Med tanke pâ nedan.
Med tanke pâ att efter en dag av irritation och frustration följer nästan oundvikligen en (början till) natt av irritation och frustration. Liten somnade efter midnatt, efter att god mor skrikit och grâtit.
Detta var för nâgra mânader sedan vâr vardag och jag förstâr nu varför det höll pâ att ta kâl pâ mig (inte mitt fysiska men psykiska jag).
Man fâr mao vara glad att det blir bättre?
Och allt detta skriver jag medan en liten systerdotter ligger pâ sjukhus och är jätte-, jättedâlig, vilket ju sätter en i svarta fârets sits.
Men att Etiopiens barn inte hade mat stimulerade inte mig att äta i matsalen som liten. (Hit me!).
Den som sa att ha barn endast är kärlek och lycka, hen ljög sâ det stod det härliga till. Eller utelämnade i vart fall en stor del av det hela.
Det är som med heltidanställningar - man skulle dâ och dâ helt enkelt behöva en tremânaderspaus för att sedan komma tillbaka och tycka att det är helt ok, till och med roligt att vara omgiven, behövd och talad till.
mvh,
psykbryt som längtar till en öde ö där inte en människa talar till mig pâ nâgra mânader.
Och pâ vilken "live with it" tyvärr inte biter.
(men tack vare liknande utbrott vet jag att det i vart fall kommer kunna lätta nâgot lite).
DOCK. Har nervositeten hos en liten mycket att göra med en ensam mamma och en annan dotter. En mycket komplicerad historia och DET är vad som fâr mig att hâlla ut. Sâ fort de är lângt bort är livet ljusare. Sâ fort de närmar sig gör sâ ocksâ nervositeten. Men man kan ju inte flytta pga en sân sak, man fâr bara hoppas att, vem vet, mirakel?, kanske de gör det?
Och din systerdotter blir inte sjukare för att du är trött och barnen i Etiopien blev inte mättare vare sig du åt upp eller lät bli.
RépondreSupprimerMen du sa det ju själv, det blir bättre.
Det vore kul det här med ledighet från familjen. Jag tror att ett och annat barn skulle välja det då och då också. Undrar vad effekten skulle vara?
Du, det tror jag med! (att ocksâ barn skulle behöva det). Redan vid fyra hör vi inemellan: jajaja. Jag SKA göra som ni säger etc. Jag tror pâ följande effekt: starkare barn, starkare föräldrar. I vart fall om vi talar om en-veckas-frânvaro och i händerna pâ nâgon föräldrarna har hundraprocentigt förtroende. Var gâng vi lämnat en liten hos mina föräldrar för en vecka har vi funnit henne âter "mânader större". De är som om de tar sjumilakliv. Jag tror behhârt pâ autonomi! (eller sâ är det att jag hoppas pâ det, haha).
RépondreSupprimerTillämpat på mina egna, då de var barn, och nu på barnbarnen instämmer jag till fullo. Dessutom bidrar det ju till att den lilla får en närmare relation med de andra i familjen/släkten. Ren vinst alltså. När jag passade två små flickor här i måndags fick det mig att gå på små lätta moln. Det är ett rent nöje och man känner att de också tycker det. En av dem hade i bilen hem hade sagt att jag var "den snällaste morfar som finns". Lustigt, för de har ju bara en och kan alltså inte jämföra. Men man slickar i sig och tänker att det alltid leder till något gott. Dessutom Helena, så tror jag på det du skriver sist, att barn utvecklas av sådana period hos någon annan. Det vidgar deras perspektiv, ger nya impulser och måste betraktas som ren hjärn-gympa.
RépondreSupprimerHelt klart, det vidagar perspektiv - och ger distans till det föräldrarna är/stâr för, och det tycker jag är bra. Jag gläds var gâng hon tyr sig till nâgon annan vuxen, det lättar mitt hjärta,jag känner mig egoistiskt mindre tyngd, helt klart. Samt att det är sâ fint med mor-/farföräldersrelationer - snällaste morfar som finns, det är du ju säkert ocksâ, Thomas!
RépondreSupprimerDet är bara att inse: det finns EN nackdel med att leva lângt frân sina föräldrar (hennes morföräldrar). Hoho.