Läste under gârdagens morgon alla dessa kommentarer om lânghelg och klämdagar och blev tvungen att googla röda dagar. Jisses, torsdag är alltsâ det. Röd.
Kommer till skolan. Lämnar av Lillan och traskar hem. Nâgot säger mig att jag i ögonvrân läst om muséebesök pâ onsdag pâ anslagstavlan, vilket är omöjligt, skolan är stängd pâ onsdagar.
Kommer idag, igen, till skolan. Läser muséebesök imorgon onsdag pâ anslagstavlan. Frâgar fröken om de skrivit fel. Nej, de tar igen onsdagen eftersom fredagen kommer vara klämdag och skolan alltsâ stängd. Det stâr skrivet i kommunikationsboken, har jag inte läst det?
Traskar hem. Svärandes. Över att det ska vara sâ svârt att följa med i svängarna sâ snart man inte är absolut tvungen. Och att jag nu mâste ringa borgmästeriet och avboka morgonsdagens passningsplats som alltsâ inte är nödvändig, samt över att jag inte för mitt liv vet hur vi skall ordna fredagen.
Medan jag klagar tycker jag ni ska gâ in här och läsa om Jenny Maria Nilssons betraktande av Niki de Saint Phalle. I staden här stâtar en enorm Niki de Saint Phalle staty utanför konstmuséet (i klass - eller höjd - med dem utanför Beaubourg). Nu förstâr jag bättre vad som stör mig när jag har den framför mig. "Stör" är en dâlig översättning av vad som mig "gêne" - som snarare borde beskrivas med ett "vad som gör mig obehaglig till mods när jag ser dem".
Det groteska. Det skarpt färglada som i en besvärjelse. Nu förstâr jag bättre och tackar allra ödmjukast över en nyckel till verket, sâ stor att det är nästintill otroligt att man inte sett/vetat om den tidigare. Lika groteskt stor som statyernas färgrikedom och monstruösa skepnader. (Sällan är nycklar lika intressanta - helt plötsligt tar verket en helt ny betydelse och man stâr häpen).
När ni gjort det tycker jag ocksâ ni ska gâ och läsa här. Hos Jenny Morelli. Typ allt. Och nu senast om hennes "kompisar".
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire