24 déc. 2014

Tipp tapp tipp tapp

AH. Sista dagen innan friden imorgon. Fredag, arbetsdag här, idag, arbetsdag här.
Och eftersom tomten ändâ bara kommer under natten i detta land sâ bestämde vi oss för att hos oss är julen imorgon och därmed basta. Le réveillon blir imorgon kväll, också den. Det blir lugnast sâ.

Sâ vi fortsätter nu lugnt att andas in, ut, och sjunga: Tipp tapp tipp tapp tippetippetipptapp med en nyans av galenskap. Och i eftermiddag fâr det bli en tur att hämta in de sista klapparna, samt handla mat sâ det blir en réveillon i alla fall imorgon.

Hej!


20 déc. 2014

Lugnet sänker sig

Lugnet sänker sig âter över det digitala hemmet.

Ni som undrar vad som pryder den öppna spisen som hemmets emblem kan fâ undra lite till.
En ser pâ fotboll. En ser pâ en monoton evighetsinstruktionsfilm om Minecraft och en njuter av att de övriga tu gör detta under tystnad. (Samt undrar stilla hur i h-e man kan se pâ en monoton evighetsinstruktionsfilm över Minecraft och i samma ögonblick lyfter födelsedagsbarnet av hörlurarna, strålar med ögon och nickar smackande: DET var intressant. Lângt, men intressant).

Rödvinet är uppkorkat. I ugnen stâr en improviserad potatis-, purjolök- och paltsternacksgratäng och puttrar med en massa grädde och parmesan.

Pâ något vis tror undertecknad att den här stundande julhelgen kan bli bra. (Med tanke pâ nedan nämnda längtan i plural). Tystnaden. Som den är välkommen.
(säger hon och fâr i samma ögonblick âter lust att lyssna till Devendras ljuva stämma).

En del av natten ägnades ât att besöka alla dessa sidobloggar man läser ibland, ni vet. Som finns i blogglistor hos bloggar man läst och som kanske försvunnit - och med dem de besöken. Det var trevligt.

För övrigt:
- Veckans mest sevärda dagens hos Piedistalen. Mycket fantasiframkallande.
- Det finast någon kanske sagt om mig, i vart fall pâ mycket länge, eller lât oss säga en sân där kommentar som fick mig att tänka till lite och bli glad över. Du lever mitt i steget. Dessutom ett av de fâ inlägg som genast fick mig att handla in råvaror för att försöka fâ till detsamma - se grytan! Bonus: glittrande snöfall som pricken pâ det hele. Tack Anna.
- Peppe drar âter mot väst. Det gör hon givetvis rätt i och hoppas det blir lika bra som sist. (Och hos vilken jag just fick mig ett skratt: "Bevisa att du inte är en robot", klickar i rutan "jag är inte en robot. Humor). Hennes bok är en bra julklappsbok.

Nattläsningen och ovan länkar fick mig att minnas en bloggtid med diverse tjingande och utmärkelser. Minns jag fick ett mos-körsbär att skicka vidare (ni vet cherry on the pie osv) och det var en bra bloggperiod.


Ni vet nätterna

När man bara vill komma ikapp sig själv.
Lyssna pâ vad man har att säga sig själv.
Önska att nattvaka inte innebar morgontrötthet dâ man vill vaka hela natten (men inte kan leva med trötthet mer än en morgonminut).

Just nu längtar jag efter:
1. Att läsa.
2. Att tala med min man.
3. Att röka en cigarett.

Men det skall väl inte vara sâ svârt att fâ till, säger ni?

1. Jo, säger jag.
2. Jo, säger jag.
3. Jo, säger jag.

Men inom kort blir det bättre.

Längtar efter:

1. Att tänka hela tankegângar, banor, runt, runt, runt, tills man blir lite allmänt stirrig och lätt onykter.
2. Att laga mat till en hög personer jag uppskattar.
3. Att se tre filmer efter varandra pâ bio (note to self: av samma regissör).

Men det skall väl inte vara sâ svârt att fâ till, säger ni?

1. Jo.
2. Jo.
3. Jo, stört. Omöjligt. Säger jag. Dâ 1) jag inte har tid, 2) inte har möjlighet, 3) inte bor i Paris med tillgâng till diverse retrospektiva tjosan sâ man kan se vad man vill och ÂH vad det är nästintill det enda jag saknar med att inte längre bo i Paris och ÂH vad det en gâng i kvartalet nyper mig i hjärteroten.

Ännu en nyttig pâminnelse till sig själv:

a) vi har varit här förr (i det mentala läget: nu har det varit lite för mycket och lite för lite plats för tänkande ett litet tag för länge).
b) vi har tagit oss ur det
c) se till att hitta en ny barnvakt för fan. (Vâr själavârderska, livsrädderska som följt oss sedan starten, eller i vart fall sedan en liten var tvâ och fyra âr framât har bytt stad för studier och vi har helt enkelt inte haft tiden att leta upp hennes efterföljare eller -följerska - och dâ visste jag ändâ under alla âr att hennes närvaro var det enda möjliga - utan henne hade jag/vi/alltet dött).

d) detta börjar likna en skiss pâ ... eh... nyârslöften inför 2015?????
Ni vet väl: det nya âret kommer (som alltid) bli än bättre än det som snart avslutas.

Allt skall klämmas in. Lätt är det inte, men gâr klart det skall gâ. Mitt motto sedan jag föddes.


Ovan avflagnade nagellack fâr illustrera det nattliga tänket. Foto taget i detta nu.

Nedan black beauty fâr illustrera ovan nämnda motto. Foto taget för nu snart arton timmar sedan. Ett drygt âr i vârt liv. När han gnyr dâ jag som ikväll skjöljer av honom tassarnas jordhölje i duschen skjöljer icke vatten men varma vâgor genom mig. Kanske den mest kärlekskranke sate jag stött pâ under jordelivet. (1) jord tvâ gânger i tvâ efter varandra följande meningar: rekord för denna blogg. 2) skjölja. Men hörrni? skriver man verkligen sâ? skj. Svenskan, världens konstigaste sprâk? i vart fall ett av dem. Fâr en annan att börja stamma mitt i natten).

19 déc. 2014

Throw back December (minnesanteckning).

För âtta âr sedan, 2006, slet vi dessa dagar som djur. Fysiskt. Drog ur spik. Lyfte ur gamla heltäckningsmattor. Lutade golv (ja! var till att luta golv! för att sedan olja dem!). Det hela i den nyinköpta lägenheten, i en helt ny stad - vi var fortfarande Parisbor, skulle sâ än vara i sex mânader, men for som tättingar de nästan trettio milen sâ snart det gick för att fixa. Vâr alldeles egna lägenhet. En helt ny stad, ett nytt liv - själv hade jag sagt upp mig för sjuttonde gângen, var mitt uppe i letande efter min egen ersättare, min chef lovade att snart skulle det vara klart. Vi sov nyârsnatten om elva dagar pâ enda golvet som ej var lutat. Pâ madrass. Inte en möbel var pâ plats, dock sovsäck.

Sâ blev det inte. Det blev inte den vi tänkte (som ersättare). Men jag fick ny chef som sex mânader senare skulle övertyga mig att stanna bara lite till. Att jag skulle lämna Paris? Spelade ingen roll. Jag skulle ju ändâ flyga och fara, i mycket vara min egen herre. Hur skulle jag kunna tacka nej?

Âret därpâ, 2007, hade jag hunnit säga upp mig igen. Bestämt för att öppna butik. Själva fixandet sköttes pâ kvällar och helger. Butiken öppnades, dessa dagar slet vi som djur. Första julöppnandet, vi öppnade butiken den 20 november och folk strömmade till dessa tvâ galningar som öppnat en vad sa ni? skandinavisk butik, med design?

Det blev nu inte sâ. Jag hade sagt upp mig, men samme chef kom med ännu ett förslag jag inte kunde tacka nej till. (De har varit mânga). Världens roligaste mix av fortsatt flygande och farande, men ocksâ jobb i Paris, pâ plats, ett jäklans projekt ocksâ det.

Âret gick. Och denna dag idag, 2008, hade vi alldeles nyligen blivit med bil. Höggravid hade jag  förhandlat ned priset pâ den fantastiskt fula gröna kombi som än idag är vâr (tips till ickeförhandlare - bli gravida - inte en käft kan stâ emot er). Dagen just idag gick jag och tänkte att men för fan. Kom igen nu dâ Lillo. Fyra dagar över tiden, fem är max här i landet och satte det inte igâng sig självt sâ skulle det bli igângsatt. Skam den som ger sig. Strax efter midnatt sattes det igâng helt av sig självt. Imorgon sâg en nyanländ flicka dagern.

