1 déc. 2010

Veckans citat II - Kristina Lugn

Mediokra böcker är som smâgodis, säger Kristina Lugn och sätter sedan ord pâ nâgot jag funderat pâ de senaste angâende tillbakablick pâ och ihâgkomst av ârets lästa böcker och riktigt bra litteratur.

30 nov. 2010

Veckans citat - Sigrid Combüchen

"Jag tjuvlyssnar mig fram genom tillvaron", läser jag i VI läser, citat frân författaren Sigrid Combüchen  (aktuell med romanen Spill).

27 nov. 2010

Litteraturquiz V - klart slut!

Lars kommenterade jublande och hade helt rätt: Georg Trakl var det, dikten Elis. Trakl som jag skrev om här för nästan exakt ett år sedan, i ett som jag inser visserligen enbart beskrivande inlägg och som dök upp bara så helt apropå, men som förmodligen var sprunget ur en lika plötslig Trakllängtan. November och Trakl går hand i hand.

Förmultelse, död, höst, mossa, jord. Blått, svart, brunt. Djurögon, människokroppar, ansikten i gnistrande mörker. Svidande.

26 nov. 2010

Litteraturquiz V - ledtråd(ar)

Hm. Jag tror min själ det får läggas till ledtrådar till quizet nummer 5, tänker jag här jag sitter vid mina föräldrars köksbord och tittar ut över skymningen som är på gång sen en timma tillbaka, över snön och den uppburrade koltratsten i paradisäppelträdet utanför fönstret, som sitter och snaskar på ett utslängt äpple, (i kylan man på något vis glömmer finns när man inte bor i det, ja förmodligen kanske förtränger).

För det ser vitt ut i kommentars/gissningsfältet denna gång.

Därför. Sex färgadjektiv i ett relativt kort utdrag skulle om man snabbt ville gissa kunna leda tankarna till Frankrike och unge herr Rimbuad - vilket kännare ser att det inte kan vara (mindre Je och mer natur?). Dock finns fler likheter mellan dem bägge - författaren bakom dikten och Arthur - bägge snabbt blixtrande stjärnor, den senare född 1854, död 1881, den tidigare född sex år efter dennes död, 1887, och död redan den 1914. Bägge relativt illuminerade, bägge sanslöst brådmogna.

Ingen av dem födda eller döda i Sverige.

Uppdatering. 16.14. Herrejäklar! Nu är det mörkt.

24 nov. 2010

Litteraturquiz V

Det blev inget mândagsquiz eftersom jag insâg att samtliga svensk- och engelskatalande böcker redan var lagda i lâdor - franska finns det fortfarande gott om i hyllorna, men det vore kanske inte lika förmedlingsbart just här.

Men. Sâ ramlade jag över det här, i stencilerad upplaga. Dâ kan man helt enkelt inte lâta bli. Sâ: Onsdagsquiz.

II 
Ett ljuvt klockspel ljuder i Elis bröst
om aftonen, 
dâ hans huvud sjunker mot den svarta kudden.

Ett blâtt villebrâd 
förblöder sakta i törnesnâret.

Brunt och ensligt stâr där ett träd; 
dess blâ frukter föllo ner.

Tecken och stjärnor
sjunka sakta i aftonens damm. 

Bortomkullen har det blivit vinter.

Blâ druvor
dricka om natten den iskalla svetten
sopm rinner frân Elis kristalliska panna. 

Ständigt tonar
vid svarta murar Guds ensamma vind.

20 nov. 2010

Kort bokenkät - Gregorius

Titel: Gregorius
Författare: Bengt Ohlsson
Just nu pâ sidan: Igârkväll utläst
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Oerhört fin bok: finstämd, välskriven, vacker. Det var längesedan jag läste en roman som överför en sâdan människokärlek, en sâdan uppmärksamhet inför de innersta rörelserna och sâ innerligt och utförligt beskriver dem; har fler skrivits efter världskrigen undrar jag (har det?) och börjar fundera pâ vad jag uppskattar mest inom litteraturen och inser att det mesta var skrivet innan krigsâren. Att Gregorius inspireras av just Söderbergs Gregorius gjorde mig frân start mest skeptisk, men strax struntar man fullständigt i det och i vart fall jag själv identifierar mig ofta med Gregorius klumpighet; jag blir berörd av hans otympliga kropsshydda, hans svârighet att älska sig själv; känner ömhet inför monstret i honom, monstret i mig?
Betyg frân 1 till 5: 5

7 nov. 2010

Larmar och gör sig till

En présence d'un clown - i en clowns närvaro, den franska titeln.
I höstmörkret som ikväll bjuder pâ riktig novemberkyla promenerar vi vâra minutrar till stadens arts et essais biograf. Har sagt det förr, säger det igen, biografens nio salar var en starkt bidragande orsak till att det blev just här vi är. Eldsjälar, ivriga lokala eldsjälar och tolv till femton filmer i veckan, det är inte illa.

Ikväll: Larmar och gör sig till av "vâr" alldeles egen Bergman. Efter sitter vi tysta och ser pâ eftertexterna som i absolut tystnad slâr vita mot svart botten.

Jag sjunker. Jag sjunker. Ja, sâ är det. Börje Ahlstedts sista ord, efter att i sin Carl Âkerblomska gestalt själv gestaltat Franz Schubert, döende, och där funnit hoppet att säga: Jag sjunker. Jag sjunker inte längre. Jag lyfter.

Larmar och gör sig till är en märklig historia och handlar just om detta. Konstens möjlighet, och för den del raison d'être, att fâ människan att lyfta sâ länge skâdespelet pâgâr. Det verkliga livet är mer snorfyllt, blodspottande och avtagande än sâ. Jag sjunker.

Som i flera av Bergmans verk gâr den vacklande skönheten pâ silvertrâd.
Det vackraste och mest ömtâliga hand i hand.
Det är bâde utomordentligt bra och vansinnigt dâligt, samtidigt. Eller om vartannat, skall kanske preciseras. Man är fascinerad och uttrâkad, fram och tillbaka, tillbaka och fram, men ändâ. Fâ iscensätter liknande.

Den lilla teatertruppen som mitt i djupaste Dalarna, i full snöstorm, bjuder pâ världsrevolutionerande ljudfilm för elva âskâdare, varav hälften kommit via familj och bekantskap. Men de gör det. Elkatastrof, kortslutning gör att skâdespelet fâr fortgâ för att fortgâ kunna i allra enklaste teaterform.

Magin opererar. Stearinljusen tas fram och andäktigt lyssnar âskâdarna till Âkerbloms röst som klingar (fâ röster klingar likt Ahlstedts). För en liten stund glöms snöstormen, blodspottandet, livsödet.

Vi gâr hem och tar vägen om där vi snart skall bo. Vâra steg ekar över de kullerstensbelagda gränderna. Skuggorna gâr djupa i det oranga lyktskenet.

Nu: Fiskgryterester. Tack Ingmar Bergman.

30 oct. 2010

Fredagskonsert

Igâr var vi och sâg Toumani Diabaté spela pâ stora teatern - stor herre, makalös malisk koraspelare som började spela vid fem ârs âlder. (svensk wikipediasida, ovanligt).

Flickr upload bot on 01:09, 20 May 2008 (UTC) by Kelly (talk).
Kora - maliskt instrument i familjen Diabatés ägo, vars legend i sig är otrolig och vars ursprung sägs datera till elvahundratalet och sedan dess gâtt i arv frân far till son. Med Toumani nâr den dess sjuttioförsta generation.

Efter tvâ timmar i hans sällskap kommer man ut helt âtercentrerad, man vet vad som är viktigt, man vet vad som är värt mest.

Tacksamhet över att fâ fâtt tillfället. Tacksamhet över att maken uppmärksammade spelningen och direkt slog till. Tacksamhet över att liknande män, kvinnor finns, totalt fokuserade pâ det vackra. Mänskligheten i sin helhet ter sig därmed sâ mycket vackrare.

Här är hans myspacesida. Har man inte hans senaste album i sina ägor kan man där lyssna pâ hans samarbete med Ali Farka. Muy bien!

23 oct. 2010

Uppföljning - vit

Uppföljning. Vitalitet kommer frân latinets vitalitas - livskraft.
Vit frân latinets vectis - frân vectum "att resa (sig)/(nâgot)" - stâng, hävstâng.

Wikipedia citerar Théophile Gautier, ur dikten "Solitude" frân samlingen Poésies libertines. 

Je bande trop dans ma culotte, 
Je sors mon vit qui décalotte
Son champignon.

Sâ var det med det, folks. Och dikten är ganska söt, inte sant. (Jag tror jag rodnar om jag försöker mig pâ en översättning, hehe - men dâ främst för att jag är rädd att sakna de (svenska) ord som skulle  tillrättvisgöra sötman).

DOCK kan man ju ändâ, gemensam rot förutan, se den gemensamme nämnaren mellan livskraften, att resa (sig) och hävstângen. Vit och Vitalité, there is.

18 oct. 2010

Uppföljning

gârdagens. Efter en dag utan telefon- och mailuppkoppling kom vi fram till att det var för att det franska telecombolaget beslutat att säga upp mitt internationella abonemmang, av sig själva. Intressant beslut. Nu är det dock igâng igen! Sâ nu kommer bildillustration frân gârdagens Joly-/Björkhyllning.

2 starka kvinnor i tiden:

                                          

Apropâ krisutredningen hon blev satt att hâlla i säger Joly: "Det var som när man hittar en man liggandes död med en kniv i ryggen - man vet att det skett ett mord men ej av vem och varför".

11 oct. 2010

Kort bokenkät - Kartan och landet.

