18 juil. 2011

Film och uppfostran, b.

Efter att Lillan sedan en vecka gâr med pâ att lägga sig strax efter nio och somna själv (lâter som en liten seger för barnfria - lâter som en världsrevolution för de flesta smâbarnsföräldrar som visste att barn ibland sov lite och sent men aldrig kunde tänka sig att de helt skulle ta över deras kvällar) har vi sedan nâgra dagar installerat videoprojektorn pâ loftet och sitter under det i varsin fâtölj, perfekt installerade, och njuter.

I förrförrgâr, pâ bio dock: Late bloomers av Julie Gravas med Isabella Rosselini och William Hurt (tilltalande titel, tilltalande skâdesperlare, men det är bara att inse: Isabella Rosselini är bland de vackraste, men inte bland de mest talangfulla skâdespelarna. Hon gör sig gott i symbolroller, likt Blue Velvet, men när hon tvingas komponera gâr hon om inte bet sâ i svârighet. William sâg trött ut och filmen nâdde i allmänhet inte riktigt upp till förväntningarna som väl visserligen inte var jättehöga). Isabella. (Otroligt nog minns jag hur jag som absolut pre-tonâring, alltsâ barn, satt och funderade och tänkte att det hon utstrâlade där pâ Lancôme affischerna - pâ den tid dâ fâ var "ansiktet för" - det, det var vad jag ville bli, den osannolika tid dâ man skulle vuxit upp till kvinna).

I förrgâr, här: Mörka ögon (? gissar jag mig till att titeln skulle kunna vara pâ svenska?) av Nikita Mikhalkov. Nikita om vilken ett av mina allra första blogginlägg handlade - och som jag lyckades radera pâ ett ögonblick, pâ den tiden var jag ännu mindre bloggteknikkunnig. Och det var ett sâdan komplett inlägg att jag aldrig orkat ge mig pâ det igen... Vilket ju inte är Mikhalkovs fel och hans Oblomov och Pièce inachevée pour piano mechanique (vilken titel! Ofullbordat stycke för mekaniskt piano? sâ fint) till hör mina absoluta favorit alla kategorier rakt av (bara tanken pâ dem för mig rakt in i ett förlovat land där vi gled omkring och sâg tre fyra filmer om dagen mellan kaffepauser och vinglas under sommarveckor i ett Paris som var lika folktomt som det ju alltid är i augusti - fantastiskt).
Mastrioanni i högform. Silvana Mangano för lite synlig, i min smak. Magin dock inte riktigt i samma nivâ som ovan nämnda tvâ. Mindre nära, men det beror nog pâ ämnet.

Igâr:


Ikväll: Bio. Men under förmiddagen har vi varit ute och uppdaterat lagret. Vet ni att jag fann Vargtimmen (tillsammans med Skammen ) för 2.99€. Liknande gör min dag.

Ni vet, en av alla de saker vi lovade oss den där tiden innan barnet var här. Fast inte bara, det vore att lägga mycket pâ henne - det var ocksâ en av alla de där sakerna vi lovade oss när vi lämnade Paris bakom oss. Paris och alla dessa underbara biografer som bara Paris har.
Likt vi lovade oss Paristurer pâ tvâ man hand, ofta, som uppfriskning och nyladdning. Det var innan jag tackade jag till den tjänst som fick mig att flyga och fara och aldrig vara hemma de första tre âren och som sedan dess tagit upp alldeles för mycket tid även om det ocksâ är den som gjorde sâ mycket annat möjligt.

Men snart sâ.

9 commentaires:

  1. Skammen är en av de sällan nämnda men mycket bra Bergmanfilmerna. Min far är i högform som obehaglig fascistoid och aristokratisk politiker.

    Storyn är lite otydlig och ofullbordad, men det var kanske redan då modernt; det fragmentariska. Jag skulle gärna se om den.

    Ska bli kul att höra din reaktion.
    Vargtimmen minns jag knappt alls.
    Lycko dig, som kan se film hemma. Å andra sidan ; i sthlm finns ju det mesta. Inte minst den den prat-och-tugg-fria salongen i Filmhuset.

    RépondreSupprimer
  2. Men kära Gabrielle - menar du att jag har äran (eller hur uttrycks nâgot liknande?) att korrespondera med dottern till en av mina favoritskâdespelare? Jag är stum.

