5 mai 2018

Blogg-brev-vännerna

Anna skriver det vi är flera om att ofta tänka:

"När jag bloggade regelbundet och hade en bloggemenskap med andra bloggare var det ungefär som att ha brevvänner". 

Som liten älskade jag att ha brevvänner. Hade nog som mest uppemot sextio stycken. Mina föräldrar var överens om att vad gäller tvâ saker fâr man som förälder inte vara snål - i deras fall = alltid acceptera utgiften: 1. Böcker. 2 .Frimärken. 
Som jag skrev!

Som nybliven mamma (! herregud, har fortfarande, snart tio âr senare ej vant mig vid uttrycket!) - upptäckte jag en värld jag inte haft tid att utforska tidigare. Hade tre månader hemma med Lillo och utforskade, utforskade, utforskade. Och hade därefter, när arbetet âter kallade, en hel liten värld, ett parallellt universum, att luta mig mot när slitet var hârt (jag reste hela tiden och undrade inemellan vad jag höll pâ med - dâ var det ytterst trevligt och mycket närande och stärkande att ha ett annat universum att uttrycka sig i).

En fin gemenskap. Kommentarer här, egna kommentarer hos andra, ett ständigt utbyte och flera av er kom närmre mitt hjärta än de flesta någonsin kommer i "det riktiga livet". Som man lätt kallar det. Jag menar att det riktiga livet också innebär just det utbytet. Det virtuella som i mycket blir riktigare än de andra utbyten man stapplande försöker sig pâ, där sâ mycket annat lägger sig emellan. 

Min Lillo som just nu är med oss här pâ resande fot uttryckte sig häromkvällen apropå alla sina "lekkamrater" hon har pâ diverse spel - hon är expert pâ att hitta och knyta kontakter: "ofta är det faktiskt bättre med virtuella vänner än vanliga vänner. Vi har jättekul; jag är aldrig blyg - och dessutom struntar man i vilken ålder de andra har, vi är vänner eftersom vi gillar samma saker". (Och jäklar vad de utbyter. Med utgångspunkt ett spel. Hon har full koll pâ vilka husdjur de andra har, var de bor i världen, vad det tycker om, inte tycker om, vilka hjärtesorger eller vänskapsproblem de just nu gâr igenom).

Ungefär sâ. Och att säga något annat är nedvärderande - när jag tänker pâ er alla blir jag varm inombords - vi har delat mycket. Ni vet mycket om mig. Jag vet en hel del om er.

Sen kom twitter. Och instagram. Länge hade jag ingetdera. Sen öppnade jag det locket och fann flera av mina bloggvänner som inte längre bloggade där. Sen slutade jag blogga. 

Utbytet fortsätter, men det snabba, korthuggna har i de flesta tagit över. Ser det ju själv här - var tredje mânad fâr jag ett ryck, men magin är lite bruten. Just för att vi inte är där alla tillsammans längre. Bara inemellan, inte i det regelbundna utbytet. Som ju krävs. 

Det är ingenting man kan göra ât det. Människan har alltid tagit genvägar om genvägar funnits.

Men det var en fin tid, bloggtiden. Och i backspegeln både magisk - och kort.

4 mai 2018

Minnesanteckningar

Milano - kvinnan som byter bord och väcker min medkänsla/igenkänning.
Kreta - bergen och det de gör med en. Fotvandring och biltur för samtalet.
Leila Slimani - hur hon skrev en nästan perfekt debutroman. Och en nästan perfekt idéroman.
Föräldraskapet - svårigheten att förstå och därigenom stötta när man inte är lika.
Houellebecqs senaste - latheten i analysen. Visionären som pga sin egen pessimism totalt missade optimisten Macron och därmed inte är visionär alls. Samt underskattar folket totalt (och därmed bortser från all realism och därmed skriver en saga utan mål).
Rebecca Solnit. Feminismen. Hur idén om ett nästa steg nu är nödvändig för att göra resten pertinent.
Den japanske 102-åriga läkarens närvaro i vardagen.

