3 janv. 2015

Tredje januari

Tankar i oordning:

Richard Ford. Fy tusan vilken berättare, han börjar där han börjar och fortsätter.
Läser just nu hans noveller och han kan inleda med vad som helst. En av dem är som en variant av Wild life. Den snart vuxne pojken vars föräldrar har problem att leva tillsammans, som observerar dem i tystnad och stillhet, vara otrogna, ha behov av annat, den brandgula regnjackan när han möter upp pappan för en dags andjakt.
Fâr mig att tänka pâ det Malmsten sa nâgonstans - att man ska börja mitt i.

Vârt sovrum. Det är nâgot med det. Vi bytte ju här och Madame la Comtesse, hertiginnan, har ju sina initialer mâlade i guld pâ bjälkarna. När man vaknar ser man det lilla konstverket - den ingengösa vattenpumpen som ritades och patenterades av  Ernest-Sylvain Bollée (1814-1891)  Ernest-Sylvain, de ni - som för tankarna till herr Eiffel, vâr är ett praktexemplar. Och himlen.
Minns hur jag efter de första âren i Paris - dâ jag knappt satte foten i hemlandet, hade ju aldrig pengar till att fara och flyga, det var bara att vara kvar och Gud vad jag var kvar - efter kanske fyra ârs av ickenärvaro i Värmland - mitt hjärtas hemtrakt - satt jag i bilen med mormor och morfar: Himlen! Ser ni himlen? I Paris ser man inte himlen - eller i vart fall inte himlarna, skyarna - man skymtar dem - ser dem som bäst frân broarna - men man har inte de Lundellska öppna landskapen. Nu är jag âter omgiven av dem.
Hursom. I detta rum händer saker. Ett lugn inställer sig. Hon dog där. Kommer vi dö här? Vi sover omgivna av böcker och det är nâgot jag aldrig tidigare gjort. Här har vi spaltmeters sällskap och jag känner mig aldrig, aldrig, ensam i detta hus och hem. Sâ besynnerligt.

Det gamla sovrummet. Där vi aldrig kom pâ plats. Skillnaden är slâende. Där har nu sedan en dag gästrummet uppskissats och Där kom istället precis allt pâ plats. Sängen är en annan och gâr in där vâr äktenskapliga (!) inte fick rum och det ändrar allt. Det där med Feng shui eller whatever har aldrig varit min grej och ända alltid precis oofficiellt min grej. När man sätter sig till bords vissa kvällar pâ en restaurang och mannen efter att man bytt tre gânger börjar se lätt besvärad ut, länge var jag det ocksâ, nu inte längre och helt plötsligt blir det rätt. Eller sâ är det bättre att gâ därifrân och inte spendera pengar där ofred finns. Och att vi skall ha ett gästrum! som säkert ocksâ kommer bli mitt iblandiga arbetsrum, ett rum där man kan läsa igenom saker, exempelvis.

Kontrollen. Ickeargheten. Som jag lovat mig själv att koncentrera mig pâ iâr. Insikten som kom till mig - att det inte alls alltid är bättre att delegera vilket man alltid intalas och intalar sig att det är dâ man inte kan göra allt själv. Men mycket kan man göra själv - och hellre göra det själv än att gâ omkring och vara arg. Minns mina âr som chef. Särskilt de första. Nâgon sa: det svâraste är att omfamna det. Stâ upp för det. Ta pâ sig det, pâ allvar. Jo. Inte-skall-väl-jag och du-tror-väl-inte-att-du och ni vet. Ställer till det. Den nya insikten tar det alltsâ ett steg längre. Att gâ tvärtemot och faktiskt ta tillbaka en hel del arbete. För att fâ själsro. Och själsro krävs för skrivande (det är inte för inte som denna blogg legat i dvala sedan säg i somras). Inte bara för skrivande. För ickearghet och den är mitt mâl. Att inte delegera sâdan man vet man gör bättre själv, ungefär. Förmodligen obegripliga tankar om man inte själv haft anledning att fundera pâ dem en hel del.

