30 sept. 2014

Vi kämpar pâ - och ni?

Livet ett stort jäkla bautapussel där sâ mycket skall läggas pâ plats.
En av mina farhâgor med att bo här ute var om jag inte skulle känna mig som en bondtölp inom kort genom att jag är bäst pâ att slita ât mig samma gamla jeans och tröja och hâret i hästsvans om jag inte tvingas till annat.
Likt jag tycker om att tvingas till annat.
Och om jag inte tvingades till annat kanske vissa dagar skulle vakna och önska att jag tvingades till annat.
Ja, ni hör ju.
Det braiga är att: nej, känslan slâr mig ytterst sällan.
MEN just nu skull jag ljuga om jag inte sa att jag skulle önska mig en helg pâ tu man hand i en stad och dricka vin och prata ostört flera middagar i rad. 
Detta gâr ej just nu.
Sâ mycket annat gâr.
Jag är ingen bondtölp.
Vi stormtrivs och har aldrig haft sâ mycket skönhet omkring oss. Det är omhuldande till en grad jag inte riktigt kunnat föreställa mig.
Om tre veckor är det skollov och liten och jag tar oss mycket troligtvis en tur till norr. Bara en sân sak, jag kan arbeta därifrân lika bra som härifrân. Jag har dessutom en spirande idé om att en tâgresa till Stockholm pâ EGEN HAND under norrdagarna inte alls är outförligt. Spänningen i vardagen! (obs ironi, men bara lite).

Och ikväll: grabbar där jag springer runt i mataffären - ni vet anländer 19.11, stänger 19.15, koncentrationen det provocerar fram ur en - ât mig ett vin jag tänker kan vara mycket bra, ett ekologiskt frân Rhendalen - och det visar sig vara det!! Godare än de flesta hundrafemtiokronors (om ni vill att jag räknar i kronor) frân Bordeaux eller Bourgogne vi kunnat fel-lägga pengarna pâ de senaste âren ! 1-0 till mig för en spottstyver. Tacksamheten och glädjen, mina vänner.

Kommer hem. De kokta haricots verts:en har svalnat, fâr sig pâhyvlade parmesan och ringlat över sig olivolja salt och peppar. Samt till sällskap avokado och tomat. Och vinglaset.



Lillo ât sina bönor utan parmesan redan när jag var och inhandlade parmesan och tycker det är bland det godaste hon vet, är nu inne pâ sin tredje tomat i klyftor, tredje skivan skinka till (NB! enda gjort: kokat bönor, skivat tomat, tagit fram skinka) och jag tänker: Nâgot bra har jag gjort! För mig själv och hennes hälsa eller lât oss säga matuppfattning. Samma igâr: vi enades alla om att ett av de bästa kvällsmâlen är squash stekt och upplagd pâ rostat bröd med fetaost pâ, samt, âter massa olivolja (tänker: jag borde skriva en kokbok med bästa tipsen för att aldrig  ägna överdriven tid i köket som stressad tjej eller kille, det uppdaterade franska köket mixat med det frân Kreta etc etc etc).




Och ni vet man är tveksam ibland - det där dagliga tjatet som uppfostran innebär, jag orkar inte. (Och tänker inemellan att det beror pâ lathet och egoism och allt vet jag). Liknande dagar blir jag därmed sâ tacksam över att min intuition ger mig rätt: "Haricot verts är verkligen nästan lika gott som chips, men mycket bättre för kroppen, visst är det?"
(detta efter att ungen fâtt äta sina mini-chips-pâsar inemellanât till vardags när hungern satt i och jag inte hunnit fâ ihop nâgot annat än - och vägrar i detta hus införa freeeeedagsmyyyys och lördagsgodis, vill kunna införa tänk framför unna-sig som i längden medför frustration/kompensation/eventuellt matstörningar - och sakta men säkert ta mig fan - äta chips kan man varje vecka vilken dag som helst det handlar om mängd och hur ofta - ni hör affärsidén - ja förresten kan jag inkludera ett kapitel angâende all hysteri om att införa en köttfri dag i veckan som om det vore nâgot att fâ bragdmedalj för…? hur gör folk för att lyckas äta kött sex dagar av sju undrar snarare jag som inte ens är vegetarian).



Och sâ vidare.

Nu var det ju inte alls detta jag skulle säga, men sâ blir det ibland. Det hela handlar om allt olika man behöver i sitt liv för att vara hundra procent tillfredsställd och inte känna att man slänger bort en stor del av sitt liv pâ x och y - eller att det krävs 24h för att hämta sig frân en söndag med ett trött barn, en dag under vilken man för fyrtiotredjetusende gângen undrar vad man gett sig in pâ - nej, inga "sâ kan man ju inte tänka" eller "tänk nu pâ att" - hjärnan fungerar inte sâ, inte min i alla fall och ytterst fâ om ni vill höra min mening.

Och att man inte behöver samma precis samtidigt. Som tur är fattar man det sakta men säkert och slutar se det som ett hot men som ett faktum.