Titel: La carte et le territoire
Författare: Michel Houellebecq
Just nu pâ sidan: halva av dryga 400
Tre meningar som: Efter att ha varit inne i en fas av ett stort antal böcker lästa pâ svenska - och dessutom med majoriteten skrivna av svenska författare (läs: förmodligen fler under detta âr än de senaste tio, i vart fall fem tidigare), var det riktigt bra att hitta tillbaka till en nutida fransman. Michel Houellebecq. Hittills har jag haft ett ganska hatkärleksfyllt förhâllande till densamme - samtidigt som han helt klart är en av de fâ med verkligt egen röst, universum, världsuppfattning, sâ fâr hans absolut negativa världssyn mig ibland (ofta) att vilja stänga, ja till och med slänga, igen böckerna. Sâ dock inte denna. Bara det. Baudelaire skrev att som författare, il faut être absolument moderne och beskrev detaljrikt dâtidens trafikarbeten runt Louvren - i poesi! - med dess gyttja, med dess hâl, med dess vederne. Man kan klandra Houellbecq för mycket, men inte att han inte försöker vara résolument moderne och av sin tid - han är sin tid. (Detta blev mer om författaren än boken jag läser, jag vet, men det spelar ju ingen större roll, egentligen). Hittills är jag inte bara positiv men ganska entusiastisk - det är bra, det är humoristiskt, ofta satiriskt och ironiskt, det är framförallt verkligt intelligent.
Thente skrev nyligen om inledningen till en bok om Palme att han skulle önskat att det rört sig om en nutida roman, dâ det kändes som inledningen till en roman skriven "pâ riktigt". Det här är det och det är det som gör sâ gott.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a ofta vad gäller ovan nämnde kommer the bitter end och drar ner slutbetyget nämnvärt - just för att det mâste vara sâ absolut bittert - den som läser fâr se hur det blir här, men jag är även här relativt optimistisk.

6 oct. 2010

Det där med gruppen

Jorun pâminde pâ sin blogg i förrgâr om JennyMarias fina inlägg apropâ gruppbilder.
Frân det är steget inte lângt till grupptillhörighet.

Igâr, pga sjukdom, missade jag dagis - och mitt livs första - föräldramöte. Men den stolte fadern gick och kom, som väl är, ocksâ hem igen.
Det finns tvâ sorters barn/vuxna/människor. De för vilka det är fullkomligt naturligt att närma sig gruppen, för vilka frâgan om grupptillhörigheten inte ens, eller isâfall under en väldigt kort stund, ställs.  Andra för vilka det är mer komplicerat.

Det där med tillhörighetskänslan kan säkerligen komma och gâ. Jag minns att som väldigt liten var det hela mindre krângligt. Jag var inte mycket i gruppen, men stod pâ egna ben vid dess sida utan att fundera mer pâ det. Sedan började jag fundera och medvetenheten komplicerade. Förmodligen ett ytterst banalt fenomen.
Pâ senare âr har jag förstâtt att jag söker mig till ickegruppen. Flyr tillhörigheten. Min flytt, en fin symbol. Och har kanske därmed funnit tillbaka till min initiala position till gruppen. Stâr stark pâ egna ben, lite vid sidan av. Men det är en helt annan historia.

Min dotter gâr nu in pâ sin tjugoandra mânad här i jordelivet. För dagisfröknarna är det uppenbart att hon tillhör den andra gruppen. Att hon efter en och en halv mânad inte riktigt funnit sin plats. De relaterar till hur hon behâller ett visst avstând, observerar mer än interaktiverar, trivs dock.

Maken berättade om foton de tagit och visat frân tvâ aktiviteter. En engelsksprâkig kvinna som kommit och läst sagor pâ engelska. Lillan pâ första rad, helt absorberad i sin koncentration. Musikstund, Lillan sittandes bland de andra med nâgot instrument i händerna.

Sâ i min förstâelse har hon kanske visst funnit sin plats. Sin plats.

Här är där, där jag är.

Där är där jag inte är.

Här har man alltid med sig. Tänker hennes mamma.

3 oct. 2010

Kort bokenkät

Titel: Stundande natten
Författare: Carl-Henning Wijkmark
Just nu pâ sidan: 107 av 158
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Väldigt finstämd väg mot döden, finstämd men ocksâ otroligt - opretentiös, eller ickedramatisk, och texten skrämmer mig i all sin stillhet. Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest, dödens faktum eller en sâ banal sista bit pâ vägen dit (inser att texten fâr mig att var tionde sida önska benhârt att jag aldrig behöver uppleva den biten pâ riktigt, textvis räcker alldeles utmärkt) - det är skönt att den inte är längre än den är, men det är just det: Wijkmark lyckas att behandla ämnet pâ ett skrämmande osentimentalt vis, kort och konscist, det är det stora.
Betyg 1-5: En klar 4a.

Augustvinnare 2007, kort om det här.
Ytterligare googling fick mig dessutom att upptäcka mycket ambitiösa bloggen Scandilitt, som konsakrerat ett inlägg till nästa Wijkmarkbok jag snabbt kommer inskaffa.

Pocketupplagans omslag är dessutom en fröjd för ögat, bara det.

Länkkärlek

Tack Bodil Malmsten, igen. "Jag tänker ofta pâ Roberto Bolaño", 
skriver hon, och dâ gâr klicket fort, för det gör ju jag med.
Hon uppmärksammade mig redan i början pâ âret över hans sista intervju, mycket läsvärd, och här kommer ännu ett lästips, frân henne, men jag stryker under ännu en gâng för artikeln i New Yorker över den samme är mycket bra. Liknande artiklar skulle jag gärna läsa ofta. Fem sidor välskrivet.

(Och blir lockad att undersöka Axess pappersversion lite närmre, efter Thereses inlägg häromdagen. Kanske är det bara jag som är ovetande, men det tycks mig att liknande artiklar är ytterst ovanliga. Bâde i Frankrike och i Sverige).

Dock hâller jag inte med Bodil Malmsten om slutklämmen apropâ hans död:
"Så går det när man prioriterar litteraturen framför livet, bytt är bytt och kommer aldrig igen".
När jag läste intervjun med honom gjorde jag en helt annan tolkning och tror att resten är väluppbyggd myt - men som inte kommer frân honom själv eller hans närmaste: "Han valde att skjuta upp operetionen för att skriva klart sitt sista verk och det blev hans död".
Dels gâr det emot fakta, dels tolkar jag honom som alldeles för levnadskär, eller snarare som en alldeles för stor livsnjutare, dessutom en ytterst intelligent sâdan, för detta. 

Jag tänker dessutom ofta pâ den Bolaño som aldrig blev utgiven. Som, av en händelse, sent i livet sprang pâ den som skulle bli hans utgivare. Som blev störtförälskad. Som sâg till att bok efter bok kom ut under âren som följde. Som han lika gärna aldrig kunnat träffa - sorg för litteraturvärlden. För hans skriveri liknar ingen annans. Och det är ju just det.

Jag tänker ocksâ ofta pâ den Bolaño som bad samme utgivare att dela upp sin sista - enorma - mastodontbok, 2066, pâ tre, för att hans barn skulle fâ kunna ärva mer (tre ger mer stâlar än en, right). Sen dog han.
Sen bad hans änka samme utgivare att absolut inte dela upp den. Det tycker jag var fint.

28 sept. 2010

En dag i ultrarapid - Malkovsky

Lär det bli. Har sâ börjat. Lillan hostar sâ hon grâter. Endast pâ nätterna och i natt ungefär var femtionde minut. Resultat: lângsamt. Allt gâr ytterst lângsamt.

Har dock ett fortsatt lyckorus frân igârkväll inom mig. Lângsamhet blandat med lyckorus, det är en finfin mix. En äkta salig blandning.

De var sâ vackra, dansarna. Som fauner och när jag satt där var jag än mer ledsen att Sacre du printemps blev inställt pga sjukdom. Malkovsky var inte Nijinski, men inte heller lângt därifrân.
Tvâ manliga, tvâ kvinnliga dansare, endast iklädda underbyxor. Ena manliga, lângt blonderat, permanentat hâr, lite lite rött pâ läpparna. Gul färg, ytterst svagt, över bysten. Andra, mörkhârig, page. Med bronzefärg över bröstet. Kvinnorna, ett svagt lager av vitt över mage och bröst. En brasilianska, en grekiska. Och Suzanne, i blâtt. En sjuttioârig halvnaken kropp, omfamnad av ungdomen omkring henne.
Det som slog oss var hur romantiska allas anletsdrag var. Ung styrka. Som ett perfekt anslag till dansen, som i sig är ytterst romantisk. En faun, med Nijinski, inte lângt bort. Dvorak, Moussorgsky, Brahms, Grieg, Debussy till detta, i rappt pianospel. Som tavlor.

Alla rörelser, pendelrörelser. Suzanne Bodak sa nâgot mycket fint. Ungefär som att: "Se pâ barn, när de hoppar till exempel. De tar sats, de använder tyngdkraften, slänger armarna för att ta sats. Det är en naturlig rörelse. Vad som däremot inte är naturligt, det är att fortsätta rörelsen, tillbaka uppât. Det kräver arbete. Malkovsky ansâg att människan är en vertikal varelse. Som trädet. Som eldflamman. Och att allt handlar om att finna rörelsen tillbaka, uppât".

27 sept. 2010

Livsunder - Malkovsky

Ibland erbjuder livet en ögonblick som är de vackraste gâvor man kan fâ. Ikväll mottog vi ett sâdant ögonblick, mer än sâ - en och en halv timmes dansföreställning och samtal med truppen därefter. Första föreställningen pâ säsongen 2010/2011. Det börjar mer än lovande.

François Malkovsky, säger fâ nâgot, fram tills ikväll inte mig nâgonting - men koreograf var han och nästintill bortglömd, en av alla de stora som ibland hamnar i skymundan pâ grund av att en annan i precis samma historieblink finns till. I hans fall: Isadora Duncan. Ikväll gav hans koreografi mig bâde târar i ögonen och gâshud.

Malkovsky föddes 1889 i Bohême (dâvarande Tjeckoslovakien), dog 1982. Han var koreograf och grundare av l'Ecole de danse libre, fridans, Paris.

Han kom till Paris 1910, tjugoett âr gammal, för musikstudier. Mellan 1912 och 1925 sâg han Isadora Duncan dansa och övergav sângen för att konsakrera sig helt ât fri dans. När han 1920 fick frâgan: "Vad är dans", svarade han: "Jag anstränger mig att hos mina elever utveckla deras fysiska, mentala, emotionella och spirituella kapaciteter".

Tvärtemot vad man kan tro innebär inte "fri dans" att uttrycka sig fritt till musik, men att dansa med en fri kropp, avslappnad, mottaglig alltmedan den respekterar fysionomins organiska lagar vad gäller rörelser. Man lär sig att vara sparsam med ansträngning, man söker den rätta gesten. Den rätta rörelsen igenkänns obligatoriskt genom känslan av bien être den ger. Malkovsky själv talade om dansen som en komplett praktik, som en art de vivre.
Nâgra basregler:
Gângen är bas till all rörelse.
Den böljande rörelsens centrum är hara.
Ryggraden är livets träd för all rörelse.
Rytmen är sprungen ur gungrörelsen, metronomens.
Rörelsens sparsamhet är eftersökt.

