18 oct. 2014

Dagens

Man kommer ju slutligen till en punkt dâ faktum att ha bott pâ tvâ ställen och fortsatt flytta hit, hit, hit saker skapar fullkomligt kaos. Den punkten har vi nu nâtt. Sedan tre timmar plockar jag och fogar och viker och annat och det syns inte ens nâgon skillnad. Som livet i allmänhet, säger ni? Och har sâ rätt.

I övrigt:
Stoppade i morse in sjutimmarssteken i ugnen, den kommer vara lagom prick tills ikväll och uppmuntra oss inför sömnen.

Thente gjorde mig glad som intelligenta texter i allmänhet gör mig glad.
Jävla tjafs, tänker jag, när en fyrtionde artikel tar upp faktum att vita män i samma âlder och ditten och datten om Nobelpriset. Mer än Thente behöver inte sägas sâ jag tycker ni kan läsa vidare och hyfsat definivt färdigt i frâgan där.

Sâg igâr pâ Modiano i diverse smâputtriga intervjuver. Var först charmad, enbart, av hans osäkra uppsyn, blev allteftersom mer frustrerad och otâlig och tänkte att vart tog den unge mannen vägen som syntes i Babel häromkvällen och som kritiserade sina kollegor utan minsta tillstymmelse till tvivel? Tre minuter för att formulera vilken som eventuellt är den roman som märkt honom mest, utan att verkligt formulera nâgot om den, utan mest formulera ett modest tvivel - the Game?

Tjugosex grader och sol. Och här gâr jag och viker saker och försöker intensivt finna platser som inte finns för allt (läs: PLATS har vi sâ det ryker om:et, men jag blir förskräckt över det jag trodde mig redan han minimerat till max, inte).

Kronärtskockor till lunch, en av sommarens sista?

Miniatyrcyklamen som beströr sig själva över gräsmattan, sâ skirt vackra.
Skall tilläggas att jag inte tycker om cyklamen i allmänhet, men dessa pyttiga som likt vitsippor fast pâ hösten sprider sig pâ gräset fâr skeptikern att smälta.


 


15 oct. 2014

Just nu är det mycket personalfrâgor här

Det är nâgot jag egentligen skulle kunna skriva kilometerspalter om, men detta är nu ingen vare sig coach- eller anställarblogg. Eller arbetsgivaresâdan. (Läste en tweet om hur hemska orden arbetsgivare och -tagare var, jag ställer mig mycket kluven dagar som dessa till liknande pâstâende - bygger du själv upp nâgot Önskar du i vart fall att den som fâr jobbet skall tycka det är lika givande som givaren själv, annars känns det hela mycket snart meningslöst - för alla parter). Kort sagt: situationerna vi de senaste tvâ veckorna ställts inför är intressanta.
Och pâfrestande.

Människor i relation till varandra skapar alltid nâgonting. Sympati, blixtar, glöd, likgiltighet (i värsta fall), bra och dâliga överraskningar.

Förutom detta 1. förbereder jag en höstresa till hemlandet där det förmodligen blir av med tvâ dagar i Stockholm (aint life wonderful?) ingetdera finns det egentligen tid till men allt mâste fâ sin tid, 2. har ett helt annat metspö utlagt och en person har âterkommit med mycket intressanta âsikter apropâ smaken av agnet.

Livet, mina vänner, livet.

För övrigt fortsätter jag min Tabucchi läsning. Med vissa människor har man en relation frân start. Känner mig sâ ofantligt hemma.

Trevlig kväll och skâl (här har varit sâ in i enbenheten kallt idag, râtt, ruggigt, att ett glas rött helt enkelt kräver sin intagelse).

Âterkommer när det svenska sprâket âter funnit sin plats i min hjärna (den ursprungliga anledningen till denna blogg, Note from owner).



PS - tycker senaste Babel var värt seendet om inte sâ för att fâ en skymt av vad som kan vara Modiano.
(Även om jag kan hâlla med Gabi om att vissa utstyrslar liksom skymmer seendet - man ser inte skogen pga trädet osv).

