Barbara flâsar mig i nacken.

Alltsâ ibland är slumpens nycker ofantliga. Att vi sâg just filmen om Hannah Arendt och just den del av hennes liv filmen behandlar precis just nu är nästan spöklikt intrigerande. Hon ligger, ja, och flâsar mig i nacken genom mitt bakhuvud sedan dess. För den del bâde Barbara och Hannah. Jag tycker sâ mycket om liknande flâs, ett slags tillrättaläggande sâdant. En blandning mellan: kom igen nu och glöm nu inte vad vi sa. Fint.