17 mai 2012

Vargtimmen.

Plötsligt händer det. Fyrtiosju âr efter inhandlande kan jag äntligen se den, Vargtimmen. En liten som somnar tillhör ej till vardagen och det som för mig bör vara vardag är blivet till sällan, säg sällsynt. Nâ.

Finns det nâgon som fângar samlivet som Ingmar Bergman? Han ryggar inte för nâgot, är inte rädd för nâgot tilltag. Allra minst för att te sig löjlig - samme man som i dagböcker talar om kanske inte rädslan men spöket av Andra stâr rakryggad upp och ger sitt. Ytterst inspirerande. Ytterst kärleksframkallande.

Har läst sâ olika teser och tyckande runt Vargtimmen att jag häpnades av nâgot som "var den inte tyngre". Ser i den nâgot som för mig är en sâ konkret verklighet att jag inte ser det som vare sig betyngade eller tungt, snarare rakt pâ sak, ärligt, tilltalande. Det tilltalar mig. Det talar till mig. Som fâ gör.

Samlivet. Som till en början inte kan vara nâgot annat än vargtimmen. Som för vissa inte alls behöver sâ vara, men för andra alldeles uppenbart sâ. Till en början anledning till skuld, anledning till frâgeställningar, anledning till tvivel. Som allteftersom, likt Vargtimmen, ter sig som det enda som nâgonsin skulle kunnat vara. Vägen är ej rak.

Och Georg Rydberg. Och Ingrid Thulin. Och Max von Sydow. Och Erland Josephsson. Och Liv Ullman. Bara detta att kunna filma människor sâ ytterst nära. Stor och sällsynt konst.

Aucun commentaire:

Enregistrer un commentaire