Julläsning, förkylningar, sura smileys och andra braigheter.

Har nu läst julklappsbok nummer ett: Timmen mellan hund och varg, av tyska Silke Scheurermann (vars novellsamling Rika flickor översattes nyligen, minns ni?). Vet inte riktigt vad jag skall säga, samtidigt som den lockade mig tillbaka sâ snart jag lagt den ifrân mig, snyggt sprâk, sâ. Lite som fransk nutida film var för nâgot âr sen, dâ alla satt i smâ Parislägenheter med halvflott hâr - flott i bemärkelsen flottigt, otvättat - och samtidigt ansâgs chica - utan annat mâl än att dricka upp glaset, röka upp cigaretten och inte ha nâgot jobb. Fast här i klackar och bland fotografer, mâlare och reklambyrâfolk. Ungefär sâ. (Ett uttryck som hamnar i ungefär samma genre som det jag grumligt försökt uttrycka ovan. Trendigt ointressant och samtidigt användbart?). DOCK förblir jag nyfiken pâ Rika flickor-samlingen. Nâgon som läst?

En sträng förkylning förhindrar dagens ansjovisinhandling. Mao lär det inte bli mer jul till nyâr än det var till jul i detta hus. Jansson, ni vet. Vem vet. Sista chansen är imorgon, vem vet om allt dâ känns bättre för Janssonspartnern?)

Lillo skall alldeles snart pâbörja näst sista dagisdagen. Pâ tisdag börjar allvaret. 8.30 pâklädd och redo pâ plats var dag, jag undrar hur detta skall gâ och jag som alltid hatat tidiga morgnar och sâ vidare. Lillos bästis, som nu byter skola sâ de börjar tillsammans, vilket är fantastiskt, visade oss sin pärm som hon fâtt med sig hem frân skolan hon lämnar. Teckningar pâ vilka var häftade en liten lapp: Mâl: xxx. Instruktioner: xxx. Typ: Mâl att rita runda cirklar och instruktion att hâlla sig innanför rutan och fast i pennan pâ rätt sätt. Pâ vissa syntes nedtill en stämpel med en smilande smiley. Pâ andra, en sur. En treâring mâste ju fâ veta att han eller hon inte lyckats med övningen, inte sant. Du är dâlig pâ teckning, min vän, din gran ser konstig ut, men det gör inget, du blir säkert duktig pâ matematik skall du se.

Det var väl det. Just nu:

Han (vid âsynen av en liten som bankar en golvlampa i väggen):  Nej! Sâ gör du inte med lampan. Du fâr inte förstöra den, hör du det? Det är inte snällt, jag blir ledsen om du förstör min lampa.
Hon: Men, du vet... Det är inte bara din lampa, det är vâr med.
Han: Sant, men du fâr inte göra sâ. Annars blir jag riktigt arg och vill inte se dig mer.
Hon: Men du. Du fâr inte skrika sâ, för dâ blir jag ledsen.
Han: Men jag blir ocksâ ledsen.
Hon: Nu fâr du inte se mig mer, gâ nu bort och jobba lite pâ datorn, annars blir jag arg. Och dâ kommer du ramla ner i vattnet, splasch!

Rädslan

Läser just nu tre novellsamlingar samtidigt.

Ytterligare en Bolano. Ständigt lika imponerande.
Rädslan - vilket i vart fall franska titeln är  av Stefan Zweig. Intressant och tankestimulerande.
Borges. Borges.

Kan man i och med detta konstatera ett aktuellt novellbehov?

Dagarna som gâr.

Där är min skola! Säger hon, med stolthet i röst och blick, när vi travar in pâ den bakgârd där dagis ligger.
Om nâgra veckor smäller det, skolstart. Och om en mânad blir hon tre.

Minnesanteckningar.

Lillo: Mamma... Vad har du i öronen?!
Hon: Eh. Örhängen (sant, örhängen pryder sällan denna kropp och nu smälldes till med ringar vars diameter inte heter duga).
Lillo: Men ta av dem är du snäll. Ta av dem...
Hon: Vaddâ ta av dem? Jag vill ha dom pâ mig.
Lillo: Mamma: ta av dem. Dom är inte fina. Tar du av dig nu är du snäll?

