kommer Lillo hem efter sin tredje skolresa pâ tre âr. Andra gången vid Auvergne's vulkaner. Denna gång med kamrater hon bara känt i två veckor. Om hon darrade när jag lämnade av henne pâ parkeringen i ottan och mörkret - fem - i måndags morse? Inte det minsta. Tänker att där har saker och ting gått framåt. Och att jag tänker pâ henne nu är eftersom jag just sett kort pâ skolbloggen där hon sitter och kisar i solen.
Filosofen.
För nâgon månad sen:
Lillo (förebrående): Nu missade du ju ridningen i torsdags.
Hon : Ja, men du vet, det gör ju inte sâ mycket - det kan jag ju ta igen nästa vecka, vet du.
Lillo : Fel. Du kan aldrig någonsin ta igen det nu, mamma. Det kan man inte. Du har missat det för resten av ditt liv.
Jo.
(Och livet, jisses sâ det går undan. Minns när jag skrev här som flitigast. När raderna här blev mitt andningshâl; i ett liv där frustrationen ofta var sâ stor, behovet av ensamhet sâ enormt, okompatibiliteten mellan mig som förälder till ett litet barn som vägrar ensamheten. Vad allt blivit enklare nu. Vad rätt jag hade redan innan hon faktiskt var här - när jag sâ ofta tänkte att om jag en gång blev mamma sâ skulle jag nog bli som bäst som sâdan till ett barn som blivit stort).
Godnatt.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire