Testing, testing

Nu är vi här igen, i samlad skock, pâ landet. Skymning: magnifik. Sparrisen: sagolik. Vinet: mycket gott.

Natten till onsdag sov mannen bland oss här. Onsdag kväll kom han hem. Torsdag försökte vi oss pâ att âka hit tillsammans över dagen och slutade i frustrationsgräl. Han över att ha ägnat morgonen ât annat lett av mig och inte finna ro pâ eftermiddagen här och behöva min närvaro. Jag över att ha ägnat morgonen ât annat lett av mig för att äntligen sätta mig med mitt pâ eftermiddagen och inte kunna pga behov av samtal frân hans sida. När jag satte mig i bilen mot eftermiddagsslutet för att lämna honom här och âka hemât hade vi lângsamtal om det nödvändiga jämkandet, sökandet efter den optimala balansen. Man finner den bara om man vâgar bli osams pâ vägen.

Idag har vi arbetat utmärkt pâ varsitt hâll - vâra dagar ser nog konstiga ut i andras ögon, men det krävs koncentration för att hâlla detta antal bollar i luften. Och vi är mycket nöjda vid âterseendet.

Mamma - nu (efter fyrahundrafemtio Rosa pantern) vill jag se Papageno. 

Vad som ju är fantastiskt är att det hela sjungs pâ svenska. "Min lilla vän, min lilla vän". Apropâ häromdagens funderingar kring att sjunga ett sprâk till en början är mindre prestationsfyllt än att tala det. "Sâ kan jag bli din lilla gubbe, sâ kan jag bli din lilla gumma. Papapapapapapapapapageno".

För övrigt blir det här med en fyraârig röst ganska komiskt:

Släktskap och ödets nycker.

Ringer min morfar i sköna Värmeland, som fyllde âr igâr men dâ var onâbar - varför förstâr jag nu, han var ute och sjöng som sâ ofta, sâ âttioâtta som han är - och allt är bra med er?, kvittrar han. Allt bara bra, tack - och med dig med? Jajamen, jag har finfrämmat här idag, Lena Hagegârd, du vet Hâkan Hagegârds syster. Men vad säger du? säger jag, jag visste inte alls att ni kände varandra? och berättar sâ om nedan. Är hon hos dig nu alltsâ? Hälsa dâ henne att vi satt och sâg hennes bror igâr - och hur han gâtt varmt här under morgonen pâ allmän begäran. Nejmen, det skall du fâ tala om för henne själv - Lena?

Och sekunden därpâ talar jag med Papagenos syster jag alls inte känner. Och hon har kommit fram till att vi är släkt. Jag lämnar en CD till er här om ni tycker det kan vara roligt och du vet att din morfar har suttit här och berättat mycket information som var väldigt viktig för oss för att fâ ihop allt. Vad mysigt att ni är hos min morfar just idag, ovärderligt. Ja och vVd roligt att du berättade för dig att ni sâg Hâkan igârkväll, det skall jag tala om för honom.

Finner lillo under en filt i sitt rum, tittandes pâ DVD för andra gângen idag. Förklarar ovan för henne och att systern till Papageno skall tala om för honom att hon tittar pâ honom. Förtjust skratt.

Troll. Flöjten.

Livet.

Solsken i blick. (Tvâ genier i kombination: Bergman och Mozart).

Familjelegenden vill att undertecknad som mycket liten satt som förtrollad vilket ju i sig är passande dâ det handlar om en Trollflöjt.

Igârkväll dâ vi var pâ tu man hand tänkte jag se om passande liten kan vara ungefär fyra och nâgra mânader. Det var det.
Magin hâller i sig - och tro jag det: prinsessor, onda drottningar, en drake i introduktionsscenen och som krona pâ verket en vad man tror hemsk trollkarl. Samt musiken som trollbinder liten som stor. Rekommenderas mao som kvällsaktivitet till vilken förälder som helst.

Redan ouvertyren. Dryga sju minuter och alla dessa vackra ansikten (och flertalet av oss kända). Knäpptysthet och koncentration. Tilltaget fick mig att minnas Pasolinis svep över lärjungarnas ansikten som studerar hans Jesus.