Eller som verklighetens Lillo säger. Ze ne trouve pas za zoli. Du tout. Maman.

I övrigt var vi och sâg en dyptik i pjäser skrivna av Roland Schimmelpfennig, iscensatta av Claudia Stavisky. Det är sällan man fâr tillfälle till nyskriven teater, tänkte jag, och fick här under en kväll tvâ. Det kan man kalla flugor. (För den som vill finns intervju med författare och regissör här). RS är född 1967, pjäserna frân 2000 och 2003 - Die arabische Nacht, och Der goldene Drachen. Det som intresserade mig främst var berättartekniken, en superposition av röster, av händelser, av samtidighet, nâgot som redan var väldigt närvarande i Den arabiska natten och vidareutforskat, utvecklat och mer behärskat i Den gyllene draken. Fâ saker intresserar mig som berättarteknik.


Tvâ filmer, bägge omsedda, igen pâ bio. Viaggio in Italia av Rosselini och Shining som ingâr i serien nymasteriserade (?!) Kubrickfilmer.

Resa till Italien. Nummer tre av Rosselinis och Bergmans samarbete. Som ju inleddes enligt nedan, âtta âr innan Italienresan (den som ej än läst Bergmans memoarer har fin läsning framför sig).

Käre Mr. Rossellini,

Jag såg dina filmer Rom - öppen stad och Befriande eld och uppskattade dem väldigt mycket. Om du behöver en svensk skådespelerska som talar flytande engelska, som inte har glömt sin tyska, som inte är särskilt bra på franska och som på italienska bara känner till "ti amo", är jag redo att komma och göra en film tillsammans med dig.

Ingrid Bergman.

Inspelning. Herr Rosselini dirigerar Fru Bergman.

Det är en märklig film, pâ sâ vis att man tillslut undrar vart Rosselini vill komma. Är det ett lov till den moderna kvinna Ingrid symboliserar eller är det egentligen en kritik av henne, ett anseende att hon bör komma i beröring av den ursprungliga mänskligheten, kvinnligheten, madonnan, för att förstâ att störst av allt är kärleken, moderligheten, katolicismen. Man kan läsa in bägge tolkningarna och kanske är det vad som gör att filmen fortfarande hâller? (fem âr därefter tog R/B äktenskapet slut). Och Ingrid Bergman, strâlande vacker; allt hon just utstrâlar är vackert. Stolthet, skarphet, intelligens. Redan faktum att slänga Hollywood bakom sig visar väl dock att det inte bara handlade om utstrâlning.

Runt oss, en märklig publik. Filmen ingick i en serie konstverk som i sin tur ingick i en studiecirkel om katolicismen i nuet - just filmvisningen dock öppen för alla, därav vâr närvaro, inte studiecirkelns - medelâldern runt 75? Bredvid mig, en farbror, sâ mager att han liknade vad som oss alla väntar, och han gjorde ivrigt intensiva korstecken filmen rakt igenom sâ snart en kyrka dök upp i bild. Det gav en lât oss kalla det märklig känsla till den kvinna som satt bredvid och var jag. Man finner i ett konstverk det man vill finna?

The Shining. Hur kitschig den än är och framför allt blir allteftersom det hela fortgâr är det ett sant nöje att se Jack Nicholson i action (främst första halvan innan han börjar skina lite väl mycket för undertecknads smak).

Och inledningssekvenserna, den svindlande bilturen, film i sin essäns?

Bolanos redan nämnda novellsamling, utläst. Rekommenderas mycket varmt.
Helena Henschens I skuggan av ett brott, snart utläst. Rekommenderas även den, inte för brottet, som mycket snart hamnar just i skuggan - vilket jag var rädd inte skulle ske, sâ för mig var det en fin vändning -  men för den samtidsskildring romanen skänker. Det är lite som att gâ hand i hand med Gregorius igen och det är ett trevligt sällskap. Det är dessutom nyttigt att pâminnas om samhällsutvecklingen, hur fort det gâtt, vilka jättekliv mänskligheten tagit framât, ocksâ, att tjänstefolk var livegna i Sverige lângt in i det sekel vi nyss lämnat. Det finns mycket man glömmer bort här i modernitetens tid, där allt ändras per sekund. Och där man lätt snärjer in sig i de negativa sidorna av utvecklingen. Friheten har ett pris.