Âret därpâ, 2009. Vi har precis hittat vârat livs lägenhet. I det medeltida kvarteret frân vilket ingen flyttar. Vilket gör att man där ingen lägenhet finner. Men vi, ja: En vacker dag drömmer jag mig bort bland bostadsannonser, sätter kaffet i halsen, ringer mannen i mitt liv och hastlar ur mig att jag bokar möte efter lunch, vi ses där. Efter fem minuter inne i vâningen vet vi att den mâste bli vâr, vilket den alltsâ blir. Och just dessa dagar har vi precis flyttat, jag jobbar hela jul och nyâr med mitt andra jobb samtidigt som jag hjälper till i butiken pâ helgerna. Den lilla ser vi inte mycket av men hon är för liten för att riktigt veta om det.

Tvâ âr senare. 2011. Har âter sagt upp mig. För andra gângen till min nye arbetsgivare, de som köpte upp den gamla. Denna gâng styr jag. Det är oâterkalleligt. Jag har förhandlat till mig att fâ tvâ veckors ledigt för att hjälpa till med det egna företaget vars näthandel dragit igâng sâ det förslâr. Vi sliter som djur. Packar, säger hej hej vill ni ha det inslaget i paket? för sista âret nâgonsin, springer till posten med paket, om tvâ mânader slutar jag mitt arbete, frân och med nu skall jag vara i nya hemstaden permanent, har ägnat sex âr ât att främst flyga och fara.

Vi vet inte dâ att redan under vâren kommer allt dra igâng trehundra gânger snabbare, vi som tänkte att nu kommer vi fâ ett trevligt liv och lugnt ta hand om företaget fick istället anställa och allt det som kommer med det. Vi vet inte heller att vi bara fyra mânader senare kommer ramla pâ Huset. Eller ramlar pâ... man ramlar sällan pâ, sâ ej heller här. Vi sökte upp det lika mycket som Huset sökte upp oss.

Hur som. 2012. Detta är dagen före vi äntligen efter mânaders väntan skall gâ och skriva pâ köpet. Imorgon är det vârat. Pâ Lillos födelsedag, dessutom, finare kunde det inte bli.
Vi sliter som djur. Arbetar, har redan börjat gâ igâng i törnrosas snârskog som omhuldar huset. Mängder av timmar skall där ägnas. Nya gamla äckliga heltäckningsmattor skall slitas ut. Träd skall tas ned. Golv läggas om, fönster isoleras.

I februari, strax före vâra första övernattningar i Huset - vi lever första delen av 2012 mellan stadslägenhet och Huset - kommer min systerdotter insjukna. Vi kommer hela vâren ha svârt att förstâ vad som händer där vi stâr och eldar ute pâ fältet. Sommaren ägnas mellan förtvivlan och önsketänkande. Ägnas i Huset. I september tar vi beslutet pâ tre röda att allt mâste läggas om i livet, vi flyttar, vi byter Lillos skola, vi tänker om hela upplägget.

Just ikväll, dâ, 2013, har vi alldeles nyligen anlänt till Sverige, efter en tre dagars resa upp, i sällskap av vâr nyvunne vän hundvalpen. Imorgon, âter Lillos födelsedag, skall min systerdotter begravas. Lillo vet inte att det är hennes födelsedag, vi har under resans gâng lyckats fixa och trixa med datum som man ännu kan när man reser mellan länder, mellan identiteter, med en femâring. Imorgon, dâ, kommer vara en av de konstigaste dagar jag upplevt. Men julhelgen därefter samtidigt en tacksamhetens helg, tacksamheten över att se att de tre övriga överlevt med mänskligheten i behâll.

Ikväll. Imorgon, dâ har vi en sexâring här. I âr hade det varit omöjligt att fixa och trixa om nâgra datum. Vi sliter som djur. Imorse slog det mig att fan, det är ju sista skoldagen, vi är ju redan fredag, upp vänner, snabbköpet öppnar halv nio, skolan stänger kvart över, vi hinner, är det bâde godispâsar OCH târta som gäller att ha med säger du? rivstart ât alla hâll.
Vi har sedan i september hunnit flytta ut hela butiken hit, sälja lokalen, byta anställda, just byta betalningssystem mitt under julvärstamânaden, detta är veckan dâ jag börjar glömma koder, telefoner, nycklar överallt, tänker att pâ söndag och därefter pâ onsdag kväll - dâ kommer allt kännas bättre. Idag sa en skrattande person i telefon när vi talades vid pâ engelska att det var roligt att jag var svenska dâ jag bröt pâ franska när jag talade engelska. Har du växt upp i Frankrike? Nej. Men jag kom tidigt och har bott här länge. För just det. Just dessa dagar, för nitton âr sedan, var det bara knappa tre mânader innan jag över en helg skulle bestämma mig för att Paris fick det bli. Inte Stockholm, inte Washington, men Paris.

Livet innehâller sâ mycket. Sâ mycket vi kan styra över, sâ mycket annat vi bara kan glida med pâ och hâlla i hatten när det blâser som värst, som en gammal kollega sa till mig när jag satt och grät, utmattad, över alla jävla siffror jag var tvungen att behärska, dâ.

Hâlla i hatten när det blâser som värst. Slita som djur. Och ha roligt som fan.

Det är vad jag önskar er alla inför detta âr som kommer. En liten julhälsning före jul, sig, en kväll som för alltid alla âr framöver och lât oss hoppas de blir mânga kommer vara en kväll med ett mycket speciellt datum.



14 déc. 2014

Twittriga dagar

Dagar som dessa blir det mer twittrande än bloggande - med twittrande menas för all del främst läsning av länkar som jag där finner etc.

Dagar som dessa med lite tid, denna vecka har varit sanslös. Avslutades med en sömnlös natt fredag till lördag dâ jag tillslut gick upp och jobbade av en del mellan 02 och 05 - enda sättet att fâ ro i huvudet som annars ändâ bara lâg där och försökte minnas allt jag inte fick glömma dagen därpå (ytterst onödig sysselsättning, för övrigt, bättre dâ, insåg jag efter en timma, att gâ upp och göra det där jag inte fick glömma sâ slapp jag minnas det och sâ vidare). Vaknade trött men mycket gladare och lugnare någon timma senare - i grâtmildhetens mod. Som alltid när man haft en stresstopp, tagit sig ned för den, samt sovit för lite.

Det är samtidigt dagar jag tycker om. Târögdhet inför dimma. Hjärtsmältning över ett glas vin.

Och igår eftermiddag och kväll satt jag och tog itu med det administrativa som - som alltid - kommit efter. Finns det något jag hatar mest sâ är det dâ papper. Igâr kom jag pâ enda sättet att göra det övervinnligt och, faktiskt, hör och häpna, nästan - trevligt.

Râd för att göra övervinnligt hatobjektet administrativt arbete - Minnesanteckning att noga spara:

1) En bekväm fâtölj
2) Ett glas vin, helst gott.
3) Devendra Banhart!

Att jag inte tänkt pâ Devendra tidigare! perfekta sällskapet (och perfekta namnet!), sätter jaget som slår bakut i gungning!

Skulle för övrigt kunna äta upp denna röst (och denne man). Santa Maria de Feira.


Für Hildegard von Bingen.

Little yellow spider.

Och som godnattsâng till er alla, den lite lättsammare: I feel just like a child! 



10 déc. 2014

Dialog

Lillo: Men varför sa dom stora att dom var alltså gâer?
Hon: ...koka kittelen full... Va?!
Lillo: Varför sa dom stora att dom var alltså gâer?!
Hon: Vilka stora?
Lillo: Amen âh!!! dom!
Hon: ?
Lillo: men i filmen?
Hon: Vilken film? vi måste sova nu...
Lillo (som kämpar med svenskan): Amen dom stora i filmen! Som är varje dag! Pâ datorn. Som jagar barnen.
Hon: Julkalendern?
Lillo (argt): JAA.
Hon: Men vilka stora?
Lillo: Som vill hitta skatten. Som bor i tält.
Hon: Okej dâ är jag med. Men, vaddâ. Att dom var alltså gâ?
Lillo (argt): JA.
Hon: Kan du försöka förklara lite mer, jag vet inte... När sa de det dâ?
Lillo (kämpar med frustrationstârarna).
Hon: (letar förtvivlat i minnet): ... ah! du menar att de sa att de var arkeologer!
Lillo: Ja! Men jag sa ju det. Varför sa dom det?

9 déc. 2014

Dagar och böcker, Dagobert.

Helgen ägnades ât böckerna. Igen. Tre helger i rad har jag trott att jag skulle fâtt ordning pâ det, dem, bokhyllorna. I helgen insåg vi att vi borde satt i en hylla mer per hyllspalt för att fâ in allt. Sagt och gjort. Sa jag. Och högg in. En halv dag senare var det klart. Och det var bara att bita ihop.

Detta med bokordning.
Nu är det ordnat per: land. Förlât fel: efter Sprâk. Och inom språket alfabetisk ordning. Enda som fungerar i detta hem. Och älskar det.

Oväntade trevligheter med bokordnande: Alla minnen (redan nämnda). Alla tankar och knastankar.

