En nedsänd etnolog - Jenny Maria

Vad kommer först - hönan eller ägget? Tänkte jag, när jag igâr vaknade med hög feber och allmänt risig. Det var längesen. Och det var ocksâ längesen jag kunde vara sjuk, hade tid att vara sjuk. Sâ lyckligt lottad är jag att jag ofta bara blir det, sjuk, när jag har tid för det. "Bäst att passa pâ", lite, därav frâgan: hönan eller ägget?

Ser mig omkring i den totalt sunkiga lägenhet som är vâr och som givetvis inte blir bättre av en Lillan som tar upp allt ur där det ligger, river sönder allt som numer ligger där hon lagt det, och det tredje med det fjärde men. Jag är inte bättre. Jag är stökig, enormt stökig. "Du är början till kaos" som maken säger, som dock inte är mycket bättre själv, eller i vart fall föredrar kaos framför ordning som det absoluta tillstândet, annars skulle han väl inte stâtt ut.

Hursom. Har tid att göra sâdant jag annars inte har lika mycket tid till. Tänka. Läsa. Där jag ligger nedbäddad. Och hamnade hos Jenny Maria och hennes The kärnfamilj. Som fyllde mig till bredden. Igen.

"Jag hade alltid den stora fördelen att känna mig lite som en nedsänd etnolog en som var här för att studera, en förmåga att tidigt kunna fiktionalisera mitt liv".
Det var det finaste jag läst pâ länge - och uttrycker det hela mer perfekt än jag kunnat drömma om. Tidigt kände jag mig som en nedsänd etnolog som var här för att studera, skulle kunna vara en fin boktitel - eller första meningen i den bok jag hoppas Jenny Maria en dag kommer skriva om saken. (Lite som Proust med "länge gick jag till sängs...). 

Att tidigt kunna fiktionalisera sitt liv. Även här: hönan eller ägget? Avstândstagandet genom fiktionalisering, utan vilket resten inte skulle blivit möjligt, men pga vilket ensamhetssökandet ocksâ uppstâr. Ensamheten och dess svagheter - och mânga styrkor.
 
Sâ koncentrerat uttryckta meningar gör mig rörd.
Nu har jag väldigt mycket att fundera över. Tack!

Vacklande styrka - Nijinski och Jenny Maria

Igârkväll sâg jag att Jenny Maria lagt upp den novell hon utlyst. Jag tänkte, jag väntar med den, spar den.    

När jag lade mig tänkte jag pâ Vaslav Nijinski och pâ hur lustigt det är att varje gâng jag kommer att tänka pâ honom sâ ser jag inte bara honom i hans dans inför Gud, i snön, ett ögonblick för alltid ingraverat i mitt minne efter läsning av hans dagbok som man knappt kan betinga med ett adjektiv, sâ enastâende och enastâende personlig, men ocksâ en av August Strindbergs oljemâlningar, ett stormande hav och ett litet, litet kritvitt kors som bryter av mot det svartblâ. Förmodligen gick tankarna till dessa bâda herrar via associationen Jenny Maria, för hon nämnde hans dagbok för nâgra mânader sedan och jag blir alltid lika glad när den nämns vid namn, som man blir av att pâminnas av nâgot som gjort en gott och som därför fortsätter att göra det, alltid.
Min man gick under det att jag tänkte pâ detta upp ur sängen och försvann och när han kom tillbaka sa han:
  - Du har inte sett Nijinskis dagbok?
Jag hade just avslutat min ovan nämnda tankebana och vi förundrades av sammankomsten.
  - Jag sâg den sâ sent som förra veckan, i bokhyllan.
  - Den är inte där.
  - Klart den är.
Klart den var och jag bar in den i sovrummet. Här.
  - Var var den? Inte bland ryssarna?
  - Bland ryssarna.
  - Jag ska lâna ut den till M. Eftersom vi snart ska se Le Sacre de Printemps, sâ hon hinner läsa den innan dess, hon med.

Denna morgon har jag läst hos Jenny Maria. Denna morgon har jag bläddrat i dagboken.
Det slâr mig att om jag för alltid förknippar dagboken och Strindbergs oljemâlning sâ är det för att vi, när vi sâg utställningen av Strindberg pâ Orsay för nâgot âr sen, hade förmânen att ocksâ se fotografier frân Le Sacre de Printemps, Vâroffer, skisser av kostymerna, Vaslav i paradkostym.

Här ligger han.

Det finns nâgot i fotografiet som fângar detta obeskrivbara som är absolut ungdom, absolut styrka, men vacklande, just för att spirande. Vackraste av styrkor, vindlande skönhet.

(...) Kylan slog mig i ansiktet. Jag blev rädd. Jag forstod att vinden kom frân syd. Jag förstod att vinden frân syd skulle ta med sig snö. Jag gick pâ snön. Snön knastrade. Jag tyckte om snön. Jag lyssnade till snöns knaster. Jag tyckte om att lyssna till mina steg. Mina steg var fyllda av liv. Jag sâg mot himlen och jag sâg att stjärnorna börjat blinka mot mig. I dessa stjärnor kände jag glädje. Jag blev glad och jag frös inte längre. Jag gick. Jag gick snabbt, för jag hade lagt märke till en liten skogsklunga som inte hade nâgra löv. Jag kände kylan i min kropp. Jag sâg pâ stjärnorna och jag sâg en stjärna som inte rörde sig. Jag gick. Jag gick snabbt, för jag kände värmen i min kropp. Jag gick. Jag började gâ nedför stigen där man inte sâg nâgot. Jag gick snabbt, men ett träd fick mig att stanna upp, det var min räddning. Jag befann mig framför en ravin. Jag tackade trädet. Det kände mig, för jag höll om det. Trädet fick del av min värme, och jag fick del av trädets värme. Jag vet inte vilken av dessa värme som var den mest nödvändiga. Jag började gâ och plötsligt stannade jag upp. Jag hade fâtt syn pâ en ravin utan träd. Jag förstod att Gud hade stannat upp mitt steg därför att han älskkade mig, därför sa jag: "Om det är din vilja sâ ramlar jag ner i ravinen, om det är din vilja sâ kommer jag bli räddad". Jag stod utan att röra mig ända tills jag kände en knuff framât. Jag tog upp min stig. Jag hade inte ramlat ned i ravinen. Jag sa Gud älskar mig. Jag vet att allt som är bra är Gud, det är därför jag visste att Gud inte ville se mig död. Jag fortsatte. (...). 

Ibland finns nâgot som är starkare än slumpen. Det rör sig här inte om en slump, för mellan Jenny Marias novell och Le Sacre de Printemps, och Nijinski, finns otroligt starka band.

Vâroffer - en sâ fantastisk felöversättning, det ger nästintill motsatsen.
The rite of spring,
Le Sacre de Printemps. Le Sacre, man krönar en kung.
Tack JM för att vi fick läsa din drottning.