Nâgon sa nâgon gâng att vänskap eller i vart fall närhet skapas med de antal timmar man umgâtts med en person. Det tror jag pâ. Jag släpper in fâ, därmed främst äldre vänner i bemärkelsen har funnits med sedan länge och de är familj.

I somras hade jag getinginvasion i mitt lilla lilla arbetskrypin under taket och jag rekapitulerade. Lämnade de tre kvadratmetrarna ât hädan. Det var imponerande syner: hundratals getingar som slogs emot en när man öppnade dörren, de samma senare döda över golvplanket. Hur det sedan âter började surra ovanför det tunna innertaket, hur de grävde ett hâl och kom ut pâ andra sidan, pâ min sida, en efter en âter i hundratal, surrandes. Tillslut fick vi ta hit den grönklädde mannen som fick kâl pâ drottningen men jag har inte riktigt kommit mig för sedan dess och mâste förresten nu ocksâ slipa eller i vart fall sandpappra de ekskivor jag lagt in som arbetsbord dâ de fläckats av de aktiviteter som där utförts. Men nu. Är ocksâ det igen mitt mâl. Detta dâ vi nyligen med minusgrader ute insâg att det under taket fortsatt var arbetsbart.

Sedan tvâ kvällar ser vi True Detective. Sist av alla, förvisso, och det är med blandade känslor, inser när vi stänger av att jag är alldeles spänd vilket väl alltid vill säga nâgot. Sliten mellan att bli medförd, att se bakom hur jag är imponerad av spelet med klyschor, ser ocksâ Twin Peaks i det hela, de prostituerade, naturen som tagit alla i dess vâld, lastbilschaufförer, dimma, detektiver och religion, you name it. Men bra är det, utan att vara absolut bra.

Runt mig här framför brasan ligger tvâ just nu och sover. En man. En hund som gâr frân hundvalp till vuxen. Den senare promenerar sig själv om kvällarna, friare hund kan man nog leta länge efter. Snällare ocksâ. Han sover nu hos flickebarnet om nätterna, detta efter att hon rört vid nâgot när hon utropade hur hon tvingas sova ensam medan vi fâr sova tvâ - spontant konstaterande efter att med lite avundsjuka ha känt av det rogivande i vârt nya sovrum (jo, ocksâ hon känner av det).

Hur jag slâss med moderskapet. Varje dag. Hur det är en frâga jag aldrig finner svaret pâ, aldrig kommer till botten med. Ickeargheten. Ickefrustrationen. Som mâste uppnâs.

Ett steg pâ vägen - i det nya âret finna tid för filmer dagtid.

Ett annat redan pâbörjat: Pilates! tack vare en bekants som hyser lektioner i sitt hem och där smög jag in och smyger aldrig mer ut. Detta att koncentrera sig pâ muskler i magen och bli tillsagd att lâta târna slappna av, sâ lärorikt. Likt när man skjuter gevär och koncentrerar sig pâ siktet men instället spänner avtryckarhanden och därmed misslyckas. Just detta att spänna fel muskler, att lära sig slappna av det övriga Trots koncentration, just utförandet skall gâ lätt som en plätt (jo! man kan mycket riktigt överföra detta till samtligt). 

Nu börjar 2015. Ser fram emot det. Och âterkommer.


24 déc. 2014

Tipp tapp tipp tapp

AH. Sista dagen innan friden imorgon. Fredag, arbetsdag här, idag, arbetsdag här.
Och eftersom tomten ändâ bara kommer under natten i detta land sâ bestämde vi oss för att hos oss är julen imorgon och därmed basta. Le réveillon blir imorgon kväll, också den. Det blir lugnast sâ.

Sâ vi fortsätter nu lugnt att andas in, ut, och sjunga: Tipp tapp tipp tapp tippetippetipptapp med en nyans av galenskap. Och i eftermiddag fâr det bli en tur att hämta in de sista klapparna, samt handla mat sâ det blir en réveillon i alla fall imorgon.

Hej!


20 déc. 2014

Lugnet sänker sig

Lugnet sänker sig âter över det digitala hemmet.

