7 juin 2011

Silvana

Sover ni? Själv sitter jag och googlar bilder på Silvana Mangano.
Vilken kvinna. Silvana Mangano i Teorem är kanske den elegantaste som någonsin filmats.
En häftig lust till att återse samtliga Pasolinis mästerverk har därmed fötts i natt.
                                 
  Med regissören. Är hon bland de elegantaste kvinnor så är han bland de absolut vackraste män. Och tveklöst bland de mest touchants.

5 commentaires:

  1. Och Teorema var - enligt min mening - hans bästa film. Klar och dunkel på samma gång, med den där älskaren som alla ville älska och som bara försvann bort och gjorde att hela familjen upplöstes: en sorts transcendent revolution (aj, nu tog jag i).

    Multi Intressanto! i varje fall.

    De där hemskare sakerna hade jag svårare för, men jag genomled Salo med min man bredvid mig; ingen av oss tyckte att vi hade velat se den.

    Sen finns ju hans Jesus-film, den är vacker, men lite väl folkifierad, kanske. Trots allt en bättre Jeus än Max von Sydow och många andra.

    Glad Pingst, apropå det!

    RépondreSupprimer
  2. Vet du, Salo är den enda jag inte sett - och jag har hållt mig ifrån det just pga det du beskriver. Tänker mig att med liknande sensibilitet måste hans ondskebeskrivning, bildlig, vara olidlig.

    Matteus evangeliet, oh ja, så vacker. Jag tycker nog tvärtom att just det "folkifierade" (bra uttryck!) är bland det finaste med den. Minns du kamerans sakta svepning över människoansiktena? Samtliga förskönade.

    Teorem. Ja. En av de filmer som kommer åter, åter, åter i medvetandet. Sexualiteten kanske är bland det herr P. filmat bäst - och är ganska ensam i att få det så vackert? Hans canterburytales, annan favorit, Pasolini själv målandes kyrkvalven, bland annat.

    Hade han inte varit död, och dessutom homosexuell, hade han kunnat vara en av dem vars hand jag gärna skulle knäböjt för att få.

    RépondreSupprimer
  3. Samt - Glad pingst lite i förväg till dig med8

    RépondreSupprimer
  4. Jovísst; Matteusevangeliet minns jag bara vagt (trettio år sen?) Och folkifiering var ju halva pointen för Pasoloni, som socialist. Visst var det också bra, men jag kunde känna - om jag minns rätt - att några dimensioner av Kristusgestalten föll bort, och förenklades. Men hugaligen, Jesus på film, inte lätt.

    Mel Gibson har väl, efter det, sett sina bästa dagar. Fast det är en lång historia. Som du redan kan.

    RépondreSupprimer
  5. Jag minns att för egen del var det just förenklingen jag tyckte var så fin. Dvs, hur den KristusGestalt vi lärt oss leva med framställdes ur rent människoperspektiv, hans samtida - och hur det ställde mycket på sin spets. Ja, förmänskligades, om man så vill. Och tack själv, just den känslan hade jag nästan glömt - för mig är det inte trettio men väl femton sen!

    Mel Gibson, ja. Helt annan historia. Och som du säger - lång.

    RépondreSupprimer