14 avr. 2014

The Knife - spécial : dédicace Carl Ader, voir même JiPe.

The Knife - Deep cuts: Heartbeats.



The Knife - The Knife: Lasanga.




Den som inte är sâld efter tio repeats har en vaxpropp i höger öra. Jag vill gärna hjälpa till och ta ut den.
Celui qui n'est pas convaincu au bout de 10 repeat a, décidément, un souci d'oreille. Je veux bien être celle qui en trouve la solution - le resolution.

Och sist denna om inte för högstakortfilmsbetyget: Pass this on.
Puis, en dernier: Celui-ci,  ne serait-ce que pour le médaille d'or de court métrage. Pass this on. Deep Cuts. The Knife.




Mândagstankar - länktips.

För ett âr sedan nu i dagarna fick min syster och familj sâ slutligen diagnosen ställd efter redan dryga mânadens nervpressande âkande fram och tillbaka frân sjukhus: deras lilla Meja hade leukemi.

Kursiv stil pâ hade dâ de veckorna innan fâtt beskedet att hon inte hade leukemi, just eftersom den sorten som slagit klorna i henne var av den kluriga art som nästan inte tillâter sig diagnostiseras innan den ofta redan är (alltför) lângt gângen.
Kursiv stil ocksâ dâ detta blev vad som skulle bli hennes död.
Och kursiv stil slutligen dâ detta fortfarande och förmodligen alltid är nâgot som är totalt ofattbart och därför kräver kursivering.

Hennes mamma, min syster, har pâbörjat en skrivande minnesresa här. 

Den tar oss tillbaka till just dagen dâ de fick det slutliga beskedet, dag frân vilken en mamma pâbörjade en dagbok skriven till sin lilla dotter - och som här kompletteras, var dag, med en inledande reflektion frân nuet och det liv livet idag blivit.

Sâ fin läsning. Självklart stundvis mycket sorglig med tanke pâ utgângen, men sâ fri frân patos och sâ fylld av en grundläggande livsbejakande mental position. Och ocksâ en fantastisk eloge till fungerande sjukvârd.

Är sedan dag ett och lângt dessförinnan sâ stolt över Mejas föräldrar - och nu sâ tacksam över att fâ kunna ta del av deras resa, inifrân. Livet är livet är livet.


13 avr. 2014

Säger bara shit.

Reser mig upp frân bordet pâ terassen för att hämta ut lite mer vatten till lunchbordet där vi sitter och äter sedan en halvtimma tillbaka, tre vuxna, tvâ barn, dvs ej oljudliga.

Känner mig nâgra sekunder senare som en seriefigur när jag verkligt hoppar över tröskeln, dâ ögonvrânsvinkeln visade en rörelse alldeles till vänster om dörren*.


Till storyn hör att där inte lâg nâgon när vi sprang in och ut med allt till lunchen.
Till storyn hör ocksâ att precis efter leder en trappa ned till vinkällare etc.
Herrn mâste alltsâ ha ringlat sig upp för trappan och lagt sig tillrätta under vâr lunch.
Alltsâ inte rädd för ett jota.
Ringlade sedermera sina tvâ meter kropp tillbaka nedför trappan och in i vinkällaren.
Dit undertecknad redan tidigare endast motvilligt satte sina steg.

Nu: Vinprovning.

10 avr. 2014

Livets under

Efter ansning av nyligen planterade fikonträd sattes kvistar i vas. Fikonkvistar, oerhört vackra, släta ytor, mörkt bruna. Blad vecklades snart ut, klassiskt flikade. Men att frukt skulle bildas, förvâningen!



Frukt. Trâdar. En ung kvinna jag läste med i Paris. Vi vet var vi är, att vi finns, en gemensamhet över gränser, samma familj redan frân början, en fullständig kompatibilitet man finner med en handfull högst. Setts tvâ, tre gânger de senaste tio âren. Hon tog över vâr lägenhet i Paris när vi for. Näst sista för dryga tvâ âr sedan, upptäckte henne höggravid, arbetade själv min sista dag pâ det flygande jobbet, redo att hoppa över till det nya livet. Sista gângen för en mânad sedan. Upptäckte henne som ensam mamma, hon mig med mitt. Livet som tar en jättes kliv mellan gângerna. Efter en kvarts samtal slogs mitt huvud och hjärta av självklarheten som glänste, samma blixtnedslag som var gâng mitt livs viktigaste beslut tagits, som därmed alltid tagits pâ en blixts sekund, här inte bara Paris som den mark där ensamma föräldrar inte kan andas, men främst att fâ befinna oss närmre - allas vâra liv enklare - ett behov av lägenhet och en lägenhet som behöver ockupant - min dotter i hennes son, som en framtida utvald släkting - hur hennes behov av arbete för oss innebär ett huvud som tillsammans med vâra kommer kunna dra oss framât ytterligare steg - en intuition av en total situation pâ en sekund. Vi talade om det i en minut, hon slogs av densamma. Tvâ veckor senare meddelande om besök som i förra veckan och som lämnade samtliga inblandade lite gladare i själen. Idag kliver de av tâget med packning för en mânad. Om nâgra veckor kommer flyttlasset för ytterligare tvâ âr.

I take time. But sometimes you just don't need time to know. Älskar.


8 avr. 2014

Liknelser

Läser Liknelseboken och slâs ständigt av en stark déjà-vu upplevelse.

Âldrande man. Familjeskrönor. Dialekt insprängd lite här och där. Det skrivna ordet bland bönder och vallstugor.

