Cosmopolis, första ut.

Första Cannes-filmen med samtidig premiär för ickefestivaliga: Cosmopolis, Cronenberg.

Minns Crash med en blandning av avsky och ilska. Där bilolyckor estetiskt estetiserades, blod som tycktes läcka ur skadade pannor, hjärnor; fascinationen som med ironisk ton pâ en gâng förkastas och hyllas. Ilska pga uttrâkning och känsla av att ha blivit lurad att se nâgot jag ej vill se. Lämnar Cosmopolis med minnet av alla dessa repliker om "hur vi tappar bort vâr tid", "hur vi förlorar vâr tid" tillsammans med känslan av att själv ha förlorat min tid, dock inte utan regissörens aktiva ansträngningar att gâ pâ det och tro att jag använt den rätt. Vilket, som med Crash, inte leder kanske till ilska, men säg irritation.

Robert Pattinson? Jag skall inte formulera mig vidare vare sig om honom eller Cosmopolis för det är nästan aldrig intressant att läsa om nâgot som inte är uppskattat, det säger oftast mer om personen än om det som ej varit uppskattat.

Varför jag inte kan lâta bli att störa mig eller bli irriterad är för att intuitonen säger att en intelligens är felanvänd. I don't beleive in Cronenbarg. Vilket jag inte gjorde heller innan Cosmpolis, men nu är det bekräftat.

Sâ. Jag tiger frân och med nu still. Och hoppas att det kommer nâgot bättre ur festivalen. Det var väl om inte sâ presidenten och hans jurymedlemmar värda?