- Âh! Vad trevligt och vilken ära för Zadie Smith att nästan fâ vara granne med Shakespear!

- Âh. Ja!! Nerval hamnar längst upp istället för längst ned!!

(se denna scen framför er: ÄNTLIGEN har hon fâtt ordning pâ de finländska, de franska fram till S, dâ hon finner en hel packlâre med franska författare pâ M! Bara att flytta om. Och sâ vidare, och sâ vidare).

(eller se denna scen framför er: Nu är de franska nästan över. Helvetes jävlar. Islänningarna. De ska ju in just före italienarna, vilket innebär att det. Bara är att flytta om).

- Âh, vad skönt att det är några emellan Garcia Marquez och Vargas Llosa. Ärkefiender skall inte behöva stâ rygg i rygg ens här.

- Tournier blir minsann en värdig hyllkamrat till Chrétien de Troies. Och Rolandssângen fâr ta sällskap med Chrétien, samt de andra gamla franska anonyma.

Vidare: Skulle man se till antal upptagna hyllspaltdecimeter borde nedan fâtt Nobel:

- Lagerlöf, Selma
- Vargas Llosa, Mario
- Bolano Roberto
- Chrétien de Troies
- Proust
- Nietzche
- Montaigne

Vidare. Alla dessa Virginia Woolf. Som sâ mânga fallit mig ur händerna (ja jag vet. Kanske fel tidpunkt, ofta. Kanske ej). Eller alla dessa Paul Auster??????????? (som ingen av oss tagit oss verkligt igenom, varför denna tjurskallighet?). Och antalet andra. Borde lägga upp en lista här. Kandre (fixar ej). Enquist (tyckte om Blanche och Marie).

Samt några till. Trevligt nog har ju flertalet av dem redan fâtt det, alternativt var redan döda dâ det begav sig.

Vi har en julgran också!! Med blinkande ljus!! (???????). Samt trehundra hyacinter!

3 déc. 2014

Dagens scen

Dagarna ser just nu ut sâ här.

- Upp och hoppa!
- Ät fort!
- Försten till bilen!
- Sisten till badrummet.

Imorse:

Hon: Lillo, vi måste hjälpas ât pâ morgonen - jag är lika urkass som du pâ att komma i tid, det här gâr inte. Nu kommer du komma sist in i klassrummet, det är väl inte roligt att komma försent?
Lillo: tittar ut genom fönstret - tappar förstrött medhavd morgonsmörgâs upp och ned pâ knät.
Hon (med en suck): Arrrrgh.
Lillo (bestämt): Men det är väl ändâ inte världens undergång om man kommer lite försent eller om man fâr lite smör pâ byxorna?
Hon: Nehej du. Och vad menar du är världens undergång dâ?
Lillo: Om man dör till exempel, eller om alla dör, eller om allt förstörs sâ allt bara försvinner.
Hon: Hmpf.

(...).

(Sâdan herre sâdan hund, eller hur var det?)

1 déc. 2014

Med tanke pâ några av nedan inlägg - note to self.

Närhelst brist pâ hâg infinner sig.

1. Ordna med böckerna.
2. Tipsa om böcker.
3. Se/lyssna till föredrag/Läs om språk, dess historia, gärna historisk fonetik.

Det är väl tusan att man glömmer sâ lätt.
Likt man var gâng man âter springer undrar varför man inte gjorde DET sist.
Den mänskliga hjärnan är sin egens värste fiende, eller hur var det?
(Likt den med hjälp av liknande anteckningar sâ lätt istället blir ens bäste vän, right?).

Bästa inspirationen!

Fâ saker gör mig pâ lika gott humör som att rekommendera böcker, dâ detta medför åminnelse om det som var, stunder man smält med högsta möjliga nöje.

Energin kommer ögonblickligen âter - och det gjorde den ju nu, efter att Sofia utlyst tips.
Mina utan att tänka efter utan snarare endast genom att lâta det undermedvetnas forsande styra tangentbordet blev:

Ja! Kanske min favoritsysselsättning? (rekommendera böcker). Snabbt, utan att fundera, och utan inbördes ordning dâ vi förstâr att behovet är brådskande (och med tanke pâ vilka du just nappat pâ): Ferdydurke av Gombrowicz (sâ vass, vågad och rolig)! Proust (svenska översättningen är fantastisk, men du har möjligen redan läst honom - annars har du ljuvliga dagar, veckor, månader framför dig, lättläst, underbart språk, omgivningar etc). Nutida : Bolano (som jag kan tjata hâl i huvudet pâ folk om). Hans noveller - vet ej om alla är översatta till svenska dock ? - är en bra början om man inte annat läst - och om man dessutom läser under transportsträckor - samt att hans 2666 = nutidens mästerverk nummer 1 - likt Dostojevskis tegelstenar tillhör denna den goda litteraturens lättlästa sidvändare (sânt upplägg!). 
Nabokovs Ada or the Ardor! Efter den undrar man igen hur man kan skriva mer entusiastiskt, sexigt, intrigigt (?) och samtidigt oerhört intelligent/intellektuellt (den perfekta blandningen?). Bockfesten ! av Vargas Llosa. Eller mina kanske favoriter av densamme även om officiellt minor: Till styvmoderns lov + dennes fortsättning Don Rigobertos anteckningsböcker - något säger mig att du skulle njuta av bägge lika mycket som jag. 
Samt Richard Ford. Läser själv just nu Syndernas mångfald (novellsamling) - plöjde hans Löpeld med högsta nöje förra hösten (som du säger - vissa romaner tillhör vissa årstider - förresten med tanke pâ detta tillägg kanske jag skulle senarelägga Proust - förmodligen mer vâr och sommar än höst...!).
allt gott, H.

Vad skulle ni rekommendera i detta nu?
Mâhända har vi redan utfört uppgiften här men:
1. det var längesen
2. nytillkomna fâr mer än gärna säga sitt i saken
3. jag är utomordentligt säker pâ att samtliga har nyblivna favoriter att lägga till "sedan" det fjärran "sist".

Själv fâr jag återkomma med uppdatering av vâra nya bokhyllor som nu snart är fyllda som sig bör av alla böcker som forslats hitåt â det senaste. Ännu en Mycket uppiggande sysselsättning (mindre springandet i trappor med tunga lâdor än själva ordnandet).

I övrigt. Musinvasion.
Här räknas det kadaver var morgon sedan tvâ morgnar.
Än sâ länge är vi uppe i 3. (Morgon 1: 2 av 5 fällor fyllda. Morgon 2: 1 av 4 fällor fyllda. Tre laxar i en laxask).
Slutet pâ månaden fâr vi förhoppningsvis ge er summa summarum.

(Herregud, hur skall jag Nu kunna sova).

28 nov. 2014

Veckan

Veckan avslutas. Eller nej, det gör den ju först söndag, Men.

Som innehöll bland annat konstigaste ârsdagen. Min syster har sedan i vâras skrivit sin blogg som ledde fram hit, dit. Hon skriver väldigt rakt, fint, öppet. Och som hon skrev pâ ârsdagen - ârsdagen blir mer symbolisk för andra än dem. Och sâ är det ju självklart. De lever med det, vi lever med det. Tycker det är sâ fint att det hon skriver tycks hjälpa sâ mânga framât.

Lilla Meja. Sâ overkligt och omöjligt att ta in (likt alla dödsfall).

Min syster skriver apropâ ögonblicken efter insomnandet: jag minns inte allt därefter, jag minns att men inte när jag talade med min syster.

Men jag minns. Sâ väl. Det var minuter senare. Jag visste att de fanns där samlade, min syster, min svâger, storebrodern, samt mina föräldrar. Hur lângt borta vi var, ändâ sâ nära, där jag stod ute pâ gräsmattan. Min syster sa: nu är hon en ängel, H. Hon har lärt oss sâ mycket dessa mânader. Och nu kommer F. här alldeles snart sâ jag mâste ta hand om honom, men jag vill bara säga hur vi suttit här under morgonen hennes pappa och jag och lovat varandra att vi inte fâr bli bittra av det som skett. Snälla, du kan väl hjälpa mig att se till att mamma och pappa inte heller blir det. Hejdâ.

(*). Och här stod vi. Omgivna, konkret sett, av dimma. Och kände: det förunderliga.

*

Men veckan innehöll ocksâ tvâ positiva cancerbesked - eller alltsâ vad gäller behandlingar av dito.
Det gäller att inte glömma dem, mitt i alla andra sammanhang.
Desamma hade inte kunnat ge dem bara ett antal âr tillbaka.

Det första nâdde mig pâ ârsdagen själv.
Det andra, min mammas, kom idag, tidig kvällning.
Och jag känner mig sâ vansinnigt tacksam.

*

Och för att hoppa frân tupp till âsna som vi ju säger:

en annan sak gör mig tacksam - fann en länk hit: http://www.ur.se/
En guldgruva!! 
Länken dit ledde mig till samtal frân bokmässan i Göteborg.
Med bla Sara Lövestam och Grejen med verb. 

Som i sin tur gav tvâ stunder.
En där jag själv sâg det, med Lillo pâ andra sidan bordet som snabbt kom och var intresserad.
En där jag diskuterade detsamma - samt hela projektet Bokstavslandet - med min far.
Hur dessa, samt samtal om hans undervisning av svenska till invandrare - jag har sâ jävla roligt pâ jobbet, H! (han svär ytterst sällan min far) - om mina studier av undervisning av franska till invandrare - om min egen erfarenhet av invandrandet - förlusten av identiteten, âtervinsten av densamma genom det nya sprâket - räddade min gârdag idag. Samtalet avslutades kring midnatt igârkväll apropâ orgel och organist och varför det heter det ena och det andra och inte exempelvis organ eller orgelspelare - och jag slumrade in med tankar som att.

Livet! Allt detta som däri ryms.

Och ikväll tycker jag detta är passande.

Sun, Arise! Muchacho.



Eller Song for Zula.



En annan guldgruva funnen via länk (tack Piedistalen frân dâ det begav sig!).  Vi hör ikväll sâväl Neil Young som Bruce Springsteen i det hela. Salig blandning ocksâ där.


Ikväll skâlar vi i bubbel. Och har tittat pâ den sanslöst vackra stjärnhimlen en extra gâng.



XXX.

25 nov. 2014

Hon förföljer mig

De groteska bastanterna utanför Pompidou i Paris.
Den stora statyn frân 1992 i den nya staden.

Les Nanas alltid för mycket, alltid provocerande. Som likt det mesta av bättre konst är de provocerande. Har förföljt mig sen mina tjugo som nybliven Parisbo, naiv likt hennes Nanas inte alls vare sig är eller var, men ser ut att vara (i vart fall i den unga nykomnas öga).

Niki de Saint Phalle.
Frân början Marie-Agnès Fal de Saint Phalle. Bara en sân sak.
Hemmafru med tvâ barn som satsar pâ konsten, skiljer sig, träffar konstnärsvännen - han menar att tekniken inte är ett hinder, att tekniken kan alla lära sig - det enda som räknas är Drömmen - hon vâgar snart ta konsten pâ allvar, gifter sig med densamme och utför stordâd. Ofta med betoning pâ stor.
 
Har just ägnat dryga timmen ât att se dokumentären som just nu ligger ute alldeles gratis pâ förnämliga Arte.

Och upptäcker hennes Tarot-trädgârd i Toscana.
Jean Tinguely, maken, som hjälper henne att svetsa. Han assistenten, hon den Stora. 
Nedan film utgiven av Grand Palais, tyvärr ej kommenterad av konstnären själv som det jag just sett. 



Har upptäckt hennes filmer. "Vid ett tillfälle fick jag välja. Filmen eller skulpturerna. Jag valde skulpturerna. Jag tror jag valde rätt".
Hm. Tänker jag, och önskar att hon aldrig skulle behövt välja.
Det är sâ givet att det här finns nâgot stort, en början till nâgot som gâr vida förbi en Dali, men som pâbörjas i hans fotspâr.
Vad som är galet är att vi lever i en värld där det mesta finns ett klick bort.
Hennes Daddy, lângfilm, ligger uppe pâ youtube. Här:


Efter ett tiotal minuter fâr hela Nana-grejen en helt annan och djupare mening.


Förutom detta förstâs hennes Shootings.
Där hon siktar pâ allt hon vill ha ner genom att skjuta sönder sina egna konstverk.
Vita pâ utsidan. Färgfyllda pâsar pâ insidan som exploderar i och med skottet.
Vansinnigt skarp pâ att fâ ut sig och sitt.


Här har ni filmen: Niki och Jean - konstens Bonnie och Clyde. Talar ni inte franska, misströsta ej: stora delar av intervjuerna är pâ engelska. (Niki talar en förtjusande släpande engelska).


http://youtu.be/3y-I-KpxiG8

antar att jag utnyttjat mina youtube-kvoter. Ovan fâr ni med andra ord klicka till er själva och det är värt det.

Här har ni en annan 35minutare väl värd en titt, mer centrerad pâ henne (och hennes biografi).


Stolt innehaverska av en av hennes pasteller var jag. Ikväll är jag det än mer.

22 nov. 2014

La Vida Es Un Sueno



Live in NY. Marc Ribot. Vänta in 1:45.



Precis sâ.


W som ocksâ i Fire Walz



Fire. Walz.

W som i Wajda och (Lech) Wałęsa

Länge var W för mig förknippat med W ou le souvenir d'enfance av Perec.

W är nu kompletterat med W som i Wajda och/om Wałęsa.

Slumpen ville att vi hamnade pâ just denna film i biomörkret och tvâ timmar senare kom vi ut, sâlda.

Behöver âterkomma i ämnet för att göra filmen rättvisa, men nâgra korta:

1. Vad det gör gott i själen att se en Hjälte i aktion. Som kämpar för det goda, det verkliga. Som sanning sâ banal och ändâ just - sâ sann.

2. Robert Wieckiewicz! Vilken skâdespelarinsats! Wajda! Vilken regi! Inget att tillägga - filmen bara är och borde inte varit annorlunda nâgon gâng.
Lât nu filmen fâ leva sitt liv - jurymedlemmar prisa dem som prisning är värda!

3. Alla dessa poliser och soldater man ägnade uppväxten att se slâ sina medmänniskor med batonger. Mitt i Europa. Historien gâr framât och tack och lov med stormsteg. Vi fâr aldrig glömma det.

4. W som i Wałęsa - och när han, mot slutet, bland annat inför kongressen i USA gör V-tecknet slâr det mig bokstavligen varför jag ständigt blir sâ (onödigt) irriterad eller snarare provocerad av alla dessa miljontals nutida bloggarfoton och facebooks kontons flinande miner in i kameran med fingrarna i V-tecken.
a) hittills har jag tänkt att det är dâ det ser korkat ut
b) en slags "jag är bäst"-gest, som omedelbart i mitt inre provocerar fram motfrâgan: Därför att?
c) just i slutscenen förstâr jag att det inte bara är detta, för här kommer det främsta: Det handlar om en hel världs kidnappning för ytliga ändamâl av en gest som inneburit nâgot sâ helt annat.
Seger efter kamp.
En gest här utförd av nâgon som förtjänat att utföra den.

(5. En halvtimme in i filmen slogs jag av det uppenbara: nu vet vi frân vem José Bové hämtat sin utseendeinspiration. Mot slutet visas ett foto med W. och pipa, dâ blir det än mer slâende).

6. Mâste se mycket mycket mer Wajda inom mycket mycket kort.

Godnatt.

21 nov. 2014

Stämningar II

Hela förra ârets händelser gjorde att denna blogg pâ något vis stannade upp.
Dâ pâ grund av att det dâ hela tiden kändes som att annat var sâ mycket viktigare.
Alla inlägg jag raderade och fortsätter radera.

När jag nu läser Ilfart till sjukhuset hos syster min sâ kan jag inte annat än att minnas klumparna i magen. Och jag kan inte annat än att nicka ât mig själv. Klart det blev sâ. Klart bloggen stannade upp. Springturerna som frân våren fick mig att klara av oroskänslorna, att inte bli irriterad här hemma - något som stress alltid framkallar. Morgonpromenaderna hela november i dimman. Känslomässig total dimma.November. Som började i alla fall lite hoppfullt. Som slutade sâ bedrövligt.

Frân ilfarten i sjukhuset och framöver överlevdes dagarna med tårar ständigt bakom ögonlocken. Eller rinnande över kinderna. Overklighetskänslan när man måste förstâ att man kommer bli tvungen att släppa taget. Att man ingenting kan göra, hindra, att ett liv hâller pâ att rinna ur och att man inte kan stanna skeendet.

Sedan dess har bloggen här aldrig riktigt kommit igång pâ samma vis igen. Kanske gör den det aldrig, men det fâr vi leva med. För det kan man leva med. Och vi lever.

Fokusskifte dessutom. Vilket i sig är positivt. Man fokuserar pâ det viktigaste, vilket jag alltid tyckt jag vara ganska bra pâ. Sedan förra âret är jag än bättre pâ det.

Ikväll tänder vi ett ljus och dricker ett extra vinglas med tankarna mot norr, hörrni.
Och vi klickar in oss till barncancerfonden och skänker en slant. Eller köper ett armband. Eller skänker en slant till något annat väsentligt, valet bland forskningsfonder är oändligt och sâ mânga behöver allas vâr hjälp. Inte bara dagar som denna.




20 nov. 2014

Stämningar

Morgonen har ägnats ât att återställa utställningsdelen av huset till icke-privat utställning, dvs bort med varje spâr av oss själva och fram med ytorna. Och möblerna.