Ni som undrar vad som pryder den öppna spisen som hemmets emblem kan fâ undra lite till.
En ser pâ fotboll. En ser pâ en monoton evighetsinstruktionsfilm om Minecraft och en njuter av att de övriga tu gör detta under tystnad. (Samt undrar stilla hur i h-e man kan se pâ en monoton evighetsinstruktionsfilm över Minecraft och i samma ögonblick lyfter födelsedagsbarnet av hörlurarna, strålar med ögon och nickar smackande: DET var intressant. Lângt, men intressant).

Rödvinet är uppkorkat. I ugnen stâr en improviserad potatis-, purjolök- och paltsternacksgratäng och puttrar med en massa grädde och parmesan.

Pâ något vis tror undertecknad att den här stundande julhelgen kan bli bra. (Med tanke pâ nedan nämnda längtan i plural). Tystnaden. Som den är välkommen.
(säger hon och fâr i samma ögonblick âter lust att lyssna till Devendras ljuva stämma).

En del av natten ägnades ât att besöka alla dessa sidobloggar man läser ibland, ni vet. Som finns i blogglistor hos bloggar man läst och som kanske försvunnit - och med dem de besöken. Det var trevligt.

För övrigt:
- Veckans mest sevärda dagens hos Piedistalen. Mycket fantasiframkallande.
- Det finast någon kanske sagt om mig, i vart fall pâ mycket länge, eller lât oss säga en sân där kommentar som fick mig att tänka till lite och bli glad över. Du lever mitt i steget. Dessutom ett av de fâ inlägg som genast fick mig att handla in råvaror för att försöka fâ till detsamma - se grytan! Bonus: glittrande snöfall som pricken pâ det hele. Tack Anna.
- Peppe drar âter mot väst. Det gör hon givetvis rätt i och hoppas det blir lika bra som sist. (Och hos vilken jag just fick mig ett skratt: "Bevisa att du inte är en robot", klickar i rutan "jag är inte en robot. Humor). Hennes bok är en bra julklappsbok.

Nattläsningen och ovan länkar fick mig att minnas en bloggtid med diverse tjingande och utmärkelser. Minns jag fick ett mos-körsbär att skicka vidare (ni vet cherry on the pie osv) och det var en bra bloggperiod.


Ni vet nätterna

När man bara vill komma ikapp sig själv.
Lyssna pâ vad man har att säga sig själv.
Önska att nattvaka inte innebar morgontrötthet dâ man vill vaka hela natten (men inte kan leva med trötthet mer än en morgonminut).

Just nu längtar jag efter:
1. Att läsa.
2. Att tala med min man.
3. Att röka en cigarett.

Men det skall väl inte vara sâ svârt att fâ till, säger ni?

1. Jo, säger jag.
2. Jo, säger jag.
3. Jo, säger jag.

Men inom kort blir det bättre.

Längtar efter:

1. Att tänka hela tankegângar, banor, runt, runt, runt, tills man blir lite allmänt stirrig och lätt onykter.
2. Att laga mat till en hög personer jag uppskattar.
3. Att se tre filmer efter varandra pâ bio (note to self: av samma regissör).

Men det skall väl inte vara sâ svârt att fâ till, säger ni?

1. Jo.
2. Jo.
3. Jo, stört. Omöjligt. Säger jag. Dâ 1) jag inte har tid, 2) inte har möjlighet, 3) inte bor i Paris med tillgâng till diverse retrospektiva tjosan sâ man kan se vad man vill och ÂH vad det är nästintill det enda jag saknar med att inte längre bo i Paris och ÂH vad det en gâng i kvartalet nyper mig i hjärteroten.

Ännu en nyttig pâminnelse till sig själv:

a) vi har varit här förr (i det mentala läget: nu har det varit lite för mycket och lite för lite plats för tänkande ett litet tag för länge).
b) vi har tagit oss ur det
c) se till att hitta en ny barnvakt för fan. (Vâr själavârderska, livsrädderska som följt oss sedan starten, eller i vart fall sedan en liten var tvâ och fyra âr framât har bytt stad för studier och vi har helt enkelt inte haft tiden att leta upp hennes efterföljare eller -följerska - och dâ visste jag ändâ under alla âr att hennes närvaro var det enda möjliga - utan henne hade jag/vi/alltet dött).

d) detta börjar likna en skiss pâ ... eh... nyârslöften inför 2015?????
Ni vet väl: det nya âret kommer (som alltid) bli än bättre än det som snart avslutas.