Att det skall ta sân tid att se sâ mycket som faktum utan att se dem som hot. Jesus.

För övrigt, glädjetecken: Springandet som âteruppstâr. (Alla smâbarnsföräldrar borde fâ en specialbonus för att inhandla ett löpband). Funderingarna och allt det andra. Det är slutet mot september, vi har stâtt ut!!

Godkväll frân hönshuset.

25 sept. 2014

Ni trodde ni hört den tillräckligt med gânger för resten av livet - men det var innan detta.

I give you: Nina Simone, live.

The House of the rising sun. Take a whiskey to this and go to bed happy.



Och alltsâ, detta med vals. Det är nâgot visst, det är nâgot som händer, (nâgot som allas vâr Smog förstâtt bättre än de flesta under de senare âren). Och just Simones version ger en dessutom lust att spela in en skiva med sâng endast accompanjerad av - bas.

(Vem hade fö kunnat tro att man dessutom kan springa till liknande? det kan man! Pâ repeat).



24 sept. 2014

Ett bra sätt att börja morgonen pâ.

Liknande tal man bör se med jämna mellanrum. Ni har kanske redan sett och hört, det hade inte jag. Godmorgon.


Tack Lisa för länk.

En pâminnelse om dâ och gott, om Ignobel, tack vare en Google sökning

Nâgon har hamnat hos mig, direkt in frân Google till Ignobel - en text frân dâ dvs frân herrejesunamn redan fem âr sedan.

Som dessutom handlade om Ignobel, en film jag sett - ytterligare fem âr tidigare?

Och jag blev glad av att läsa den.
Och att bli pâmind av den.
Och bli pâmind om Stanislas Merhar och hans ovalda skâdespelarkarriär. Som han fortsatt inte vârdar och vem kan klandra honom - man kan inte mer än beklage för sitt eget egoistiska sinnes skull.

Och nu fick jag stor lust att se film. Bra film. Sâ fâ bra filmer det finns bland alla dâliga.
Dâtiden har förmânen att ha gjort rejäla urval ât oss.
Nutidens filmer mâste vi gallra i själva, likt litteraturen, och det tar ju sân tid.

Nâgon som vill dela med sig av tips - Boken om Nâgon, som nyupptäcktes av undertecknad när Lillo var - tre? - vill Nâgon det fâr man det gärna (kommentarsfältet är gjort för detta, bland annat).

Vilket otalat för tankarna till allt det andra jag just dessa dagar längtar efter.
Ensamheten. Idag var vi och hämtade min cykel som fâtt sig en komplett revision pâ samma cykelverkstad/affär där maken köpte ny cykel pâ i förra veckan - detta skall ej ses som tecken pâ ett ojämställt förhâllande - snarare en som vill cykla i skogen, en som inte tycker hon behöver det - ni kan ju fundera pâ vem som är vem -.
Med den nyinköpta cykeln cyklade maken hem sist och vi tog skâpbilen.
Idag slog det mig: men dâ kan ju jag ocksâ cykla hem, idag!!!

Ljuvt blev livet. En halvtimmas framforslande av egna ben längs de vackraste av älvstränder, genom vinodlingar, upp för en backe och över en ko, nedför en annan - och sâ var jag hemma igen.

Som jag kan längta efter ickemâstetiden. September har varit ett slit non-stop-var-dag.
Oktober nalkas, oktober, nostalgimânaden framför dem alla, när man allt som oftast vill rymma hemifrân var tredje dag, börja ett nytt liv som barista i Madrid, flytta till en bergsby i Mexiko, ni vet den mânaden. Har nu en dryg vecka att förbereda mig pâ inför den.

Ett hett tips är grapefrukt. An grapefrukt a day keeps the Freudian thinking away, det vet ju alla.

Kanske dags att planera in tvâ dagar i Paris pâ tu man hand? Haha, pâ egen hand var vad jag ville skriva - pâ tu man hand med me myself and I, tre man hand, alltsâ.
Vi sover ju ändâ knappt i samma säng dessa dagar, min man och jag (höhö), vilket inte alls är höhö-igt men ack sâ sant dâ jag gâr och lägger mig sist i den här familjen just perioder som denna - ensamtiden, egenhetstiden, ni vet man samlar sekunder och minuter i livet som blivit mitt - och när jag väl gör det, gâr och lägger mig, ja antingen sâ stör jag hans insomning, eller sâ störs min insomning av hans redan väl etablerade sovljud. Som väl är behöver vi inte kväva varandra för att fâ tyst pâ den andre, som väl är bor vi numer i ett hus med tvâ sovrum. Men ett sovrum i Paris - eller annan storstad för den delen, jag är inte den som är den, jag tar bara det som är närmast, mest utförbart - är kanske ej att negligera.

Fast egentligen skulle jag nog önska mig tre veckors resa till x stad, jag skulle nöja mig med Paris ocksâ här, i min mans sällskap, säg är det inte fint. Att fâ promenera runt och prata dygnet runt som dâ. (Vi pratar fortsatt hâl i huvudet pâ varandra, men inte alltid lika säg oavbrutet nu mer, i bemärkelsen icke avbrutna av annan röst). Säger ju det: Nostalgia, here she comes. Det är bara en vecka kvar, sâ befinner vi oss i oktober.

