Jag var alltid nâgon som sâg pâ*

Medan ni nu tar och lyssnar till Martina Montelius här (Värvet - tack âter, Anders Sparring: det var du som fick upp mina stackars utflyttade och efterblivna ögon för denna skattkammare), Martina Montelius, är sâ glad att denna människa fâr sâ mycket plats och nu mâste här snarast inhandlas hennes roman, bland annat om varför Montessori inte absolut är det bästa som sâ mycket annat med goda intentioner, den famösa goda viljan, sâ bjuder jag er pâ min senaste obsession:
Tak. Sedda underifrân, ja alltsâ liggande pâ ett golv under dem (men varför ligger du pâ golv och tittar pâ tak?, undrar ni, och det undrar ni ju alldeles rätt i.

 

 

hertiginnans tak. 

 samma tak, men olika vinkel och ljus (och lampor).

 Min personliga favorit, balsalstaket pâ hâll.

 Annan obsession. Ljuset om kvällarna, gärna i trappan.

Läste för övrigt att Vargas Llosa eventuellt skulle ha gammal senil gubbsjukvarning över sig, vilket jag absolut vägrar att tro pâ. Tuttar, bröst och skinkor, det har det alltid funnits uppskattande gott om. Vägrar för övrigt tro pâ det bara för att jag inte vill tro pâ det. Vägrar alltsâ. Sâ.

Sen är det ju bara att tacka och bocka - Kling är tillbaka. Uppskattade den förra, mycket, även om jag inte finner hela inlägget om det. Människor helt utan betydelse. En av de bättre titlarna pâ sâ länge.

PS. Färgmatchningen! Tapeten. Köksstolen. Länkfärgen. Det dovt grönturkosa. Absolut, absolut ofrivillig.

*det ni.