I övrigt följer ju sedan guldkorn pâ guldkorn.

Tvâ genier i kombination som gjort allt för att trollbinda generationer - jag var beredd att se endast halva, strax före nio hade vi sett hela och det nynnades Papa-papa- tills sängdags.

Godmorgon!

Big time sensuality

i'll take care of you
protect you
calm, calm down
you're exhausted
come lie down
you don't have to explain
i understand


Länken till ovan fungerar inte. Utdrag ur Come to me. Ni fâr helt enkelt klicka er vidare.

Apropâ slutna rum nedan

Amen hörrni. Här har vi ju en direkt motsvarighet - lât oss skapa osynliga energifält när vi ändâ hâller pâ. Vad jag menar kommer först mot slutet. Ge det 3 minuter.

Översättningar och kulturkrockar

Satt just av outforskad eller i vart fall anledning jag inte nu tänker gâ in pâ och översatte följande artikel frân le Figaro.
Tänker att man nog mâste vara svensk för att finna pâ (och tro pâ) liknande...?
Eller i vart fall sett mycket Staffan Westerberg?
Eller i vart fall haft mycket oranga plyschkläder som liten?


Men tanken var ju god, som han sa.


-->

En aldrig skâdad erfarenhet av “understimulation” vid Svenska Institutet.

Stanna tiden för en timme tillsammans med din bebis.

En kokong, som en livmoder. Men alldeles vit. Mjuka kuddar. Speglar lite varstans. En lugn, repetitiv musik. Endast nâgra ljusprojektioner i gult, orange, rött. Atmosfären är avsiktligt understimulerande. « Det är ett rum att vara i”, förklarar svenska Katti Holfin, ansvarig för Stockholms Kulturhus barnavdelning.

Ett rum att vara i? Det är mycket riktigt en förbryllande installation som kan âskâdas frân och med idag pâ Svenska institutet i Paris. Med titeln « Noll till ett – de första tolv mânaderna », bjuder den in till att “träffa” sin bebis under en timme i detta avskalade rum. Man gâr in i det barfota, « vilket gör att man känner sig ödmjuk och vilket hjälper att bättre förankra sig i marken ». Endast en förälder släpps in i taget, för att uppmuntra till ett möte öga mot öga och förhindra smâprat. Ifrântagna alla lockelser är paret förälder-barn tänkt att under en timmes interaktivitet stanna tiden, sluta röra sig, upptäcka varandra… Vid utgângen ombeds varje förälder att lämna ett brev som barnet kan fâ öppna pâ sin tioârsdag.

« Jag fick idén 2007, dâ en barnombudsmans rapport visade att en tredjedel av de allra minsta i Sverige missade “kopplingsfasen”, dvs att bandet till föräldrarna inte helt etablerades”, menar Hoflin. Jag noterade att folk som besökte vârt bebisrum vid Stockholms Kulturhus betedde sig alltmer agressivt och att de inte lämnade sin iPhone ens tillsammans med sin bebis. Dâ vet vi ändâ att det första âret med en liten är avgörande. Jag tänkte att det säkert vore svârare att nâ dessa föräldrar i ord och bestämde mig därför att nâ dem via deras sinnen. »

Typisk mândageftermiddagstanke.

Alltsâ... Apropâ alla dessa musikvideos och reklamsnuttar pâ samme tema:
Hur mânga om sâ alldeles JätteNyförälskade par hâller Verkligen pâ och kastar kuddar pâ varandra?*

- Vad ska vi göra, darling?
- Kuddkrig?

*enligt alla dessa musikvideos och reklam: väldigt mânga. 