17 avr. 2018

Homeland

Jag misstänker att den allmänna stämningsron inte blivit bättre av att vi sett ikapp oss på Homeland. Att man kan bli så berörd. Något slår an. Inte minst när Cary blir en symbol för oss alla mammor som inemellan inte orkar med/lyckas med detta att vara mamma. När saker och ting går en ur händerna.

*

I övrigt, denna morgon: sol.

I övrigt: den enorma syren vi var tvungna att ta bort när vi kom då den växte in i husets grunder gav året därpå en liten stickling. Dök upp där som ingenting längsmed en stenmur, envis. I år, fem år senare - blommar den! Såg det igårkväll, full i djuplila knopp!

Vissa saker förändras förresten aldrig. Varje år blir jag lika totalt förvånad över att se syrenen slå ut i blom just nu. "Hemma var det ju till skolavslutningen i juni" är ett lika säkert kort i april som "vad GRÖNT det är" i januari.

Godmorgon.

16 avr. 2018

Övergången mellan vinter och vår

Denna vår vill aldrig komma igång. Det har hänt tidigare, just detta när alla träd blommar, magnolian knoppar och slår ut - och det bara regnar, är grått, småkallt, fuktigt. Och det som borde varit de finaste dagarna - bara är det inte. Man går vid sidan av det, som man skulle sagt på franska. Missar våren.

Lite så är det på flera plan. Våra kära grannar som gör livet tråkigt för oss sen redan herregud fyra år nu har nu dels kört igång ännu en rättsprocess, notarius publicus kom förbi med en ny akt i förra vecka; denna gång har de valt vinkeln att vi gör för mycket ljud av oss (i väntan på att den som gäller de 2.5 lastbilar per dag mellan 9 och 17 går upp i rätten om ett år, säg). Vi håller alla i minnet att vi var här först och de flyttade in efter oss, att vi var tvungna att ha ett företag för att öht få köpa här och att de lurade till sig möjligheten att flytta in det förutan. Men också dessa fakta håller de på att arbeta om. Med tillräckligt många lögner börjar lögnerna bli troliga torde vara deras motto. Och de lyckas ganska bra. Vi vet nu att de också varit och hört sig för också vad gäller vår andra grannes göranden - som också han hade sitt projekt, stugor bland träden, innan dem, innan oss. Fyra stycken. Stugor. Och anordnade två bröllop på hela förra året. T-v-å. Men - de har övertygat borgmästeriet att vi har anrättat en motorväg här, med våra två och en halv lastbil om dan i snitt, vem vet, kanske lyckas de förvandla de två bröllopen till en oändlig serie av event som samlar alldeles för mycket folk, alldeles för mycket ljud. Vissa människors livsuppgift torde vara att förstöra för andra.

Lika sorgligt som att Danius fick gå.

Så nu väntar jag och vi. På att tiden ska gå. På att värmen ska komma. På att domsluten ska falla. Så att man kan inleda nästa kapitel. Vända blad. Byta sida. Åt ena hållet eller åt det andra.


                                                                             *


Jag inser att jag hatar dom. Innan var jag ytterst besviken. Ledsen. Vi har fått gråa hår på grund av dem. Ägnat många nätter åt total ångest. Nu hatar jag dom. När det gått så långt som till hatet - om vilket man innan man hunnit dit tänker "inte är bra", det vill säga man tänker att det ska äta upp en - då har de redan ramlat över till att vara något annat för en än att hatet äter upp en. Det är besvikelsen och ledsamheten som äter upp en. Känslan av att vara sviken. Man blir lugnare av hat. Faktiskt.

Men jag tänker ändå att tänk att det kan få vara så.
Likt jag tänkte när Danius fick gå - att det får vara så.
När systerdotter och mamma dog - att det får vara så.

Det börjar sakta men säkert nötas in i mig nu.
Att mycket här i världen är precis tvärtom mot det man tycker det borde vara. Även om man tycker jätte-, jätte-, jättemycket att det inte borde få vara det. Det hjälper inte.

Kanske först då det verkligen går att leva efter Ingrid Bergmans motto. Om man vill se positivt på det. Att först när du inte väntar dig någonting så kan du äntligen etc.