"Vik oss hädan, ni själlösa marionettrörelser".
"Elegans är den yttersta enkelheten".
Malkovsky citerade själv ofta följande fras av Lao Tseu :
Vinna utan att kämpa,
Övertyga utan att tala,
Attrahera utan att ropa efter,
Förverkliga i lugn.
Nu vet ni lite mer. Själv hade jag den fantastiska förmânen att se en föreställning med fyra unga dansare, mellan tjugofem och trettiotvâ âr gamla, varav tvâ - en fransman, en brasilianska - som av en händelse stött ihop med Suzanne Bodak och hennes man Alexandre Bodak för snart tvâ âr sedan och sedan gjort allt för att fâ till denna föreställning, men ocksâ att pâbörja ett mycket intimt samarbete med SB som säkert kommer sträcka sig flera âr framöver - om livet sâ tillâter. SB dansade med Malkovsky under femton âr och har lärt ut hans rörelser i fyrtio. Hennes man var Malkovskys personlige pianist i tjugofyra âr, kombinerat med att vara chefsläkare pâ ett sjukhus i Paris. Idag stod alla sex pâ sen. Suzanne, sjuttio âr fyllda, rak som en spira, alert som en ungdom, dansade, han spelade. Ett vittnesmâl. Överföring. Treminutersstycken. Livslinjer. En enorm gracilitet.

Vad jag hoppas är att det inom kort kommer att finnas en DVD att fâ tag pâ här. Hittills finns där nâgra upptagningar av Malkovsky själv - men är där inte längre en ungdom, har inte längre samma rörelser.

Imorgon gâr vi förhoppningsvis tillbaka, om plats finnes. Har ni möjlighet att se dem, gör det. Mer imorgon.

23 sept. 2010

Dagens citat

Bien qu'on ait du coeur à l'ouvrage. L'Art est long et le temps est court. 
Baudelaire. Les Fleurs du Mal.

19 sept. 2010

Ingen röt Submarino

Ingen röt Submarino häromkvällen, men som tur var kom vi iväg ändâ, inte dâ men ikväll.

Vilken film... Och vilka skâdespelare. Dessutom mycket fin kamera.


Utöver detta är det sällan nâgot filmas sâ bra och knytnävesaktigt att man önskar att det visades upp i förebyggande syfte, för, säg, högstadie- eller i vart fall gymnasieelever.

Vore jag som er och hade möjlighet att se den skulle jag bestämt se den. Nu är jag helt matt.

3 sept. 2010

Absurd (hotel)existens

Inatt sov jag pâ tjusigt hotell i huvudstaden.
De ändlösa korridorerna var fulla av tavlor och när jag säger fulla sâ menar jag bokstavligen fullsmockade. Av bra konst, dessutom. Alla möjliga motiv, frân klassiska stilleben till tuschteckningar. Inspirerande att gâ längsmed framât nattkröken.

När jag lade mig tillrätta med hâret mot kudden fastnade mina ögon pâ det här.


Vad säger ni om det? Rose preparerade mitt rum. Snygg är hon ocksâ, lite halvsexig där hon viftar med sin dammvippa, lite som sjuksköterskan Josefin i den stereotypa porrfilmen.

Vid sidan av henne, detta.


Och  vad är det? säger ni.  
Och vad är det? sa jag.



Nejmen, titta! "Pour votre bien-être". For your confort. För ert välbefinnande. 
En kondom. Sâ ytterst omtänksamt.  


Rose förberedde mitt rum och tänkte till och med pâ mitt beskyddande.
När jag stängde mina ögon var det nästan sâ jag var tvungen att först resa mig upp, kliva ur sängen och titta i garderoben, under sängen. Kanske hade hon förberett min natt ända ut med en man att klä i gummi? Men nej.

Istället tänkte jag pâ donnan som hängde precis utanför mitt rum. Och somnade mycket gott, drömde mycket ljuva drömmar.



Hon satt till och med kvar imorse när jag gick ner för att checka ut.


Nu sitter jag här, hemma igen. Utan gummi, men med en äkta man i dubbel bemärkelse. Bra.

31 août 2010

Det artar sig, samt länktips.

Idag var en fin dag. En trött dag. En dag dâ det kom paket pâ posten. En dag dâ jag lärde mig att Larry Clark, en av de nutida filmregissörer jag uppskattar främst, frân start och i grunden var och är fotograf. Det gav en självklar och ny förstâelse för vad det är han gör. Tack fotograf Micke Berg, för det, men ocksâ för att det inom kort kommer fler paket med posten och jag kommer vara nâgra Larry Clark böcker rikare. Och för mycket annat ocksâ - har ni inte upptäckt hans blogg tycker jag ni ska göra det (finns nere i högerspalten sedan nâgon vecka tillbaka, vilket uppmärksamma säkert redan vet).
Larry Clark filmar ungdomar som ingen gjort mer än Gus Van Sant. I mycket deras (vâr) sexuella aspekt. I dess vidare bemärkelse. Livslusten. De gyllene kropparna. Lite ludna. Lite barnsligt rundhyltade. Det vackra i dem, i oss. "De visar på skönhet, sex, våld,är jävligt upphetsande och jävligt sorgliga i allt sitt våld, sitt drogande och sin sexuella skönhet". Skriver Micke Berg och det är precis ungefär sâ. Jag skulle dock gärna tillägga ytters livsbejakande, mitt i det sorgliga. Sällan älskar man livet som efter dem, eller känner man livet, snarare.

Den drunknade av Therese Bohman tog sig hela vägen hit ned. Läsning jag ser fram emot (även om jag önskar att jag varit lite snabbare av mig, klickat hem en lite tidigare; hade allra helst velat veta endast detta, att titeln var Den drunknade och fâ drunkna ytterst ovetande om övrigt).

27 août 2010

Sâ fint om den grundläggande psykologin.

Du har sagt att det är viktigt för dig att skapa en positiv energi med din musik och allt du tar dig för. Varför?
–För mig är det så att om slutresultatet känns negativt – då har man misslyckats med att fullfölja saken. Man har stannat halvvägs. Missförstå mig rätt, jag älskar mörka stämningar – det är den energin som gör att man kommer vidare. Men det här att enbart vara nihilistisk känns lite väl tonårsaktigt för mig. Jag behöver mer färger. Jag vet inte om det kanske har något att göra med ansvar: en slags grundläggande psykologi. Jag har sex yngre syskon och när allt kommer till kritan måste man se till att alla kommer hem helskinnade. Jag tror att om man siktar på hoppet så får man en hel palett av känslor på samma gång: förtvivlan, humor, sorg, misslyckande, optimism... Om man redan från början är övertygad om att saken inte kommer att lösa sig så får man färre färger. Det blir mycket tråkigare.


"Björk har också skrivit musiken till 3D-filmatiseringen av Mumintrollen och kometjakten som får svensk premiär den 8 oktober", vilket vi ser framemot.

Hela intervjun kan läsas pâ Svd här.

18 août 2010

I Pascals rytm

Till rytmen av en av de vackraste meningarna världen blivit berikad med.
Le silence des espaces infinis m'effraient.

Min djupaste tystnad bland de flesta människor skrämmer mig.

Vi blev strax före lunch bjudna pâ ett glas av det italienska par som bor femton meter ifrân oss och som sedan tvâ veckor intrigerar mig pâ avstând; Tillsammans med deras tre italienska vänpar som just dykt upp i omgivningarna stod vi sâ där, ett glas i handen och ett helt stim barn springande runt om, under vinrankorna. Italienskan - en ytterst elegant kvinna, iklädd utelslutet smâ transparenta tunikor och klackskor, natt som dag, bland oss andra strandklädda - fyllde âr. Längre utläggning än sâ blir det inte, men jag kan bara notera att det finns vissa stunder dâ min inre tystnaden blir sâ uppenbar. Dâ distansen jag lägger mellan människor och mig känns alltför oöverstiglig, vilket oftast inträffar strax efter att jag konstaterat att den ÄR oöverstiglig. Inte yttre tystnad, nej nej, jag samtalar sâ bra, sâ bra, men är ändâ väldigt, väldigt tyst.

Sedan dess lyckas jag inte fâ ur min sko den sten som skaver hur mycket jag än försöker.

(...)

Skrev jag, nâgon gâng i eftermiddags. Sen tog jag bort inlägget. Sex timmar senare har jag hunnit fundera lite mer över det och simmat.

15 août 2010

Den vackraste arbetsplatsen

Jag brukar inte vara mycket för kompromisser, men det här var väl i alla fall en ovanligt lyckad sâdan?

För ganska precist ett âr sen besökte vi Fârö. Dâ var allt lângt ifrân funnen lösning. Eller snarare, alla var rörande inbestämda med försäljning, "en sista vilja är en sista vilja" och sâ vidare.
Sen dök räddaren i nöden upp. Tillsammans med den dödes dotter.

Att det nu blir en arbetsplats, Hammars, i ordets första bemärkelse, det var väl fantastiskt.
Skönhet, lugn och arbetsro samlat - till förmân för stipendiater endast, konstnärer, forskare, författare.
"Och inte bara arbete, men hârt arbete". Även i ren önsketanke, kunde det blivit sâ mycket bättre?

Kort bokenkät

Titel: Hej Nostradamus
Författare: Douglas Coupland
Just nu är jag pâ sida: /, det säger i detta fall mer att jag ska pâbörja del tre av fyra.
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Hade precis innan min Sverigetur läst en mycket elogiös artikel om bokens författare, som jag själv inget läst av, och sprang i Sunnes mycket välsorterade bok- och pappershandel pâ denna titel - med, dessutom, ett omslag i en mycket stärkande blâ(vilket inte hör till innehâllet, men gör det trevligt att ta upp boken). En högstadiemassaker - igen, tänkte jag, efter Elephant, film visserligen, men av Gus Van Sant, tonârsidentifieringen och -porträtterandets mästare, finns det nâgot att tillägga?, tänkte jag ocksâ, men läste nâgon sida och blev tillräckligt övertygad för att ta med den som nummer fyra i ordningen, läs köpkassen. Boken är mästerligt skriven och jag har nu sedan igâr âterupplevt allt detta absolut förskräckliga som tonârsâren innebär - en massaker tycks till syvende och sist nästan bli den perfekta symbolen, sammanfattningen - har mâtt tidvis dâligt och tänkt att tack vare lovad att det är över och tack vare lovad att allt blir bättre - vad som sedan gör boken som sâdan intressant är ocksâ dess upplägg, hur fyra vittnesmâl ges, det första under och runt massakern, det andra tio âr efter, det tredje ytterligare tio âr efter etc, fyra personers liv som flätas samman, men ocksâ visar pâ vad en upplevelse lämnar för spâr i en, vad man blir som man den förutan kanske aldrig skulle blivit.
Betyg 1-5: Just nu en mycket stark fyra, samt att jag helt klart skall läsa mer av författaren vilket är ett betyg gott som nâgot.