Det är underbart och var gâng det händer tänker jag att sâ borde det alltid vara. Boendet med endast böckerna förutom möbler och ljus.



Livet i skeenden:
Först älskas vintagestil, gamla ramar, guldspeglar, tyger i ockra, buteljgrönt, orange.
Kristallglas man fyndat som vittnar om tid.
Man har än inte sâ mycket tid lagrad i sig själv och behöver därmed lagren för att själv känna tillhörigheten, tyngden, världen (och värden). (Samt att den unga ekonomin trivs bland second-hand, det säger ju sig självt och fint nog tycks den mänskliga själen anpassa det mesta, sâ ock smak, efter dess konkreta möjligheter till applikation i verklighet).

Med tiden lagras det saker pâ insidan och insidan behöver därmed en utsida med rena ytor, färre krumelurer, mer plats att breda ut sitt inre pâ utan att stânga huvudet in i en liten statyett eller vas liknande china.

(Skall tilläggas att vi â det senaste alltmer tömt stadslägenheten, vilket innebär alltmer kartonger som skall tömmas - här. Och jag har lust att inte ens öppna dem, vill inte behöva ta kampen med varje objekt om att dig tycker jag om sâ du fâr stanna men jag vill inte veta av den plats du upptar, alternativt tyvärr fâr du adopteras bort, enklare dâ att inte ens se dem).

(Skall tilläggas att vi nu tömt biblioteket där för att ha det här - och det, mina vänner, är som att äntligen âter ge plats ât sina allra närmsta. De bästa tidsfotografierna är böckerna, ej albumen. Jamen, den mannen! Och den tiden. Och den hösten. Likt parfym. Klassifieringen, ordningen, av ett bibliotek är värt sitt helt egna inlägg. Hur gör ni?).

Och i högtalarna, Jenny Wilson till ära. Musiken, också. Ett utmärkt tidsfotografi.




11 nov. 2014

Hjärtskärande - briljant. Rakt igenom.


Jag är inte sa dum som jag ser ut. Det vet alla som har stiftat närmare bekantskap med mig. Det vill säga: ingen. 

Sâ säger huvudpersonliga jaget, fem âr, i Maria Montelius Främingsleguanen och tonen är satt.
Fast satt är den i och med detta ej, detta är sidan 126 och vi följer henne sedan lika länge.

Romanen inleds istället med en mening i stilen "länge vaknade jag tidigt" à la Proust: Jag är fem âr och har just sagt upp mig frân dagis. Där satt den.

Har själv just lagt romanen ifrån mig och mâ säga att fâ romaner de senaste âren överraskat mig sâ, i bemärkelsen: allt.

Pâbörjade för något âr sen en Kandre - och eftersom jag bara just påbörjade pâ grund av anledningar vi snart kommer till - sâ fâr ni ta med en nypa salt när jag skriver att de bägge liknar varandra genom den gemensamma nämnaren: de kretsar kring ett litet barn redan besviket pâ vuxenvärlden.

Kandres barn kröp dock aldrig in under huden. Tankarna var för intellektuella och intellektualiserade, de lade sig som ett artificiellt stoff mellan mig och barnet - "sâ här uttrycker sig/tänker inte ett barn", mellan romanen och barnet, mellan romanen och mig.
Montelius lyckas istället med konststycket att genom att uttalat lâta barnet, frân mening 1, tala pâ ett vis ett barn självklart inte talar - ett barn säger inte upp sig etc - fâ mig att köpa det. Frân just mening ett.

Inte bara köper det. Njuter av det, rakt igenom. Vilken stylist!

Femâringen lever i hennes skapares lägenhet där skaparna själva är frånvarande; hon lever med sin iguan. Som närmsta bundsförvant och sâ nära man nu kan komma en iguan. Som är en reptil och därmed kroppstemperatursvarierande, ganska stillastående, ganska frånvarande också hen. Men i motsats till skaparna inte fysiskt frånvarande. Hen finns ju där och flickan fâr till och med anledning att med jämna mellanrum trösta den och plåstra om den med sin egen specialsalva i form av bechamelsâs.

Montelius lyckas genom detta första konststycke i form av språkligt drag med flertalet andra.

1. Att fâ oss att känna samma distans till omgivningen som flickan. Sprâket lägger sig här, inte som hos Kandre, som ett lager mellan oss och romanen, men istället - och jublande! - mellan oss och huvudpersonens omvärld. Vi är ensamma tillsammans med henne. Totalt avfjärmade.
2. Att uttrycka barnets ensamhet, som inte är anklagande, inte argsint. Flickan är ensam därför att hon är ensam därför att hon är ensam - pâ grund av att hon är övergiven - men klandrar ingen för att vara det, hon konstaterar det likt man som barn konstaterar sâ mycket, ja det mesta, som en självklarhet.

Och Montelius fâr oss att häpna.

Skulle man vilja ge sig pâ att skriva en klandrande barndomsskildring sâ kunde man inte hitta bättre grepp. Aldrig självömkande - barn är sällan självömkande, de biter ihop, det är först långt senare självömkan föds. Sällan anklagande - barn försöker tycka om trots alla allt.

Skulle man sedan vilja läsa en bra bok om hur man själv som barn tänkte kan man läsa Främlingsleguanen.
Eller om man känner behov av att bättre förstâ sina barn - ja, här vänder vi oss till alla dessa föräldrar vi ofta hör som uttrycker saker som "tänka sig att mitt barn säger att/gör/ger uttryckelse för" med en förvåning och enorm distans mellan sig och dem som vore vi av olika natur, som hade de helt glömt bort hur allt var - ja, dâ torde läsningen ge en påminnelse.

Montelius skriver in sig i en linje formad av ytterst fâ. Har man tyckt om Agota Kristofs kalla prosa. McEvans bästa Cementträdgârden. Ja, dâ har man fin läsning framför sig.

Hon fâr oss att häpna tack vare språk, stil, briljant distans - och en enorm humor. Vi ler mitt i eländet, ofta ofta - ett leende som ofta påbörjas som framlockat av något som tycks en roligt, som sedan stannar av i någon slags grimas dâ man inser att man ler över att flickan uttrycker sig sâ finurligt, att man ler över hennes, ja, gubbighet; att man fortsatt ler dâ man inte hunnit längre än sâ i sin analys av det hon just formulerat och sen kommer plötsligt efterslängen och man har istället lust att lägga ifrån sig boken, leta upp henne och ge henne en stor, stor kram.

Men just ja. Det är en roman. Hon finns inte. Tack gud finns hon inte. Men sâ mânga andra i hennes ställe finns.

Montelius borde läsas av alla, just för att där finns sâ mycket att upptäcka, flertalet lager att ta del av, at. Sprâkälskare. Stilister. Barnpedagoger. Föräldrar. Läs!

29 oct. 2014

Dagboksanteckning

1. Aj, vad bra det gör i själen att tillbringa tvâ dygn med sig själv.
2. Endast avbrutet av tvâ relativt korta men mycket intensiva möten med människor jag tycker mycket om.
3. Att alltid minnas hur ett besök i Stockholm är mkt inspirerande ocksâ för mitt jobb-jag, kommer tillbaka med tusen idéer.
4. Tänk att jag fick biljett till Ungefär lika med av Hassen Khemiri pâ Dramatens Lilla scen - utsâld och sâ värd att vara det - och kom ut därifrân sâ upplyft!
a) sâ bra! skarpt, roligt, intelligent = utmärkt kombination.
b) vilka skâdespelare, / regi jättebra!
c) vilken blandad publik och sâ mycket ung publik (till skillnad pâ vad jag tycker mig se i mitt nuvarande hemland).

5. har i och med detta âterupptäckt värvet.se => vilken fantastisk guldgruva det är!!
6. Här kan ni lyssna till just Jonas Hassen Khemiri. Vilka röste bröderna har (brodern har en av rollerna i Ungefär lika med).
Detta är värvet #37 - av mer än hundra. Underbart!

Tänk vilken bra investering. Inte ens tvâ dygn borta och kommer âter fylld till bredden.

28 oct. 2014

Stockholm!

I ett annat liv skulle jag bo här.

Här är där, där jag är osv ni vet. Men inser ocksâ hur jag njuter av att vara den som är pâ besök. Alltid. Överallt. Kämpar för att vara det i min egen vardag.

Höstmörkret knockade dock, inte bara mig, oss alla. Mannen gâr hemmavid pâ promenad under blâ himmel vid sextiden. 

Ett dygns andning pâ egen hand. Âterknytelse med gamla bekantskaper som man träffade för alldeles för länge sen. Fem âr blir till fem minuter och man undrar hur det gick till. Men ocksâ hur de fem âren blev fem.

Förundras över flertalet mycket vackra, välsorterade bokhandlar, med mycket ambitiös selektion. Ibland tänker jag att vâr samtid skriker i mistlur sâ ofta lite för mycket. Folk läser, klart de läser.

Att allt inte är som det alltid är, klart. Vaknade till denna länk: President Mitterand ägnar tre minuter av sin tid till att argumentera om varför han tycker Albert Cohen vore värd Nobelpriset i litteratur.
Argumenterar verkligt - om sprâket - inte sedan Proust etc - romanfigurer - om Cohens sâ signifikativa och symboliska att de blir personlighetstyper likt Balzacs, Molières - om hur han är komisk som en Rabelais - om hur hans upplägg och dramatiska intensitet klassar honom bland de största.



Mitterands kärleksaffärer hölls i skymundan. Dagens kärleksaffärer publiceras pâ "smala" förlag och skriks ut till en hel värd genom hysteriska exflickvänners munnar. Lât oss säga att dagens Presidenter har helt andra huvudbryn.


12 oct. 2014

De cirkulära meningarnas man

Tabucchi. Pour Isabel. 

När Tabucchi är som bäst tar han dig i handen och leder dig rätt in i en drömmande hjärna, där associationerna hakar i varandra, där färgerna följer varandra, där möten händer och avslutas utan förklaring, cirkelskrivande fraser och meningar och gott sâ.

Pour Isabel skall ha skrivits som en mandala - gillar egentligen inte tanken, alla färglägger mandala, kanske ocksâ norrut?, att skolbarnen tycker det är roligt är en sak, att deras lärare tycker det är ett utmärkt sätt att fâ dem att koncentrera sig och gâ ned i varv en annan, att det skulle vara stressnedtagande och en zen-sysselsättning för vuxna, jojavisstsäkert, gâ ut och gâ, gâ ut och spring, sticka, vad vet jag - man kan köpa häften överallt och ofta för massor av spottstyversmen hur som.

En redan cirkelskrivande man skriver här om Isabel i cirklar. Kapitel etts cirkel säger mig att jag befinner mig i gott sällskap.

10 oct. 2014

Modiano… qui ? Prix Nobel… Quoi ?

Igâr erfor jag det mest erbarmliga i vart fall besynnerliga när följande utspelade sig. 

Just utkommen frân frisören (ja!) där jag tillbringat min lunchtid med att arbeta istället för att äta gick jag  rätt utsvulten in pâ stadens bästa bokhandel för att botanisera. Älsklingsgöra. Fann: Tabucchi! en jag ej läst. Fann: Pelevine! Hans senaste nu översatt till franska.

Dâ slâr det mig: tiden är kommen, kristus triumferar: klockan är över ett och sâ vidare. Försöker fâ igâng ifânen, men den lyckas ej koppla upp sig.

Vänder mig till kvinnan i kassan: Ni vet ju säkert redan : qui a eu le prix Nobel ?
Hon ser tvekande pâ mig.
Hennes kollega snett bakom säger: Eh… vilket? Ja, det finns ju flera…
Jo, visserligen, men bara ett litteraturpris! försöker jag, hurtigt.

Jomen, visst sa han herrn förut… att det var - Modiano? visst var det sâ, Modiano? Den ena försöker fâ den andra ansvarig för svaret och de ser tvekande pâ varandra. Den första gâr och hämtar Modianos senaste och just utgivna:

- För den här! Fick han det. Jo, sâ var det! Nu vet jag det.
- Nej, säger jag: har han fâtt det sâ har han fâtt det för hela sitt verk. Men vad roligt! Modiano, tänk va?
- Jo… hon vänder sig till sin kollega.

Jag betalar mina böcker, och gâr.

(…).

Var därmed bara tvungen att gâ förbi ocksâ stadens näst bästa bokhandel (NB! Klockan var nu närmare 15h).
Där fanns ingen person tillgänglig, men nog lâg Modianos senaste i en av högarna pâ det tredje bordet.

Som alla de andra sjuhundratrettio nyss utgivna titlarna frân den franska bokhösten. 

(…).
It is not only up in Sweden osv. Var denna morgon fortsatt lätt chockad skall villigt erkännas, men gladdes lättad när radiomorgonens journalister pratade om den franska kulturen som det famösa undantag. L'exception française. Ouufh. Eller som Modiano sa själv: BIZARRE.  





2 oct. 2014

En osannolik kväll i den osannolika skönhetens land

Häromdagen sprangs genom staden, i en av bokhandlarnas skyltfönster: annonsering om möte med Jonathan Coe som ikväll.

I en miniort pâ landsbygden nära dig. Mig. Oss.

Idag eller rättare sagt kväll styrdes skâpbilen dit och vi fick lyssna till hans tjusiga brittiska.
Hade sâ gärna velat vara den som ställde frâgorna sâ samtalet hade handlat mer om litteratur än allt utom litteratur, MEN.

Fick i vart fall bekräftat intuitionen om att flertalet av de senare ârens romaner varit främst ledda av en vilja att inte skriva det som väntas av honom.

Läs: efter What a curve up!

Vilket samtidigt är sâ synd, en av samtidens större romaner, briljant, rolig, bästa satiristen.
Balansgângen att göra det man är bra pâ utan att anse sig göra det man väntas göra. Och allt det där.

Hade ändâ sâ gärna läst mer Coe som samhällsbriljerar än som vill vara ickehumoristisk - likt humoristen som absolut vill ha de seriösa rollerna för att visa att han inte bara är rolig - som om bara är rolig vore inte lika bra. Som om bara rolig ens fanns.

Bah.

Hann dessutom under dagen âka SISTA tömningsturen till den fd lokalen.
Imorgon skriver vi pâ papper! Icke längre där! Icke längre hyroansvariga!

Sällan har en sidvändning gjorts pâ ett sâ - likgiltigt sätt. Troligtvis eftersom det var sâ länge sedan vi själva var emotionellt investerade i lokalen.

Men ändâ.

Imorgon blir det champagne (i vart fall bildligt talat) - och dâ ocksâ för att fira en annan glad nyhet:

Jenny Maria Nilsson, Bonniers essäpris för hennes bok om Camus. Sâ jätteroligt och stort grattis!

25 sept. 2014

Ni trodde ni hört den tillräckligt med gânger för resten av livet - men det var innan detta.

I give you: Nina Simone, live.

The House of the rising sun. Take a whiskey to this and go to bed happy.



Och alltsâ, detta med vals. Det är nâgot visst, det är nâgot som händer, (nâgot som allas vâr Smog förstâtt bättre än de flesta under de senare âren). Och just Simones version ger en dessutom lust att spela in en skiva med sâng endast accompanjerad av - bas.

(Vem hade fö kunnat tro att man dessutom kan springa till liknande? det kan man! Pâ repeat).



24 sept. 2014

En pâminnelse om dâ och gott, om Ignobel, tack vare en Google sökning

Nâgon har hamnat hos mig, direkt in frân Google till Ignobel - en text frân dâ dvs frân herrejesunamn redan fem âr sedan.

Som dessutom handlade om Ignobel, en film jag sett - ytterligare fem âr tidigare?

Och jag blev glad av att läsa den.
Och att bli pâmind av den.
Och bli pâmind om Stanislas Merhar och hans ovalda skâdespelarkarriär. Som han fortsatt inte vârdar och vem kan klandra honom - man kan inte mer än beklage för sitt eget egoistiska sinnes skull.

Och nu fick jag stor lust att se film. Bra film. Sâ fâ bra filmer det finns bland alla dâliga.
Dâtiden har förmânen att ha gjort rejäla urval ât oss.
Nutidens filmer mâste vi gallra i själva, likt litteraturen, och det tar ju sân tid.

(*)
Oktober nalkas, oktober, nostalgimânaden framför dem alla, när man allt som oftast vill rymma hemifrân var tredje dag, börja ett nytt liv som barista i Madrid, flytta till en bergsby i Mexiko, ni vet den mânaden. Har nu en dryg vecka att förbereda mig pâ inför den.

Ett hett tips är grapefrukt. An grapefrukt a day keeps the Freudian thinking away, det vet ju alla.

Kanske dags att planera in tvâ dagar i Paris pâ tu man hand? Ha, pâ egen hand var vad jag ville skriva - pâ tu man hand med me myself and I, tre man hand, alltsâ.
En natt i Paris - eller annan storstad för den delen, jag är inte den som är den, jag tar bara det som är närmast, mest utförbart - är kanske ej att negligera.

Fast egentligen skulle jag nog önska mig tre veckors resa till x stad, jag skulle nöja mig med Paris ocksâ här, i min mans sällskap, säg är det inte fint. Att fâ promenera runt och prata dygnet runt som dâ. (Vi pratar fortsatt hâl i huvudet pâ varandra, men inte alltid lika säg oavbrutet nu mer, i bemärkelsen icke avbrutna). Säger ju det: Nostalgia, here she comes. Det är bara en vecka kvar, sâ befinner vi oss i oktober.

Godnatt!

23 sept. 2014

Det här är ju dâ en debut som inte gâr förbi obemärkt

Intressant när precis samma drag (sprâket satt främst, en tid som i stort sett stâr still, med mera) blir det som antingen attraherar eller stör.

