hör att jag redan nu ser hur satans lätt hon har för det. Noterna och strängarna. 

Godnatt.



13 juin 2017

Dagboksanteckningar i punktform


Jag läser alldeles för lite. Som alltid när jag egentligen borde tvärtom pga läsning är en högst stressnedtagande aktivitet.

Idem springa.

Lillo säger dessa dagar mången sak jag vill sätta pâ pränt för att ej glömma.

Häromdagen:
Hon: Vilken fin dag det blev.
Lillo: Jaa. Men det visste jag att det skulle bli redan när jag vaknade. Det blir det alltid när det, dâ jag sätter tummen mot benet alldeles här (visar), känns kallt.

Häromkvällen.
Lillo: Men du kommer också dö. Precis som jag. Men â andra sidan vet man ju inte ens att man är död när man är död sâ det blir ju bara de levande som gråter. Nej, nu slutar vi prata om det här sâ du inte börjar tänka pâ mormor, du gråter väl inte mamma (ser efter).

Häromkvällen.
Hon (jag) undrar stilla vem av de tu som är mest nöjd med första harp-lektionen.
Lillo eller harpfröken.

Tanken var att fröken som hâller i notlära (detta knasiga påfund, solfège, som varje franskt barn tvingas uthärda parallellt med instrumentet själv så snart de vill börja spela något, alla hatar det och Lillo är inget undantag), som också är harpfröken, skulle ge Lillo lektioner i harpa from september.

De senaste veckornas notlära har satt sina spâr. I mig.
Lillo - pâ väg dit, strax efter avklarad danslektion: Vet du, innan var onsdagar min favoritdag (halvdag i skolan, danslektion), nu mer är det min värsta dag (solfège).
Lillo - jag kanske ska strunta i harpan till hösten. Det kanske inte är lika roligt som jag tror.
Hon (inom sig - dessa funderingar betyder inte det hon säger, gömmer så mycket annat, det här mâste vi ta tag i. Funderar).
Hon: Om jag kanske skulle försöka hitta en annan harpfröken än solfège-fröken dâ, vill du isåfall?
Lillo (lyser omedelbart upp): Ja!

Sagt och gjort. Googlar harpfröknar. Det finns, hör och häpna, inte jättemånga.
Finner en i näst närmsta staden, som visar sig vara jättegullig när jag ringer. Har dock bara klassisk harpa. Ingen keltisk harpa som Lillo pga storlek mâste börja med. Hon hänvisar till Mme C. som undervisar pâ musikhögskolan i samma stad (där vi också har vâr lägenhet uthyrd). Kontaktar Mme C. som gärna tar sig an Lillo, säg from juli. Funderar när vi lagt på lite till. Det blir kanske lite långt att åka dit efter skolan, sena lektioner kan bli ett hinder till nöjet. Ringer upp igen och förklarar detta och undrar om hon ev. vet någon i närmsta staden som ger varplektioner. Nej. Dock skulle hon kunna höra med en av sina elever som gâr fjärde âret pâ musikhögskolans cykel. Och SOM BOR 2 KM FRÂN OSS. SOM HETER SAMMA BLOMSTERKLINGANDE NAMN SOM LILLOS KATT.  SOM HAR EN gmail med fé Rosalie.

Tänker. Funkar inte detta funkar inget.
Tänker. Är inte detta ett tecken vad är dâ ett tecken.

Vi träffar fröken V.
Som givetvis är fantastisk.
Vi bokar harpa att hyra och åker till Frankrikes största harptillverkare som, upptäcker vi, ligger en timma och tio minuter härifrån.
Harpa installerad.
Harpfröken kommen.
De är lika förtjusta bägge tvâ.

I Lördags var vi sâ bjudna till le conservatoire de musique för att sitta med pâ fröken V. solistuppträdande aka examensprov. Debussy för piano pâ harpa. Och annat. Imponerande. Sâ fin stund att undertecknad torkade târ.

Förra veckan var syster med familj här. De är sâ fina. Sâ starka. Och jag är sâ tacksam över att de hittat till punkten där de är nu efter allt de varit med om. Lilla C., snart 2, är sedan hemkomst pâ väg till kusin Lillo var gâng de sätter sig i bilen.

Nu är det ny nedräkning. Imorse sa Lillo innan hon ens öppnat ögonen: Nu är det väl imorgon morfar kommer va?

Att hon dessutom kan uttrycka sig som hon gör pâ svenska gör undertecknad varm om hjärtat.

Ne pleure pas, maman.

Livet.

14 févr. 2017

saker att roa sig med mitt i natten när det inte är mitt i natten

twittra, till exempel. Och som twittervanligt läses twitter nedifrån och upp.



7 févr. 2017

Trevligt! (bloggkärlek!)*

jo för det är det verkligen - att tvâ av mina "bloggerollers" hoppat pâ idén om ett foto/rubrik om dagen - känns ju nästan som förr-i-tin när man hade flertalet blogginlägg frân flertalet favoritbloggar dagligen att läsa ikapp om man varit ifrån ett tag.

Annannan -  och Suziluz!

Själv tänkte jag tre sekunder idén att kanske det vore något sen kom livet som det är just nu emellan och nu ska det upp och läggas en dam med vilken livet blir allt enklare att leva - och herregud, i övermorgon eftermiddag åker vi till Göteborg, morgon därpå drar vi till Stockholm pâ möbelmässa och lämnar Lillo hos morfar fram till söndag dâ vi återvänder - och måndag alldeles för tidig morgon tar vi flyget till Paris men inte hem utan vidare till Costa Rica!

Om vi börjat packa, tvätta, tänka än? HAHAHAHAHAHAHA**.

*bloggkärlek! också det känns som i ett annat liv - vad trevligt det är!

Och jag skickar er därför också vidare till Gustaf - mellanvaratochgörat - vars senaste inlägg ligger kvar och sällskapar mig dessa dagar när man tänker att världen/livet är bra smart ändâ - knappt skriker vi klart om att journalismen är död! tidningarnas tid är förbi! allt blir utbytt av internet! - förrän livet är ikapp och tvingar fram behovet av analys, verklig journalism, att gapet pâ twitter som vi alla är bra pâ inte kan ersätta djuplodning etc. Livet!


(**Men vi har de tvâ av de fyra P:na jag lärde mig i högstadiet: pass, pengar och resten fâr vi ta pâ p som i plats. Life isn't worth living but dangerously).
...

PS - har ni sett Penny Dreadful? Vi är pâ avsnitt fyra och jag säger som sâ att vore det inte för Eva Green's (och för all del också Timothy Dalton's) gröna ögon sâ... De ger en mycket tålamod att vänta in sammanhangen.

Ni har väl inte missat the Young Pope? i vilken, självklart, Jude Laws ögon också de gröna are captivating***.


***vadan denna swenglish just ikväll? Eva Green, mina vänner, Eva Green. Love her brittish. Och den smittar.


4 févr. 2017

Insikt - tvärtom.

Det räcker att jag tänker tanken "nu har jag snart inte druckit alkohol pâ en manad" för att jag ska fâ lust att korka upp en vinflaska och ta ett glas (igârkväll).
Eller - vad bra det gâr utan bröd, pasta och ris, för att rosta mig en macka, sätta smör och prickig korv pâ (nu).

My name is tvärtom. Can't help doing always tvärtom.

3 févr. 2017

Saker jag läst.

Saker? Böcker!

De Polyglotta älskarna. Lina Wolff. Mycket läsvärd som alltid och sâ glad att hon fick Augustpriset, hon står ut bland de nutida. Tyckte dock än bättre om hennes första roman inför vilken jag jublade.

Aftonland. Therese Bohman. Som med sin tredje roman imponerar - och alltmer närmar sig det vi vet hon är kapabel till! (dvs storverk).

Berättelse om ett äktenskap. Geir Gulliksen. Som Jenny Morelli skriver sâ bra om här att man inte behöver tillägga sâ mycket. Jag = dock mindre positiv i sluttampen. Gjorde mig illa till mods och fick mig att längta in i en Roman.

De Oroliga. Linn Ullmann. Sällan läst en sâ rak bok om föräldrar där (en av) föräldrarna lever. Kräver mod. Ytterst osentimental och mycket kärleksfull.

Läser just nu: Per Landins Kan du inte säga något snällt istället. Deprimerande. Men pâ ett bra sätt. Behandlar depression. Men fâr ocksâ den mig att längta till södre breddgrader.

Har framför mig: Argonauterna. Maggie Nelson. Som jag ju förstått skall vara mer än läsvärd.