Men att inte längre vänta sig någonting av vare sig livet eller sina medmänniskor är inte heller så - upplivande. Som tanke.

Bah. De har utlovat 25 grader varmt i övermorgon. DET är däremot upplivande.

8 avr. 2018

Veckans stoltheter

Tänker som alltid när här är stiltje att bloggen ju åtminstone borde fortsätta att tjäna som minnesanteckningsuppsamlingsplats.

Så. Saker jag denna vecka är stolt över.

Ett.

I fredags fick vi äntligen till det. Efter att ha haft tanken med mig och uttalad i över ett år blev den äntligen verklighet och mellan tio över tolv och tio över ett samlades vi samtliga - för tänk nu är vi nio stycken som sliter dagligen tillsammans - i vår stora sal som sedan strax före jul är i stort sett klar (det vill säga färdigrenoverad - vita väggar - slipat golv - showroom aka uppsamlingsplats - aka vardagsrum - aka fotostudio).
Aktivitet: Pilates.

Jag har sedan några år tillbaka själv gjort detta - efter att haft den fantastiska förmånen att ha ramlat på en otroligt bra kvinna, tidigare balettdansös, sedan tio år tillbaka Pilates-instruktör på grund av dåliga leder på grund av att vara, just, en före detta balettdansös. Inget flum. Mycket gemensamma funderingar om kroppsfunktion. Mycket styrka. Och varje gång kommer man ut från en seans lite rakare, lite lättare. Och med många nya idéer i huvudet.

Detta att, som vi nio, dagligen slita tillsammans, lösa problem, bära lådor, titta på foton, räkna offerter och procentsatser. Och plötsligt befinna sig i gymnastikdräkt - valfri sådan - på en matta och utföra övningar som får kroppen att undra var man hittade just den muskeln - och tillsammans skratta åt hur jobbigt det är. Det kallar jag teambuilding jag står upp för. Tillhörighetskänslan. Att kliva ur vanliga roller och in i en annan. Vår logistik-kille överraskade oss alla med att vara den absolut vigaste av samtliga. Att förenkla allt.

Det finaste av allt - alla var lika entusiastiska som jag själv. Både över min kära C. som lärare som över aktiviteten som sådan. Så nu är det bestämt. Varje fredag skall vi på företagets bekostnad gymnastisera en timme, alla tillsammans. Tänker att åh vad gott det kommer göra allas våra ryggar, nackar och små hjärnor.

(Tänker också Scandinavia design på ännu en nivå -  de skandinaviska länderna ju också här ligger så mycket före, med bidrag för att röra på sig på arbetstid etc - och att man, om man kan, inte borde ha rätt att inte ta med det i en företagsberäkning när man vet hur mycket gott det gör på alla plan. Så nu kör vi skandinavisk design också på fredagslunchen).

Två.

Som vi alla vet drömde Lillo om att lära sig spela harpa.
Som vi alla dessutom vet bor vi ute på landet (dock med stad och dess musikhögskola på en halvtimmes avstånd, men dock).
Som vi alla förmodligen vet men kanske inte funderat över växer vare sig harplärare eller harpor på träd.

MEN. Så tänkte jag att så här kan vi ju inte ha det. Googlade. Fann en harplärare på högsta nivå. Beredd att ta sig an Lillo. Men en dryg halvtimma bort och hur få in det i ett redan fyllt schema med redan det förutan långa skoldagar etc. Då slog det henne att hon ju hade en elev som bor - fem minuters bilväg från oss. Sexton år. Samma förnamn som Lillos katt. Vi träffade henne, en fe i ordets alla bemärkelser, och vi var alla överens om att detta måste provas. Så steg nummer två - harpa?
Det visar sig då att det dryga timmen bort finns ett företag som gör just harpor (!) - världsledande i kategorin. Klart det har en att hyra! bara att komma och hämta. Så nu har vi en keltisk harpa här i huset (ja sedan snart ett år).
Så långt, allt väl. Lektionerna börjar, Lillo är en naturbegåvning. Hittar både fingrar och noter utan minsta ansträngning - så till den grad att jag en vecka - efter att ha förklarat att hon ju måste träna i alla fall något lite - fått mig en åthutning: men ÅH. Jag kan den ju redan! Varpå flickebarnet sätter sig ned och drar stycket som om ingenting hänt.
Fröken V. är en mycket ambitiös flicka som spelar harpa på högskolenivå, sexton år gammal och intelligent som få. Och det blir därmed ganska många lektioner som avbokas, ofta i sista sekund, på grund av läxor, prov, konserter. Regelbundenheten bryts. Och Lillo börjar tappa intresset.
Igår var hon bestämd - lektionen klockan halv tolv blir min sista. Men du får säga det.

