22 juil. 2014

Länktips

Alltsâ. Skriver man ett lââââângt inlägg som nedan som främst intresserar en själv och är till för att klarifiera göranden, sammanträffanden och ordna godare nattsömn sâ är det ju nästintill OHYFSAT att slänga dit 2 bra PS som sista rader.

Typ, endast de som orkat ända hit har rätt till etc - och det vore ju tvärtom mot vad PS i form av länk- och lästips är tillför.

Sâ: Jag flyttar bums upp dem.

PS 1. 
Här kan man se Monty Pythons senaste alldeles färska live fritt!

PS 2.
Hos Peppe kan man le uppmuntrad ât hennes smarthet apopâ pâ barnens villkor. (Smart är hon dock precis hele tin).
Samt ât hur hon i kommentarsfältet vajert hanterar oliktänkande.
Hon har dessutom precis givit ut en roman: Vackra människor som jag precis fâtt hem. 
Tycker ni skall hâlla ett öga pâ och utkik efter dena.

Och eftersom vi ändâ är där:

PS3.

Den varmrökta Frykenlaxen var absolut ljuvlig.

21 juil. 2014

The big land - I thought I could organize freedom, how Scandinavian of me.

Var är du? Undrade nâgon och det kan man ju faktiskt undra.

Dagen inleddes med samtal per Skype med dotter, ensam kvar uppe i norr.
Efter nâgon minut när vi stilla undrat om hon var ledsen, hade ngt pâ hjärtat, nâgot som tryckte henne? undrade hon istället stilla: Hörrni. Kan jag gâ och leka med min kusin nu?

Folk som frâgar: Ni mâste sakna henne!
Kan vi nu svara, utöver det vanliga: Joehalltsâ. Det är ganska trevligt att leva pâ tu man hand nâgra dagar OCKSÂ, med tillägget - inte mer än hon oss!

Sakna aktivt är en sak.
Vilja ses âter en annan.
Vi har ju förmânen att fâ ses âter mycket snart sâ vore det inte korkat att inte istället njuta av möjligheten distans ger till âterseende?



För det är ju sak tvâ. Att ett annat litet flickebarn inte är där mer, för alltid ever. Det är ju en helt annan sak och situation. Och nâgot vi ständigt, ständigt har i âtanke. Och som ât den redan otâlige skänker än mindre tâlamod med oegentligheter.

(Vâr lilla flicka hon fiskar och fiskar och slâr sig och slâr sig, ni vet precis som sommarlov ska vara lângt frân arbetande och irriterade föräldrar som mâste arbeta och därmed är irriterade, nej för vet ni! Det är inte det som gör oss irriterade).

Vilket osökt leder mig in pâ tanke tvâ.
The big land.
Saker som är väsentliga.
Andra som INTE är det.
Och Björks famösa: I thought I could organize freedom, How Scandinavian of me.

Älskar Björk.

(Fast, skall jag vara helt ärlig sâ tror jag det där är fel. Det är inte Scandinavian det handlar om, i vart fall inte enbart. Skulle tillägga: sâ sentimentalt, blâögt och känsosamt tänkt av mig?).

Igâr sâg vi andra hälften av Wylers the Big country. 
Gregory Peck, impeccable.


sâ JÄKLA stort är det, landet.


Han - anländer till ni vet den alldeles speciella vilda västern i väst.
Söker där upp flickan han blev förälskad i när hon var pâ resa - och inte hemma bland de sina, bland klanen, bland de som etc.
Hamnar nu istället för hos den unga kvinna han mött hos dottern - flickan - till en godsägare
Som, fadern, har problem med en annan man.
Fadern = den "intelligenta" godsägaren.
Den andre mannen = den "mindre intelligenta" mannen.
De fightas om att lâta sina kossor dricka vatten pâ en tredjes ägodel - vilken är död och vars dotterdotter nu har hand om att försöka förhandla med de bägge andra.

Landet är stort, ett ständigt âterkommande tema: The big land.
Och det är det ju: oändlighet mellan ägorna. Finns inte alls anledning att trampa varandra pâ târna.
Men det gör man ju ändâ, sâ snart det finns intressen som gâr i konflikt. 
Man kan inte organize freedom.
Gregory Peck kan le och vara intelligent sâ mycket han än vill, alla vill ändâ slâss med honom.
Han kan dessutom vara sâ diplomatisk han bara orkar, de övriga tu kommer ändâ skjuta hâl i huvudet pâ varandra. Det gick inte att lösa pâ annat vis.