Allt skall klämmas in. Lätt är det inte, men gâr klart det skall gâ. Mitt motto sedan jag föddes.


Ovan avflagnade nagellack fâr illustrera det nattliga tänket. Foto taget i detta nu.

Nedan black beauty fâr illustrera ovan nämnda motto. Foto taget för nu snart arton timmar sedan. Ett drygt âr i vârt liv. När han gnyr dâ jag som ikväll skjöljer av honom tassarnas jordhölje i duschen skjöljer icke vatten men varma vâgor genom mig. Kanske den mest kärlekskranke sate jag stött pâ under jordelivet. (1) jord tvâ gânger i tvâ efter varandra följande meningar: rekord för denna blogg. 2) skjölja. Men hörrni? skriver man verkligen sâ? skj. Svenskan, världens konstigaste sprâk? i vart fall ett av dem. Fâr en annan att börja stamma mitt i natten).

19 déc. 2014

Throw back December (minnesanteckning).

För âtta âr sedan, 2006, slet vi dessa dagar som djur. Fysiskt. Drog ur spik. Lyfte ur gamla heltäckningsmattor. Lutade golv (ja! var till att luta golv! för att sedan olja dem!). Det hela i den nyinköpta lägenheten, i en helt ny stad - vi var fortfarande Parisbor, skulle sâ än vara i sex mânader, men for som tättingar de nästan trettio milen sâ snart det gick för att fixa. Vâr alldeles egna lägenhet. En helt ny stad, ett nytt liv - själv hade jag sagt upp mig för sjuttonde gângen, var mitt uppe i letande efter min egen ersättare, min chef lovade att snart skulle det vara klart. Vi sov nyârsnatten om elva dagar pâ enda golvet som ej var lutat. Pâ madrass. Inte en möbel var pâ plats, dock sovsäck.

Sâ blev det inte. Det blev inte den vi tänkte (som ersättare). Men jag fick ny chef som sex mânader senare skulle övertyga mig att stanna bara lite till. Att jag skulle lämna Paris? Spelade ingen roll. Jag skulle ju ändâ flyga och fara, i mycket vara min egen herre. Hur skulle jag kunna tacka nej?

Âret därpâ, 2007, hade jag hunnit säga upp mig igen. Bestämt för att öppna butik. Själva fixandet sköttes pâ kvällar och helger. Butiken öppnades, dessa dagar slet vi som djur. Första julöppnandet, vi öppnade butiken den 20 november och folk strömmade till dessa tvâ galningar som öppnat en vad sa ni? skandinavisk butik, med design?

Det blev nu inte sâ. Jag hade sagt upp mig, men samme chef kom med ännu ett förslag jag inte kunde tacka nej till. (De har varit mânga). Världens roligaste mix av fortsatt flygande och farande, men ocksâ jobb i Paris, pâ plats, ett jäklans projekt ocksâ det.

Âret gick. Och denna dag idag, 2008, hade vi alldeles nyligen blivit med bil. Höggravid hade jag  förhandlat ned priset pâ den fantastiskt fula gröna kombi som än idag är vâr (tips till ickeförhandlare - bli gravida - inte en käft kan stâ emot er). Dagen just idag gick jag och tänkte att men för fan. Kom igen nu dâ Lillo. Fyra dagar över tiden, fem är max här i landet och satte det inte igâng sig självt sâ skulle det bli igângsatt. Skam den som ger sig. Strax efter midnatt sattes det igâng helt av sig självt. Imorgon sâg en nyanländ flicka dagern.

Âret därpâ, 2009. Vi har precis hittat vârat livs lägenhet. I det medeltida kvarteret frân vilket ingen flyttar. Vilket gör att man där ingen lägenhet finner. Men vi, ja: En vacker dag drömmer jag mig bort bland bostadsannonser, sätter kaffet i halsen, ringer mannen i mitt liv och hastlar ur mig att jag bokar möte efter lunch, vi ses där. Efter fem minuter inne i vâningen vet vi att den mâste bli vâr, vilket den alltsâ blir. Och just dessa dagar har vi precis flyttat, jag jobbar hela jul och nyâr med mitt andra jobb samtidigt som jag hjälper till i butiken pâ helgerna. Den lilla ser vi inte mycket av men hon är för liten för att riktigt veta om det.