Kluvenheten i detta. Att inte vilja vara den som övertygar om att fortsätta om nu intresset verkligen inte finns. Att samtidigt själv veta hur många gånger jag velat sluta med pianot men inte gjort det och sedan varit ytterst tacksam över att jag inte gjorde det. Att känna mig som jordens största klyscha när jag förklarar just det. Men också detta viktiga: ta vara på dina gåvor och talanger. Var människa har inte fyrtiotusen men några få självklara och dom har man faktiskt inte rätt att bara slänga bort - Lillo tittar på sin harpa, lyssnar på stycket V. spelar och kan det nästan redan då. Det vore ju så synd osv. Ge det i alla fall till i sommar? NEJ.

Under lektionen - då det som vanligt plingades felfritt genom dörren - bestämde jag mig för att bjuda in V. i samtalet efteråt. Vi tog diskussionen tillsammans. En rodnande Lillo lyssnade till när jag förklarade för V. att hon ville sluta - inte på grund av V. men på grund av en massa andra ting - och också när jag frågade V. om det hänt henne med att ibland vilja sluta. (Min idé kom under lektionen och jag misstänkte att den var strålande - för det vet ju alla som spelat instrument att vi alla någon gång velat sluta spela vårt instrument). Lillo lyssnade utan ett ord till V. som förklarat hur hon också ibland velat det - hur knepigt det dessutom är med ett instrument då det inte är som med en hel del annat, dvs man ser inte slutresultatet med en gång efter ansträngningen - ibland ser man det först flera år senare - det är klart det är lockande att istället syssla med annat - speciellt då man själv är för ung för att se helheten - men föredrar att vara med sina kompisar, rita, lyssna på musik.
Så, hur gör vi då? avslutade jag och vände mig med frågan till Lillo. Vi fortsätter i alla fall till sommaren, kom det bestämt.

Slut. Och jag var så glad. Inte för min skull. Men för hennes.


Saker vi vet men inte tänker på

Det anser jag vara kapitalt. 

Tänkte jag skriva, men blev som så ofta fundersam om det verkligen är något man säger, kan skriva, på svenska.

En snabb googling senare inser jag att det bara används tillsammans med ett ord: misslyckande.
Man misslyckas kapitalt och ett misslyckande kan också vara det, kapitalt, men i övrigt.

Nej. Det används inte på det viset.

Så vad säger man då? "Av högsta betydelse"? "Av yttersta väsentlighet?"

Så synd när det finns ett utmärkt ord för att skriva just detsamma och som dessutom finns intaget i språket men bara som del i vad som väl nästintill får anses vara ett idiom.

Kapitalt.


25 mars 2018

Saker jag sysslar med.


William

När jag kommer fram till kyrkogården ställer jag mig på en nästan tom parkering. De fåtal bilar som står här tillhör förmodligen snarare gäster komna att besöka vänner i en näraliggande villa än vänner som faktiskt ligger här. Man åker inte till en grav en fredagskväll, man har annat för sig. Har själv aldrig gjort det tidigare, kanske gör man det förresten bara när begravningen av en närmast stående ligger alldeles färsk bakom en, jag vet inte, har inte så mycket personlig erfarenhet av förluster heller. Det duggregnar. Jag är glad att jag har pappas oljerock på mig och inte bara min kavaj som tidigare idag. Lyktstolparnas sken återspeglas i den fuktiga asfalten framför mig, där jag går längsmed kyrkan och därefter viker in på grusgången som leder över ett trettiotal meter gräsmatta och vidare bort mot gravfälten. Behövde få komma hit igen. Ensam. För att försöka komma i kontakt med mig själv. Med vad som faktiskt hänt.