11 août 2010

Simple is beautiful

Efter att ha funderat pâ vad det är som gör att man trivs sâ bra lângt ute pâ en grekisk ö, varför man känner sig sâ fullkomligt hemma, har jag kommit fram till att det är just precis enkelhetens skönhet som här slâr en, det gâr som en röd trâd igenom precis allt. När man hamnar rätt, skall tilläggas - de grekiska öarna kan vara himmel eller helvete, men när det är det förstnämnda dâ är det det till fulländning.
Eller enkelheten - renheten mer, kanske. Hav är hav, himmel himmel, berg berg osv. Det är det väl alltid, hav hav och himmel himmel, kan man tänkas inlägga, men här är kontrasterna sâ tydliga - i horisonten absolut inget annat än himmel och hav. Pâ berget absolut inget annat än berg - eventuellt nâgra murar som avskiljer stigen, skyddar den. Man är varm, man känner av sin kropp hela tiden.

Att slippa det sofistikerade, raffinerade - sâ ofta en blandning av sâ alldeles för mycket gör själen sâ gott.

Denna enkelhet, renhet gâr igenom allt. Byggnaderna, maten, naturen, musiken. Bâtarna. Människorna. Inga onödiga krusiduller. Sâ ljuvligt att äta kuber av tomat, gurka, feta med lite lök. Pâ det, olivolja.
Eller kött med ris till. Alternativt en grillad fisk. Med en brödbit.

Sâ skönt att vila ögat pâ det som omger en. Husens vita kuber. Rena linjer. Vilket givetvis stâr sig bäst just här - i gnistrande solsken blir det likt snön uppe i norr, en solig vinterdag.
Musiken är baserad pâ enkelt rytm, oftast tvâstegs-. En mansröst, oftast, ibland men väldigt sällan fler.

Man närmar sig det innersta väldigt fort. Kommer i kontakt med det mest fondamentala i sig själv. Det gâr pâ nâgra dagar.

Sammanträffande. Pâ sjätte sidan av Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara dig nära) en eloge just till enkelheten.

Han frâgar henne om hon aldrig tvivlar (vad gäller sitt skrivande). Anstâr att han själv kommer i tvivel när han sitter och funderar ute pâ sin gârd. Hon skakar pâ huvudet.
- Jag har skrivit mig förbi. Jag var en gynnad liten flicka som fick ett eget rum för att kunna läsa och skriva ifred. Skrivandet är helt odramatiskt, som att äta en sillsmörgâs.
- Lyckliga du!
- Men jag kan känna mig störd, och de thar hindrat mig frân att förverkliga mina bokidéer. Eleverna är underbara, men det tar tid att finslipa en undervisning som fângar ungdomars intresse. Sâ vill jag lägga ned stor möda pâ mina recensioner. Jag kan sakna livet pâ Sundsholm, lugnet där. Dagarna blev längre. Enkla mâltider, en röding, en potatis. Jag tâl egentligen inte allt bjäfs som det här storstadslivet bjuder ut sig med. Blir utled pâ stockholmare. Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för mind del pâgâ inuti huvudet.

Jo. Just sâ. Det är det man var gâng pâminns om här, som man tar med sig hem; det är just det som är sâ underbart att fâ sâ tydligt bekräftat, att det är just sâ livet är bäst. Man blir därmed ännu starkare i sina val, i sin tro, i sina grundstenar.

Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för min del pâgâ inuti huvudet.

10 août 2010

Precis sâ

- Det är intressant hur snabbt man kommer in i en text igen, som man ändâ lämnat bakom sig för flera âr sedan.
- Mm.

Han har precis erfarit det jag själv sedan tvâ veckor gjort. Âterupptagit en gammal text. Ramlat in i den och i den tiden, pâ en kvarts sekund.
Vi sitter pâ den grekiska tavernan, där vi redan ätit flera middagar. Det är dock bara eftermiddag nu, vi sitter här vid varsitt bord, med varsin kaffe. Inte tillsammans, men sida vid sida, var och en med sitt. Vâgbrus frân havet tjugo meter nedanför oss. Rebetika i högtalarn.

- Precis som det är intressant hur snabbt man hittar tillbaka till sig själv, sin egen person, som man var och är utan barn, när man inte har henne med sig, tillägger jag. Räcker att lämna henne, öppna datorn eller en bok, sâ är man där.
- Det är enkelt, du har rätt – men ocksâ väldigt viktigt att verkligen göra det. Av respekt för sig själv.
- Väldigt. Annars dör den del av livet som funnits där jämt... Ja, det är för den delen viktigt även mot henne, tillägger jag, mot relationen man har till henne, förhâllningssättet.
- Mm.

Snart, mycket snart, ska vi vandra trappstigen ned och ta henne tillbaka. Frân Irene, denna stora, mjuka, grekiska dam, som sâ gärna vill ta hand om henne nâgon timme om dagen.

9 août 2010

Pausmusik

Nikos Xylouris, en av de främsta sângarna / kompositörerna - eller som man idag skulle säga "singsongwriter"... frân Kreta. Asch. En av de främsta, rent allmänt. Lite deras Georges Brassens, lite mer national revolutionnär, kanske. Inte för att vi nu är där. Pâ Kreta. Men den lilla tavernan pâ vilken vi ätit nâgra middagar hittills spelar honom, mycket, och dâ är atmosfären frân dâ nästan âterfunnen.

(2003 âkte vi runt och utforskade vartenda skrâ utforskat. Resultatet: Geoguide Crète. Den som vill kan fortsatt inhandla den, rekommenderas och inte bara för att jag känner författaren - det är sâ lätt att hamna helt fel pâ Kreta. Och egentligen sâ in i norden lätt att hamna helt rätt. I korthet: undvika norra sidan, vars motorväg förstör hela kusten, där hotelkomplexen hopar sig som druvklasar - hâlla sig till den södra delen, nästintill orörd).





7 août 2010

Vi börjar landa nu

Igâr somnade Lillan strax före 22 och vi satte oss pâ utsidan med en flaska resiné. Och började landa.
Det tar sin tid. Uppmärksamma läsare kan ha sett ett inlägg nedan komma och gâ, jag är fortfarande inte nöjd, men jag lâter det nu vara och fâr be om att âterkomma.
Det jag inte vill är att enbart lâta som att jag klagar. För det är inte vad det handlar om. Jag försöker beskriva en verklig svârighet. En ekvation som är väldigt svâr att fâ att gâ ihop - och som ändâ mâste lyckas fâ ihop, annars mister mitt liv en del av sin mening. Det lät ju dramatiskt, kan tyckas, men det är det inte.

Det tog mig mer än trettio âr att bli jag. Att bli det jag är. Att utveckla sidor av mig som bildar mitt jag. En stor, stor del av den tiden har ägnats ât funderingar pâ egen hand. Ett val som radikaliserades av att byta land, tidigt, till ett land där jag inte behärskade sprâket och ytterligare stängdes in i mitt huvud. Och fick ty mig till mig själv, närmast till hands, typ, hehe.
Vilket jag trivs med. Vilket jag alltid trivts med. Ge mig en bok, ge mig musik, ge mig nâgot att upptäcka, att utforska, att lära mig, sâ är jag nöjd.
Sex ârs universitetsstudier förstärkte det hela ytterligare. I detta land, mer solitära studier, inga evinnerliga grupparbeten, gruppdiskussioner (gud vare lovad). Man lyssnar, man tar in, man uttrycker i skrift.
Det är där jag är starkast, i intagandet.

Inte i att bli avbruten. Inte att ständigt gâ ur mig själv och vara uppmärksam utât.

Det är klart att ett barn blir ett bombnedslag. Ett förtjusande, underbart bombnedslag. Men ett bombnedslag. Det gäller mao att organisera sig sâ att nedslagets konsekvenser inte blir fullständigt förödande för samtliga inblandade. Det kräver ansträngning. Det kräver att vâga se in i möjlig katastrof.

Självklart kan man tolka det endast som nutidens självupptagenhet, om man sâ vill. För mig handlar det om  mitt liv.

Men det var ju alls inte det jag skulle skriva om.
Igâr började vi landa.
Lillan somnade tidigare än tidigare, tidsskillnaden börjar slätas ut.
Vi satt ute till sent och tänkte, jomen sâ här.

Och fann tillbaka till varandra. Det doftade ljuvligt i den sena timmen. Resinévin är väldigt gott i resinévinets hemland. Det lite beska ter sig utmärkt i nattlig hetta.

Jag sa just det, dâ, om mitt inlägg. Att jag inte var nöjd med det. Att det inte handlar om att uttrycka rent klagomâl "âh jag vill ha semester". Att det inte alls är det. Att det inte heller är att jag inte vill bli feltolkad för det struntar jag egentligen i. Men att det är en vansinnigt viktig frâgeställning för mig.

Hur inte tappa bort sig själv i allt detta nya?

Nu, mina vänner, ska vi sätta pâ oss badkläder och gâ till stranden.

5 août 2010

Kort bokenkät

Titel: Fritt förfall

Författare: Birgitta Stenberg.
Just nu pâ sidan: 60 av 148.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning):
Det som slâr mig främst efter de första trettio sidorna är att jag känner mig som inkastad i en kvinnlig, svensk, Hemingway roman - unga vackra människor, barer, Paris, Cannes, sena nätter, skriveri, litteratur, utlänningar i Frankrike och den varats lätthet som det (i vart fall till en början) innebär. Sen slâs jag av en Sagan-känsla, kanske pga det kvinnliga, i övrigt i stort sett samma tema som ovan nämnts - förutom att det vad gäller Sagan är fler fransmän än utlänningar (i Frankrike), men de som läst alla tre (Stenberg, Hemingway, Sagan) kan nog följa tanken. Att det rör sig om det som Birgitta Stenberg förmodligen önskat skulle varit om hennes debutroman  - men som aldrig blev utgiven, dâ, gör läsningen ännu mer uppmärksam.
Jag kommer fortsätta min läsning med nöje pâ stranden - en riktig sommarbok (kanske är det associationerna som gör att jag säger det, dâ de flesta Hemingway för mig är just det).
Betyg pâ skala 1-5: Ingen kommentar, än (men from 3).