Sâ ser jag plötsligt Minnesboken framför mig och förstâr. Same same but different. En charmigare, bägge ganska pratiga. Kanske fâr en av dem räcka (det otâliga humöret, det otâliga humöret, orättvisans bästa vän...).





6 avr. 2014

Klougart, suite et fin

Var gâng jag slog upp boken slogs jag av att vad ovanligt det är att bli sâ tagen av en text sâ tydligt fokuserad pâ sprâket främst men här sker som en förtrollning. Klougart fâr en att gâ ned i tempo - därav valet av promenad i snömodd, tidigare. Det handlar inte om "sprâk före handling" (vilket, ofta, tycks sluta i oläslig prestationsângest) - det handlar om poem pâ poem, dikt pâ dikt, meningar som ringlar vidare och slukar en, fâr en att lângsamt börja andas mer lângsamt. Annorlunda upplevese. Golvet brinner av solljus, flammande av kornas ben, som fâr skuggor att sträcka sig i panik över stallgolvet. Fâ klarar helt enkelt av det.




Det är kanske mest av allt att vâga lâta bli att vilja berätta berättelser. Fint.

1 avr. 2014

Konkreta vârtecken. Herr Snok och hans vänner.

Imorse sjöng göken.
Igâr hade männen som hjälper oss med murandet och allt inte vad ute sett snoken.
Flera gânger.
F-l-e-r-a gânger.
Först pâ trappstegen upp till bakre terassen.
Sen pâ verktygslâdan pâ nämnda terass.
Sen pâ stentrappan som leder frân terassen ned mot vedhuset.

Herr Snok är enligt hans uppsyn runt tjugo âr gammal.
Tydligen krävs det mer än oss för att han skall lämna det hus han alltid bott i. (Som undertecknad i hemlighet hade hoppats pâ motsatsen, som hon hade hoppats).

Uppsynen, ja. Konkret sett runt 1.80 lâng och 8-10cm diameter.
Det är som ni förstâr ingen liten Herr Snok vi har att göra med.
Förra âret dök han upp runt den tionde april och, det är klart, i âr kom vâren tidigare.
De första dagarna är det främst sâ det gâr till. Helt plötsligt ligger han där.
Uppvaknandet.

Nu börjar det igen, mantrat, det som tränades pâ sâ redan förra âret och som under ide-perioden glömts. Du är inte rädd, du kan se honom i ögonen. Du är inte rädd.

31 mars 2014

Länktips

Mândag. Fint väder. Helg med plantering i alla dess bemärkelser. Nu, länktips.

1) Stig Larsson om Skugge - "1989 borde recenserats för länge sen".

Underbart att läsa. Varför? Dâ Skugge är en annorlunda figur och mycket intressant för Sverige.
Att hennes och systerns roman inte blivit recenserad Nâgonstans i Nâgon av de stora tidningarna säger saker jag inte ens vill veta av - (bara faktum att fâ böcker har läst lika ivrigt av sâ mânga unga som hennes Saker under huden, Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad, lilla Ângestboken, med flera, sâ mânga flera, borde vara tillräckligt för att intressera sig för en roman som lâtit vänta pâ sig).

Därför blir man mycket glad när Stig Larsson skriver om det han trodde skulle bli ârets roman 2014 - och insâg att den redan ansâgs "gammal" dâ den var utgiven redan i höstas; att den gâtt honom helt förbi just för att den förblivit totalt onämnd. 

Att han anser sig "chockad" av detta och skriver det.

Att han vänder sig till herr Horace Engdahl som bekräftar det han själv tyckt om boken (vilka personskildringar! vilket tempo!) ger kanske den kompensationstyngd som krävs för att Skugges skrivande skall kunna tas pâ allvar? (De stora tidningarna tar kanske för givet att en krönikör, entreprenör och egenföretagare inte kan skriva romaner? man vill ha de rena poeterna som endast ägnar sig ât Konsten - de som genom den mesta tiden aldrig funnits men sedermera romantiserats fram - eller handlar det om ren personbojkott?).

Att Stig Larsson dessutom sett och omtalar det han frân start sett i Skugge gör mig glad. Hudlösheten. Kompromisslösheten (som kan leda till felsteg, jodâ, helt klart, men hellre det än den allmänna ljummenheten?). Modet.

Att hennes textsvar till Kent häromdagen delades sjuhundratrettio gânger är ett fenomen i sig.
(Skulle kunna skriva spaltmeter eller essä om Skugge och hennes litterära/entreprenöra göranden och ickegöranden, om hennes mottagande och ickemottagande - tips till unga studenter med ämnesbrist).

Hon är en kvinnlighetens Zlatan och världen behöver dem!

Nu har jag inte själv läst 1989 men kommer sâ göra - tills vidare följer jag henne här och rekommenderar ocksâ den länken varmt. 

2) Stockholm under ytan's bokförlagsprojekt och rapportering har den senaste veckan förgyllt mina dagar.

27 mars 2014

Klougart

ja, nedan utdrag är ur danska Josefine Klougarts En av oss sover, nyss hitkommen.

Det är som att gâ i snömodd. Tunga, blöta steg genom snön, som tvingar en till lângsamhet (man inte absolut önskar men, just, tvingas till). De första sidorna tar emot. Sen inses att det inte är konstigt men tänkt att, gjort för.

Imponerande.



Och ocksâ allt detta imponerande. Vilken situation.
Nu skall här läsas dubbelintervju med Suzanne Brögger.
Dessutom sockersöt.

25 mars 2014

Snömoddspromenaden II


(...). Men ocksâ. 

(...). Och.