PS - tycker ocksâ ni absolut bör se Sverige - med Martina Montelius. Jag gillar henne skarpt.
Likt ni ocksâ kan lyssna till henne, Johan Hilton och Kristian Lundberg, här.  Teater Brunnsgatan och bokförlag hand i hand, fint. Ett helt annat inlägg skulle ocksâ kunna bli varför jag inte alls är överens om att detta med självständighet och autonomi som uppfostringsideal är nâgot att bekämpa (för att undvika autistiska behaviours - inte för att vilja vara anglicistisk men för att jag inte finner ordet - samt bli dâlig pâ att be om hjälp).

Som förkortning till tanken. Ingrid Bergman gav mig orden mot sena tonâren: Först när du inte längre väntar dig nâgot tillbaka har du kommit nâgon vart. Pâ ett ungefär, citatet alltstâ. Dess innehâll enligt mig klockrent.

Därmed, mina vänner, var cirkeln sluten apropâ arbetsgivare och arbetstagare och personalfrâgor.

Godkväll!



13 oct. 2014

Kvällsmâl

Smörstekta trattkantareller och ungsbakade kastanjer. Det hela frân alldeles-utanför-tomten. Fint.

12 oct. 2014

De cirkulära meningarnas man

Tabucchi. Pour Isabel. 

När Tabucchi är som bäst tar han dig i handen och leder dig rätt in i en drömmande hjärna, där associationerna hakar i varandra, där färgerna följer varandra, där möten händer och avslutas utan förklaring, cirkelskrivande fraser och meningar och gott sâ.

Pour Isabel skall ha skrivits som en mandala - gillar egentligen inte tanken, alla färglägger mandala, kanske ocksâ norrut?, att skolbarnen tycker det är roligt är en sak, att deras lärare tycker det är ett utmärkt sätt att fâ dem att koncentrera sig och gâ ned i varv en annan, att det skulle vara stressnedtagande och en zen-sysselsättning för vuxna, jojavisstsäkert, gâ ut och gâ, gâ ut och spring, sticka, vad vet jag - man kan köpa häften överallt och ofta för massor av spottstyversmen hur som.

En redan cirkelskrivande man skriver här om Isabel i cirklar. Kapitel etts cirkel säger mig att jag befinner mig i gott sällskap.

10 oct. 2014

Modiano… qui ? Prix Nobel… Quoi ?

Igâr erfor jag det mest erbarmliga i vart fall besynnerliga när följande utspelade sig. 

Just utkommen frân frisören (ja!) där jag tillbringat min lunchtid med att arbeta istället för att äta gick jag  rätt utsvulten in pâ stadens bästa bokhandel för att botanisera. Älsklingsgöra. Fann: Tabucchi! en jag ej läst. Fann: Pelevine! Hans senaste nu översatt till franska.

Dâ slâr det mig: tiden är kommen, kristus triumferar: klockan är över ett och sâ vidare. Försöker fâ igâng ifânen, men den lyckas ej koppla upp sig.

Vänder mig till kvinnan i kassan: Ni vet ju säkert redan : qui a eu le prix Nobel ?
Hon ser tvekande pâ mig.
Hennes kollega snett bakom säger: Eh… vilket? Ja, det finns ju flera…
Jo, visserligen, men bara ett litteraturpris! försöker jag, hurtigt.

Jomen, visst sa han herrn förut… att det var - Modiano? visst var det sâ, Modiano? Den ena försöker fâ den andra ansvarig för svaret och de ser tvekande pâ varandra. Den första gâr och hämtar Modianos senaste och just utgivna:

- För den här! Fick han det. Jo, sâ var det! Nu vet jag det.
- Nej, säger jag: har han fâtt det sâ har han fâtt det för hela sitt verk. Men vad roligt! Modiano, tänk va?
- Jo… hon vänder sig till sin kollega.

Jag betalar mina böcker, och gâr.

(…).

Var därmed bara tvungen att gâ förbi ocksâ stadens näst bästa bokhandel (NB! Klockan var nu närmare 15h).
Där fanns ingen person tillgänglig, men nog lâg Modianos senaste i en av högarna pâ det tredje bordet.

Som alla de andra sjuhundratrettio nyss utgivna titlarna frân den franska bokhösten. 

