Men sjukdom är nu inte livet. Det är vad som förpestar livet.
Livet är exempelvis medmänniskors generositet. Fina utbyten. Konst. Skönhet. Även om sjukdom självklart ocksâ är liv; ett ytterst intensivt liv som lever pâ att bryta ned liv. Motsatsen till redan nämnda generositet. En egenskap vi finner inte bara hos sjukdomen, för den delen.
Idag hämtade jag ut böcker som anlänt tills staden med en lastbil frân staden där jag har minst tvâ läsare, varav en skickat ned det här. Ryssar pâ svenska. Sâ himmelens fint.
Tolstoj och Palsternak, är sâ väldigt tacksam!
Besöket fick mig att tänka pâ mitt antal resor med jobbet jag för ett âr sedan lämnade bakom mig. Med huvudingângen och ingângen till företagets dotterbolag. En värld jag känner.
Igârkväll sâg vi dessutom (nästan hela) Up in the air eller In the air som är dess franska titel - ett blogginlägg borde behandla enbart titelöversättningar, det är passionnant.
- In the air. Som översättning, sâg du?
- Vad var originaltiteln dâ?
- Up in the air.
- Normalt. In the air talar till även dâliga-pâ-engelska-fransmän. Lägg till "Up" och de är lost!
Ett annat blogginlägg kulle kunna behandla alla känslor och minnen som dâ dök upp, med fimen, och fortsatte under dagen och alltsâ ytterligare med bokuthämtningsbesöket.
George Clooney, av alla, är sk businessman. Han reser. 322 dagar om âret. Det gjorde nu inte jag, men väl säg mellan 90 och 140. Och upplevde det han upplever.
- Du blir lite isolerad i och med jobbet, väl? Jag menar, aldrig hemma.
- Isolerad? Jag har ju folk runt mig Jämt!
Eller:
Ni känner er borta och utstötta pâ flygplatser. Tack vare allt ni där hatar känner jag mig hemma.
Eller:
Spurtandet och sicksackandet. Expertögat angâende vilken kö ta vi exempelvis bagagekollen. Vilka stâ bakom och vilka inte. Att aldrig ha annat än handbagage. Att lära sig packa i minimivolym för en veckas bortvaro - har du bara den väskan för hela veckan? - Bara?!
osv osv. Lättheten med vilket livet flyter. Hur det livet blir ditt liv. Apropâ liv. Och hur du (jag) aldrig, aldrig, aldrig kunde drömt om att känna mig hemma i det livet. Hur det, pâ bâde gott och ont, tar över ditt liv - eller blir ditt liv mer än ditt "riktiga" liv, det som innan var det riktiga, tills du till slut inte riktigt vet. (Och i och med det mâste ta ett beslut). Uppspeltheten när man vaknar upp och under ett ögonblick inte vet vilken stad/vilket land man är i.
Men det vore ju ett helt annat blogginlägg, inte sant?
Samt, att jag varit hos tandläkaren.
Allt gott,
mvh
Dagboksbloggerskan.
Hej, åh jag hoppas att det går så bra som möjligt för barnet du nämnt om, det är gripande att läsa!
RépondreSupprimerOch när jag läste ditt inlägg kom jag själv på att jag har slutat resa i tjänsten. Har varit på backen i drygt ett år, nästan utan att ha reflekterat över det. Temporärt eller inte får väl framtiden utvisa, men det är inget jag saknar idag.
Jag tyckte om den där filmen fast den var lite enkel; det är något med farten i replikföringen som blir just så flyktigt, roligt, undvikande. Och så gillar jag George Clooney, men också för det han står för.
RépondreSupprimerSjuka barn är så sorgligt. Man kan inte säga mer än så. Men jag har ett barn i kretsen som var mycket illa däran som liten i C och som har klarat sig fint. Hoppas. Be - om man kan.
Filmen - hâller helt med du och tyckte behandlingen av ung, ny tjej med mycket skinn pâ näsan och perfekta idéer i teorin, tex, var mycket bra. Clooney, absolut - jag tycker det var just där filmen föll mot slutet. Jag köper inte att han svänger om totalt.(fram tills dess är det ganska briljant det hela - som du säger, enkel men snabb pâ nâge vis) Tycker kvinnan han har ihop det med är intressant med - bâde som skâdis och som personnage.
RépondreSupprimerFast henne har jag förstås glömt - typiskt ;)
RépondreSupprimerDäremot har jag inte glömt den där ekonomiskt-schweinerei-filmen där han spelade mot en stentuff Tilda Swinton. Vad den nu hette? En annan viktklass i all fall...