3 janv. 2012

Jo, vi tackar, bara bra tack! (scener ur ett föräldraskap).

Just nu:

Sâdär ja, sa barnet. Nu har jag pappas glasögon sâ jag ska sätta mig och jobba lite. Sâ. Nu jobbar jag. (Vilket bara var inledningen till en mycket lâng monolog som skulle följa och frân vilken jag pâ hedersord lovar att bara delge er en del, annars kommer ni helt enkelt inte komma tillbaka, och det tror jag det - för precis sâ lâng var den).


Glasögon. Jag jobbar och har glasögon - och utan glasögonen har jag väldigt ont i ögonen sâ det är ju väldigt bra att jag har glasögon. För solen ovanför bordet är väldigt stark (petar upp dem i pannan), sâ, phu, vilken himmelens tur att jag har glasögon. De skyddar mina ögon, gör de. Och nu ser jag ut som en pojke. Mm. Som en pojke. Det här blir ju en finfin present till brevbärarn, hörrni! För övrigt... ja... Jag grät ingenting i skolan idag, jag. Jag behöver alls inte grâta över huvud taget, för jag har nämligen inget behov alls av mamma och pappa, jag. Hein, pappa? Inte sant? (fortsätter glatt utan att invänta svar).
Och vem är det som köpt dom här glasögonen, förresten? Mamma? Jasâ, inte mamma... nähej, nej...
Jag är i alla fall här och skyddar er. Det är tur jag finns här, det är det. Ah non!!! Jag skrev inga bokstäver i skolan idag! Men... det gör inte sâ mycket. Ska jag sjunga en sâng? Ja, men dâ sjunger jag en sâng dâ. Vad sa du, mamma? Jag hörde inte. Men det är klart. Jag kan ju prata med dig lite senare. Det spelar ju inte sâ stor roll egentligen. Att jag inte pratar med dig.

Imorse, sjujäkulens stolt inför allra första skoldagen. Till och med vid avlämning i den helt nya byggnaden, med de helt nya människorna (avlämning som den senaste veckan pâ mycket känt dagis, bland mycket kända människor, avverkats med mângen târ, sâ döm om min förvâning). Dock, nu ocksâ med bästisen vid sin sida - det hjälper lângt det, en bästis.



Hejdâ, mamma, puss. Jag undrar om det inte blir pommes frites i la cantine idag? (Matsalen, ett helt nytt och innerligt spännande koncept).

Ja, kära hjärtanes. Sâ bra det kan bli. Inga skamvrâr sâ lângt ögonen nâr. Inga sura smileys, bara tvâ ytterst energiska vuxna pedagoger som jag redan nu imponeras av med hela min själ. Att tvingas byta kan ibland innebära inte bara en väg tillbaka till ett normalt sakernas tillstând, men dessutom vidare till nâgot sâ bra man inte ens vâgats hoppas pâ. Ett faktum mânga gânger bevisat.

Sâ fick det givetvis bli.

Vänliga 3e-januarihälsningar frân en som just svarat: Ja!

Pâ frâgan - och du dâ, mamma, du bor här du med eller? Fint! Dâ ritar jag dig här med dâ. Mamma... Pappa... Jag... och lillebror.

(för flitiga läsare läses i ovan mening en mycket överraskande röd trâd som pâbörjades för nâgon dag sedan och nu tror jag det börjar snurra i allas vâra huvud - i vâra som i era - sâ till den grad att sänggâende är brâdskande om inte detta skall transformeras till en verklig mama-blogg. Jag vill ju att i vart fall nâgra av er kommer tillbaka).

Hej!

7 commentaires:

  1. Broder Jakob, broder Jakob, sover du? Hör du inte klockan, hör du inte klockan, dind, ding, dong,.

    Ja, inte vet jag vad som pågår under ytan, jag bara gissar vilt!
    Och här får du länken till Mahlers variation på Broder Jakob med länk. Cheers!
    Mahlers

    RépondreSupprimer
  2. Vet inte varför länkar faller bort, men nu prövar jag igen; eller har du förbjudit länkar?
    Den här är från
    Mahlers första symfoni.

    RépondreSupprimer
  3. Hmm, en röd tråd som jag förvånat plockade upp häromdagen och som jag nu väger i min hand lite fundersamt. Får väl sticka något av den.

    RépondreSupprimer
  4. Jag behöver alls inte grâta över huvud taget, för jag har nämligen inget behov alls av mamma och pappa, jag.

    Det var en bra sammanfattning. Hoppas hon behåller den inställningen, så kommer det att gå bra för henne.

    Skämt å sido, detta var en underbar inledning på det nya årets barnmonologer.
    Jag hade tre av de mina i knäet (knäna?) igår och det var ungefär lika roligt. De är mellan 3 och åtta - mellanflickan är 5 - så det bara hoppar gröna grodor ur deras munnar.
    God fortsättning! Thomas

    RépondreSupprimer
  5. Gabrielle - haha, vem vet inte, som han sa. Det är en hypotes!
    Jorun - âh, ja, sticka: Röd stickning är fint...! (och, nej, gravid är jag inte, (sâ blâ trâd behövs ej, hehe), riktigt sâ roligt ska vi INTE ha det).
    Thomas - inte sant, en inställning för sitt barn att sträva efter. Vad fint det lâter, med tre av de sina i knät! Hoppande gröna grodor - vilken härlig bild!
    God fortsättning till samtliga!

    RépondreSupprimer
  6. Å, nu känner jag mig som en som gissat blåsippa i Lotten Bergmans adventskalender. Eller rödsippa.

    RépondreSupprimer