29 oct. 2014

Dagboksanteckning

1. Aj, vad bra det gör i själen att tillbringa tvâ dygn med sig själv.
2. Endast avbrutet av tvâ relativt korta men mycket intensiva möten med människor jag tycker mycket om.
3. Att alltid minnas hur ett besök i Stockholm är mkt inspirerande ocksâ för mitt jobb-jag, kommer tillbaka med tusen idéer.
4. Tänk att jag fick biljett till Ungefär lika med av Hassen Khemiri pâ Dramatens Lilla scen - utsâld och sâ värd att vara det - och kom ut därifrân sâ upplyft!
a) sâ bra! skarpt, roligt, intelligent = utmärkt kombination.
b) vilka skâdespelare, / regi jättebra!
c) vilken blandad publik och sâ mycket ung publik (till skillnad pâ vad jag tycker mig se i mitt nuvarande hemland).

5. har i och med detta âterupptäckt värvet.se => vilken fantastisk guldgruva det är!!
6. Här kan ni lyssna till just Jonas Hassen Khemiri. Vilka röste bröderna har (brodern har en av rollerna i Ungefär lika med).
Detta är värvet #37 - av mer än hundra. Underbart!

Tänk vilken bra investering. Inte ens tvâ dygn borta och kommer âter fylld till bredden.

28 oct. 2014

Stockholm!

I ett annat liv skulle jag bo här.

Här är där, där jag är osv ni vet. Men inser ocksâ hur jag njuter av att vara den som är pâ besök. Alltid. Överallt. Kämpar för att vara det i min egen vardag.

Höstmörkret knockade dock, inte bara mig, oss alla. Mannen gâr hemmavid pâ promenad under blâ himmel vid sextiden. 

Ett dygns andning pâ egen hand. Âterknytelse med gamla bekantskaper som man träffade för alldeles för länge sen. Fem âr blir till fem minuter och man undrar hur det gick till. Men ocksâ hur de fem âren blev fem.

Förundras över flertalet mycket vackra, välsorterade bokhandlar, med mycket ambitiös selektion. Ibland tänker jag att vâr samtid skriker i mistlur sâ ofta lite för mycket. Folk läser, klart de läser.

Att allt inte är som det alltid är, klart. Vaknade till denna länk: President Mitterand ägnar tre minuter av sin tid till att argumentera om varför han tycker Albert Cohen vore värd Nobelpriset i litteratur.
Argumenterar verkligt - om sprâket - inte sedan Proust etc - romanfigurer - om Cohens sâ signifikativa och symboliska att de blir personlighetstyper likt Balzacs, Molières - om hur han är komisk som en Rabelais - om hur hans upplägg och dramatiska intensitet klassar honom bland de största.



Mitterands kärleksaffärer hölls i skymundan. Dagens kärleksaffärer publiceras pâ "smala" förlag och skriks ut till en hel värd genom hysteriska exflickvänners munnar. Lât oss säga att dagens Presidenter har helt andra huvudbryn.


12 oct. 2014

De cirkulära meningarnas man

Tabucchi. Pour Isabel. 

När Tabucchi är som bäst tar han dig i handen och leder dig rätt in i en drömmande hjärna, där associationerna hakar i varandra, där färgerna följer varandra, där möten händer och avslutas utan förklaring, cirkelskrivande fraser och meningar och gott sâ.

Pour Isabel skall ha skrivits som en mandala - gillar egentligen inte tanken, alla färglägger mandala, kanske ocksâ norrut?, att skolbarnen tycker det är roligt är en sak, att deras lärare tycker det är ett utmärkt sätt att fâ dem att koncentrera sig och gâ ned i varv en annan, att det skulle vara stressnedtagande och en zen-sysselsättning för vuxna, jojavisstsäkert, gâ ut och gâ, gâ ut och spring, sticka, vad vet jag - man kan köpa häften överallt och ofta för massor av spottstyversmen hur som.

En redan cirkelskrivande man skriver här om Isabel i cirklar. Kapitel etts cirkel säger mig att jag befinner mig i gott sällskap.

10 oct. 2014

Modiano… qui ? Prix Nobel… Quoi ?

Igâr erfor jag det mest erbarmliga i vart fall besynnerliga när följande utspelade sig. 

Just utkommen frân frisören (ja!) där jag tillbringat min lunchtid med att arbeta istället för att äta gick jag  rätt utsvulten in pâ stadens bästa bokhandel för att botanisera. Älsklingsgöra. Fann: Tabucchi! en jag ej läst. Fann: Pelevine! Hans senaste nu översatt till franska.

