21 avr. 2013

Morgonstund

Ni vet när nuet ser ut som man tänkte det snart skulle komma göra, tidigare?

Kaffe ute i solen.

 Varenda träd har kommit igâng i blomning.


 Grannen, kyrkan. Framför muren, nysatt svartvinbärsbuske, nysatt rödavinbärsbuske, de tar sig.

 Sâ ock glycinen, blâregnet, som hade intagit hela huset innan vi kom och för vilken vi oroade oss lite; lite rädda att ha gâtt väl hârt ât den.

 Främst, persikobuske. Bak, äppalblom.

 Tre stâtliga svarta tallar separerar oss frân kyrkan. Till höger hos oss, till vänster kyrkan, i verkligheten tvärtom för här spegelvänt. Det man knappt skymtar alldeles till vänster om tallen är ett torn med ett kors i vilken en kolsvart stare satt mot klarblâ himmel. Morning has broken.


I övrigt kan nämnas utifrân ett inlägg som togs bort att vi sâg klart pâ Robert Redfords Cannes-palmade Ordinary people, som egentligen kräva ett inlägg i sig, - om âttiotalet, om familjebilden, hur den nu bâde känns och skildras annorlunda (pappan i slips, morgontidningen, kaffet som ställs fram av den älskande modern i oklanderligt fönad kort frisyr, förmodligen med lätt permanent i botten, dagen efter fest hos vänner, oändligt bourgeois, nâgot främst pappan lider av) - hur den växte alltmer mot slutet och pâ ett mycket elegant och elipsartat sätt visade hur svârt det kan vara med relationer, ocksâ och kanske främst i en familj. Redford kommer för mig förutom sina blâ ögon och veteblonda hâr alltid vara mannen som säger hur han hjärtskärande saknar livet när han som ung satt och fortfarande kunde sitta pâ kafé och teckna av omgivningen, människorna, anteckna; hur inget av det är möjligt längre och det sâ fort du inte längre är en av dem. Hur det sen blev Sundance festivalen, egna filmer och ja. En särskild sorts känslighet mânga tappar pâ vägen.

Annan anteckning frân inlägget som försvann - det som just nu sker här: detta krig bland övriga krig, mot giftermâlslag för homosexuella vilket ofta blir mot homosexuella rakt av, hur mycket antipati det skapar och hur det är och förblir oförstâeligt. Senast i riksdagen höll det inatt pâ att bli slagsmâl under "diskussionerna". Obegripligt. Som självaste Henning Mankell sa i en helsidesintervju i JDD för nu en vecka sedan: Vad hände med ert land, Upplysningen, la raison, det sunda förnuftet, jämklihet osv.?
Detta land är konservativt intill benmärgen - mycket till godo, det gör att man skyddar identiteten, skyddar sprâket, är stolt över kulturen, men ack ocksâ mycket till ondo. Att Frankrike ligger i topp i undersökningar där unga fâr säga hur lite de tror pâ framtiden är förstâeligt. Detta bakâsträvande. Dock, ofta, när allt väl satts i gungning gâr det ofta fort - internet var pâ tiden dâ varenda tonâring hade eget konto i Sverige knappt landsatt här, man slogs för minitelen, faxandet - detta faxande som fortfarande krävs för sâ mânga handlingar i det dagliga - kan ni faxa oss kontraktet? - faxa oss kontraktet? - och sen sa det med tio ârs försening tjoff sâ hade Frankrike hamnat pâ nästan förstaplats vad gällde internetinstallation per kapita. Etc.

Talade med en exkollega pâ telefon och insâg att vi ej pratat pâ dryga âret och hur det var som igâr - ni vet som med riktigt nära vänner - jo, vi var igenom mycket tillsammans, som hon sa - och det är dâ man ser bevis pâ hur just dessa kollegor kom en närmre än de flesta vänner.
Hur lite jag annars längtar efter att se folk. Skogstokig?
Läste Skugges tweet - "vad har ni för belöningar? mina är läsa, skriva, träna, städa". Ungefär sâ. Städa dock bara ca varannan mânad, men dâ jäklar. Och gemensam nämnare mellan det mesta i mitt liv: hur mânga man behöver vara för att utöva ovan nämnda aktivitet. Dock med en nära kärna pâ tvâ andra personer som ständigt cirklar och snirklar runt en. Man kan tillâta sig vara fattig när man är rik, som nâgon sa.

Denna morgon svaras pâ frâgor som:
- Varför blir det maskrosgula vitt när de blivit till fjädrar?
- Kan vi âka till Afrika idag?
- Hur mycket kakaopulver finns det kvar? tusen?
- Kan jag fâ säga en sak till dig? nämligen att det finns en sak jag inte tänker säga dig?





4 commentaires:

  1. Dina bilder föder en längtan. Vilken skönhet i de omgivande byggnaderna, det vita, det murade, och trädens blomning. Och så barnfrågorna på slutet, de som alltid kommer ur upptäckarlusten och livslärandet. Tack!

    RépondreSupprimer
  2. Så hoppingivande att drömmar faktiskt kan bli verklighet!

    RépondreSupprimer
  3. Åh vilka härliga hus. Både ert och Jesusens.

    I övrigt inte als debattsugen idag. Tiden tar musten ur mig.
    Ha det så himla fint!

    RépondreSupprimer
  4. Ja, fantastiska dagar och detta att ha ytor, inga saker mer än det nödvändigaste; allt att renovera, men utanför strâlande skönhet och inte en kotte (men tusen fâglar - finns det nâgot mer lugnande än fâgelsâng, tro?). Underbart.

    RépondreSupprimer