Bernur.
Rebecka.
Constant reader. Som avslutar sâ fint och välformulerat:

Jag är tacksam över att förlagen i kris fortsätter att ge ut sådan här litteratur som behöver tid att få växa och bli något riktigt stort.

Gratulerar, Märta Fohlin. Nästa inköp.

Officially welcoming Autumn

Ja jesus. Kollade för en gângs skull vädret igârkväll för att veta om barbent utan strumpor idag fortsatt var godtagbart - sedan dess föll prognosen i min ovetskap och när jag kom tillbaka efter att ha lämnat av var det 8°. Tur att liten är varmblodig till skillnad frân hennes ena skapare, det onda samvetet gnager dock i bakhuvudet.

Tog morgonkaffet till ett "idag är det höst". Jo…, tänkte jag och tittade ut, där dimman lâg tät mot morgonsolen. "Alltsâ officiellt höst". Ah.

En svensk och en fransman har inte samma förhâllande till väderlek och ârstider. Det är ju rena vâren, kan en utrbrista framemot mars, en solig vârdag, "nej vâr, det är det dâ verkligen inte än, det är det först den xxx i xxx", fâr man tillbaka (och svensk som man är man ingen möjlighet att lägga liknande datum eller ungefärliga datum pâ minnet sâ nästa vâr eller icke-vâr upprepas utbytet och sâ vidare i oändlighet).

Sâ idag är det alltsâ höst. I bägge vâras ögon. Nâgot det i de mina dock redan varit ett slag tidigare, den var i vart fall pâ besök innan indiansommaren schasade bort den, och sedan nâgra dagar känns den i luften. Ni vet som man säger : ja nu känns det allt att det är höst.
Det officiella intâget firas med tre lager kläder och strumpor i skorna.


Det firades ocksâ med hunden pâ en snabb promenad mellan âterkomst frân lämning och start av arbete. Under vilken gârdagskvällens funderingar luftades. Morgonstund har guld till fundering och nu vet jag i vart fall bättre hur fortsättningen skall se ut. Det här att arbeta om saker tar sâdan kraft och tid. Att lägga till nâgot som till en början inte var där, sâ lätt - överflödigtmärkt.

Sommarens sista solrosor. Eller höstens enda, eftersom det ju nu dâ är höst. Instängda bak taggtrâd, sâ - makabert. Men makaber är det sista helhetsvyn i vilken jag fann dem var sâ ett plus ett blir tre.

20 sept. 2014

trogenheten i en hund

Här ligger han tills jag som siste man traskar trappan upp. Dâ gör han det med.



Jag ger dig min morgon.

Septembermorgon.


De orangea smâvallmona vägrar ge sig.

Sommarens sista solrosor.


Ett sista vittnesmâl av den blomsteräng som fanns före klippning.



Träden vi planterade i höstas. Endel frodas, andra har stannat av och gâtt i för tidigt ide, säg dvala, säg standby och vi hoppas pâ dem inför kommande vâr.


Nöjdaste hunden.



Positionen han intar alltsom oftast.  


Hästkastanjen. Nu uppbunden. 


Detta magiska med kastanjer. Det naturligt lackade. Âdringen. 


Du ser ut som en doktor. Tack, tycker du det. Ja.


Det är nu den börjar pâ allvar. Höstsäsongen. Idag - kulturarvets portar öppnas som annars är stängda. Vi har hunnit med ett slottsbesök medan liten var pâ mâlarkurs. Vi är själva vikarierande kyrknyckelsinnehavare och har som goda sâdana lâst upp tidig morgon. Det gäller att minnas att lâsa ikväll. Samt inte tappa bort nycklarna.

19 sept. 2014

Fredagsversionen - and I'm in love


Idag: med rödbetor!

(Ni vet väl att hundar älskar SAMMA torrfoder och inte att byta - att det är vida känt bland torrfoderfabrikanter att variationerna främst är framtagna för hussarna och mattarna som genom att köpa olika smaker känner sig som bättre hussar och mattar - främst framtagna för hussarna, jo-jag-lovar-det-är-sant).

Vi och hundar, same same but different.

Vad vi dock inte har gemensamt i vart fall med vâr hund är att vi sliter som djur. Veckan = sanslös och därmed ytterst lite tid här. Hunden har numer fler fotinnehavare vid vars fötter han kan krypa in under dagarna. Vi kryper inte in men pâ knäna, det tar pâ att vara fler, det var längesen jag var sâ här trött.

Uttryck för detta 1: jag finner inte mina ord. Pâ nâgot sprâk.
Uttryck för detta 2: jag tappar bort nycklarna inte bara en gâng om dagen men var gâng (satt i förrgâr och grät dâ jag trodde jag dessutom tappat bort svenska vänners enda bilnyckel till en bil som dessutom var lâst - ringde bilmärket som började tala om veckor och bilbärgning och dâ grät jag lite till, sen skickade jag iväg en man vid min sida pâ upptäcktsfärd till skolparkering och tâgstationsparkering och andra ställen där jag under dagen varit och, se! den kom fram! samme man anser mig halvt sinnesrubbad och det har han säkert rätt i, historien var mycket längre än ovan, hade kunnat bli ett tragikomiskt inlägg som jag kanske en helt annan gâng kommer att skriva, men just dâ var den allt annat än komisk).
Uttryck för detta 3: jag känner, rent fysiskt, att jag inom kort kommer glömma andra saker; säg kortkoder, barn och dylikt (har glömt hunden i bilen tvâ förmiddagar och insett det först framât lunchtid när jag tänkt att det var längesen jag sâg honom) - och att det är lika bra att ge upp och anse sig förlorad.
Uttryck för detta 4: Fnissanfall pâ kvällens föräldramöte när det pâ allvar frân borgmästeriets sida började funderas pâ hur man skulle betala tillbaka till föräldrarna den tid som läggs till skolstöd - vilket är gratis skoltid - när skolstödet är lagd under aktivitetstid - som man betalar 0,5 euros för - en situation som händer ungefär fem ggr per âr per barn - och vi föreslog att alla kanske kunde skänka 3 euros och det förklarades att det var ännu värre administrativt sett. Lillo har för övrigt en ytterst skarp kvinna till fröken, skarp och lättrörd, fin kombination.

Sâ: Helg! Avskiljdhet! Trevlig sâdan till er alla.


14 sept. 2014

Frukostbloggen

I detta hus fâr man klura ut saker till frukost. Som slinker ned lätt. Om nâgot över huvud taget ska slinka.

Nystekta blinis fungerade utmärkt! Smör för en, färsk getost och gräslök för andra. Kan tänka mig att färskost i alla dess former fungerar perfekt.


Urenkelt dessutom, annars spelar ju lättslinkandet ingen roll. 

2 ägg
200 g bovete (eller "svart mjöl", som man ocksâ kallar sarrasin här).
1 pâse bakpulver vilket jag antar motsvarar - 2-3 tsk?
1 kaffesked socker
en nypa salt
2 dl mjölk
40g smör

blanda allt och lât om möjligt stâ svalt i en timma.

Smöra stekpanna. 
Droppa ned matskedsstora doser. 
Sâ snart det blivit bubblor över hela vänder man, lâter steka 10-20 sek vidare. 
Klart!

Läste för den delen i samma tidning i vilken jag fann receptet* en lâng artikel om just bovetet och hur det ansâgs "pâvert" som sädesslag - här har det ju annars mest använts i Bretagnes sarrasin galetter - men att man nu, tack vare att den asiatiska matlagningen införts alltmer ocksâ hos oss, âterupptäckt det och ocksâ insett alla dess goda effekter. 
Glutenfritt, lättsmält (vilket gjort att alla rawfood fantaster hoppat pâ trenden) och - gott.

*tidningen, en Elle cuisine jag fick med pâ köpet häromsistens och jag âterupptäckte en mycket inspirerande tidning. Artikel om mat inför sömnförbättring. Lângt om sarrasin. Lângt om spenat. Lärde mig mer än pâ länge genom att bläddra i en tidning pâ ett tâg. 




13 sept. 2014

Pâbörjade för övrigt inatt under sömnlöshet en ny Richard Ford och greps av samma ögonblickliga entusiasm som sist.

Salt och blandat (lördag).

En av dessa dagar.

Dâ 80% gâtt till jobb. Dagen inleddes dock av att lämna in dossier version 2 till borgmästeriet om att sätta in de helfönster/skjutdörrar vi vill ha i ladan vi nu arbetar i. Bo jämte en klassad kyrka är en hel vetenskap och vi har planer bâde B, C och D klara om vi nu fâr nytt nej, vilket vi dock ej bör fâ (men sjujäkulens alla dessa fotokopior och nummer och signaturer - les monuments historiques är för övrigt den enda makt som inte har en enda kontramakt för att balansera - varje tjänsteman, eller monumentarkitekt, förstâs, fâr bestämma helt pâ egen hand vad hen tycker är bäst - och mao beror svar du fâr i mycket pâ hos vem du hamnar. Gulligt!).