Minnesanteckningar

Började i början av âret att fylla i den där listan (för att härma Annannan med flera).
Sen kom jag inte längre och denna morgon tänker jag att det är dumt att inte spara sådant man har - minnet försvinner med tiden som sâ mycket annat och är det inte det bloggen för mig främst är till för? Minnesanteckningar. Det kändes, dâ, som att jag bara svarade "sorg och grât och död" - och det ser jag ju också nu att det var vad jag svarade. Men ibland är det nu bara sâ. Och nu ser vi framåt. Sâ:

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Lärde mig sörja en mamma (det är inget man lär sig pâ en minut och jag har fortfarande inte lärt mig).
Klättrade upp till Puy Sancy - tvâ gånger. 
Auvergne - en underbar upptäckt och bäst av allt bara fyra timmar bort.
Spelade piano med mitt flickebarn (Va?? har DU gett pianolektioner??).
Förhandlade saker jag aldrig förhandlat förut.
Besökte Lascaux-grottan (och dess fantastiska omnejder) - också le Perigord ligger pâ hyggligt och överkomligt avstånd.

Vilka länder besökte du?
Sverige tvâ gånger. Spanien. Frankrike (!) - faktum är att vi besökt mycket härnere under 2016 (se ovan) och det tâl ju att upprepas.

Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
Mer tid utan grannfejder och med allmänt lugn i sinnet. 2016 grät jag lite för mycket.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
Inget datum alls. Men väl en helg i januari i min ensamhet i Paris dit jag for för att träffa fd kollegor, blev kvar tvâ nätter extra och helt plötsligt hamnade öga mot öga med faktum att jag befann mig i sorg (satt och lästen nedan omnämnd bok och insåg att jag var inne pâ tredje boken om sorg). Och att det bara var en dryg mânad sedan mamma lämnat oss och att det var en hel evighet sedan och alldeles nyss samtidigt.

Vad var din största framgång 2016?
Att vi tog itu med allt och inte lät dagarna gâ. Omorganisation i företaget. Anställde den bästa i rätt tid. Tog fasta pâ det jag varit ganska bra pâ tidigare men som mammas död präntat in i mig vad jag hoppas är för gott: skjut ej upp. (Vilket resulterat i resor, middagar; anställningar, mail till diverse).

Bästa köpet?
Man tager det man har närmast till hands och julklappen till mig själv - en parfym som luktar det ljuvligaste läppstift - jo det är sant - förgyller mina dagar. I övrigt: de bokpaket jag med jämna mellanrum mottager frân Bokus och annat i Sverige. Allt är, hör och häpna, ej översatt till franska (exempel - Bolano kunde jag pâ detta vis läsa nästan ett och ett halvt âr innan franska översättningen kom).

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor. Citerar Annannan: "Jag befinner mig i en fas av livet där prioriteringen alltid är de lämpligaste resdagarna och de bästa resvägarna, inte de lägsta priserna".

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag hittade min pärla till assistens/kollega. Rätt person pâ rätt plats gör livet lättare att leva för alla inblandade (och jag sitter alltmer sällan och hetssvarar pâ mail till efter midnatt för att fortsätta runt sextiden).

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Detta var âret när ledsamheten snuddade vid hopplöshet. Att vara med när mamma dog fick mig att snudda vid en helt ny känsla jag inte vet om jag blir en bättre människa av. Gapet. Men jag var glad många gånger också!

Blev du kär i år? 
Ja!

Favoritprogram på TV?
Vi har ju inte tv, men däremot ser jag Babel pâ SVT Play - samt en himmelens massa serier via streaming eller DVD. Just prick nu kommer jag inte pâ någon som stod ut likt Breaking bad tidigare, men kanske har jag fel.

Något du önskade dig och fick?
Bada i havet!

Något du önskade dig och inte fick?
Att vâra grannar skulle fâ för sig att sälja. Samtidigt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jobbade. Grät säkert några skvättar. Det var sâ tätt inpå. Och sen gråter jag ju alltid titt som tätt glad eller ledsen. Och sen ât jag mycket god mat pâ restaurang.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Känns som upprepning.

Vad fick dig att må bra?
Springande, läsande, badande. Att vi har en hund. En katt. Ett vackert hus. Ett jättespännande projekt som heter vârt företag.

Vem saknade du?
Mamma. Men också pappa. Syster och familj. Närmsta vännerna som bor alldeles för långt bort.

De bästa nya människorna du träffade?
Min nyanställda! Förresten är de tvâ sâ min-a. Vâr-a.

Mest stolt över?
Att vi inte ger oss.

Högsta önskan just nu?
Säger som Lillo sa när hon funderade över 2017 pâ nyårsnatten. "Undrar vad detta âret ska bära med sig?... Jag hoppas bara att ingen mera gâr och dör".

Och snart åker vi till Costa Rica*.

*inget ont som inte för något gott med sig.