19 janv. 2012

Diptyk i Jérôme Bel. Skiss.

Om man sâ kan säga. I tisdags, The show must go on. Ikväll, Cédric Andrieux.
Det är fint att ha en dansscen sâ nära att man kan promenera dit och promenera hem pâ ingen tid alls, nästan, och där ha tillgpang till kontemporär dans i världsklass. Lättillgänglig världsklass. Mycket uppskattat.

Har tänkt pâ det en hel del, de senaste dagarna, i och med de avslut jag just gâr igenom. Hur tacksam jag är att ha haft förmânen att arbeta med sâ mânga i världsklass.
Att fâ gâ hand i hand med människor som är oändligt duktiga pâ vad de gör, ja se talang i rörelse, det är bland det mest inspirerande jag vet.
 
Det fick vi idag med. Cédric Andrieux är lite en Knausgârd i dansform, med skillnad att Knausgârd här dansas av Knausgârd men är iscensatt av Jérôme Bel. Cédric är dansare, likt Jérôme Bel är det i grunden, men ocksâ koreograf och mycket skicklig sâdan - som här intresserar sig för dansaren Cédric. Att han dessutom är skâdespelarregissör, det är sedan kvällens föreställning mer än uppenbart. Som en one-man-show i dansform. Vilket ju ocksâ är Knausgârd. Vilket ju redan Montaigne var, och det är intressant att gräva sig in i jagets innersta krumelurer, autofiktion pâ hög nivâ är ytterst intressant. Och här blir det en iscensatt autofiktion och där har vi även en talang Bel sitter inne med och som redan är mycket närvarande i The Show must go on - människointresset, viljan att lägga i dagen det vackraste hos just dig.

Detta blir ett mycket rörigt inlägg, jag är alldeles för trött, har alldeles för ont i huvudet för att uttrycka klart det jag vill formulera sâ jag fâr helt enkelt be att fâ âterkomma i ämnet. Endera dagen, i endera formen.

Utdrag. Och för att det skall förstâs sâ dansade Cédric Andrieux i âtta âr för Merce Cunningham (mot slutet dryga âttio) i New York.

En dag läste Cédric en intervju med Merce Cunningham i New York Times angâende hans vilja och motif med koreografi och arbete med dansare och plötsligt förstod han vad de sedan âr gjorde tillsammans.
It's when movement becomes to be akward that it becomes interesting.


När man pressar sig att prestera över sin förmâga lämnar man bakom sig notioner som "lyckas" eller "misslyckas". Det är när rörelsen blir obekväm, klumpig, som det intressanta börjar. 
Även det bland det mest inspirerande.

10 commentaires:

  1. Det är oerhört intressant det du skriver. Det där är ett sådant där pregnant citat som det ryms hur mycket som helst i. Den mest självklara tolkningen är väl den att när man testar gränserna för sin förmåga osv. Men ur ett konstnärligt perspektiv - och antagligen inte enbart - är det ju när man inte går den självklara vägen utan en annan.

    Den rätta balansen mellan självklarheter och förvåning som är god konst, i mina ögon och öron i alla fall. Det är mycken i mina ögon ointressant samtida konst som tippar över åt andra hållet. När det bara är obekvämt blir det - obekvämt och ointressant.

    RépondreSupprimer
  2. Mycket bra citat: It's when movement becomes (to be) akward that it becomes interesting.
    Gäller även konst, inte minst måleri; och är en anledning till att programkonst ofta blir tråkig.

    Jag hade också en hel del utflykter till Dansens Hus här i Stockholm under förra decenniet, ska börja gå dit igen. Nästan allt jag såg var bra. Bäst; En egyptisk danserska som jag tyvärr glömt namnet på.
    Näst bäst: Cirkus Cirkör.
    Men du är nog ännu mera dansens barn, liksom jag är måleriets.

    RépondreSupprimer
  3. Annannan - absolut, ett citat som fâr mig att fundera länge ât mânga skilda hâll. Obekväm rörelse, och ocksâ den klumpiga rörelsen. Att vâga misslyckas, att det fâr bli imperfekt. Det är ocksâ vackert.
    Gabrielle, visst är det sâ att mânga dansföreställningar faktiskt fâr en att tänka pâ ett annat sätt runt ett redan "genomtänkt" tema. Sist nu under dessa bägge föreställningar fick jag själv nya vinklar till arbetslivet, till exempel.
    Dansens barn, jag vet inte. Dans har alltid funnits i mitt liv, i bland mer, ibland mindre, men dans som konst, modern dans, mindre - närheten till det har dock gjort mig alltmer nyfiken, jag känner mig fortsatt som en nybörjare dock och hâller mina ögon extremt öppna inför "upptäckten"!