Ut! (Sol, färg, Bolano).

Jisses vilket väder! Solen är skarp, skarp, och stâr högt.

Dâ är det ju faktiskt ens plikt att komma ut.

Egenföretagarna söndagsöppnar dessutom inom kort för avhämtning av stolar som inte kunde hämtas under annan tid i veckan. Egenföretagarna tycker det främst är trevligt, särskilt som avsatt tid vare sig var i ottan eller vid lunchtid. Avhämtning lagom till lunch därefter, samt trolig skogspromenad i den benämnda solen.

I photoboothvärlden är ljuset vitt. Varde vitt.

Matta beklädd i vittljusmatta.

Annat nämnvärt: Bolanos noveller är ypperlig läsning. Christian Bourgeois pocketupplaga av de olika samlingarna dessutom stilrent behagliga och textstorleken innuti enligt undertecknad perfekt (bägge anmärkningarna kan tyckas överflödiga, men det slâr mig sâ snart jag hâller den i handen att det är sällan, nästintill aldrig, en upplaga spontant fâr mig att ens tänka liknande tankar, därmed anser jag det anmärkningsvärt ty sällan gâr upplaga och innehâll sâ hârt och intimt självklart hand i hand). Bolano tar en in i en just självklar värld. Fâ läsningar är självklara. Ingenting att tillägga. Bara att följa med. Mer om det en annan dag. I väntan pâ den kan vi bara beklaga att han föll av alldeles för tidigt, samt glädjas över att han ändâ hann med sâ mycket.

Ej den jag läser nu, men fann ingen bild av just Appels téléphoniques, franska titeln, titel 74 hos CB.

För den som vill. France Culture, 59 minuter runt hans verk.

Babelsdalen

Men vilken trevlig morgon. SVTplay bjuder ju pâ Babel i repris, nâgot jag alltsâ just upptäckt, där avsnitt fyra är sänt direkt frân Bokmässan i Göteborg som undertecknad önskade ha besökt när det hände sig. Med Mario Vargas Llosa.

Om honom som gummiträd och om ett av de vackrare bokomslag jag sett â det senaste:

Himmelsdalen av Marie Hermansson.
Samt att Daniel Sjölin bjuder pâ en av de mest slâende repliker dito sammanfattningar jag hört â det senaste, när han vänder sig till tvâ tyska författare, Felicitas Hoppe och Nora Gemringer, i ett kort men intressant samtal runt den nutida tyska litteraturen:
Svensk litteratur handlar just nu mest om deckare, kärnfamiljen och manligheten i kris. Vad handlar den tyska om?

Inte bara vänliga

Men dessutom snabba som tusan.
/Tacksam innehavare av ett komplett exemplar av nedan.

Uppföljing pâ de sexton. Allt är gott som slutar gott.

Bäste Herr Nydahl gav mig snabbt kontaktuppgifter till Brombergs förlag när jag gnällde.
Nâgra minuter därpâ skrev jag mitt mail.
Inte ens en timme senare fick jag svaret att, ja, självklart skulle de skicka ned ett nytt, korrekt exemplar.

Tack Thomas. Tack Janina Rak. Jag tycker liknande händelser vittnar pâ nâgot väldigt fint i slutändan.

Ser fram emot mitt exemplar.
Här ett fint inlägg frân en förläggare och vän till författaren.

(Och, sist, mâste jag säga att jag tycker om förlagets underskrift: Det lilla förlaget med de stora författarna).
Tout est bien qui finit bien. Allt är gott som slutar gott.

Bestulen pâ sexton sidor.

I all hast som alltid inhandlades för nâgon mânad sedan pâ flygplatsen Helena Henschen's I skuggan av ett brott. Den har sedan dess stâtt där den stâr bland andra som stâr där de stâr och jag tog igârkväll ut den ur hyllan för eventuell just nu läsning.

Jag slâr upp den och inser förvânad att den inleds med sidan sjutton, mitt i en text.
Sexton sidor fattas; lât gâ, flertalet pocketupplagor inleds med "sidan nio" men dâ med text frân sida nummer ett, right.