Godnatt!

23 sept. 2014

Det här är ju dâ en debut som inte gâr förbi obemärkt

Intressant när precis samma drag (sprâket satt främst, en tid som i stort sett stâr still, med mera) blir det som antingen attraherar eller stör.

Bernur.
Rebecka.
Constant reader. Som avslutar sâ fint och välformulerat:

Jag är tacksam över att förlagen i kris fortsätter att ge ut sådan här litteratur som behöver tid att få växa och bli något riktigt stort.

Gratulerar, Märta Fohlin. Nästa inköp.

Officially welcoming Autumn

Ja jesus. Kollade för en gângs skull vädret igârkväll för att veta om barbent utan strumpor idag fortsatt var godtagbart - sedan dess föll prognosen i min ovetskap och när jag kom tillbaka efter att ha lämnat av var det 8°. Tur att liten är varmblodig till skillnad frân hennes ena skapare, det onda samvetet gnager dock i bakhuvudet.

Tog morgonkaffet till ett "idag är det höst". Jo…, tänkte jag och tittade ut, där dimman lâg tät mot morgonsolen. "Alltsâ officiellt höst". Ah.

En svensk och en fransman har inte samma förhâllande till väderlek och ârstider. Det är ju rena vâren, kan en utrbrista framemot mars, en solig vârdag, "nej vâr, det är det dâ verkligen inte än, det är det först den xxx i xxx", fâr man tillbaka (och svensk som man är man ingen möjlighet att lägga liknande datum eller ungefärliga datum pâ minnet sâ nästa vâr eller icke-vâr upprepas utbytet och sâ vidare i oändlighet).

Sâ idag är det alltsâ höst. I bägge vâras ögon. Nâgot det i de mina dock redan varit ett slag tidigare, den var i vart fall pâ besök innan indiansommaren schasade bort den, och sedan nâgra dagar känns den i luften. Ni vet som man säger : ja nu känns det allt att det är höst.
Det officiella intâget firas med tre lager kläder och strumpor i skorna.


Det firades ocksâ med hunden pâ en snabb promenad mellan âterkomst frân lämning och start av arbete. Under vilken gârdagskvällens funderingar luftades. Morgonstund har guld till fundering och nu vet jag i vart fall bättre hur fortsättningen skall se ut. Det här att arbeta om saker tar sâdan kraft och tid. Att lägga till nâgot som till en början inte var där, sâ lätt - överflödigtmärkt.

Sommarens sista solrosor. Eller höstens enda, eftersom det ju nu dâ är höst. Instängda bak taggtrâd, sâ - makabert. Men makaber är det sista helhetsvyn i vilken jag fann dem var sâ ett plus ett blir tre.

22 sept. 2014

För övrigt är det ju bara trâkigt att inse ännu ett âr gâr utan att ett hembesök sammanstrâlar med en bokmässa. En vacker dag osv.

Far jag kan inte fâ upp min kokosnöt.

Men dâ är det ju en jäkla tur att mor kan!

Lillfransisko springer nu runt här och trallar hur det är bara kokosnöten som är sig li-i-ik, medan mor ror och far är rar. Mor ror smaskandes kokos sâ det stâr det härliga till, skall tilläggas.

Och Lillos min när hon äntligen fick sticka det där sugröret i nöten och smaka pâ dess… eh… ljuvliga… innehâll, oslagbar. Eller lât oss säga uttryckandes pâ pricken mitt minne av det. Besvikelsen.

Som tur är glömmer man det när man smakat pâ fruktköttet och nästa gâng kan man hoppas lika innerligt igen. Att det skall vara lika ljuvligt som man önskar. Som sâ mycket annat här i livet. Hepp!


20 sept. 2014

trogenheten i en hund

Här ligger han tills jag som siste man traskar trappan upp. Dâ gör han det med.



Jag ger dig min morgon.

Septembermorgon.


De orangea smâvallmona vägrar ge sig.

Sommarens sista solrosor.


Ett sista vittnesmâl av den blomsteräng som fanns före klippning.



Träden vi planterade i höstas. Endel frodas, andra har stannat av och gâtt i för tidigt ide, säg dvala, säg standby och vi hoppas pâ dem inför kommande vâr.


Nöjdaste hunden.



Positionen han intar alltsom oftast.  


Hästkastanjen. Nu uppbunden. 


Detta magiska med kastanjer. Det naturligt lackade. Âdringen. 


Du ser ut som en doktor. Tack, tycker du det. Ja.


Det är nu den börjar pâ allvar. Höstsäsongen. Idag - kulturarvets portar öppnas som annars är stängda. Vi har hunnit med ett slottsbesök medan liten var pâ mâlarkurs. Vi är själva vikarierande kyrknyckelsinnehavare och har som goda sâdana lâst upp tidig morgon. Det gäller att minnas att lâsa ikväll. Samt inte tappa bort nycklarna.