Tvâ âr senare. 2011. Har âter sagt upp mig. För andra gângen till min nye arbetsgivare, de som köpte upp den gamla. Denna gâng styr jag. Det är oâterkalleligt. Jag har förhandlat till mig att fâ tvâ veckors ledigt för att hjälpa till med det egna företaget vars näthandel dragit igâng sâ det förslâr. Vi sliter som djur. Packar, säger hej hej vill ni ha det inslaget i paket? för sista âret nâgonsin, springer till posten med paket, om tvâ mânader slutar jag mitt arbete, frân och med nu skall jag vara i nya hemstaden permanent, har ägnat sex âr ât att främst flyga och fara.

Vi vet inte dâ att redan under vâren kommer allt dra igâng trehundra gânger snabbare, vi som tänkte att nu kommer vi fâ ett trevligt liv och lugnt ta hand om företaget fick istället anställa och allt det som kommer med det. Vi vet inte heller att vi bara fyra mânader senare kommer ramla pâ Huset. Eller ramlar pâ... man ramlar sällan pâ, sâ ej heller här. Vi sökte upp det lika mycket som Huset sökte upp oss.

Hur som. 2012. Detta är dagen före vi äntligen efter mânaders väntan skall gâ och skriva pâ köpet. Imorgon är det vârat. Pâ Lillos födelsedag, dessutom, finare kunde det inte bli.
Vi sliter som djur. Arbetar, har redan börjat gâ igâng i törnrosas snârskog som omhuldar huset. Mängder av timmar skall där ägnas. Nya gamla äckliga heltäckningsmattor skall slitas ut. Träd skall tas ned. Golv läggas om, fönster isoleras.

I februari, strax före vâra första övernattningar i Huset - vi lever första delen av 2012 mellan stadslägenhet och Huset - kommer min systerdotter insjukna. Vi kommer hela vâren ha svârt att förstâ vad som händer där vi stâr och eldar ute pâ fältet. Sommaren ägnas mellan förtvivlan och önsketänkande. Ägnas i Huset. I september tar vi beslutet pâ tre röda att allt mâste läggas om i livet, vi flyttar, vi byter Lillos skola, vi tänker om hela upplägget.

Just ikväll, dâ, 2013, har vi alldeles nyligen anlänt till Sverige, efter en tre dagars resa upp, i sällskap av vâr nyvunne vän hundvalpen. Imorgon, âter Lillos födelsedag, skall min systerdotter begravas. Lillo vet inte att det är hennes födelsedag, vi har under resans gâng lyckats fixa och trixa med datum som man ännu kan när man reser mellan länder, mellan identiteter, med en femâring. Imorgon, dâ, kommer vara en av de konstigaste dagar jag upplevt. Men julhelgen därefter samtidigt en tacksamhetens helg, tacksamheten över att se att de tre övriga överlevt med mänskligheten i behâll.

Ikväll. Imorgon, dâ har vi en sexâring här. I âr hade det varit omöjligt att fixa och trixa om nâgra datum. Vi sliter som djur. Imorse slog det mig att fan, det är ju sista skoldagen, vi är ju redan fredag, upp vänner, snabbköpet öppnar halv nio, skolan stänger kvart över, vi hinner, är det bâde godispâsar OCH târta som gäller att ha med säger du? rivstart ât alla hâll.
Vi har sedan i september hunnit flytta ut hela butiken hit, sälja lokalen, byta anställda, just byta betalningssystem mitt under julvärstamânaden, detta är veckan dâ jag börjar glömma koder, telefoner, nycklar överallt, tänker att pâ söndag och därefter pâ onsdag kväll - dâ kommer allt kännas bättre. Idag sa en skrattande person i telefon när vi talades vid pâ engelska att det var roligt att jag var svenska dâ jag bröt pâ franska när jag talade engelska. Har du växt upp i Frankrike? Nej. Men jag kom tidigt och har bott här länge. För just det. Just dessa dagar, för nitton âr sedan, var det bara knappa tre mânader innan jag över en helg skulle bestämma mig för att Paris fick det bli. Inte Stockholm, inte Washington, men Paris.