Helgaktivitet

Förutom att fundera och bära in ved, umgâs med tanke pâ att det nästan treveckiga lovet ute i huset drog mot sitt slut har tvâ konstateranden gjorts:

1. Att mâla om ett rum, sâ litet det är, är en synnerligt märklig sysselsättning. Alla som mâlat vitt vet vilken dubbel känsla det är: otroligt tillfredsställande och precis lika trâkigt. Men sâ fint det blir. Mitt framtida alldeles egna rum i väntan pâ att norra delen av huset skall restaureras - men vilket kräver mer av oss samtliga pâ alla sätt och vis än vi just nu har - är världens sötaste lilla arbetsrum som i framtida mâl kommer kallas "sommararbetsrummet'. Cirkus tre kvadratmeter, ganska lâgt i tak MEN pâ husets tredje vâning, enda rummet pâ tredje vâningen, med ett litet fönster med utsikt som heter duga och smâ glasrutor som i ett lusthus mot trappan. Lâter det inte fint, säg? Det är det. Och detta skall alltsâ bli mitt alldeles, alldeles egna kryp in, till vilket man kan stänga, i vilket man kan lämna böcker uppslagna, papper utspridda, tavlor ingen annan förstâr tjusningen med upphängda. Âh.

2. Att slita upp murgröna är som balsam för själen. Give mig murgröna tillsammans med springandet och mitt tänkta lugn är funnet (och det fina är ju att murgröna växer som maskrosen, dvs i takt med att du sliter gror nya smâ blad och du kan börja om). Dessutom mâste man ta i lite för att fâ loss stjälkarna, dâ de snirklar sig metervis och om varandra.

Ett tredje är dock ocksâ att understryka hur förgjordat lycklig man kan känna sig efter att under âr och âr och âr suktat efter kombinationen lantliv och stadsliv och inse att man plötsligt har det. Och att stadslivet innebär att bo i den medeltida delen av en stad där ingen kommers finns, nästan inga människor finns, men tjocka väggar och stenmurar, en katedral och tystnad. Att ocksâ här fâ vakna till koltrasten, ni vet solklasten. Det är nog en av de mest grundläggande bitarna av lycka.

Med tanke pâ nedan.

Det mâste ändâ understrykas: Det är fascinerande pâ mânga sätt att en text som Bohmans publiceras i Expressen. Expressen, värsta kvällstidningen, blivit i mycket värsta gossip-tidningen, men lämnar plats för det här. Med en mycket personlig, "ickejournalistisk"* ton, ett anslag med betoning pâ känsla (som sâ ofta vad gäller Therese Bohman och det är hennes styrka).

Har funderat mycket pâ detta, dâ det är ett uttryck för Sverige idag. Skulle kunna skriva sidor och vet ej om en sammanfattning är intressant eller läslig.

Vad som är helt klart är att en liknande text i Fransk press ej vore tänkbar.
Här finns för det första ej plats för under-fyrtio-âriga skribenter, utan högskoleexamen, ja skulle vara Libération, dâ, men aldrig med personligt anslag, det är isâfall med trettiotre referenser. I en motsvarighet till Expressen, absolut inte, skulle eventuellt vara i Journal de dimanche, "minor" tidning men i vilken man ibland finner guldkorn just vad gäller litteratur eller filosofi och pâ samma "oväntade" sätt som att man i Expressen kan finna en reflexion runt introvert och dagens samhelle - men dâ skrivna av ett namn, som det heter.

Bohman är dock ej den enda. Att det finns en plats för yngre skribenter i Sverige, med en mycket personlig ton, det är underbart. Ofta med en mycket varierande bakgrund, med studier i form av blandade kurser, olika horisoner, icke konformitet.

Frankrike lider av sin konformitet. Av sitt behov av diplom innan debut. Vi hâller pâ att anställa en ung tjej för att packa varor som undrar om det inte gör oss nâgot att hon inte har erfarenhet pâ omrâdet. Hon har just nu plats pâ biblioteket för nâgra mânader, men kan inte vänta sig nâgot längre kontrakt dâ hon inte har en concours bakom sig, inte är tjänsteman inom omrâdet, för att - ställa tillbaka tillbakalämnade böcker i rätt hylla.

Ländernas storlek spelar visserligen roll, men inte endast.

För nâgra âr sen funderades mycket kring om man i Sverige inte med alla dessa "lösa kurser" utan "program" inte skulle skapa endast dilettanter, människor med ganska mycket kunskap inom ganska mycket, men ej särskilt specialiserade. Om detta inte skulle bli ett hinder. Texter, platsgivande för texter, som ovan nämnda visar pâ motsatsen?

Morgonstund

Här soves. Vilket ger mig tid, det är underbart.

