14 mai 2013

Översättningar och kulturkrockar

Satt just av outforskad eller i vart fall anledning jag inte nu tänker gâ in pâ och översatte följande artikel frân le Figaro.
Tänker att man nog mâste vara svensk för att finna pâ (och tro pâ) liknande...?
Eller i vart fall sett mycket Staffan Westerberg?
Eller i vart fall haft mycket oranga plyschkläder som liten?


Men tanken var ju god, som han sa.


-->
En aldrig skâdad erfarenhet av “understimulation” vid Svenska Institutet.
Stanna tiden för en timme tillsammans med din bebis.


En kokong, som en livmoder. Men alldeles vit. Mjuka kuddar. Speglar lite varstans. En lugn, repetitiv musik. Endast nâgra ljusprojektioner i gult, orange, rött. Atmosfären är avsiktligt understimulerande. « Det är ett rum att vara i”, förklarar svenska Katti Holfin, ansvarig för Stockholms Kulturhus barnavdelning.
Ett rum att vara i? Det är mycket riktigt en förbryllande installation som kan âskâdas frân och med idag pâ Svenska institutet i Paris. Med titeln « Noll till ett – de första tolv mânaderna », bjuder den in till att “träffa” sin bebis under en timme i detta avskalade rum. Man gâr in i det barfota, « vilket gör att man känner sig ödmjuk och vilket hjälper att bättre förankra sig i marken ». Endast en förälder släpps in i taget, för att uppmuntra till ett möte öga mot öga och förhindra smâprat. Ifrântagna alla lockelser är paret förälder-barn tänkt att under en timmes interaktivitet stanna tiden, sluta röra sig, upptäcka varandra… Vid utgângen ombeds varje förälder att lämna ett brev som barnet kan fâ öppna pâ sin tioârsdag.
« Jag fick idén 2007, dâ en barnombudsmans rapport visade att en tredjedel av de allra minsta i Sverige missade “kopplingsfasen”, dvs att bandet till föräldrarna inte helt etablerades”, menar Hoflin. Jag noterade att folk som besökte vârt bebisrum vid Stockholms Kulturhus betedde sig alltmer agressivt och att de inte lämnade sin iPhone ens tillsammans med sin bebis. Dâ vet vi ändâ att det första âret med en liten är avgörande. Jag tänkte att det säkert vore svârare att nâ dessa föräldrar i ord och bestämde mig därför att nâ dem via deras sinnen. »


15 commentaires:

  1. Tillbaka i Socialstyrelse-Sverige på 1969-årsvis. Faktiskt. Sådana rum skapade Grupp Tio på permanentutställningen Form i Malmö det året (då låg det i Baltiska hallen). Flummigt värre. Få "träffa sin babis" är ju så konstigt att man inte riktigt vill tro det. Men i en tid när barnen skyfflas samman på institutioner kanske vi måste ägna oss åt den här sortens terapi. Men det är inget nytt. Nu har historien gått ett helt varv och man har uppfunnit myshörnan igen. Det är ingen tillfällighet att barnombudsmannen nämns.

    Glad att kunna se mina barnbarn slippa den sortens kopplingsfaser och istället leva ett tämligen o-flummigt liv med sina mammor och pappa och med oss gamlingar.

    RépondreSupprimer
  2. Du sa det Tomas: "Men i en tid när barnen skyfflas samman på institutioner kanske vi måste ägna oss åt den här sortens terapi".

    Jag fattar att Hoflin vill något bra, men att kulturella institutioner inte är samma rum som Terapicentrum. Ändå känner jag inte minsta förakt för hennes idé; det här var vad hon trodde sig kunna göra för att påminna om en brist. Naiviteten ligger i att hoppas att en timmes museiterapi ändrar på någonting. Men har man sett hur barn blir assecoirer, i ett hektiskt stadsliv uppfyllt av egotrippade konsumister, och har man - som jag - själv jobbat på dagis som mycket ung, så vet man exakt att och hur ofta den där bindningen saknas (av barnet). Om Hoflin ger bort en del av sin kulturella cred på att hon engagerar sig - så är det helt okej med mig. Problemet är att Moderna och teatrarna i landet och allsköns estetiska institutioner tror att de kan rätta till ett samhällsproblem med babyvisningar av konst, babyteater, babytimmar, etc. Kultur är förstås inte till för att dämpa slit-och-släng-samhällets ångest och omedvetna barnförtryck. Yet, we try....

    RépondreSupprimer
  3. Men varför utgår ni från att det här skulle vara ett försök till terapi? Är det inte ett försök att öppna ögonen på människor, så som samtida konstinitiativ ofta gör anspråk på och ibland faktiskt lyckas med?

    Anknytning, heter processen på psykologisvenska. Jag har ingen aning om den fungerar sämre i Sverige än annorstädes. Men om den gör det, då är jag mycket fundersam. I landet med längre föräldraledighet än något annat industrialiserat land? Längre med förälder bara i traditionella hemmaförälderfamiljer.

    Franska och portugisiska barn tillbringar totalt mycket längre tid med andra än föräldrarna än vad svenska barn gör, det är jag helt övertygad om. Portugisiska barn börjar på dagis någonstans mellan 4 och 6 månader gamla.

    Och så Staffan Westerberg. Varför får han alltid skulden för 1970-talet? (Om jag finge välja mellan Vilse i Pannkakan, Lotta i Hallonbergen och Min pappa sitter i fängelse, tre klassiker som förekom i min sjuttiotalsbarndoms kulturutbud, tvekar jag inte en sekund om vem som tillförde fantasi i den socialrealistiskt svartvita verkligheten.)