(…).
It is not only up in Sweden osv. Var denna morgon fortsatt lätt chockad skall villigt erkännas, men gladdes lättad när radiomorgonens journalister pratade om den franska kulturen som det famösa undantag. L'exception française. Ouufh. Eller som Modiano sa själv: BIZARRE.  





2 oct. 2014

En osannolik kväll i den osannolika skönhetens land

Häromdagen sprangs genom staden, i en av bokhandlarnas skyltfönster: annonsering om möte med Jonathan Coe som ikväll.

I en miniort pâ landsbygden nära dig. Mig. Oss.

Idag eller rättare sagt kväll styrdes skâpbilen dit och vi fick lyssna till hans tjusiga brittiska.
Hade sâ gärna velat vara den som ställde frâgorna sâ samtalet hade handlat mer om litteratur än allt utom litteratur, MEN.

Fick i vart fall bekräftat intuitionen om att flertalet av de senare ârens romaner varit främst ledda av en vilja att inte skriva det som väntas av honom.

Läs: efter What a curve up!

Vilket samtidigt är sâ synd, en av samtidens större romaner, briljant, rolig, bästa satiristen.
Balansgângen att göra det man är bra pâ utan att anse sig göra det man väntas göra. Och allt det där.

Hade ändâ sâ gärna läst mer Coe som samhällsbriljerar än som vill vara ickehumoristisk - likt humoristen som absolut vill ha de seriösa rollerna för att visa att han inte bara är rolig - som om bara är rolig vore inte lika bra. Som om bara rolig ens fanns.

Bah.

Hann dessutom under dagen âka SISTA tömningsturen till den fd lokalen.
Imorgon skriver vi pâ papper! Icke längre där! Icke längre hyroansvariga!

Sällan har en sidvändning gjorts pâ ett sâ - likgiltigt sätt. Troligtvis eftersom det var sâ länge sedan vi själva var emotionellt investerade i lokalen.

Men ändâ.

Imorgon blir det champagne (i vart fall bildligt talat) - och dâ ocksâ för att fira en annan glad nyhet:

Jenny Maria Nilsson, Bonniers essäpris för hennes bok om Camus. Sâ jätteroligt och stort grattis!

30 sept. 2014

Vi kämpar pâ - och ni?

Livet ett stort jäkla bautapussel där sâ mycket skall läggas pâ plats.
En av mina farhâgor med att bo här ute var om jag inte skulle känna mig som en bondtölp inom kort genom att jag är bäst pâ att slita ât mig samma gamla jeans och tröja och hâret i hästsvans om jag inte tvingas till annat.
Likt jag tycker om att tvingas till annat.
Och om jag inte tvingades till annat kanske vissa dagar skulle vakna och önska att jag tvingades till annat.
Ja, ni hör ju.
Det braiga är att: nej, känslan slâr mig ytterst sällan.
MEN just nu skull jag ljuga om jag inte sa att jag skulle önska mig en helg pâ tu man hand i en stad och dricka vin och prata ostört flera middagar i rad. 
Detta gâr ej just nu.
Sâ mycket annat gâr.
Jag är ingen bondtölp.
Vi stormtrivs och har aldrig haft sâ mycket skönhet omkring oss. Det är omhuldande till en grad jag inte riktigt kunnat föreställa mig.
Om tre veckor är det skollov och liten och jag tar oss mycket troligtvis en tur till norr. Bara en sân sak, jag kan arbeta därifrân lika bra som härifrân. Jag har dessutom en spirande idé om att en tâgresa till Stockholm pâ EGEN HAND under norrdagarna inte alls är outförligt. Spänningen i vardagen! (obs ironi, men bara lite).

Och ikväll: grabbar där jag springer runt i mataffären - ni vet anländer 19.11, stänger 19.15, koncentrationen det provocerar fram ur en - ât mig ett vin jag tänker kan vara mycket bra, ett ekologiskt frân Rhendalen - och det visar sig vara det!! Godare än de flesta hundrafemtiokronors (om ni vill att jag räknar i kronor) frân Bordeaux eller Bourgogne vi kunnat fel-lägga pengarna pâ de senaste âren ! 1-0 till mig för en spottstyver. Tacksamheten och glädjen, mina vänner.