Sorgen efter det förlorade, njutningen av det som idag finns

Det här är ett inlägg som aldrig blir färdigt för det är sâ mycket som behöver sägas för att bli förstâdd - men jag finner inte orken att fâ till det mer än sâ här, sâ därför fâr ni ta det som det är - och fortsättning kanske följer.

Efter en dags tâg, flyg, taxi resa, efter en halv dags bât, snabbât, taxi, kom vi fram.
Mitt i allt det givetvis vackra, en sorg, ett sorgarbete att ta itu med.
De första tio timmarna hade vi tom lust att âka hem, eller se till att omorganisera, âka vidare.
Sen sov vi. Sen simmade vi. Sen började vi se saker och ting annorlunda.

Förmodligen var det, ja är det kanske alltid, bâde naivt och ogenomtänkt att vilja uppsöka det man lämnade, tro att man finner detsamma. Men samtidigt... ack sâ lockande.

För tolv âr sedan lämnade vi en ovanligt orörd plats. Ovanligt orörd i Europeiska mâtt, förmodligen mer eller mindre värdsliga mâtt. I vart fall om man räknar in sol, hav och annat inom hyfsat nära räckhâll. Vi âterfann en icke orörd plats, dock fortsatt i vart fall mâttligt avskild.
Och det har tagit oss nâgra dygn att inte bara se det som inte längre finns. Nu börjar vi sakta men säkert landa i det här nya. Inse att det inte är illa heller det.  Bara inte riktigt (alls) lika bra.
Sedan var det det andra.
Vi fâr finna oss i att det nu är familjesemester som gäller. Jag hajade till när han sa det. "Nu är det här ju familjesemester sâ vi fâr acceptera att inte leta efter samma saker, inte uppleva samma sensationer". Som svar pâ min tystnad. Som svar även pâ sin.

Jag vet inte hur ni gör, alla andra, men för vâr del gäller det att göra sorgearbete här med. Det hjälper inte riktigt att tänka "om nâgot/nâgra âr sâ". Det är bara att assumera den graden av självupptagenhet och det gör jag. Och sörjer lite. Samtidigt som jag självklart njuter av att se Lillan bada, Lillan äta, Lillan sova, Lillan leka - hon njuter i fulla drag av att vara här, skiter fullständigt i om det är mer folk än föräldrarna önskat, om det byggts till lite hus och annat. Och njuter av att ha sina föräldrar, bägge, till hands natt och dag. Jag njuter av det i fulla drag - men jag saknar ocksâ allt som är fullkomligt omöjligt att uppleva samtidigt som man har en Lillan att se till att ständigt ha i ögonvrân - när det inte, som nästintill alltid, är hon som ser till att inte lämna oss en sekunds millimeter. Man blir tvungen att fokusera pâ henne, främst, sâ är det ju bara. Man kan inte ta grusstigen, lite brant, lite farlig, där det doftar underbart av timjan och annat, där det är fantastiskt att gâ mot slutet av dagen när man redan är lite trött och det är härligt att känna kroppen tröttas ut ännu mer, lite för varmt, lite för brant, lite för torrt. Man kan inte läsa sin bok och sakta slumra till. Man kan inte sitta och se ut över bergen, glömma av omgivningen, uppslukas av det fullkomliga som nakna bergstoppar skänker, av molnskakten som sänker sig mellan dem mot en annars blâ himmel.
Man kan helt enkelt inte var kontemplativ. Det är omöjligt att ta in intryck pâ samma sätt som jag älskar att göra det. Fullständigt inkompatibelt. Och jag är helt enkelt inte bra pâ att inte fâ vara kontemplativ. Inte pâ heltid.

Samtidigt som det ocksâ är härligt att vara upptagen av henne. Att se henne göra framsteg pâ framsteg. Vâga sig ut lite längre tills hon nästan inte bottnar. Slänga sten, hämta dem en bra bit upp alldeles ensam. Men, jag saknar det. Ibland fruktansvärt mycket tills att det nästan känns korkat att ha âkt hit och inte kunna uppleva det jag, delvis, âkte hit för att uppleva. Helt enkelt en frustration som ligger och gnager.
Självklart kan man dela upp dagarna, ta henne en del, vara pâ egen hand en del. Men det är inte samma grej och känns lätt absurt även det. Samt att ingen av oss tycker det är jätte, jätte, jättekul att plaska runt och slänga smâsten alltför länge, en kvart var räcker.

Jag ser fram emot tills hon blir större, mer autonom. Tänker att nästa âr organiserar vi det hela lite annorlunda. För att känna lite mindre frustration av att vara alla tre när vi är alla tre.

Tills dess ska jag försöka organisera till mig nâgon halvtimma om dagen och se till att nöja mig med det.
Ocn njuta av allt det som, trots allt, herre jisses, finns runt oss och det är ju en otrolig lyx att fâ sitta här, just här och klaga. Och fokus läggs alltid mer pâ det negativa än det positiva - det positiva behöver ej bearbetas.

Sâ. Den som förstâr förstâr. Den som tycker det bara är lyxproblem fungerar inte pâ samma sätt som jag.
Ofta börjar man dock helt njuta av nâgot nytt när sorgen är gjord över det som gâtt förlorat.
Sâ kanske är detta bara en tredagarsfas. Om ett dygn känns allt förmodligen annorlunda.

27 juil. 2010

Vargtimmen, uppföljning

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.

Ingmar Bergman
 
Charlie hade rätt. Efter kommentaren var jag tvungen att googla och föll pâ ovan nämnda citat, som faktiskt är Bergmans synopsis till filmen Vargtimmen. Som jag blev väldigt intresserad av att leta upp när jag läste vidare (se nedan).
Pâ Wikipedia finner man vidare att "Vargtimmen kallas den tid före gryningen som infaller ungefär 03.00 - 05.00 och då kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner. [källa behövs] Moa Rautenberg skriver i sin bok Vargarnas återkomst: Vargtimmen är nattens sista timmar på dygnet, precis innan dagsljuset återvänder. I folktron är vargtimmen dygnets svåraste timmar. Det påstås att det föds fler barn under dessa timmar än på resten utav dygnet. Likaså sägs det att fler också dör under dessa timmar. Vidare tror man att det är under dessa timmar vi plågas utav våra värsta mardrömmar, och att den sömnlöse vid samma tidpunkt upplever svår ångest.[ifrågasatt uppgift].

Bergmans affirmerande ton tycks mig mer poetisk...Hursom, kanske kan man tänka att mellan natt och gryning och mellan skymning och natt är det ganska lika ljus och stämning? Hursom valde vargen vid upprepade tillfällen det sistnämnda som sin vargatimme, sâ jag antar att man därmed kan säga att bägge gäller (hehe).

Nu mâste här som sagt letas film.
 
Sverige 1968. Regi och manus: Ingmar Bergman. Foto: Sven Nykvist. Musik: Lars Johan Werle. I rollerna: Liv Ullman (Alma), Max von Sydow (Johan), Erland Josephson (Baron von Merkens), Gudrun Brost (gamla fru von Merkens), Georg Rydeborg (arkivarie Lindhorts) mfl.

Längd: 89 minuter.

"På en karg klippö bor stafflimålaren Johan Borg med sin gravida hustru Alma. Johan finner inte längre inspiration för sina tavlor i det stränga landskapet och hans oförmåga att arbeta går hand i hand med att han glider in i en sinnessjukdom. Han plågas av svårmod och grubblerier och börjar se syner.

Vargtimmen är kanske den märkligaste av alla Bergmans filmer och på den tiden det begav sig möttes den av blandade reaktioner från en förbryllad kritikerkår. Vissa tyckte att filmen var en konstnärlig tillbakagång för Bergman, andra tyckte att Vargtimmen var en av de vackraste filmer de sett. Någon beskrev Vargtimmen som en skräckfilm som tillochmed Hitchcock skulle bli avundsjuk på, i sin skildring av mänsklig ångest till döds. I Danmark rådde samma oenighet som i Sverige bland kritikerna. Filmen fick en så plötslig premiär i vårt grannland att man direktöversatte namnet till Ulvetimen, det betyder inte någonting alls på danska. Det intetsägande namnet till trots så beskrevs filmen som iskall med vulgär expressionism och effektsökeri. Danskarna uppfattade den både som en stor besvikelse och som en film som väcker eftertanke i den gripne åskådarens sinne. Även den engelska kritikerkåren hade delade meningar om filmen. Filmen betraktades av Times som en ren skräckfilm medan tidningen Evening Standard oroade sig för Bergmans egen psykiska hälsa, de menade att han inte hämtat sig sedan Persona (som trots att den hade premiär före Vargtimmen faktiskt spelades in efter den) och att hans tillstånd fortfarande var skrämmande kritiskt. Vidare ansågs Bergman ha filmens mest förvirrade skaparande.Vargtimmen är så fylld av paralleller till Bergmans tidigare verk att en kritiker tyckte sig få en känsla av déja vu, att detta bara var en Bergmanfilm som innehåller flera andra Bergmanfilmer. Men faktum är att det här är Bergmans enda rena skräckfilm och det i sig gör att den skiljer sig från allt han gjort, både före och efter Vargtimmen".

"Vargtimmen, svensk långfilm med premiär i december 1967.


Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, vilket Ingmar Bergman jobbade på redan 1965. Här skildras, liksom i andra Bergmanfilmer, åter konstnärens roll men denna gång på ett mycket mer intensivt och desperat vis. Man får följa den plågade målaren Johan Borg (Max von Sydow) och dennes hustru Alma (Liv Ullman) vilka tampas med vad som verkar vara ett slags demoner (bl.a. gestaltade av Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand). Som tittare är man emellertid aldrig helt säker över huruvida dessa demoner verkligen existerar eller om de bara är produkter av en sjuk människas fantasi.
Liksom Persona är filmen ofta självreferande och man påminns om att det är film. Vid textsekvenserna i början hör man Bergman tala med medarbetare under inspelning och sen ge order om tagning precis då handlingen rullar igång. Filmen är dessutom upplagd som en dokumentär där någon gjort en film om en känd konstnärs försvinnande, baserat på intervjuer med hustrun och på konstnärens egna dagböcker.
Som så ofta hos Bergman ges inga svar. Konstnären brottas med sina bokstavliga demoner i en rad suggestiva och groteska scener och deras roll kan till stor del naturligtvis vara symbolisk. Är de kritikerna? Konstnärens egna orimliga krav på sig? Något annat?"

24 juil. 2010

Vargatimmen, bekräftad

- Var är ni? Har ni lämnat Sunne?
Min syster har precis sett den, återigen på infarten, alldeles invid huset.
- Vi lämnar precis just nu. Vi ses om sex kilometer.

Vargatimmen sägs vara just den mellan dag och natt, säg skymning.
Det är det just då. Strax efter åtta. På vägen tillbaka till skogarna tänker jag på alla de somrar vi sagt "åh, om vi finge se varg, en dag, kanske björn". Och mormor som alltid sagt "ahhh, det ska vi väl inte alls önska, barn". Mormor som vi precis släppt av, som nu inte bara är nästan blind men helt blind, som nu nästan inte hör. Som sa till mig när för några dagar sedan jag kom: Tänk, så fick jag krama om dig en gång till. Som innan jag åkte ikväll sa: Tänk förr, då var det allt roligare du, när jag fick steka våfflor till er och...

Vi kommer fram genom skogarna. Grusvägarna är gråbruna denna tid, naturen fantastisk vacker i vägsrenen. Första svängen, andra svängen, sista. Min syster vinkar till oss att sakta ned. Lillan sitter och fipplar med inte vet jag i baksätets barnstol. Den sprang rakt mot norr, kör vidare upp mot xx.
Det gör vi. Jag kör. Mamma sitter vid min sida. Fältet och ängen är gyllene i skymningsljuset. Nyansen när guld blir nära rosa. Fåglar flyger upp från det torra gräset.
Så ser vi. Två öron. Ett huvud. Vargen. Den ligger ner, som en hund, den reser sig till hälften och lyssnar.

Vi håller nästan andan. Och följer den. Den börjar röra sig mot skogspartiet mellan fältet och grusvägen upp till gamla Marianne som vi haft till middag ikväll. Vi ringer henne - vargen är nära, om du vill spana. Det vill hon och lägger tacksamt på.

Backar tillbaka - mannen från länstyrelsen som varit i krokarna för att höra sig för vad gäller vargen menade att det rör sig om en varghona, troligtvis utstött från flocken. Att det inte är en unghund. Att hon därför att hon är ensam har svårare att jaga, att föda sig, därav att den är lite mager. Att den, troligtvis, när den ätit upp sig lite kommer röra sig norrut.

Vi fortsätter grusvägen upp mot höjden och Marianne. Mariannes make Gunnar är inte med henne, för första sommaren någonsin, han har blivit opererad efter flertalet hjärtinfarkter under våren.
Mjölken är lilarosa och står vacker mot det gulvita i älgblommen. Marianne går där och vankar, gråsprängd och i jeansdress, med händerna knäppta bakom ryggen och, jojo, hon spanar.
- Vill du åka med oss en bit för att se?
Det vill hon. Ja för tänk att ändå få se vargen, så.
Vi kryper framåt, min lillasyster är inte riktigt, riktigt överens med oss. En ensam varg skall lämnas ifred. Sant. Och satt jag inte själv i bilen skulle jag hålla med. Nu erkänner jag villigt och egoistiskt att jag tycker att vi faktiskt visst ska krypa framåt, vidare. Vi ser ut över fältet. Öronen! Vi stänger av motorn och står helt still. Hela vargen. Hon reser sig, jagar efter en fågel, som en unghund på lekhumör. Den rör sig sedan mot oss. Verkligen mot oss. Nu har vi den alldeles intill. Alldeles. Intill.

Marianne bor trettio meter bakom där vi står. På en höjd. Vi har bilbaken mot hennes hus. Bakom bilen, vargen. Hundra meter längre ner kommer närmsta grannens tonårsbarnbarn och kompis gående. Vi ger tecken till dem att stanna. De står still längst ner, där vägen plattar ut sig, innan svängen. Vargen lägger sig ned bakom bilen, som en hund. Vi är alldeles stilla. Nära andakt. Minuter senare börjar vi krypa nedåt för att lämna vargen bakom oss, ge plats till killarna att hinna ge sig ivag. Vargen vill inte alls bli lämnad ensam, men travar efter oss. Inte kan vi fortsätta ända ner - stackars killar, en varg är trevligt att se i verkligheten, men kanske inte på alltför nära avstånd. Vi stannar igen. Vargen tar sig ett varv runt bilen - nu kan vi konstatera att en varg är inte hund. Ögonen är vargaögon. Hållningen vargahållning. Så börjar den trava nedåt, i riktning mot tonårskillarna. Tonårskillarnas ögon tycks lysa lika gula som vargens, även fast de är så långt ned att vi inte alls kan urskilja dem. Vi funderar. Vad är det bästa att göra. Ska vi köra framåt och hoppas skrämma den - med risk för att istället fösa vargen mot grabbarna. Inte göra något? Stå still? I väntan på detta rör den sig vidare mot dem. Vi ser dem ställa sig nära, nära varandra. Den ene ställer sig bakom den andre. Minuter senare börjar de röra sig bakåt, sakta bakåt. Tio meter från dem stannar vargen upp och lystrar. Så vänder den och går mot bilen istället. Går runt oss och bakom bilen. Killarna kan gå upp till sig. Marianne, dock, kan inte gå hem, det är en varg mellan oss och hennes hus. Hon får följa med oss ett tag, så kör vi hem henne senare.

Tacksamhet och i vargens timme. Imorgon bitti sätter jag mig på tåget vidare.

Sista värmlandsvalsen

Det drar sig mot avfärd nu. Imorgon, närmare bestämt; jag kunde varit kvar ack så mycket längre.
Skype är ett fantastiskt kommunikationssätt - aldrig mer att jag kommer ängslas över att tio dagar mellan far och dotter är för mycket, hädanefter kommer jag om så måstes boka in två veckor, lätt.

Det är älgblom här nu. Och mjölke. Lite lätt överblommade lupiner, men inte helt. Annars grönska, grönska. Och mycket granskog.

Här ute i skogarna lever vi upp lite till mans. Under mina snart femton âr lângt bort frân hemlandet har  jag aldrig längtat till staden som sâg mig födas. Alltid hit. Till skogen.

Sommaren bjuder pâ smörstekta kantareller. Vinbär direkt från busken. Kaffe i mängder ute på gräsmattan. Samt glesbygdens loppisar. Vi hade talat om trasmattor till nya boendet - idag bar färden mot en gammal skola där diverse mer eller mindre hembygdsgårdsliknande aktiviteter hyses. Så också en årlig loppis som heter duga, och vackraste av vackra fynd gjorde jag. 80 kr trasmattan, två och en halv meter långa. Det nya hemmet blir därmed fransksvenskt som familjen.

Därefter visit hos en bekantskap, där både föl och hundvalpar fanns till beskådan. Lillans lyster visste inga gränser.

Den goda nyheten: vargen är kvar i trakterna (ingen tjuvjakt, än). Den hade synts till alldeles i närheten av den gamla skolan så sen som igårkväll.

Den dåliga nyheten, eller besvikelsen: jag tror inte jag kommer hinna se den.

För övrigt läser jag Sigge Eklund här i gröngräset och jag är mycket tillfredsställd med den läsningen. Mer om det senare.

22 juil. 2010

Kusinkärlek och ordbehärskning

Lillan och jag har förmånen att få umgås med en ett halvår äldre liten kille än hon, nämligen Lillkusin, 2 år.
Lillkusin behärskar svenskan nästan ikapp med sin nu sedan alltför länge utomlandsbodda moster. Munstycke till vattenslangen, svarta, vita och röda vinbär, röjsåg; mycket lite återstår innan han kan anses fullfjädrad.

Jag: Lillan, vill du ha gröt?
Lillkusin: Jag vill också ha gröt!

Lillan leker med Lillkusins ena sko.
Lillkusin: Jag vill ha den!

Lillan klappar, klappar och klappar Lillkusin.
Lillkusin: Jag vill inte ha mer klappar!
Lillan leker med Lillkusins vattenpistol.
Lillkusin: Jag vill ha den!

Jag: Lillan, ska vi sätta på dig en tröja kanske?
Lillkusin: Jag vill också ha en tröja!

Jag: Vill ni ha jordgubbar?
Lillkusin: Ja!!
Lillan: aaaaa!
Jag: Säkert det?
Lillan: ää ee!
Lillkusin: Jaa det vill vi!

(Lite senare).
Jag: Vill ni ha mer? Lillan vill du ha mer?
Lilkusin: Jag vill också ha mer!
Jag: Lillan, inte du? Har du fått nog?
Lillkusin: Jag vill också ha nog!

(Här sitter jag och funderar... Säger man ordbehärskning? Ordbehärskelse? Ingetdera?).

Rapport från vildmarken, del 2 - drängen som blev poet, bland kantareller och fågelsång

"Värmlann ä ett lannskap mella Sverg å Nôrg, där mang ha skratt ihjäl sä å mang ha dött i sôrg".
Citatet är hämtat från dikten "Värmlann, 1990" av Gunnar Ehne, folkkär diktare på värmländska i den bästa bemärkelsen. Länge höll han diktandet hemligt och det där med att vara poet upplevde Gunnar Ehne som något lite o-manligt, berättar han i en intervju med Sveriges Radio Värmlands Lars-Erik Ohlsson. Som man om man vill kan lyssna till här.

Vi kommer precis hem från svampplockning. Lillan, min syster, min mamma och jag. Vi gick där, gummistövelklädda, bland aspar som dallrade, granar som brusade, myror och mossor och lavar - annars tystnad.
Och skogslukt. Jord. Barr. Kottar.