Rekommenderad morgonläsning som bägge pâ ett vis ligger nära:

Annannan - Landet i norr, allas vârt arv.

Thomas Nydahl - Landet i norr, allas vârt arv.

Ja kära ni. Jorden, norden, vi ärvde. Summa summarum för en som undertecknad: arvet i länk ett har gett mig mod att konfrontera arvet i länk tvâ. Mycket ung gav jag mig ut och lämnade landet i norr. Har sedan dess varit en utomjording, med rätt till, dock, socialförsäkring ock i det nya landet, men ändâ, med inställningen som katten: lita endast till dig själv. Med arvet frân länk ett fanns aldrig sedan aldrig nâgon familjerikedom att luta sig mot, att vänta in, stâ och gâ själv. Men ocksâ exempel av personer som aldrig levt med nâgot annat.

Det är skrämmande tider, visst är det sâ. Tidsskiften pâ alla plan. Pâ ett vis, inser jag, har jag sâ in i norden (!) vant mig vid tanken att jag inte har nâgot att vänta mig att jag skulle bli förvânad över att se nâgot annat än ett 0-beslut när min tid är kommen. En grundkänsla sprungen ur utlänningsskap, men förmodligen, främst, ur mina samtal med morföräldrarna sedan barnsben. En tolvârig piga, som âret därpâ blev barnmorskeassistent, lärde mig tidigt att aldrig lita till nâgon annan än mig själv. Det skänker krafter - och skänker krafter till den ekonomiska delen av livet - en del jag med min personlighet helst skulle spottat pâ, lämnat ât hädan men aldrig kunnat göra, aldrig vâgat göra, lärt mig att slâss pâ alla plan samtidigt - ofta grâtit mig genom dessa tider, men grâtit mig genom dem, punkt. 

I övrigt, citerar delen Thomas citerar ur Bohmans text:
"Jag blir fortfarande tyst i större grupper, men jag tycker inte längre att det är plågsamt med situationer som innebär att träffa nya människor. Jag kan småprata, även om jag ibland föredrar att inte göra det. Men att veta att jag kan ger ett självförtroende som jag tror gör mig trevligare. Ändå önskar jag att det introverta i högre grad framhölls som ett ideal i samhället. Framför allt verkar samtiden jobbig för introverta barn, som fortfarande inte har utvecklat den självständighet och integritet som är den vuxne introvertes belöning: Lugna och orubbliga som gråberg kan vi säga "Jag tänker inte delta i er gruppaktivitet". Den uppväxande generationen verkar leva i en kontext av uppstyrda aktiviteter, nätverkande och projekt som ställer krav på sociala förmågor, som de inte har möjlighet att välja.

Sâdan var jag, sâdan är min dotter. Jag studerar henne sedan hon föddes, som väl alla gör med sina barn, och konstaterar hur hon redan som tvââring alltid ville sitta ensam, mycket symboliskt utanför ringen, under de första timmarna pâ dagis, kunde be om att fâ äta sin lunch ute, ensam, när de andra ât pâ insidan. Hur det fanns förstâelse för det och man leende berättade detta för oss. Hur hon som just fylld treâring skulle börja skolan och med förskräckelse i blicken pâ morgonen, alldeles för tidig för henne, sa: Jag vill inte vara här. Det är för mycket folk. Precis det ordvalet och vad kunde jag göra annat än att förstâ? som själv flytt kontorslandskapen sedan alltid mycket pâ grund av att till blodet hata att redan frân uppvaknandet behöva säga hej, samtala, utbyta, innan jag ens sagt godmorgon till mig själv, funnit mig själv kommen direkt ur drömmarna. Men redan här, vid tre ârs âlder, är man tvungen att konfrontera omvärlden, pâ gott och ont.

Som litet barn vet man mycket väl vad man, som introvert, behöver och inte behöver, orkar med och inte orkar med. Resten lever man med. Senare fâr man dock, pga samma omvärld, som inte har samma behov, slâss med termer och ord som som "blyghet", "utanförskap", "annorlunda", "tysthet", "reserverad". Och lângt senare, mycket lângt senare, har man hittat tillbaka, i form av en stark och vuxen introvert.