Här läggs golv sâ det stâr spân i taken. Jättefin vitoljad ekparkett blev det tillslut, tre olika slag i tre olika rum och man fâr en känsla av att sväva fram över en sandstrand en lugn dag vid havet.
Yta. Det ger yta att lägga golv. Möbler ställs ut eller ât sidan. Rymden âterfinns. Tycker aldrig sâ mycket om en lägenhet som när man, tom, besöker den för att se om det är var man vill bo. Tomhet. Plats för projektion av tankar. Här skall med andra ord rensas än mer, sâ snart golven är klara.
Förr trivdes jag främst i fullsmockade rum. Inget kändes mer inbott än tavelfyllda väggar, tyger, kuddar. Tomheten skrämde nästan, kalhet lika med isande nakenhet. Ju mer jag fyller mig själv ju mindre vill jag ha runt mig? Kanske.
Bloggdöden för nâgon vecka sedan gav samma intryck av frid. Samtidigt som jag trivs alldeles väldigt i bloggvärlden, bland er alla, i ständiga samtal, i ständigt tjuvkikande pâ andras världar, hamnar man ocksâ ofta i tidstjuvens klor - och energitjuvens. Sâ snart man sagt ett ord för mycket för att trivas med sig själv. Sâ snart man läst nâgot man upprörs över. Det kan ta dagar att komma tillbaka till lugnet.
En frâga om att anpassa sin mun, sin läsning, säger ni? Inte bara. Ibland läser man det man inte tänkt sig - det är det som ocksâ är tjusningen med hela internet, men där risken till energiförlust ligger.
Odilon Redon skrev om att underkasta sig det undermedvetna. Enligt erfarenhet arbetar det undermedvetna bäst när det finns utrymme för inre akrobati. För att det skall finnas utrymme krävs tomhet - som med golvytan.
Odilon lämnade Paris tre mânader per âr för att finna âter sin alldeles egna inre koncentration pâ ägorna i Bordeaux's omgivningar. När väl den alldeles egna rösten âterfunnits âtervände han, frân sina ägor, till den dagliga korrespondansen med alla de som var kvar i huvudstaden - och när sâ hösten kom âtervände han kroppsligen dit, fylld med pâbörjade arbeten som han där slutförde.
Frâgan jag ställer mig är - mâste man välja? Kanske.
Helena, du skriver: "En frâga om att anpassa sin mun, sin läsning, säger ni? Inte bara. Ibland läser man det man inte tänkt sig - det är det som ocksâ är tjusningen med hela internet, men där risken till energiförlust ligger."
RépondreSupprimerJag tror detta är det väsentliga. Det slumpmässiga. Jag ramlar varje dag över minst två saker jag vill skriva om. I morse hade jag bestämt mig för att ta upp Netanyahus häpnadsväckande tal inför den amerikanska kongressen. Jag såg hela på BBC igår. Det var så tomt, så banalt att jag häpnade över kongressens ständiga jubel och applåder.
Men när jag tänkt igenom saken pös den ut ur mig. Varför skulle också jag blogga om det? Jag valde ett helt annat ämne. Där samspelade slumpen och medvetenheten.
För övrigt gläder det mig att du skriver om Redon, en av dessa märkliga solitärer jag länge beundrat.
Slut för idag. På återhörande! Thomas
Det man vill skriva om - och det man önskar man inte läst, säg. Tillsammans med allt man gläds över att ha läst - det hela i en salig blandning, det är det som gör det komplicerat att hantera.
RépondreSupprimerInnan har jag lett ât "internetpauser" - jag närmar mig allt mer frâgan, även om jag inte riktigt tror mig vare sig kapabel eller kanske helt övertygad om att vilja ha det sâ.
Redon - ja, mycket inspirerande. Mer kommer förmodligen.
Detta har inget med ovanstående att göra, men kommer vi få se ett inlägg om Strauss-Kahn? / Therése
RépondreSupprimerHaha, Therése - på ett sätt HAR det ju väldigt mycket med ovanstående att göra. Typiskt ett av de ämnen som tar tag i mig, mer än jag egentligen orkar, vill och har tid med, och som jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Spaltmeter.
RépondreSupprimerSå om det kommer ett inlägg om det... I och med de senaste veckornas funderingar så måste jag säga att det vete tusan.