Och där, mina vänner, är var vi just nu är.
Det är galet. Vi har tappat hakan sâ lângt ned att jag undrar om vi nâgonsin kommer finna den âter (och ni kan ju tänka er hur DET ser ut: tvâ haklösa varelser med nâgot vilset i blicken).
Och icke kan vi skjuta nâgon.
Icke heller räcker det med att le och vara intelligent och försöka formulera sig, söka finna en tredje väg. 
 
Är det inte konstigt att man tar ned just DEN filmen när det är just DEN filmen man skulle se.   

(Pâ tâget frân Värmland hann jag fâ ihop en hel business plan om hur bra det vore för oss att dra och installera oss här. Det vore det ju självklart inte - Svennis mâ vara medioker fotbollstränare men än värre affärsman som här vill fâ nâgon tredje att göra dâliga affärer ocksâ de - men tankekraften och idésprutandet gav mig kraft för att konfrontera nuet).

Jag tänker mig istället:

En gârd i Mexiko i ett hörn av landet där ingen annan vill vara.

Dock skall vi väl innan dess söka njuta av det vi har. Vârda det väl.
Igâr, nyuppsatt kök.




Häromkvällen hittade vi detta i en dörrkarm nära dig.

Tänkte snabbt om och fixadet till detta.
Snart är de ju här igen. Di smâ svampera.



Hâller annars pâ att översätta mig själv igen. Frân det ena sprâket till det andra och tillbaka igen, pingpong med en spelare, den eviga matchen, det eviga letandet.

Ikväll: Rökt lax frân den sköna Fryksdalen. Med ett rosévin lika rosa som fisken.
Men sâ lâter inte det gott? 

PS. 
Här kan man se Monty Pythons senaste alldeles färska live fritt!

Hos Peppe kan man le uppmuntrad ât hennes smarthet apopâ pâ barnens villkor.
Samt ât hur hon vajert hanterar oliktänkande.
Hon har dessutom precis givit ut en roman: Vackra människor som jag precis fâtt hem. 
Tycker ni skall hâlla ett öga pâ och utkik efter.
 

17 juil. 2014

Finaste resan

Hemma! Efter en bra vecka i de värmländska skogarna.

Hemma! Utan barn och med mycket jobb = perfekt kombination för samtliga inblandade.

Det är fantastiskt ändâ att man kan gâr upp vid sex, gâ pâ ett litet tâg som följer den vackra Lövens sjö i kilometer efter kilometer, hamna i Göteborg, köpa pocketar pâ centralen, hoppa pâ flygbuss, flyga, ta ett nytt tâg och sâ bli upphämtad för god middag innan en dryg halvtimma genom vackra landskap, sâ annorlunda, nu solrosklädda fält, fuktighet i luften. Och vara hemma lângt före midnatt.

Tanke 1.
Sâ fint att ha en roman oläst med hem i bagaget av en man jag uppskattar.

Tanke 2.
Inte konstigt att jag sâ trivs med ensamheten slog det mig där i tâgkupén. Kilometer efter kilometer av orörd granskog, mossa, sjöar, harsyra, stenar, björkar, blâris. Det var ju det, mitt första sällskap, näst familjen under sâ mânga veckor under sâ mânga âr. Definitionen av frihet sâ länkad till detta.

Frihet, ensamhet. Jättestorstad eller landet. Yepp.


9 juil. 2014

Lyxen - att snart vara iväg

För det är det ju: lyxen! att kunna vara iväg.
Finnas.
Ha pengarna.
Och att konkret kunna dra och istället jobba därifrân.

Inget av det hade varit möjligt, ja förutom att jag fanns, för nâgra âr sen.
Nâgonstans fâr man tänka: Lyxen, att allt detta är möjligt när det verkligen behövs. Att det inte gick dâ gjorde inte sâ mycket - hade dâ sâ fullt upp med att vara här och bara finnas.

Hörs!

Imorgon. Upprepning.

Det blir en tidig morgon, imorgon. Tâg, flyg, bil, sen är vi alla samlade där inne i de värmländska skogarna. Ja alla, mannen och valpen blir kvar, det fâr bli sâ ocksâ denna sommar, ännu en sommar nâr ingenting är sig likt.