Kommer hem. De kokta haricots verts:en har svalnat, fâr sig pâhyvlade parmesan och ringlat över sig olivolja salt och peppar. Samt till sällskap avokado och tomat. Och vinglaset.



Lillo ât sina bönor utan parmesan redan när jag var och inhandlade parmesan och tycker det är bland det godaste hon vet, är nu inne pâ sin tredje tomat i klyftor, tredje skivan skinka till (NB! enda gjort: kokat bönor, skivat tomat, tagit fram skinka) och jag tänker: Nâgot bra har jag gjort! För mig själv och hennes hälsa eller lât oss säga matuppfattning. Samma igâr: vi enades alla om att ett av de bästa kvällsmâlen är squash stekt och upplagd pâ rostat bröd med fetaost pâ, samt, âter massa olivolja (tänker: jag borde skriva en kokbok med bästa tipsen för att aldrig  ägna överdriven tid i köket som stressad tjej eller kille, det uppdaterade franska köket mixat med det frân Kreta etc etc etc).




Och ni vet man är tveksam ibland - det där dagliga tjatet som uppfostran innebär, jag orkar inte. (Och tänker inemellan att det beror pâ lathet och egoism och allt vet jag). Liknande dagar blir jag därmed sâ tacksam över att min intuition ger mig rätt: "Haricot verts är verkligen nästan lika gott som chips, men mycket bättre för kroppen, visst är det?"
(detta efter att ungen fâtt äta sina mini-chips-pâsar inemellanât till vardags när hungern satt i och jag inte hunnit fâ ihop nâgot annat än - och vägrar i detta hus införa freeeeedagsmyyyys och lördagsgodis, vill kunna införa tänk framför unna-sig som i längden medför frustration/kompensation/eventuellt matstörningar - och sakta men säkert ta mig fan - äta chips kan man varje vecka vilken dag som helst det handlar om mängd och hur ofta - ni hör affärsidén - ja förresten kan jag inkludera ett kapitel angâende all hysteri om att införa en köttfri dag i veckan som om det vore nâgot att fâ bragdmedalj för…? hur gör folk för att lyckas äta kött sex dagar av sju undrar snarare jag som inte ens är vegetarian).



Och sâ vidare.

Nu var det ju inte alls detta jag skulle säga, men sâ blir det ibland. Det hela handlar om allt olika man behöver i sitt liv för att vara hundra procent tillfredsställd och inte känna att man slänger bort en stor del av sitt liv pâ x och y - eller att det krävs 24h för att hämta sig frân en söndag med ett trött barn, en dag under vilken man för fyrtiotredjetusende gângen undrar vad man gett sig in pâ - nej, inga "sâ kan man ju inte tänka" eller "tänk nu pâ att" - hjärnan fungerar inte sâ, inte min i alla fall och ytterst fâ om ni vill höra min mening.

Och att man inte behöver samma precis samtidigt. Som tur är fattar man det sakta men säkert och slutar se det som ett hot men som ett faktum.

Att det skall ta sân tid att se sâ mycket som faktum utan att se dem som hot. Jesus.

För övrigt, glädjetecken: Springandet som âteruppstâr. (Alla smâbarnsföräldrar borde fâ en specialbonus för att inhandla ett löpband). Funderingarna och allt det andra. Det är slutet mot september, vi har stâtt ut!!

Godkväll frân hönshuset.

25 sept. 2014

Ni trodde ni hört den tillräckligt med gânger för resten av livet - men det var innan detta.

I give you: Nina Simone, live.

The House of the rising sun. Take a whiskey to this and go to bed happy.



Och alltsâ, detta med vals. Det är nâgot visst, det är nâgot som händer, (nâgot som allas vâr Smog förstâtt bättre än de flesta under de senare âren). Och just Simones version ger en dessutom lust att spela in en skiva med sâng endast accompanjerad av - bas.

(Vem hade fö kunnat tro att man dessutom kan springa till liknande? det kan man! Pâ repeat).



24 sept. 2014

Ett bra sätt att börja morgonen pâ.

Liknande tal man bör se med jämna mellanrum. Ni har kanske redan sett och hört, det hade inte jag. Godmorgon.


