När man letar fram en dammig DVDbox med säsong 6 av Desperate Housewives man hittills inte hittat lusten och orken att se och nu inser att det är det enda man har orken att se.
När man ser avsnitt pâ avsnitt tills sent frampâ natten.
När man nästan grâter av blotta tanken pâ scenen när Lynette, ofrivilligt gravid med nummer 5 och 6, andra paret tvillingar, pâ mödravârdscentralen radar upp allt som inte kommer bli som den gravida försföderskan framför henne just nu, uppfylld av tro, hopp och kärlek och all den där fromhet och nästan helighet man skall tycka sig uppfylld av, tror att allt i framtiden kommer bli.
"...och dessutom förutom allt detta. Du kommer ofta känna dig ensam. Men det värsta är just...
...ATT DU ALDRIG MER KOMMER FÂ VARA DET!!!!".
Hög igenkänning, men samtidigt är det som en utmattad tvåbarnsmamma mitt i flytt* och** renovering*** i främmande land sa i dag när hon berättade om sitt katastrofala Ikeabesök med barnen: "It was just like it always is for a mother: never alone, always lonely."
RépondreSupprimer* Anekdot 1: tvååringen som öppnar en flyttkartong och häller en flaska sojasås över allt innehåll.
** Anekdot 2: samma tvååring som lyckas öppna en burk bortglömd målarfärg och målar hela världen, lilla mamma.
*** Anekdot 3: Ytterdörren som inte är klar än och som därför ersätts av något slags träskiva framför dörren. Antingen går man genom garaget med allt som ska bäras eller så öppnar man ett dörrhål som inte kan stängas utan verktyg och hoppas att sagda tvååring inte springer ut på gatan om man tittar bort ett ögonblick.
Desperationen, min vän, desperationen...
RépondreSupprimerTack ngn frân ovan för Woody Allen. Han räddade, som ofta, min dag.