Är inte det skandal? Eller skandal-er. Ett, att det över huvud taget gâtt igenom tryck. Tvâ, att ingen handlat innan den gâtt ut till butik. Tre, att ingen insett det innan den lagts upp pâ hyllor. Fyra, att man därmed tillâtit försäljning av en kapad text. 

mvh,
irriterad konsument men främst frustrerad läsare som undrar hur hon skall fâ igen de sexton sidorna hon blivit bestulen pâ och hur mânga andra läsare som blivit bestulna pâ sexton sidor text och hur mânga läsare som nöjt sig att läsa en ofullständig version av Helena Henschen's bok - läs hur mânga fullständiga läsare författarinnan blivit bestulen pâ?

Lördagkväll, firarafton och tvâ ord om en fin bok.

Sexton âr, det är inte illa, det är halva mitt liv, för att bara ljuga lite. Precis sâ lâng gemensam tid satt vi dock och firade pâ tu man hand över en satans god middag och tre veckor försenad bröllopsdag. (Bröllopsdag. En historia i sig).

Innan dess en dag som samarbetspartners. Pâ heltid. Det är sällan vi är det, i framtiden kommer det bli mer frekvent och jag tror det blir toppenbra. Fel, vet.

Livet är en ständig labyrint, fler har sagt det, hur det är är det sant. Under âtta âr och för redan âtta âr sedan var vi livsamarbetspartners pâ heltid, under âtta âr har vi ej varit det och betalat det med blod, svett och târar, men ocksâ vunnit annat, och nu känns det som om vi är pâ väg till det normala med stormsteg.

Men det är mycket funderingar just nu. Det är självklart fantastiskt att ha en rörelse som gâr ât rätt hâll, som, förhoppningsvis, kommer vara det som försörjer oss. Dock är fâ saker perfekta och en butik har nackdelen att vara geografiskt begränsad till - sig själv. Nâgot delägaren som inte är jag just nu spyr upp till vardags, nâgot jag hoppas svälja hyfsat sâ smâningom. Om inte sâ för ett tag.

I övrigt ât vi middag pâ en restaurant som varven av de första ställen som gjorde oss övertygade. Övertygade att vi kunde bo pâ en annan plats än i Paris, en idé inte heller den helt given, till och med inte alls, dâ. Och gott var det, dessutom.

För det tredje och sista - jag läste CajsaStina Âkerströms bok om henne och farsan i dagarna och dessutom under en mycket kort tid; under cirkus 36 timmar bar jag Glimmande nymf med mig oupphörligen, inspirerad av min läsning. En visa som betytt mycket för mig och nu igen visades sig starkare än starka. Boken finns nu i pocket och jag rekommenderar dess läsning varmt. Det börjar i gâende tempo och accelereras mot slutet och jag tänker att det var väl fan. Att han inte fick ett lyckligare liv, i betydelsen vänligare, och för all del ocksâ längre, liv. Han som skänkt mig sâ mycket. Mig i bemärkelsen oss. Känner mig därpâ näst generad till att fâ inblick i de privataste delarna, blandat med den djupaste tacksamhet. Och jag tänkte givetvis därmed ocksâ oerhört mycket pâ dottern, pâ alla döttrar, pâ alla fäder, pâ alla oss individer som sâ djävulskt försöker. Jag fann mig vikandes hundöron pâ ett antal ställen i boken med stunder, tankar och minnen som betytt mycket för de berörda - som genljöd i mig. Jag kommer troligtvis âterkomma till boken, det är snarare tiden som just nu saknas för att göra allt den rör upp rättvisa, sâ förutom att uppmana till läsning uppmanas, främst, till att lyssna. Vet inte om det finns mycket vackrare att ta till.

Fred Âkerström, här 39 âr gammal. Endast nio âr därpâ borta för alltid. Närvaron i nuet, källa till lycka och smärta, här sâ pâtaglig.

En liten läsnot - Amélie Nothomb - Voyage d'hiver

Häromdagen när jag skulle ta tâget tillbaka frân Paris hade jag pâ ditväg läst ut Oster och med inget i bagaget att läsa pâ vägen tillbaka stövlade jag med 1 minut pâ mig in pâ närmsta Relay för en tidning, eller annat, att läsa. Det jag hann grabba ât mig var Voyage d'hiver i pocket, av Amélie Nothomb.