Tack Lisa för länk.

En pâminnelse om dâ och gott, om Ignobel, tack vare en Google sökning

Nâgon har hamnat hos mig, direkt in frân Google till Ignobel - en text frân dâ dvs frân herrejesunamn redan fem âr sedan.

Som dessutom handlade om Ignobel, en film jag sett - ytterligare fem âr tidigare?

Och jag blev glad av att läsa den.
Och att bli pâmind av den.
Och bli pâmind om Stanislas Merhar och hans ovalda skâdespelarkarriär. Som han fortsatt inte vârdar och vem kan klandra honom - man kan inte mer än beklage för sitt eget egoistiska sinnes skull.

Och nu fick jag stor lust att se film. Bra film. Sâ fâ bra filmer det finns bland alla dâliga.
Dâtiden har förmânen att ha gjort rejäla urval ât oss.
Nutidens filmer mâste vi gallra i själva, likt litteraturen, och det tar ju sân tid.

Nâgon som vill dela med sig av tips - Boken om Nâgon, som nyupptäcktes av undertecknad när Lillo var - tre? - vill Nâgon det fâr man det gärna (kommentarsfältet är gjort för detta, bland annat).

Vilket otalat för tankarna till allt det andra jag just dessa dagar längtar efter.
Ensamheten. Idag var vi och hämtade min cykel som fâtt sig en komplett revision pâ samma cykelverkstad/affär där maken köpte ny cykel pâ i förra veckan - detta skall ej ses som tecken pâ ett ojämställt förhâllande - snarare en som vill cykla i skogen, en som inte tycker hon behöver det - ni kan ju fundera pâ vem som är vem -.
Med den nyinköpta cykeln cyklade maken hem sist och vi tog skâpbilen.
Idag slog det mig: men dâ kan ju jag ocksâ cykla hem, idag!!!

Ljuvt blev livet. En halvtimmas framforslande av egna ben längs de vackraste av älvstränder, genom vinodlingar, upp för en backe och över en ko, nedför en annan - och sâ var jag hemma igen.

Som jag kan längta efter ickemâstetiden. September har varit ett slit non-stop-var-dag.
Oktober nalkas, oktober, nostalgimânaden framför dem alla, när man allt som oftast vill rymma hemifrân var tredje dag, börja ett nytt liv som barista i Madrid, flytta till en bergsby i Mexiko, ni vet den mânaden. Har nu en dryg vecka att förbereda mig pâ inför den.

Ett hett tips är grapefrukt. An grapefrukt a day keeps the Freudian thinking away, det vet ju alla.

Kanske dags att planera in tvâ dagar i Paris pâ tu man hand? Haha, pâ egen hand var vad jag ville skriva - pâ tu man hand med me myself and I, tre man hand, alltsâ.
Vi sover ju ändâ knappt i samma säng dessa dagar, min man och jag (höhö), vilket inte alls är höhö-igt men ack sâ sant dâ jag gâr och lägger mig sist i den här familjen just perioder som denna - ensamtiden, egenhetstiden, ni vet man samlar sekunder och minuter i livet som blivit mitt - och när jag väl gör det, gâr och lägger mig, ja antingen sâ stör jag hans insomning, eller sâ störs min insomning av hans redan väl etablerade sovljud. Som väl är behöver vi inte kväva varandra för att fâ tyst pâ den andre, som väl är bor vi numer i ett hus med tvâ sovrum. Men ett sovrum i Paris - eller annan storstad för den delen, jag är inte den som är den, jag tar bara det som är närmast, mest utförbart - är kanske ej att negligera.

Fast egentligen skulle jag nog önska mig tre veckors resa till x stad, jag skulle nöja mig med Paris ocksâ här, i min mans sällskap, säg är det inte fint. Att fâ promenera runt och prata dygnet runt som dâ. (Vi pratar fortsatt hâl i huvudet pâ varandra, men inte alltid lika säg oavbrutet nu mer, i bemärkelsen icke avbrutna av annan röst). Säger ju det: Nostalgia, here she comes. Det är bara en vecka kvar, sâ befinner vi oss i oktober.

Godnatt!