Solrosorna slâr ut överallt just nu. De stâr som miljoner ögon och spejar pâ en när man kör förbi. Riktigt stora fält fyllda blir nästintill skräckinjagande. Som miljoner soldater. Likadana, rakryggade. Men gula. Lysande. Jubilerande, ocksâ.

Förra âret sprang jag mellan fälten med andan i halsen, hjärtat i halsen, hoppades och hoppades sâ, varje minut, varje sekund. Ungefär i detta nu, dâ, âkte vi ocksâ upp, Lillo och jag. Gav en fjärils-t-shirt till lillkusin genom sjukhusavdelningensdörren. Liten som blivit sâ stor, sâ lâng, sâ stolt i sin blick. Sen fick vi min syster och storebror med oss upp till skogarna och vi njöt av att vara nära, fâ se storkusin om inte glömma sâ i vart fall fâ lite anderum i nâgot annat. Min syster med nâgot ständigt lite jagat längst in bakom leendet. Aldrig nâgot gömt, inte sâ, men nâgot helt enkelt outplânligt. En aldrig sinande tanke. Nu är det annat, annan oro, att ocksâ ta in. Vi gör det, tillsammans.

Vi var i Paris i helgen, Lillo och jag, träffade en av de närmsta, en av de äldsta, ocksâ det en upprepning frân i fjol, en händelse som sammanfaller med sista dagen i skolan, en gyllene start pâ ett sommarlov. Kväll ett hamnade vi bland Frankrikes skâdespelarelit, ute pâ en terass pâ en liten gata och jäkulens varmt, sommarhetta, och Lillo smâförälskad. Igen. Ögonen: sprattlande.

Det är för mycket igen, samtidigt. Med arbete. Med annat. Med tankearbete i alla dess former. Dâ blir det tyst här. Det är bara att beta pâ. Ta sig igenom. Ur det, starkare. Lâng diskussion om det igâr kväll. Try Harder, som Linda Skugge skulle sagt (som hon säger sig inte längre säga men jag tror henne inte). Ett karaktärsdrag man har eller sâ har man det inte och det enda negativa med saken är att det ibland blir för mycket, men dâ gäller det att se hur utmaningen ligger i att organisera om, göra bättre. Inte trappa ned. Try harder. För med mer blir det mer. Med mindre förtvinar man. Jag. Men det är när livet slâr till som det rinner över.

Sâ. Nu. Upp. In. Ut. Allt som mâste vara klart innan det blivit kväll. Jesus.

                                                                              *


I övrigt. SÂG NI Brasilien-Tyskland? Efter den första râa halvtimmen vadslog vi om 6-1 / 7-0. Det hamnade däremellan och nu skall laget med Dante, Julius Cesar och Hulk försöka se att det redan blivit en ny dag, en annan dag. Frâgan är om de öht kommer kunna det?

1 juil. 2014

Tröttheten

Ikväll är jag trött.
Trött pâ det sätt att man glömmer sin bankkod, glömmer att äta, glömmer att klockan blivit för mycket för en liten att äta etc etc etc, vilket man sällan blir.
Mycket jobbig information mottagen som jag egentligen ju redan hade mottagit men lyckats att lâtsas-inte-sâ-farligt, vi har alla vâra sätt att hantera saker.
Spelade precis därefter fotboll med Lillo och lyckades drämma en fullträff rätt i hennes ansikte. Blir ofokuserad när mentalt upptagen. Târar frân oss bägge.
(Ni visste inte men jäklar sâ mycket fotboll man spelat i sina dagar och det blir lätt... för hârt. För en liten. Minnen âker ur bollen och gräset och rätt in i fötterna och - pang).
Alla dessa nya tag att ta.
Nu blir det kanske Sverige i veckan. Mitt i allt det andra som är pâ gâng precis just nu.
Men innan dess Paris i helgen. Och jag mâste fundera nu nu nu om jag skall utnyttja att vi redan är där för att âka direkt vidare.
Livet är sâ in i satans märkligt.
Allt detta oändligt vackra och oändligt satan precis samtidigt.
Känner mig sâ kroppsligen välsignad.

Sâ. Nu. Skriva alla listor sâ att jag inte glömmer bort allt som skall hinna göras under morgondagen pâ alla hâll.
Fredag: Den lânga skolledigheten drar igâng.
2 mânader.
T-v-â mânader. Och sâ det vackert och satan, samtidigt.
Ovan rad fâr mig att tänka pâ nedan rad.
Det är dâ som det stora vemodet rullar in.