    RépondreSupprimer
  3. Har bara sett Brända av solen, som jag tyckte mycket bra om. Blir sugen på att se något mer av Mikhalkov; vad rek. du?

    RépondreSupprimer
  4. Âh, ja. Brända av solen är jättefin. Jag rekommenderar jättevarmt de tvâ jag nämner i inlägget: "Ofullbordat stycke för mekaniskt piano" (där han själv, âter, gör en stor skâdespelarinsats likt i Brända av solen, samt Oblomov (ibland omskriven som Nâgra dagar i Oblomovs liv. Sâg här att bägge visats i Sverige sâ de bör väl gâ att fâ tag i ? (http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=82837&iv=MOVIE).

    (Âh, Oblomov. Har du inte läst romanen (Ivan A Goncarov) sâ rekommenderar jag den lika varmt! När du sett/läst har du ett manskoncept att ta med dig till döddagar...).

    NM gav sig senare pâ Hollywoodsatsning med Barberaren i Sibirien och där fall precis all hans poesi platt till marken (antar och i vart fall hoppas pga produktionstvâng). Hans senaste - 12 - missade jag helt, tyvärr, men jag tror mig ha förstâtt att han där var tillbaka vid sin styrka.

    RépondreSupprimer
  5. Helena,var inte stum, han var bara min pappa. Inte min förtjänst. Men han var både snäll och stolt. Som jag ;)

    Åh: Brända av solen; en av all världens bästa filmer.
    Varför?
    Så levande, som gjord på minuten. Allas liv så sköra, och älskliga, och så det där otäcka sökljuset vid skogsranden: De djävlarna som ska komma för att hämta honom.

    Jag vill gärna se mer av den här regissören.
    Tyvärr läste jag om Mikhalkov att han är mycket nära vän, och liksom bidrar till att ge cred åt Putin. Solen har sannerligen fläckar.

    RépondreSupprimer
  6. Jag läste ocksâ detta och det är helt klart beklagligt. Det är ocksâ svârt att tro med tanke pâ de filmer han gjort. En förblindelse? Ett behov att finna finansiering till att fortsätta som gör att han sväljer? Har nu beställt hem "12" och âterkommer. Den handlar om ett gäng ryssar som skall rösta om att dödsdöma eller ej en ung tchetchen. Vilket är ganska politiskt okorrekt. Nâgot i mig vill kanske helt enkelt bara ej tro pâ nâgot annat än att han spelar ett mycket högt spel för att fâ kunna fortsätta. (Man kan alltid hoppas).

    Hursom. Gabrielle. Blev du tagen av Brända av solen blir du tagen av de andra tvâ ocksâ. Mästerverk.

    Och, ps, jag är inte stum. Men jag gillar snälla och stolta människor nâgot oerhört!

    RépondreSupprimer
  7. Jo, om vår gode regissör. Så klart att han, precis som Pasternak eller Schostakovitj, kan ligga lågt och hålla färgen mm, men han är verkligen en partyvän till Putin. I det Ryssland där journalisters åsiktsfrihet inte respekteras, to say the least. Det är också något med att de, som så många andra kommunisttrötta ryssar, gått in rätt helhjärtat för sin ryskortodoxa tillhörighet. Här finns ett mönster av reaktion, hur mycket jag än gillar de långa mässorna och de vackra kyrkorna, så inger det obehag att samme man(P) som inte kan intressera sig tillräckligt för Politovskajas mördare, ståtar med sin ortodoxa tillhörighet. MEN: Det är som alla reaktioner; man tar till sig det som tidigare inte fick förekomma. Det gör också folket.
    Jag tror gärna gott om Mikahlkov, men jag har för mig att han också ärvt Dostojevskijs storryska salvelse. Nåja, som konstnär är och förblir han ojämförlig, precis som Tarkovskij.

    Tack för snäll hälsning!

    RépondreSupprimer
  8. Tack! Fann "Platonov - ofullbordat stycke för mekaniskt piano" i SFIs bibliotek (där jag brukar låna film), så den ska jag se vid tillfälle.

    Nej, inte läst Oblomov, men vid något tillfälle har jag tänkt att jag ska göra det. Aldrig blivit av. Får se om det blir det nu.

    RépondreSupprimer
  9. Platonov är fantastisk. Och att ha Oblomov framför sig i sommartid, det önskar jag varenda människa!

    RépondreSupprimer