Som vi alltid gjort, höll jag på att säga. Få upplevelser sätter sig så till den grad fast i minnet som naturupplevelser - detta är beviset, för säg att det blev en tur var sommar, som små. Känslan av igenkännande är det gånger tio. Och var gång tänker jag hur skogspromenaderna - svampplock och blåbärsplock - att bara höra sina egna steg, att tappa bort varandra, lite, få gå och ropa efter varandra, något, tar fram poeten i en. Ingen slump, alla dessa värmländska poeter, tro mig.

Detta var Lillans första. Min mormor orkar inte gå med längre, hon vare sig ser eller hör tillräckligt. Men hon vet precis vad vi talar om, när vi berättar för henne då vi är tillbaka.

Och var gång tänker jag på honom, Herr Ehne, när jag känner mossan under händerna, när jag dröjt mig kvar lite, lite efter de andra, för att känna mig ensam i det stora.

En liten människa, enligt honom själv, som med värmländska ord satt just ord på det där stora, som en verkligt stor man. Kvällsböna är nu bara ett exempel. Och det slår mig just i skrivandets stund, hur väl detta sammanfattar vad jag flera gånger försökt komma fram till, när det gällt Sveriges förhållande till religionen. Ehne gick aldrig ut för att vara en religiös poet. Snarare skogarnas. Hur det som kallas "Gud" går hand i hand med skogarnas tystnad. Med mossan och älgarna. Nästintill ett glissement de sens som man säger på franska, hur ett ords ursprungliga mening "glidit mot" en annan betydelse och tillslut så till den grad att det fått en ny mening. Liksom våra psalmer blivit mer än religiösa. Liksom, ja, ni vet. Kvällsböna, alltså.

Har du nôn skog i din himmel, du Gud.
Te gå i en finen kväll.
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell.

Vi hörd fôll om gröna änger
om söer mä vita ull
Musik ifrå harpas stränger
å gater gjord uttå gull.

Men ja skull nock int trives mä då där,du Gud.
Du vet ja ä blyg å rädd.
Dä låter så fint på nô vis, du Gud
å ja ä int tocken klädd.

Kanske du tycker ja tarjer å fråger
men dä här ä noga för mej.
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger
ska ja ta't sôm dä ôpp när dej.

Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsång
när dej i all evighet

9 juil. 2010

Frida K!


Älskade internet. Googlade häromdagen, igen, pâ Frida och Wien och upptäckte ju att utställningen visas i Berlin nu först, för att i höst flyttas till, just det: Wien. (Vilket fick mig att under en sekund tänka - och om vi redan i helgtn tog bilen till,? men nej, det fâr bli en höstfrâga). Och klick-klick-klack, sâ klickade jag via en tysk sida hem en dokumentär, kommenterad av ingen annan än redan omnämnda Hayden Herrera.

Sâ nu ska här âterupplevas lite. Âker ni en dag till Mexico, missa inte vare sig "dubbelhuset" de levde i, Frida och Diego, eller hennes föräldrahem, det vackra blâ huset i Coyoacan - sedermera ocksâ hennes dödshem. Dödshem. Fint. I ett annat liv ska jag spendera mitt vuxna liv i Mexico.

Tänk sâ enkel en irritationshuvudvärk kan försvinna! Och tänk vilka bra sidor vârt i övrigt ibland tunga att bära konsumationssamhälle ocksâ fört med sig. Jag kan fortsätta sitta här och lukta pâ blommorna, samtidigt som världen kan klickas mig närmre. Vackert!

5 juil. 2010

Ô que la vie est belle

...soudain, elle éblouit.

Brigitte Fontaine kommer till staden! "Livet, sâ vackert. Plötsligt fâr det en att kisa fullständigt, bländar mig totalt. Som ett vingklipp. Ibland pga ett nästan ingenting alls. Bländande".

BF. Finge jag bara sluta som Brigitte när jag nâr Brigittes âlder. Finge jag bara.


Des roses de cristal
Crissent et s'amollissent.
Mon amour sans rival
Murmure des délices.
Il prend ma taille ronde
Et ronronne sur elle.
Pour jouer, je lui gronde
Des menaces cruelles.
L'opéra vermeil
S'échappant du laser
Emplit l'air de soleil
Et d'ombres passagères.

Ah, que la vie est belle.
Soudain, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.

Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle,
Dans le mal et le bien.
On marche dans l'hiver
Brillant comme une abeille,
Brillant comme un éclair
Qui dure et émerveille.
La joie vous souffle au cœur.
On chérit l'univers
Comme un enfant de chœur
Son dieu d'éther et de chair.
Loin des bombes et des balles,
Goulu comme un bébé,
Sensuel on inhale
La fumée adorée.

Ah, que la vie est belle.
Soudaine, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.

Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle,
Dans le mal et le bien.
Sans rien chercher, je trouve,
Au détour d'un instant,
Une euphorie de louve,
Un amour de Satan.
Après de sombres heures,
Plus doux sont ces moments
Où l'on crie de bonheur
Comme un petit enfant.
Encore les baisers,
Vie secrète et changeante,
Je saurai te donner
Mon âme si méchante.

Ah, que la vie est belle.
Soudain, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.

Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle
Dans le mal et le bien

2 juil. 2010

Dagens korta

HÄNDELSE: Le Monde är räddad! Allt annat hade ju känts otänkbart.
PLANER: Snart springa hem, städa i snabbhet, dvs fuskstäda, för att ta emot ännu en bostadsagentur som vill se lägenheten, och därefter pâ-riktigt-städa, dâ vi fâr finbesök imorgon. Jippi!
SAKNAD: Havet! När jag klev av tâget igârkväll visade termometern pâ stadens största torg 38°. Strax efter sju. Det är inte mycket bättre idag, bara lite. Samt min fd chef. För jag har ju fâtt ny chef. Det är inte detsamma. Verkligen inte.
DUMMASTE: Fortfarande att man inte kan fâ nycklar innan man blivit ägare. Samt att allt inte är detsamma. Vanligtvis gillar jag förändringar. Sâ icke denna gâng.
SJUKA: Pang-bom-krasch. Hârddiskproblem, internt, alltsâ eget, alltsâ mitt huvud.

 
DROG: Kaffe. Vatten. Mineralvatten med mintsaft. Haha. Som vi tyckte det var konstigt när vi var smâ, min syster och jag, pâ vâra första Frankrikeresor, knallgrönt och inte ens gott. MEN som det är gott, en Perrier-Menthe! Ungefär samma totalomvändelse som vad gäller crème de marron. Kastanjkräm.
ROLIGASTE: Att springa pâ samma bostadsagent som när vi besökte hus, sist, men nu knackandes pâ vâr dörr för att besöka den lägenhet vi säljer. Nejmen Tjena! (Till saken hör att hon är ung lika mycket bostadsagent som jag är det jag är, imposteur, säger man pâ franska, gudarna vet vad man säger pâ svenska - här fâr du mitt visitkort, jag menar, äsch, detta var ju mitt fotografvisitkort, vänta, hm, hm, här...
FAVORIT: Värmen!
KÖP: Kommande. Middag!
KLÄDSEL: Klänning. Le fond de l'air est frais, sa jag sist. Idag är luften endast knallhet. I like!
ORD: Bostadsagentur. Det är dagens ord sedan igâr. Vi hade bestämt arbeta endast med 2 utvalda, samt att vi i förrgâr kväll satte fart med particulier à particulier och en annan site där privatpersoner säljer till varandra och därmed undviker 7% mäklaravgift. Vrrrrom. Som lillan säger sâ snart hon ser en bil. Shit pommes frites, vore ett annat passande uttryck: Redan strax efter nio hade vi hört av cirkus 30 agenturer som nu vill besöka lägenheten och givetvis alla har "intresserade köpare pâ lager", jojo. Lyssnade vi bara pâ dem alla sâ hade vi ännu ett heltidsjobb att ta tag i: lägenhetsvisning och dâ icke för köpare, vilket jag gärna gör, men för agenturer som alla vill ha sin del av kakan och det gâr inte (det finns 100 agenturer bara i denna lilla stad, sâ det är ju bara att ta fram miniräknaren min käre herre och fru, hejdâ, tack för pâringningen, vänligen âterkom när ni har en kandidat. Tack).
HUMÖR: Gott mod, trots allt!

You show me continents, I see the islands

You count in centuries, I blink my eyes.
Det ger stöd dagar som är tyngre än andra.
Och förgyller de lättare med bara ännu mer förtroende.


Oceania

Björk. Björk!


Wanderlust


Den inledande bâtkonserten.



All is full of love, live Riverside Church New York


live again.

You'll be given love. You have to trust it.


All is full of love - videoversionen.





Pagan poetry - live, Royal Opera House
I've found an accurate pattern, a blue print of the copy in me.



Pagan Poetry - Live, Riverside Church New York


Kan det öht bli mycket bättre än sâ här?

25 juin 2010

Apropâ dofter, i midsommartid

Kanske var det Therese Bohmans doftinlägg?
Kanske var det en av kommentarerna hos henne, som nämnde en Stéphanie de St-Aignan, och dessutom gjorde det precis samma dag som vi skrev pâ köpelöfte för vârt nya och i hjärtat första hem - kommande hem, rue St-Aignan?

Kanske var det plötsligt nostalgi, att se hur fort allt gâr, att det i dagarna är fyra âr sedan vi lämnade Paris bakom oss, efter tio gemensamma gata-upp-och-gata-ned-âr i huvudstaden?
Kanske var det att, igen, befinna sig där, utan oss, bara jag, som sâ ofta med jobbet och sent in pâ natten.

Att inte ha känt lukten, pâ ack sâ länge, men en doft för alltid förknippad med min älskade, den som brändes i hans lägenhet, bland böcker, cigaretter och rödvin, rue Montmorency, i Paris, ?

Papier d'Armenie. Det doftar sâ särdeles gott. Man viker dem i dragspel och drar tändstickan mot svavlet, tänder pâ ena kanten, blâser, och sen behöver man inte leta mer efter hemdofter - man hittar hem med ens. Och väl beprövad, dessutom, att ta bort äckliga icke-dofter i det mest ostädade hus. Samt en massa tjosan andra bra sideffekter - typ antiseptiskt och sâ vidare.

Igârkväll runt midnatt fick jag hursom en gâva. Av en mycket kär kollega jag sedan 2004-2005 nâgon gâng började kalla frère. 
Specialutgâva. Ljuvlig!!

Man finner den här. Men originalet är originalet. Och jag kan ju bara varmt rekommendera dem bägge.