    Jag har ingen aning om kvaliteten i kulturhusinitiavet men jag måste manifestera min oenighet med era kommentarer!

    RépondreSupprimer
    Réponses
    1. Ville och Valle och Viktor då ;-)

      Supprimer
    2. Ja! Ville och Valle och Viktor - DET var fint! Och Drutten och Gena!

      Supprimer
    3. Ja, Ville och Valle och Viktor. Jag lyssnade på den skiva med dem som finns i min samling i somras. Det är en stor del genialiskt roligt (Ville är till exempel en ljuvlig parodi på chefer som pekar med hela handen), men också en del politik som får mig att sätta i halsen idag:

      "Det finns nånstans en blå planet en blåare planet än våra berg och sjöar där alla männskor får bestämma bestämma om hur det ska vara för oss alla, för oss alla det finns nånstans en grön planet en grönare planet än våra hav och ängar där vattnet alltid går att dricka och luften alltid går att andas för oss alla, för oss alla det finns nånstans en röd planet en rödare planet än våran solnedgång där alla har vad de behöver och alla gör vad de förmår för oss alla, för oss alla"

      Den där sista referensen gick mig förstås förbi som barn, men idag tycker jag att den är magstark.

      Supprimer
    4. Själv minns jag främst gubbarna (och absolut inga referenser - men, ja!, magstark!).

      Supprimer
  4. För övrigt intressant samtal om sjuttiotalets barnprogram i radions Nya Vågen för en tid sedan:
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/162461?programid=3048

    (Varning för en av deltagarnas enerverande stil och jargong. Men det var värt att härda ut)

    RépondreSupprimer
  5. Jag håller delvis med dig, Anna. Men uttryckt på ett annat sätt kan man säga att när barndomen går förlorad under trycket av ekonomistisk uppvisningskultur, aktualiseras den som "projekt", kultur eller ej.
    Ungefär som Skansen kom till i samband med landsbygdens avveckling. Nu blir du arg. Men det får gå.

    RépondreSupprimer
  6. Hoho, jag tänkte väl att det skulle fâ fart pâ oss alla.
    Pâ sâ vis fungerar ju "installationen" - men som inlägg i samtalet mâste jag säga att jag 1. inte vet om jag hâller med om att vi skyfflar mer med barn idag än igâr? (tillbaka-länk till häromdagens samtal - bara tvâ generationer bort har jag en tolvârig piga osv osv). 2. inte tror detta är ett sätt att fâ upp ögonen för det om sâ ändâ skulle vara fallet. Skulle ett vara-rum fâ oss att lägga bort telefonen i barnets sällskap, tror ej. Och i vart fall jag själv skulle fâ krupp om jag DESSUTOM mâste "känna in" i ett "slutet rum" min "anknytning" till "min bebis" och dessutom skriva brev till hen. Hu. Det räcker och blir över med allt som säger hur man skall vara. Och som hyfsat nybliven mamma tänker jag att man aldrig kan tvinga fram en "anknytning" - de goda viljorna kan istället kväva minsta tillstymmelse (jag visste inte vart jag skulle ta vägen där jag satt av en av tvâ barnmorskegruppmöten jag stod ut med, som snuddade vid liknande). Tänker ofta pâ Montaigne i lägen som dessa - hur han beskriver barndomen, hur han beskriver sin absoluta ickerelation till egna barnen och gladeligen lämnade dem till amman. Det blev folk i vart fall av honom ocksâ. Jag vet, vi har gjort framsteg sen dess, men ändâ. Jag hâller med Bengt och Thomas - Milda flummakter!

    Samt, Annannan, haha - jag RYSER när jag tänker Westerberg, hur välvilligt inställd jag oftast än vill försöka vara. Och han är väl - om man sâ gillar honom eller ej - sjuttiotalsbarnprogrammens symbol framför alla? Skall villigt erkänna att övriga tu har helt gâtt mig förbi!

    RépondreSupprimer
    Réponses
    1. Nu förstår jag var du kommer ifrån som man säger på svengelska.

      Jordemödrar och växtfärgat och primalskrik. Den sidan av sjuttiotalet. Ja, herreminje, hade jag tänkt i de banorna hade jag nog reagetat som du.

      Jag återkommer om SW.

      Supprimer
    2. En smiley vore här mycket passande :-) !

      Supprimer
  7. H: Apropå "de som säger hur man ska vara" så gör ju reklamen och Mama-tidningarna inget annat heller. Bara på ett annat sätt.
    Om jag lever mig in i - gudbevares - ett sittande med anknytningsfrågan i kulturell livmoder, så blir jag också nervös.
    Grejen är att jag tror på Hoflins goda vilja. Konceptet var fint, men sen har vi då - tyvärr - verkligheten. Och i den finns alla de där barnen med brister som ÄR psykologiskt och sociologiskt verifierbara. Och inte kan åtgärdas i kulturgrottor.

    Om man pratar "förr" är man alltid ute i kylan. Jag pratar inte "förr", men om erfarenheter av barn nyss. 1970 till nu, typ.

    RépondreSupprimer
  8. Du har givetvis rätt i att förr alltid ärr att vara ute i kylan. Det är bâde sorgligt och mänskligt att alla barn inte har tillgâng till anknytning, alla föräldrar ej unnade att uppnâ/hitta dit/orka med ocksâ.

    Oh, ja, mamatidningar och en hel samtid. Jag tror ocksâ jag pâ Hoflins goda vilja, den var fin, hennes blick pâ anknytningsbristen fin och tanke att man borde göra nâgot, men jag tycker inte installationskonceptet var fint, det ger mig andnöd!

    RépondreSupprimer