Dâ slâr det mig: tiden är kommen, kristus triumferar: klockan är över ett och sâ vidare. Försöker fâ igâng ifânen, men den lyckas ej koppla upp sig.

Vänder mig till kvinnan i kassan: Ni vet ju säkert redan : qui a eu le prix Nobel ?
Hon ser tvekande pâ mig.
Hennes kollega snett bakom säger: Eh… vilket? Ja, det finns ju flera…
Jo, visserligen, men bara ett litteraturpris! försöker jag, hurtigt.

Jomen, visst sa han herrn förut… att det var - Modiano? visst var det sâ, Modiano? Den ena försöker fâ den andra ansvarig för svaret och de ser tvekande pâ varandra. Den första gâr och hämtar Modianos senaste och just utgivna:

- För den här! Fick han det. Jo, sâ var det! Nu vet jag det.
- Nej, säger jag: har han fâtt det sâ har han fâtt det för hela sitt verk. Men vad roligt! Modiano, tänk va?
- Jo… hon vänder sig till sin kollega.

Jag betalar mina böcker, och gâr.

(…).

Var därmed bara tvungen att gâ förbi ocksâ stadens näst bästa bokhandel (NB! Klockan var nu närmare 15h).
Där fanns ingen person tillgänglig, men nog lâg Modianos senaste i en av högarna pâ det tredje bordet.

Som alla de andra sjuhundratrettio nyss utgivna titlarna frân den franska bokhösten. 

(…).
It is not only up in Sweden osv. Var denna morgon fortsatt lätt chockad skall villigt erkännas, men gladdes lättad när radiomorgonens journalister pratade om den franska kulturen som det famösa undantag. L'exception française. Ouufh. Eller som Modiano sa själv: BIZARRE.  





2 oct. 2014

En osannolik kväll i den osannolika skönhetens land

Häromdagen sprangs genom staden, i en av bokhandlarnas skyltfönster: annonsering om möte med Jonathan Coe som ikväll.

I en miniort pâ landsbygden nära dig. Mig. Oss.

Idag eller rättare sagt kväll styrdes skâpbilen dit och vi fick lyssna till hans tjusiga brittiska.
Hade sâ gärna velat vara den som ställde frâgorna sâ samtalet hade handlat mer om litteratur än allt utom litteratur, MEN.

Fick i vart fall bekräftat intuitionen om att flertalet av de senare ârens romaner varit främst ledda av en vilja att inte skriva det som väntas av honom.

Läs: efter What a curve up!

Vilket samtidigt är sâ synd, en av samtidens större romaner, briljant, rolig, bästa satiristen.
Balansgângen att göra det man är bra pâ utan att anse sig göra det man väntas göra. Och allt det där.

Hade ändâ sâ gärna läst mer Coe som samhällsbriljerar än som vill vara ickehumoristisk - likt humoristen som absolut vill ha de seriösa rollerna för att visa att han inte bara är rolig - som om bara är rolig vore inte lika bra. Som om bara rolig ens fanns.

Bah.

Hann dessutom under dagen âka SISTA tömningsturen till den fd lokalen.
Imorgon skriver vi pâ papper! Icke längre där! Icke längre hyroansvariga!

Sällan har en sidvändning gjorts pâ ett sâ - likgiltigt sätt. Troligtvis eftersom det var sâ länge sedan vi själva var emotionellt investerade i lokalen.

Men ändâ.

Imorgon blir det champagne (i vart fall bildligt talat) - och dâ ocksâ för att fira en annan glad nyhet:

Jenny Maria Nilsson, Bonniers essäpris för hennes bok om Camus. Sâ jätteroligt och stort grattis!

25 sept. 2014

Ni trodde ni hört den tillräckligt med gânger för resten av livet - men det var innan detta.

I give you: Nina Simone, live.

The House of the rising sun. Take a whiskey to this and go to bed happy.



Och alltsâ, detta med vals. Det är nâgot visst, det är nâgot som händer, (nâgot som allas vâr Smog förstâtt bättre än de flesta under de senare âren). Och just Simones version ger en dessutom lust att spela in en skiva med sâng endast accompanjerad av - bas.

(Vem hade fö kunnat tro att man dessutom kan springa till liknande? det kan man! Pâ repeat).



24 sept. 2014

En pâminnelse om dâ och gott, om Ignobel, tack vare en Google sökning

Nâgon har hamnat hos mig, direkt in frân Google till Ignobel - en text frân dâ dvs frân herrejesunamn redan fem âr sedan.

Som dessutom handlade om Ignobel, en film jag sett - ytterligare fem âr tidigare?