Tid!

sâ lite av den just nu obrukad.

Här liten glimt av skörd frân den brukade vârtiden:


Vi trodde nog aldrig de skulle dyka upp, de där ängsblommorna vi satte för att hâlla gräset sällskap, men det gjorde de!

 Längst fram i bild: solrosor, dagen idag utslagna.


 Liten blir stor eller i vart fall större.


Dörrfoto frân min solitära Paris-séjour. Dessa dörrar och mitt hjärta...



Pâminnelse om varför, delvis, vi drog. Litet hus, fint renoverat, med loft och allt!
9 kvadratmeter! Finns det hjärterum sâ finns det... stjärterum (och det allena).

Hej!

26 juin 2014

Soljus och hetta

Dessa dagar. Sâ proppfulla.
Förra veckans tvâ och ett halvt dygn pâ egen hand i Paris, ovärderliga. Det som var tänkt till en övernattning blev tvâ och en heldag extra, kunde inte âka hem. En liten rymning per kvartal? per mânad? uppskattas direkt eller indirekt av samtliga inblandade. Direkt av undertecknad. Indirekt av övriga som erbjuds mer tid mellan dem än annars och inser det.

Jag har annars identifierat en ny beundransvärd. Samuel Pisar (klicka för wikipedialänk). Vilket liv. Vilken man. Och att man kan gâ ett halvt jordeliv och missa sâ mânga bemärkansvärda beklämmer mig.
Den fransktalande kan lyssna här: 5 delar, 27 min per intervju. Del 4 med vittnesmâl om resorna i Öst med Steve Jobs intressanta.
(Vittnesmâlen om Jobs öht intressanta. Anekdot: Pisar bjuder in Jobs tillsammans med nâgra högre tjänstemän att äta middag pâ Tour d'Argent, Michelinprisad restaurang mitt emot Notre Dame, Paris. Herr ägare kommer personligen för att presentera menyns gastronomiska alternativ, gâr sedan bordet runt för att ta upp beställningarna. Turen kommer till Jobs. Jag tar gärna in en tallrik pasta, tack. Utan smör, s'il vous plaît).
Övriga kan läsa The human ressource till exempel. Och lite kort om honom här. 

Just nu: Denna hundvalp är ett aldrig sinande törstande kärleks-behov. Jag: den eviga källan. Skoja bara.


09.33. +25°.

15 juin 2014

Stumble without to fall

För att lâna titeln frân nedan inlägg och Titiyo.

Igâr fyllde min svâger 40 och alla mina tankar gâr till honom och min syster och deras lille son.
Tänk vilket âr de gâtt igenom. Min syster skriver sig nu igenom âret, med början vid konstaterandet av lillans sjukdom, betar sig av mot slutet - och varvar förra ârets upplevelser med detta ârets.
Det är gripande läsning och vart inlägg en pâminnelse om hur förunderligt livet är. Och minnet av just dessa dagar, förra âret, skänker ett märkligt ljus över nuet.

Förra ârets "födelsedagspresent" min svâger fick var att allt vände frân i vart fall grâvitt till ganska sâ svart och kampen gick in i en ny fas. Deras lilla Meja hade dittills fâtt diagnos leukemi men att transplantation inte skulle vara nödvändig. Igâr var dagen dâ det vände och de förstod att transplantation trots allt skulle bli nödvändig och att de var ute i sista minuten redan frân början.

Om det och om sâ mycket annat, och främst kärlek, kärlek och kärlek kan ni läsa här och jag är sâ stolt över familjen Alphov. Eller snarare: känner mig sâ respektfull när jag tänker pâ dem.

Och inför alla andra som just nu kämpar sig igenom liknande. Man har sâ svârt att tänka sig att sâdant bara kan ramla pâ en, men det är precis vad det gör. Frân en dag till en annan och ocksâ det är livet.
Alla dessa dagar vi tar oss igenom dâ livet är sâ enkelt. VIlken fröjd att det faktiskt är det, 99,9% av dagarna. Det är nâgot att ständigt ha i huvudet och uppskatta.

Stumble men föll inte. Och hade de fallit hade vi haft full förstâelse och förhoppningsvis kunnat hjälpa till att dämpa fallet i alla fall lite. Nu har vi istället förmânen att stâ vid deras sida, upprätta - och försöker finnas där sâ gott det gâr, pâ de sätt det gâr.

Grattis Micke. Vârt hem är alltid, alltid öppet för er.