Arbetet sâ. Knepat och knâpat och räknat. Vi har ju som sagt flyttrea som en rullande ângvält, idag kläder, bland annat, förutom flyttkaos, flyttkartonger, flyttdamm, flytträningsvärk, ni vet). Inget av det sköter sig självt.

1. Sâtt morötter, rädisor och spenat (jamen GÂR det nu, ska du skörda i vâr dâ eller? blev en kommentar och, ja, om allt gâr vägen - spenaten heter till och med VINTERJÄTTEN blev svaret). Fortsättningen skall givetvis bli mycket spännande (säger hon som planterade tomater som ligger ned och gror).

2. Promenad med hund och barn under klarblâ himmel och där luften var ljummen.

3. Tankar mot norr. En av dessa dagar, ja. Just dessa dagar, de ljumna sensommarvindarna, förra âret, var sâ sköra och livet blev hela den perioden sâ annorlunda mot det nâgonsin varit tidigare - och vi gick som i en konstig bomullsvärld - livet blev annorlunda dâ det verkligen handlar om att fortsatt vara det. En oroskänsla som plötsligt kan slâ till. Som den alltid slagit till, visserligen, men vars grâtmildhet tidigare tillhörde alldeles-innan-flygstart, direkt-konsekvens-av-ett-stressmoment/intensiv-arbets-period etc. En liten flickas som just igâr för ett âr sedan fick hela sin blodfabrik utbytt. Likt andra barn och vuxna fâr det just idag. Som târarna strilade när jag sâg personalens fina fjäril och ord - som ju i efterhand klingar sâ, ja, konstigt. Som en dâlig film.

Sköt om er.

10 sept. 2014

Team Rynkeby 2015!

Som de flesta som läser här vet var förra âret ett âr med ständig oro - och som dessvärre efter elva mânader slutade med stor sorg. Vi miste min lilla systerdotter Meja, som aldrig hann bli tre, i akut leukemi.

Min syster skriver sedan nâgra mânader en blogg som pâ ett sunt och klarsynt sätt hjälper oss alla att förstâ vad det innebär att vara mitt inne i en sâdan kamp - och hur kampen fortsätter i minst lika stor grad när det värsta redan hänt. Hon växlar dagen idag iâr och dagen idag, dâ.




Hon ger dessutom mängder av rekommendationer och tips till oss alla om hur hantera en liknande situation - som närstâende, bredvidstâende medmänniska. Den rollen är inte alltid lätt och är värre att axla för endel än andra: vad säga? vad göra? hur uppträda? och sâ vidare, och sâ vidare. (Svaret kan för övrigt resumeras ganska enkelt: vâga ställa frâgor, vâga föreslâ hjälp i minsta lilla form utan att de involverade bett om det, ligg i och hör av er utan att alltid fâ svar).

                    Vi har pâ mycket nära hâll sett hur Barncancerfonden gör ett fantastiskt arbete vad gäller sâväl forskning som assistans för de inblandade - och för närstâende, syskonstöd, information pâ daghem och skolor där ett barn drabbats.

Ni var mânga som var/är med och bidrog/bidrar till det som blev Mejas minnesfond - som fâtt ihop dryga 155000 kr till fortsatt kämpande, helt fantastiskt.
Ni är mânga som bidrar pâ andra sätt och via andra personliga fonder (och litet preciserande: fonderna i persons namn gâr inte till personen i frâga utan till den globala barncancerfonden).

Ett av alla "arrangemang" som hjälper till att dra in pengar till Barncancerfonden är Team Rinkeby.
Under ett âr lägger en liten väl utvald grupp människor ned en sjujäkulens energi för att dra ihop pengar till fonden - genom sparbössor ni alla kommer se pâ stan, genom diverse event och arrangemang, genom att kontakta företag för bidrag - med avslut ett cykellopp (dock ej tävling men finner ej order) till  Paris.

Idag har jag äran att meddela att en av Team Rynkeby Göteborgs medlemmar 2015 kommer vara Mejas pappa Micke! En pâgâende kamp med enorm energi frân en pappa med guldhjärta utvidgas därmed i ännu en form - och kommer ocksâ innebära ett stort engagemang frân hela familjen Alphov.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra nâgot - var deras mantra under hela förra âret och är det fortsatt.
Precis sâ är det ju. Alla kan vi lägga den där lilla slanten i sparbössan - när sjukdomen drabbar, dâ drabbar den oss alla.

Fin dag till er alla.

Mejisen pâ 2-ârsdagen, veckor före sjukdomsbeskedet. Vem kunde detta gissat?





9 sept. 2014

Kvällspromenad

Lite för sent igârkväll men dock kom Lillo med förslaget att varför inte en liten kvällspromenad?
Hon pâ cykel, övriga till fots, och hon hade självklart sâ rätt. Särskilt en kväll dâ sommaren kom tillbaka.

"Âh! Känner ni igen solnedgângen…?" 




Cykel som börjar bli minst sagt liten. Flicka som börjar bli minst sagt stor.

 

Och en trädgârd som just nu är galen. Denna nedan dahlia till exempel har pâ nolltid växt om samtligt och skapar sol pâ sol i en och en halvmetershöjd. 



Och träden, vâra vänner träden. De tillsammans med oändligheten av fâglar runt oss utgör de kanske mest uppskattade compadres.

En timme senare när mörkret och liten lagt sig gick vi över terassens stenplattor, ljumna under fotsulorna. Mânen, den fulla, bakom hästkastanjen spred ett onaturligt skimmer över det hela, här dock bak ett moln. Och apropâ fâglar susade de tvâ ugglorna med jämna mellanrum och i tysthet över gräsmattan.  




7 sept. 2014

Det här med tid

Fördelen med att gâ upp sju ocksâ en söndag är att man klockan 09.15 hunnit:
- läsa
- färdigställa beställningar och svarat pâ mail
- promenerat till Sorbonne platsen
- där intagit tvâ dubbla espresso bland duvorna, under lindarna, med samma servitörer serverandes som dâ
- färdigställt strategi inför de kommande veckornas jobb och flyttförsäljning som ännu bara pâbörjats
- diskuterat kring likheten mellan Prousts och Bolanos öden, sâväl vad gäller hälsa, som kreativitet och initial otur med bokförläggare som i sista sekund vändes till tur tack vare en eller tvâ enskilda personer som gjorde det möjligt för oss övriga att ta del av deras verk (*uppsatsskrivande: varsâgoda för lysande ämne att ta itu med).
- promenerat tillbaka
- betalt hotelrum och gjort sig klar att âka

Ja, ocksâ varit härinne dâ.


Godmorgon!

6 sept. 2014

Detaljerna (jag kan inte andas, älskling)

En hund väcker mig genom att hoppa upp i den säng han inte fâr vara uppe i och lägger sig helt sonika pâ mitt ansikte. (En minnesbild frân livet dâ vi hade katt dyker upp, note to self: en katt väger mycket mindre).

En flicka duschar med mig och klär sâ pâ sig sina favoritkläder (frâgelek till er alla: vad? och själv undrar jag: hur blev allt detta möjligt?).

En man säger: Vad roligt det skall bli att âka till Paris med dig idag.

Och själv har jag satt pâ mig min kanske finaste klänning för att fira det oväntade.



Igâr efter tio fick vi ihop pusslet och pâ bästa sätt. Nu skall här fyllas kylskâp och om nâgra timmar kommer vän med barn och till och med vännens mor och installerar sig hos oss tills imorgon och vi, mannen och jag, kan därmed âka till Paris pâ ett dygn.

Precision: vi kan därmed âka pâ mässan vi visste vi borde âka till men fram tills igâr inte fick ihop allt inför - det är välinvesterade pengar när inspirationslâgan gâr pâ spar, samt att man där fâr träffa de man bör träffa, ett moment vi annars mycket och ibland alltför lätt väljer bort.
Jobb med andra ord, visserligen, men mycket roligt sâdant. När jobb reduceras till trevliga aktiviteter fâr man anse sig extremt lyckligt lottad.

För övrigt: Älskar att hon fortsatt alltid ber mig komma och se tillsammans med henne sâ snart det blir lite otäckt. (Och med det armtaget kan man inte röra sig ur fläcken, lovar).


Har sedan läsning igâr haft detta i bakhuvudet, ständigt:
Jenny Diski - som säger sig alltid tagit till humorn sâ snart det varit allvar - som nu, till doktorn:
Hur länge ger du mig? Dagar, veckor, âr? Och i samma stund som jag hörde mig uttala weeks slog det mig att hans svar verkligen kan inkludera endast x antal veckor.

Och i och med liknande, mina vänner, sätts den finaste klänningen pâ. Här kan ni läsa hennes A diagnosis och jag tackar Constant reader för länken, igen.

Nu skall här letas hotell.