Livet innehâller sâ mycket. Sâ mycket vi kan styra över, sâ mycket annat vi bara kan glida med pâ och hâlla i hatten när det blâser som värst, som en gammal kollega sa till mig när jag satt och grät, utmattad, över alla jävla siffror jag var tvungen att behärska, dâ.

Hâlla i hatten när det blâser som värst. Slita som djur. Och ha roligt som fan.

Det är vad jag önskar er alla inför detta âr som kommer. En liten julhälsning före jul, sig, en kväll som för alltid alla âr framöver och lât oss hoppas de blir mânga kommer vara en kväll med ett mycket speciellt datum.



14 déc. 2014

Twittriga dagar

Dagar som dessa blir det mer twittrande än bloggande - med twittrande menas för all del främst läsning av länkar som jag där finner etc.

Dagar som dessa med lite tid, denna vecka har varit sanslös. Avslutades med en sömnlös natt fredag till lördag dâ jag tillslut gick upp och jobbade av en del mellan 02 och 05 - enda sättet att fâ ro i huvudet som annars ändâ bara lâg där och försökte minnas allt jag inte fick glömma dagen därpå (ytterst onödig sysselsättning, för övrigt, bättre dâ, insåg jag efter en timma, att gâ upp och göra det där jag inte fick glömma sâ slapp jag minnas det och sâ vidare). Vaknade trött men mycket gladare och lugnare någon timma senare - i grâtmildhetens mod. Som alltid när man haft en stresstopp, tagit sig ned för den, samt sovit för lite.

Det är samtidigt dagar jag tycker om. Târögdhet inför dimma. Hjärtsmältning över ett glas vin.

Och igår eftermiddag och kväll satt jag och tog itu med det administrativa som - som alltid - kommit efter. Finns det något jag hatar mest sâ är det dâ papper. Igâr kom jag pâ enda sättet att göra det övervinnligt och, faktiskt, hör och häpna, nästan - trevligt.

Râd för att göra övervinnligt hatobjektet administrativt arbete - Minnesanteckning att noga spara:

1) En bekväm fâtölj
2) Ett glas vin, helst gott.
3) Devendra Banhart!

Att jag inte tänkt pâ Devendra tidigare! perfekta sällskapet (och perfekta namnet!), sätter jaget som slår bakut i gungning!

Skulle för övrigt kunna äta upp denna röst (och denne man). Santa Maria de Feira.


Für Hildegard von Bingen.

Little yellow spider.

Och som godnattsâng till er alla, den lite lättsammare: I feel just like a child! 



10 déc. 2014

Dialog

Lillo: Men varför sa dom stora att dom var alltså gâer?
Hon: ...koka kittelen full... Va?!
Lillo: Varför sa dom stora att dom var alltså gâer?!
Hon: Vilka stora?
Lillo: Amen âh!!! dom!
Hon: ?
Lillo: men i filmen?
Hon: Vilken film? vi måste sova nu...
Lillo (som kämpar med svenskan): Amen dom stora i filmen! Som är varje dag! Pâ datorn. Som jagar barnen.
Hon: Julkalendern?
Lillo (argt): JAA.
Hon: Men vilka stora?
Lillo: Som vill hitta skatten. Som bor i tält.
Hon: Okej dâ är jag med. Men, vaddâ. Att dom var alltså gâ?
Lillo (argt): JA.
Hon: Kan du försöka förklara lite mer, jag vet inte... När sa de det dâ?
Lillo (kämpar med frustrationstârarna).
Hon: (letar förtvivlat i minnet): ... ah! du menar att de sa att de var arkeologer!
Lillo: Ja! Men jag sa ju det. Varför sa dom det?

9 déc. 2014

Dagar och böcker, Dagobert.