Håret. Dra någon hårt i det.

Worddokumentets rättstavning rödmarkerar mitt "om man hårddrar det hela".

Och jag lär mig att det inte är hård-dra utan hår-dra, som en metafor över att lugga någon.

Det verkar ju faktiskt logiskt även om jag aldrig tänkt så, hinner jag tänka.

Innan jag tänker att, nej, för mig är det absolut inte logiskt.
Att lugga någon är för mig inte ens en början till bild av att vilja hårddra något.
Dra saker och ting till sin spets.

Spets-dra skulle jag kunna gå med på, men fan inte hår-dra.

Lars Alm säger dessutom att hårdra idag betyder ungefär vantolka eller pressa.


Jag håller inte med om det heller. För mig är varken hårddra eller hårdra att vantolka.

Och ni?*

*beror det bara pâ att jag blivit sâ jäkla kass pâ svenska, som någon sa?

19 déc. 2017

Dagarna i ett vikingaliv.

Di gâr och gâr.
Och livet, som tur är, bestâr.

Vi har börjat se sista säsongen av Vikings. 
Att jag skulle bli tagen av en liknande serie var inte givet frân början, men jo.
Vadan detta? Kan man undra och det har jag funderat en hel del pâ.
- Skâdespelarna. Fantastiska. Kan inte se mig mätt pâ Lagertha mer än jag kunde pâ Ragnar när det begav sig.
- Landskapen!
- Människorna i landskapen! Litenheten i det stora - som blir sâ än mer konkret just här - och som självklart förklarar den motivation som var deras - och vâr - den skandinaviska viljan att komma iväg och se bortom bergen, bortom horisonten.
- Det okristna. Att se hur det beter sig den kristna guden förutan.

Att vilja resa bortanför sig själv.

Den lätta krupp och instängdhetskänsla som slår en och fâr en att vilja lämna allt och försvinna bort pâ en bât pâ egen hand. Ni vet. Det handlar inte om att älska eller inte älska de och det som omger en. Bara om en instängdhetskänsla. Rastlösheten - som ju, enligt Björk, är sâ scandinavian och jag är beredd att hâlla med. Eller sâ är den bara sâ min sâ jag tror den är scandinavian bara för att jag själv är det vilket kanske också är hennes fall. Hönan eller ägget etc.

December. Springer fram. Mannen i familjen fyller den 16. Flickebarnet i familjen den 20. Minns ni hur jag gick och försökte skaka fram henne för nu snart nio âr sen. Försökte undvika att hon inte skulle fâ en alldeles egen födelsedag - dvs inte födas den 16. Hur jag ville fâ tillbaka ett liv med en kropp som inte var intagen. Nio âr, ett liv, som katten sa.

Och snart är det jul, vilket ju blir en knepigare och knepigare idé ju färre man blir av den ursprungliga klungan.

Men man fâr göra något annat av den.

Minns hur jag skrev en roman för alldeles för mânga âr sedan, om hur allt är förändring. Sâ är det.

För övrigt var vikingarna ju överallt runt oss där vi nu bor. Jag bara följde efter.

10 déc. 2017

Söndag kväll, mission completed.

Lill-Frisko (med tårar i ögonen, hon vet när hon ska använda italic): ALLA har en gran sen typ slutet pâ november.



Hon: Och själv behöver jag sitta i mitt rum, allena.


Och vad hoppingivande det känns att ha C. som börjar att arbeta vid min sida imorgon. Jag tror att det här âret kan visa sig sluta riktigt, riktigt bra.

Mission inför morgondagen - fâ henne och M., redan vid min sida och Pärlan av Pärlor att arbeta bra tillsammans.

Tänk om jag finge ha TVÂ pärlor. Det vore ju nästan för bra för att vara sant.
(Och inför 2018 ack sâ välbehövligt).