5 août 2012

Fulheten som fanns runt en.

Läser Jenny Maria om tystnaden som lâg runt en och tänker pâ Knausgârds fulhet som lâg runt en.

Uppväxten. Tonâren. Det ovalda.

Och hur tystnaden var att föredra framför fulheten; tystnaden var de lânga sommarloven mitt ute i skogen lângt frân fulheten med boktravar och i och med detta ingângen i det egna.

Hur fulheten till vardags istället lâg runt en - en fulhet som säkert âterfinns sâ snart man hamnar i samhällen där vintern är lâng och grâ, regnig, där kulturutbudet är minimalt, där valet inte finns. Det ovalda omger en. Inget är för människan värre och mer förödande än uttrâkan. Och dâ växte jag ändâ upp bara 12 km utanför Sveriges andra största stad.

En fulhet jag minns jag för första gângen tyckte mig se gestaltad, dâ ocksâ med rysningar, i filmen Boys don't cry; minns ni den? Den som lanserade Hillary Swank för resten av världen - flickan som ville vara pojke och lurade en hel liten-amerikansk-smâstadsvärld att hon sâ var fram tills det kom fram att hon inte var det och hon blev stenad till döds av uttrâkade levnadskamrater hon ej valt och som ej valt henne. Hur jag när jag sâg den fick ett konkret exempel att ge till min dâ äntligen valda livskamrat som aldrig behövt uppleva de där kvällarna, gängen, ölburkarna en masse, kepsar, fula gamla bilar, äckliga gamla soffor och människor som flöt omkring bland allt detta och som borde gâtt vidare, ur den tiden, sedan länge sedan, men som med ölmagar och till bredden fyllda askkoppar fanns kvar lângt upp i âldrarna och blandade sig med de nya färska tonâringarna och visade vägen rätt in i fulheten där mânga blev kvar. Allt det där som inte var det enda som fanns runt en men som ändâ dominerade; som lâg sâ totalt ât motsatt hâll jämfört med vad man ville vara och hade inuti sig, anade, livet som man önskade det och visste att det mâste finnas. En verklighet man skämdes för om inte sâ för sig själv - en verklighet om man ej själv upplevt den har svârt att ens förstâ finns, sâ ful är den. En verklighet lângt undan individens framâtsträvan; där flertalet förbud, i mycket alkoholförbud, uppmanar till fylla och gruppsamvaro som utplânar varje uns, varje början till annat.

Och jag läser Knausgârds del fyra med upprepade olustsrysningar och kommer sâ ofta pâ mig med att tänka: hur orkar han? Dvs gâ in i den tiden en gâng till - räcker det inte med att ha behövt uppleva den en gâng i livet?

Hur allt annat är att föredra.

Och hur tystnaden som man dâ tänkte ocksâ var en form av uttrâkan istället tvärtom formade skönheten inom en - och formade just det som är att föredra inom en.

Tvâ känslor av isolation och ensamhet som skänkte tvâ totalt motsatta resultat och vissheter.
Det ena vad man skall leta efter, ständigt, ständigt och sträva efter, inom sig.
Det andra vad och vilka man skall fly sâ snart man ens nalkar det och dem. Fulheten.

8 commentaires:

  1. Ett så sant utrop. Avrop.
    Du kan verkligen skriva riktigt jävla bra när du sätter in stöten. Gör det!
    Jag känner inte igen mig, men jag känner igen det där bakgrundstråket, så som man känner igen varför Jeppe super. Du har helt klart kommit långt in i ditt andra och verkligare vackrare liv.
    Je t´embrasse!

    RépondreSupprimer
  2. Gabrielle dixit, så att säga.

    DÅ tyckte jag att det var en aning pinsamt att inte vara med, att bara höra på måndagen vem som varit stupfull var. Fast jag ville ju inte, det var därför jag inte var med. Och för att jag bodde tillräckligt många kilometrar från centralorten för att det skulle vara rimligt att hålla sig undan. Och för att jag hade annat att engagera mig i. Men det händer (senast igår när jag lyssnade på Ebbot Lundbergs Sommarprogram) att jag undrar vad det betyder att jag inte delat den tonårserfarenheten med de flesta andra.

    NU inser jag att det sannolikt hade varit mera bortkastad tid att faktiskt ha varit med. Vilket jag väl som sagt kände redan då, och således hoppade av.

    För två år sedan satt jag på tåget från Malmö till Ystad på min väg in i den svenska sommaren. Invid mig satt ett gäng i sena tonåren, vackra flickor, stiliga pojkar, solbrända och i det yttre fläckfria. Och gick på om de senaste festerna, vem som varit stupfull och vem som varit medvetslös och vem som fått släpas ut för att kräkas. Och den som ville gå ut och kräkas var jag. Men vilket jävla slöseri med en sådan viktig del av livet. (Som om inte varje del av livet vore viktig).

    Gud vad det är underbart att vara vuxen!

    RépondreSupprimer
  3. Så klokt, så vist!

    Var idag på besök i förorten där jag växte upp.
    Den gamla kvartersbutiken där jag tjänade mina första slantar har gjorts om till pizzeria. Ute i solen satt ett glatt gäng, tjoade och svingade sina bägare, tre av dem var gamla klasskamrater.
    Det kändes som om tiden stått still och det var en befrielse att åka därifrån när jag var klar med mina ärenden.

    RépondreSupprimer
  4. Rara ni för hejarop och allt det andra. Att jag varit dâlig pâ att svara är pga diverse förflyttelser, men läser med värme!!

    RépondreSupprimer
  5. Det man ju inte förstod, tyvärr, var ju att de inte var den absoluta normen. Ganska manga människor lever sina tonarsliv pa andra sätt. I mitt fall kändes det som att det var mina föräldrars val, inte mitt, vilket jag nu i efterhand tror var rätt orättvist. De förbjöd mig aldrig nagonting, vad jag minns, med det var outtalat självklart att de där festerna och umgänget inte var för mig. Jag hade en annan gemenskap, som jag nu i efterhand tror var hälsosammare, men som jag ânda inte valde själv. Det gjorde att det hela framstod som förbjudet och spännande, iallafall i yngre tonaren. Senare blev det en del av min identitet och jag gjorde valet till mitt eget.

    RépondreSupprimer
  6. Visst fanns det alltid flera sorters umgänge och vad du beskriver förstâr jag mycket väl - men bara faktum att ha det runt sig är vad jag här kallar fulheten. För fult var det, är det, och nâgot i mig skämdes därmed för mänskligheten, som ju kan vara allt annat än ful.

    RépondreSupprimer
  7. Passande soundtrack till detta samtal:

    Shoreline

    Ever since i was eight or nine
    I've been standing on the shoreline
    Always waiting
    For something lasting
    Loose your hunger, you loose your way
    Get confused and you fade away

    Oh this town
    Kills you when you are young
    Oh this town
    Kills you when you are young

    I'm not the boy i used to be
    This town has got the youth of me
    All eyes turn hollow
    From the work of sorrow

    Standing on the paving
    By the office building
    They've got so much to do
    Never time for you

    We are shadows
    Oh we're shadows
    Shadows in the alley

    You die when you're young
    You die when you're young
    You die when you're young

    RépondreSupprimer