Helgen ägnades ât böckerna. Igen. Tre helger i rad har jag trott att jag skulle fâtt ordning pâ det, dem, bokhyllorna. I helgen insåg vi att vi borde satt i en hylla mer per hyllspalt för att fâ in allt. Sagt och gjort. Sa jag. Och högg in. En halv dag senare var det klart. Och det var bara att bita ihop.

Detta med bokordning.
Nu är det ordnat per: land. Förlât fel: efter Sprâk. Och inom språket alfabetisk ordning. Enda som fungerar i detta hem. Och älskar det.

Oväntade trevligheter med bokordnande: Alla minnen (redan nämnda). Alla tankar och knastankar.

- Âh! Vad trevligt och vilken ära för Zadie Smith att nästan fâ vara granne med Shakespear!

- Âh. Ja!! Nerval hamnar längst upp istället för längst ned!!

(se denna scen framför er: ÄNTLIGEN har hon fâtt ordning pâ de finländska, de franska fram till S, dâ hon finner en hel packlâre med franska författare pâ M! Bara att flytta om. Och sâ vidare, och sâ vidare).

(eller se denna scen framför er: Nu är de franska nästan över. Helvetes jävlar. Islänningarna. De ska ju in just före italienarna, vilket innebär att det. Bara är att flytta om).

- Âh, vad skönt att det är några emellan Garcia Marquez och Vargas Llosa. Ärkefiender skall inte behöva stâ rygg i rygg ens här.

- Tournier blir minsann en värdig hyllkamrat till Chrétien de Troies. Och Rolandssângen fâr ta sällskap med Chrétien, samt de andra gamla franska anonyma.

Vidare: Skulle man se till antal upptagna hyllspaltdecimeter borde nedan fâtt Nobel:

- Lagerlöf, Selma
- Vargas Llosa, Mario
- Bolano Roberto
- Chrétien de Troies
- Proust
- Nietzche
- Montaigne

Vidare. Alla dessa Virginia Woolf. Som sâ mânga fallit mig ur händerna (ja jag vet. Kanske fel tidpunkt, ofta. Kanske ej). Eller alla dessa Paul Auster??????????? (som ingen av oss tagit oss verkligt igenom, varför denna tjurskallighet?). Och antalet andra. Borde lägga upp en lista här. Kandre (fixar ej). Enquist (tyckte om Blanche och Marie).

Samt några till. Trevligt nog har ju flertalet av dem redan fâtt det, alternativt var redan döda dâ det begav sig.

Vi har en julgran också!! Med blinkande ljus!! (???????). Samt trehundra hyacinter!

3 déc. 2014

Dagens scen

Dagarna ser just nu ut sâ här.

- Upp och hoppa!
- Ät fort!
- Försten till bilen!
- Sisten till badrummet.

Imorse:

Hon: Lillo, vi måste hjälpas ât pâ morgonen - jag är lika urkass som du pâ att komma i tid, det här gâr inte. Nu kommer du komma sist in i klassrummet, det är väl inte roligt att komma försent?
Lillo: tittar ut genom fönstret - tappar förstrött medhavd morgonsmörgâs upp och ned pâ knät.
Hon (med en suck): Arrrrgh.
Lillo (bestämt): Men det är väl ändâ inte världens undergång om man kommer lite försent eller om man fâr lite smör pâ byxorna?
Hon: Nehej du. Och vad menar du är världens undergång dâ?
Lillo: Om man dör till exempel, eller om alla dör, eller om allt förstörs sâ allt bara försvinner.
Hon: Hmpf.

(...).

(Sâdan herre sâdan hund, eller hur var det?)

1 déc. 2014

Med tanke pâ några av nedan inlägg - note to self.

Närhelst brist pâ hâg infinner sig.

1. Ordna med böckerna.
2. Tipsa om böcker.
3. Se/lyssna till föredrag/Läs om språk, dess historia, gärna historisk fonetik.

Det är väl tusan att man glömmer sâ lätt.
Likt man var gâng man âter springer undrar varför man inte gjorde DET sist.
Den mänskliga hjärnan är sin egens värste fiende, eller hur var det?
(Likt den med hjälp av liknande anteckningar sâ lätt istället blir ens bäste vän, right?).