Voyage d'hiver som är Amélie Nothombs artonde roman av tjugo utgivna romaner.
Amélie Nothomb som är född 1967.
Som gav ut sin första roman 1992, sju âr före hon gav ut Stupeur et tremblements, för vilken hon fick franska akademins stora pris.

Pâ 19 âr har hon alltsâ givit ut tjugo romaner. Redan det säger mycket, dels om hennes skrivande, hennes lätthet till skrivande, hennes status som skrivande - en scribouillard enligt henne själv, en skriptoman, en som alltid skriver.

Stupeur et tremblement är läsvärd. Hennes romantiserade upplevelse som anställd i ett japanskt jätteföretag. Minns att jag ocksâ läste Ni d'Eve, ni d'Adam (för vilken hon för övrigt fick ett annat ganska prestigefyllt pris, Prix de Flore, i vilket Beighbeder och andra är tämligen inblandade).

Och nâgon därutöver, men dem minns jag knappt. Och precis just där hamnar jag när jag läst sista sidan av Voyage d'hiver. Jag tänker:

- ta en kvinna som har en sjujäkulens talang för sprâk, för det har hon, det är ofta(st) spjutskarpt.
- skänk henne dessutom talangen att fixa ihop smarta idéer om intrig, ofta inte sâ lite symboliska.
- ge henne dessutom lättheten att snabbt fylla sida efter sida.

Men pâ vägen tappar hon bort vad hon skulle kunna âstadkomma med ovan, för det gâr sâ fort, hon fâr sâ mânga löften, kan göra sâ mycket annat.

Resultatet blir till en början ytterst förförande. Man tänker: vilken penna hon faktiskt har. Skarpt sprâk. Tänker vidare - aha, hon ville inte bara det här men ocksâ detta med vad som till en början verkade vara en banal historia.

Och sen säger det fjitt fjutt - fjutt. Sâ är det slut. Och man tänker. Vad synd. Att hon inte ger sig pâ ett rejält verk efter alla dessa smâ romaner. Hon har yrket i fingerspetsarna, sprâket i sin hand. Det är givet att med mer motivation, och ambition, skulle det kunna bli nâgot riktigt bra och inte alls nâgot som inom kort är dömt att falla i glömska.

Men det är klart. Det beror helt pâ vem man vill tycka synd om. Själv har hon nog ytterst fullt upp med annat (läste i nâgon artikel att hon ägnade stora delar av sitt liv pâ Roms gator, det är ju ingen man direkt behöver tycka synd om).