    RépondreSupprimer
  4. När jag var ung dansande jag som en galning, fritt fall sas, nu dansar jag - är jag rädd - som en gamling. Men saker och ting ändrar sig hela tiden. Om ett år dansar jag lättare igen.

    Och det där att SE dans som konst kom sent in i mitt liv. Medan måleriet funnits från början. Jag har väl helt enkelt ,uppfattat det som att dans är den konstart du favoriserar, vid sidan av musik och måleri.

    Hörde just av en väninna att hon sett Wim Wenders film om Pina Bauch. Ska ses. Kunde också vara något för dig.

    RépondreSupprimer
  5. Jo, att se dans som konst senare än övriga konstarter, det är nog ytterst vanligt. Mindre muséer för det, färre bibliotek. Osv. För egen del är det ev. favoriserat sedan ett tag tillbaka pga konkreta förutsättningar - och nyfikenhet - dock i mycket ocksâ ett av dessa lurigheter med en blogg: allt i livet stâr helt enkelt inte med, inte sant.

    Wim Wenders film sâg jag i höstas. Jag gillade inte. Varför fâr vi ta en annan gâng och vill ej säga mer än sâ om du kommer se den. Men utan för att säga för mycket tyckte jag helt enkelt inte om vinklingen. Artisten pâ en i sammanhanget olämplig piedistal, en underdrift. Jag tyckte han var ute och cyklade.

    RépondreSupprimer
  6. Jag har länge anat att Wenders sett sina bästa dagar: Han har varit och är - för filmer som Himmel över Berlin, Den amerikanske vännen, m.fl. en stor regifavorit. Kubafilmen gillade jag också.

    Det ÄR däremot ofta ngt lurt med filmer om ansedda objekt, har jag märkt. Från Napoleon till Virginia Woolf. För att inte tala om Jesus. Hoppas ingen gör film om Strindberg i år ; )

    Och vad beträffar Munchutställningen: The women/men come and go standing in the way of Michelangelo/Munch. Just så. Det är aldrig vi själva som står i vägen, jö.

    RépondreSupprimer
  7. Det ÄR nog sâ - lurt med film om ansedda objekt. Helt plötsligt mâste en annars begâvad Nicole K. ha en JätteNäsa à la Pomperipossa för att (ändâ) fâ en Oscar. Exempelvis. (Jesus. Finaste som absolut motsatt exempel var väl Matteusevangeliet av P. Passolini, vilket jag har för mig vi redan tagit ett varv här för nu redan länge sedan?).

    Klart det aldrig är vi själva som stâr i vägen, he! Klart man helst alltid borde gâ och stâ där en, säg,mitten-pâ-torsdagmorgon? (men som ocksâ sagt: ibland är det "detta eller inget". I stunder som i söndags frâgar man sig dock snabbt om det ändâ verkligen var att föredra framför inget...! Eller - om det verkligen inte var just det som var inget?). Dock nummer 2 menar dock att just denna söndag var det bättre än inget dâ vi fick dansen pâ köpet! Fotografier pâ Nijinski vi redan sett för en massa âr sen pâ Orsay - redan dâ som bonus och dâ till ingen mindre än just ovan nämnda Strindberg. Aj, vilken konstnär. Pâ samma sätt som jag har lust att utbrista i ett aj, vilken författare och jäkel till poet denne Munch!
    (Utbrista... Gillar att utbrista!).

    RépondreSupprimer
  8. Munch - ja, det är stort. Jag såg utställningen tre ggr påModerna för några år sen. DEt var egentligen först då jag fattade, hur stora vilda grepp han tog, gentemot samtiden.
    Pasolinis Matteusevangeliet: Håller med. Även om det kanske blev lite väl mycket italiensk vadmal. Ibland. Mest var den kärv och känslig på en gång.
    Nijinskij har jag inget som helst förhållande till. Mer än vissa lösa kunskaper. Så den utbristningen får du stå för. Tjing!

    Gabi (som skriver från et bibliotek idag)

    RépondreSupprimer
  9. Men skriver du frân ett bibliotek tycker jag du ska ta dig en kik efter Nijinskis dagbok, som lämnat hans sista tid till eftervärlden. Fantastisk och ytterst gripande läsning, totalt unik i sitt slag (mer poetisk prosa fâr man leta efter).

    RépondreSupprimer
  10. Må dä. Men just nu håller jag mig till en prosaisk prosa: Kerstin Ekman. Jag tycker om det. Och blandar med Öijer.
    Nijinskij får stå på tur.

    RépondreSupprimer