23 juin 2010

Frankrike va mal - humoristernas humorister bannlysta

"Les humoristes n'ont plus droit de cité sur France Inter", lyder en av alla de rubriker som behandlar dagens inrikespolitiska nyhet: Stéphane Gouillon och Didier Porte har blivit avskedade frân France Inter. France Inter's humorister är hädanefter bannlysta.

Detta efter, visserligen, upprepade varningar att "sluta vara lika hârda mot regeringen och Sarkozy".
Vilka de inte lyssnat till men istället gjort dem ännu mer motiverade...

Ironiska humorister, certes, men ack sâ behövda*.
(Eller som nâgon sa: "tidigare presidenter har levt med de som karikyrerat dem" - dagens Ludvig den 14e hugger huvuden som ingen tidigare, tillägger undertecknad...).

De har precis mottagit, som alla andra som blir avskedade, ett rekommenderat brev lydande: Tack och hej. Gâ i förtidspension - utan att passera gâ.

Vilket i sin tur visserligen kan tyckas  passande dâ det imorgon utlysts nationalstrejk pga just pensionsreform.

Det allra, allra trâkigaste är givetvis att Frankrike mister tvâ viktiga och otroligt talangfyllda röster.
Intressant statistik: 2 miljoner lyssnare, dagligen. Det är mao inte ekonomiska orsaker som visar dem dörren. Mycket, mycket trâkigt.
Âterstâr att se var de dyker upp härnäst.

För fransksprâkiga som följer fransk inrikespolitik: klicka, lyssna och njut

*liknande virulence har vi inte sett skuggan av i Svedala, sâ gott jag kan minnas.

Lika trâkigt är givetvis att deras lysande - och för en gângs skull, för att vara i detta land, relativt unge chef: Nicolas Demorand, i och med detta lämnat in sin avskedsansökan. 

Vive Sarkozy, Vive les Bleus.

9 juin 2010

Svenska när det är som vackrast.

Gick aldrig och la mig.
Läste aldrig Kehlmann.
Lyssnade och njöt istället.

Annika Norlin är sâ förbaskat duktig. Oskyld nakenhet.




Och lika bra pâ hennes alldeles egna engelska.



Till helgen skall inhandlas skivor via nätet.

Bokenkät

Titel: Jag och Kaminski
Författare: Daniel Kehlmann
Just nu pâ sidan: 46 av 175.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): Här har vi honom igen. Smart, intelligent, välskrivet och dessutom roligt - Daniel Kehlmann alltsâ, som jag redan skrivit om bla här (herreminje, han har verklig talang som fâ och är dessutom inte ens fyllda fyrtio; vi har förhoppningsvis mao mycket att se fram emot). Liksom Världens mâtt hade vetenskap och filosofi i centrum, Berömmelse vâr nutida telefonivärld, bla, ägnar sig Jag och Kaminski ât att humoristiskt skildra en ung man som ska skriva en biografi över konstnären Kaminski: Konst, konstkritik, egocentri. Bara öppningsscenen i tâget gör boken läsvärd.
Betyg pâ skala 1-5: Lite tidigt än sâ länge, men jag känner lukten av en lovande 4+.

29 avr. 2010

En nedsänd etnolog - Jenny Maria

Vad kommer först - hönan eller ägget? Tänkte jag, när jag igâr vaknade med hög feber och allmänt risig. Det var längesen. Och det var ocksâ längesen jag kunde vara sjuk, hade tid att vara sjuk. Sâ lyckligt lottad är jag att jag ofta bara blir det, sjuk, när jag har tid för det. "Bäst att passa pâ", lite, därav frâgan: hönan eller ägget?

Ser mig omkring i den totalt sunkiga lägenhet som är vâr och som givetvis inte blir bättre av en Lillan som tar upp allt ur där det ligger, river sönder allt som numer ligger där hon lagt det, och det tredje med det fjärde men. Jag är inte bättre. Jag är stökig, enormt stökig. "Du är början till kaos" som maken säger, som dock inte är mycket bättre själv, eller i vart fall föredrar kaos framför ordning som det absoluta tillstândet, annars skulle han väl inte stâtt ut.

Hursom. Har tid att göra sâdant jag annars inte har lika mycket tid till. Tänka. Läsa. Där jag ligger nedbäddad. Och hamnade hos Jenny Maria och hennes The kärnfamilj. Som fyllde mig till bredden. Igen.

"Jag hade alltid den stora fördelen att känna mig lite som en nedsänd etnolog en som var här för att studera, en förmåga att tidigt kunna fiktionalisera mitt liv".
Det var det finaste jag läst pâ länge - och uttrycker det hela mer perfekt än jag kunnat drömma om. Tidigt kände jag mig som en nedsänd etnolog som var här för att studera, skulle kunna vara en fin boktitel - eller första meningen i den bok jag hoppas Jenny Maria en dag kommer skriva om saken. (Lite som Proust med "länge gick jag till sängs...). 

Att tidigt kunna fiktionalisera sitt liv. Även här: hönan eller ägget? Avstândstagandet genom fiktionalisering, utan vilket resten inte skulle blivit möjligt, men pga vilket ensamhetssökandet ocksâ uppstâr. Ensamheten och dess svagheter - och mânga styrkor.
 
Sâ koncentrerat uttryckta meningar gör mig rörd.
Nu har jag väldigt mycket att fundera över. Tack!

3 avr. 2010

Vacklande styrka - Nijinski och Jenny Maria

Igârkväll sâg jag att Jenny Maria lagt upp den novell hon utlyst. Jag tänkte, jag väntar med den, spar den.    

När jag lade mig tänkte jag pâ Vaslav Nijinski och pâ hur lustigt det är att varje gâng jag kommer att tänka pâ honom sâ ser jag inte bara honom i hans dans inför Gud, i snön, ett ögonblick för alltid ingraverat i mitt minne efter läsning av hans dagbok som man knappt kan betinga med ett adjektiv, sâ enastâende och enastâende personlig, men ocksâ en av August Strindbergs oljemâlningar, ett stormande hav och ett litet, litet kritvitt kors som bryter av mot det svartblâ. Förmodligen gick tankarna till dessa bâda herrar via associationen Jenny Maria, för hon nämnde hans dagbok för nâgra mânader sedan och jag blir alltid lika glad när den nämns vid namn, som man blir av att pâminnas av nâgot som gjort en gott och som därför fortsätter att göra det, alltid.
Min man gick under det att jag tänkte pâ detta upp ur sängen och försvann och när han kom tillbaka sa han:
  - Du har inte sett Nijinskis dagbok?
Jag hade just avslutat min ovan nämnda tankebana och vi förundrades av sammankomsten.
  - Jag sâg den sâ sent som förra veckan, i bokhyllan.
  - Den är inte där.
  - Klart den är.
Klart den var och jag bar in den i sovrummet. Här.
  - Var var den? Inte bland ryssarna?
  - Bland ryssarna.
  - Jag ska lâna ut den till M. Eftersom vi snart ska se Le Sacre de Printemps, sâ hon hinner läsa den innan dess, hon med.

Denna morgon har jag läst hos Jenny Maria. Denna morgon har jag bläddrat i dagboken.
Det slâr mig att om jag för alltid förknippar dagboken och Strindbergs oljemâlning sâ är det för att vi, när vi sâg utställningen av Strindberg pâ Orsay för nâgot âr sen, hade förmânen att ocksâ se fotografier frân Le Sacre de Printemps, Vâroffer, skisser av kostymerna, Vaslav i paradkostym.

Här ligger han.


Det finns nâgot i fotografiet som fângar detta obeskrivbara som är absolut ungdom, absolut styrka, men vacklande, just för att spirande. Vackraste av styrkor, vindlande skönhet.



(...) Kylan slog mig i ansiktet. Jag blev rädd. Jag forstod att vinden kom frân syd. Jag förstod att vinden frân syd skulle ta med sig snö. Jag gick pâ snön. Snön knastrade. Jag tyckte om snön. Jag lyssnade till snöns knaster. Jag tyckte om att lyssna till mina steg. Mina steg var fyllda av liv. Jag sâg mot himlen och jag sâg att stjärnorna börjat blinka mot mig. I dessa stjärnor kände jag glädje. Jag blev glad och jag frös inte längre. Jag gick. Jag gick snabbt, för jag hade lagt märke till en liten skogsklunga som inte hade nâgra löv. Jag kände kylan i min kropp. Jag sâg pâ stjärnorna och jag sâg en stjärna som inte rörde sig. Jag gick. Jag gick snabbt, för jag kände värmen i min kropp. Jag gick. Jag började gâ nedför stigen där man inte sâg nâgot. Jag gick snabbt, men ett träd fick mig att stanna upp, det var min räddning. Jag befann mig framför en ravin. Jag tackade trädet. Det kände mig, för jag höll om det. Trädet fick del av min värme, och jag fick del av trädets värme. Jag vet inte vilken av dessa värme som var den mest nödvändiga. Jag började gâ och plötsligt stannade jag upp. Jag hade fâtt syn pâ en ravin utan träd. Jag förstod att Gud hade stannat upp mitt steg därför att han älskkade mig, därför sa jag: "Om det är din vilja sâ ramlar jag ner i ravinen, om det är din vilja sâ kommer jag bli räddad". Jag stod utan att röra mig ända tills jag kände en knuff framât. Jag tog upp min stig. Jag hade inte ramlat ned i ravinen. Jag sa Gud älskar mig. Jag vet att allt som är bra är Gud, det är därför jag visste att Gud inte ville se mig död. Jag fortsatte. (...). 

Ibland finns nâgot som är starkare än slumpen. Det rör sig här inte om en slump, för mellan Jenny Marias novell och Le Sacre de Printemps, och Nijinski, finns otroligt starka band.

Vâroffer - en sâ fantastisk felöversättning, det ger nästintill motsatsen.
The rite of spring,
Le Sacre de Printemps. Le Sacre, man krönar en kung.
Tack JM för att vi fick läsa din drottning.


23 janv. 2010

Dagens citat

"Man kan prata i timmar om förhållandet mellan far och son. Det enda som är säkert är att en far måste finna sig i att sonen spottar på honom så många gånger som sonen har lust. Har man satt honom till världen, är det minsta man kan göra att stå med varenda förolämpning han kommer på".
/ Roberto Bolaño.

Det är ungefär sâ jag tänker när jag tänker pâ lillans och min gemensamma framtid.