7 nov. 2010

Larmar och gör sig till

En présence d'un clown - i en clowns närvaro, den franska titeln.
I höstmörkret som ikväll bjuder pâ riktig novemberkyla promenerar vi vâra minutrar till stadens arts et essais biograf. Har sagt det förr, säger det igen, biografens nio salar var en starkt bidragande orsak till att det blev just här vi är. Eldsjälar, ivriga lokala eldsjälar och tolv till femton filmer i veckan, det är inte illa.

Ikväll: Larmar och gör sig till av "vâr" alldeles egen Bergman. Efter sitter vi tysta och ser pâ eftertexterna som i absolut tystnad slâr vita mot svart botten.

Jag sjunker. Jag sjunker. Ja, sâ är det. Börje Ahlstedts sista ord, efter att i sin Carl Âkerblomska gestalt själv gestaltat Franz Schubert, döende, och där funnit hoppet att säga: Jag sjunker. Jag sjunker inte längre. Jag lyfter.

Larmar och gör sig till är en märklig historia och handlar just om detta. Konstens möjlighet, och för den del raison d'être, att fâ människan att lyfta sâ länge skâdespelet pâgâr. Det verkliga livet är mer snorfyllt, blodspottande och avtagande än sâ. Jag sjunker.

Som i flera av Bergmans verk gâr den vacklande skönheten pâ silvertrâd.
Det vackraste och mest ömtâliga hand i hand.
Det är bâde utomordentligt bra och vansinnigt dâligt, samtidigt. Eller om vartannat, skall kanske preciseras. Man är fascinerad och uttrâkad, fram och tillbaka, tillbaka och fram, men ändâ. Fâ iscensätter liknande.

Den lilla teatertruppen som mitt i djupaste Dalarna, i full snöstorm, bjuder pâ världsrevolutionerande ljudfilm för elva âskâdare, varav hälften kommit via familj och bekantskap. Men de gör det. Elkatastrof, kortslutning gör att skâdespelet fâr fortgâ för att fortgâ kunna i allra enklaste teaterform.

Magin opererar. Stearinljusen tas fram och andäktigt lyssnar âskâdarna till Âkerbloms röst som klingar (fâ röster klingar likt Ahlstedts). För en liten stund glöms snöstormen, blodspottandet, livsödet.

Vi gâr hem och tar vägen om där vi snart skall bo. Vâra steg ekar över de kullerstensbelagda gränderna. Skuggorna gâr djupa i det oranga lyktskenet.

Nu: Fiskgryterester. Tack Ingmar Bergman.

Aucun commentaire:

Enregistrer un commentaire