Nyss hemkomna frân middag pâ tu man hand som var utsökt och ytterst nödvändig för de tu, och som i mycket behandlat ämnet hur överleva som individer trots att vi numera har barn (1, antal ett), läser just det här, där jag - som i förbifarten skrivet, och dessutom uppsluppet - , läser "femte" (femte...), (5e) - (F-e-m-t-e!) !
Och jag tänker. Herremin jé - varav inläggets rubrik - vad vi alla är olika!
Detta är ju ganska fabulöst, för jag har precis läst just det inlägget, så precis att jag inte ens behöver läsa ditt i detalj. än mindre klicka, för att förstå.
RépondreSupprimerJag har inte ens barn.
Och förlåt mig, men till och med i min 42-åriga delvis yrkesfrustrarade position har jag fasen så svårt att föreställa mig att avstå från att vara med vid ett sådant tillfälle å yrkets vägnar.
Ja vid gud vad vi alla är olika.
Fast, bara för att vara säker pâ att bli missförstâdd rätt: det jag menade med olika frân min sida med hur olika man är var snarast att Jisses! hur hinner mannen med? FEM, samt skrivande, samt sekreterande. Men absolut inte att jag inte tycker han skulle avstâ ankomsten â yrkets vägnar!
RépondreSupprimerJo, Fast jag som inte ens har barn funderar också över den milsvida skillnaden mellan mig och de som har många... (Jag har en kollega som har fyra och som deklarerade att om bara någon annan betalade barnomsorgen - som för de allra flesta medelklass här är privat och duktigt kostsam - så skulle hon gladeligen fortsätta att sätta ännu fler till världen).
RépondreSupprimerJag har också gått och grunnat på yrkets plikter, och smålett lite grann åt hur Nobelfestligheterna antagligen för dom som å yrkets vägnar måste vara där varje år (som Knugen och ständige sekreteraren) är en förbaskad plikt man inte alls ser fram emot. Vilket man inte kan säga offentligt.
Så är det också en väldigt intressant svensk signal till omvärlden, att ta _pappa_ledigt från _det_ jobbet.