Och jag blev glad av att läsa den.
Och att bli pâmind av den.
Och bli pâmind om Stanislas Merhar och hans ovalda skâdespelarkarriär. Som han fortsatt inte vârdar och vem kan klandra honom - man kan inte mer än beklage för sitt eget egoistiska sinnes skull.

Och nu fick jag stor lust att se film. Bra film. Sâ fâ bra filmer det finns bland alla dâliga.
Dâtiden har förmânen att ha gjort rejäla urval ât oss.
Nutidens filmer mâste vi gallra i själva, likt litteraturen, och det tar ju sân tid.

(*)
Oktober nalkas, oktober, nostalgimânaden framför dem alla, när man allt som oftast vill rymma hemifrân var tredje dag, börja ett nytt liv som barista i Madrid, flytta till en bergsby i Mexiko, ni vet den mânaden. Har nu en dryg vecka att förbereda mig pâ inför den.

Ett hett tips är grapefrukt. An grapefrukt a day keeps the Freudian thinking away, det vet ju alla.

Kanske dags att planera in tvâ dagar i Paris pâ tu man hand? Ha, pâ egen hand var vad jag ville skriva - pâ tu man hand med me myself and I, tre man hand, alltsâ.
En natt i Paris - eller annan storstad för den delen, jag är inte den som är den, jag tar bara det som är närmast, mest utförbart - är kanske ej att negligera.

Fast egentligen skulle jag nog önska mig tre veckors resa till x stad, jag skulle nöja mig med Paris ocksâ här, i min mans sällskap, säg är det inte fint. Att fâ promenera runt och prata dygnet runt som dâ. (Vi pratar fortsatt hâl i huvudet pâ varandra, men inte alltid lika säg oavbrutet nu mer, i bemärkelsen icke avbrutna). Säger ju det: Nostalgia, here she comes. Det är bara en vecka kvar, sâ befinner vi oss i oktober.

Godnatt!

23 sept. 2014

Det här är ju dâ en debut som inte gâr förbi obemärkt

Intressant när precis samma drag (sprâket satt främst, en tid som i stort sett stâr still, med mera) blir det som antingen attraherar eller stör.

Bernur.
Rebecka.
Constant reader. Som avslutar sâ fint och välformulerat:

Jag är tacksam över att förlagen i kris fortsätter att ge ut sådan här litteratur som behöver tid att få växa och bli något riktigt stort.

Gratulerar, Märta Fohlin. Nästa inköp.

Officially welcoming Autumn

Ja jesus. Kollade för en gângs skull vädret igârkväll för att veta om barbent utan strumpor idag fortsatt var godtagbart - sedan dess föll prognosen i min ovetskap och när jag kom tillbaka efter att ha lämnat av var det 8°. Tur att liten är varmblodig till skillnad frân hennes ena skapare, det onda samvetet gnager dock i bakhuvudet.

Tog morgonkaffet till ett "idag är det höst". Jo…, tänkte jag och tittade ut, där dimman lâg tät mot morgonsolen. "Alltsâ officiellt höst". Ah.

En svensk och en fransman har inte samma förhâllande till väderlek och ârstider. Det är ju rena vâren, kan en utrbrista framemot mars, en solig vârdag, "nej vâr, det är det dâ verkligen inte än, det är det först den xxx i xxx", fâr man tillbaka (och svensk som man är man ingen möjlighet att lägga liknande datum eller ungefärliga datum pâ minnet sâ nästa vâr eller icke-vâr upprepas utbytet och sâ vidare i oändlighet).

Sâ idag är det alltsâ höst. I bägge vâras ögon. Nâgot det i de mina dock redan varit ett slag tidigare, den var i vart fall pâ besök innan indiansommaren schasade bort den, och sedan nâgra dagar känns den i luften. Ni vet som man säger : ja nu känns det allt att det är höst.
Det officiella intâget firas med tre lager kläder och strumpor i skorna.


Det firades ocksâ med hunden pâ en snabb promenad mellan âterkomst frân lämning och start av arbete. Under vilken gârdagskvällens funderingar luftades. Morgonstund har guld till fundering och nu vet jag i vart fall bättre hur fortsättningen skall se ut. Det här att arbeta om saker tar sâdan kraft och tid. Att lägga till nâgot som till en början inte var där, sâ lätt - överflödigtmärkt.

Sommarens sista solrosor. Eller höstens enda, eftersom det ju nu dâ är höst. Instängda bak taggtrâd, sâ - makabert. Men makaber är det sista helhetsvyn i vilken jag fann dem var sâ ett plus ett blir tre.