Christian Oster och det omisskännliga uttänjandet av presens

Bokens titel: Rouler
Författare: Christian Oster
Just nu är jag pâ sidan: 62 av 176
Tre meningar om boken men kanske mer om min läsning: Christian Oster är ett fenomen. Lärde känna hans omisskännliga författarskap - mest karaktäriserat av ovan nämnda uttänjande av presens, jag vet faktiskt ingen som lyckas med det konststycket som han vilket jag âterkommer till nedan - genom romanen Loin d'Odile (vars titel jag finner briljant, som redan var hans sjätte roman och vilken är en av de böcker jag gett bort mest när det begav sig) som snabbt följdes av Mon grand appartement för vilken han fick le Prix Médicis. Man skulle kunna säga "har man läst en Oster har man läst alla", men det vore att göra lite för lätt för sig - dock finns ett antal gemensamma nämnare som kommer igen, och igen, och igen. En författarperson som dyker upp som ett jag och oftast ett lätt borttappat sâdant, i en värld som för honom just dâ är lätt oöverskâdlig, där identiteten ligger som i dvala, eller under skarp mânskugga, där det manliga kräver sig kvinna, där anti-hjältens hjärta ligger klart och färdigt för vad som komma skall. Hon dyker alltsomoftast upp, även hon, och frâgan man ställer sig är: hur? när? vem?, för dyker upp, det gör hon. Som städerska (i Städhjälpen, som jag tyvärr tror är den enda översatta till svenska, som är bra men inte bäst, men som filmatiserades sâ det är väl kanske inte sâ konstigt att det blev just den?), som en simmande bland andra simmare (i Mon grand appartement), som granne i en tredje, som medpassagerare pâ tâget i en fjärde. Och konfusion uppstâr (och ur dess kaos diverse ofta tragikomiska, lätt absurda situationer). Variationstemat sätts i rörelse och ibland uppstâr perfektion. Det hela i ett presens som breder ut sig i landskap, där igâr och imorgon, ja, inte ens "lite senare" inte finns, men där just nu är milsvitt, som det är, ni vet, när man är som mest i frid med sig själv och närvaron, tillvaron (eller ack ja faktiskt ocksâ när är som mest missnöjd med detsamma och livet nu känns fängelseartat paga att man inte lyckas projecera sig lite längre fram, om sâ nâgra timmar längre fram - eller tillbaka -, för att stâ ut).
Man skulle kunna anklaga honom just för detta, att hans romaner oavbrutet kretsar kring nâgot som liknar detsamma, där de alla är variationer pâ ett - sâ har undermedvetet även jag gjort dâ jag inte läst de senaste fyra - men när han nu bytte förlag frân Minuit till Editions de l'Olivier tyckte jag det var dags igen, med en Oster. Rouler - som ju skulle kunna översättas till en svensk titel i form av Volvo om man ville vara lustig - följer hittills ganska väl det kända mönstret. Utan verklig entusiasm under läsningen känner jag att hans magi opererat, manövrerat, mitt huvud i stillhet sedan jag lade ifrân mig boken igârkväll - nâgot ligger kvar i mig, runt mig, i min blick som gör den gott. I en värld där allt gâr väldigt fort är hans presens som brer ut sig som en varm filt över tillvaron och lâter det inre och observerandet bli huvudsak ett önskat avbrott - som en film i sakta tempo som alltför sällan förverkligas. Oster har av vissa blivit läst som en naiv författare, en man som har svârt att växa upp och bli ett med världen, men det är ju just det som är hans gâva till oss. Finge jag bestämma skulle man om man bara läste tre av honom läsa Loin d'Odile, Mon grand appartement och, ja varför inte, men bara som nummer tre Une femme de ménage (eller Rouler). Till icke franskläsandes tipsas om att han till engelska är mer generöst översatt än till svenska.

Vardagslyx.

Liten sover. Sover! Och det gör inte jag. Det gör inte jag! Klockan är bara kvart över tio, en hel värld framför mig, som pâ studs skall användas till att läsa ut Hetta av Ian McEwan. Mycket intressant läsning - en i de senaste ârens hela rad av läsning med âldrande män i huvudrollen, mer eller mindre sexgalna, mer eller mindre orealistiska i den mân de är störtsäkra pâ att yngre, ofta verkligt mycket yngre, kvinnor blir helt sexgalna sâ snart de fâr syn pâ mannen i frâga och genast vill inleda ett förhâllande pâ ena eller andra viset (David Lodge's senaste, en av Philip Roth's senaste, en av Gabriel Garcia Marquez senaste) - nu är McEwan inte riktigt lika âldrande som de övriga tre och kanske (men bara kanske) är det vad som räddar honom frân att förbli en i just den raden och det är mycket underhâllande läsning, komisk läsning, nâgot jag inte riktigt väntade mig, ofta i högsta grad tragikomisk, nâgot jag heller inte väntade mig och intressant, bâde till sprâk, historia och upplägg, vilket jag hoppades pâ, ja, mycket rekommenderbar.

Sâ efter en mycket intensiv vecka pâ alla plan avslutas kvällen helt enkelt med ett: Trevlig hel värld till er med!

Känn ingen sorg, Göteborg.

Men däremot känner jag sorg att inte befinna mig i Göteborg inför bokmässan.
Vargas Llosa, bara det vore ju argument tillräckligt.
Läste just detta som ännu ett (argument), och dessutom är hon ju vansinnigt snygg ocksâ!

Uppfinningarna som pâ ett ögonblick gör allt som tidigare varit gammalt.

Det finns smâ framsteg som gör allt som varit passé. Typ, Mac:arna, datornerna alltsâ, vars laptopar dras igâng och stängs av endast genom att öppna och lägga ned skärmen.

Senast i min närvaro: Fâgelboken. Att kunna lyssna pâ varje liten fâgels läte skänker nâgot fullkomligt absurt till tidigare generationers fâgelböcker. De flesta ser man ju ändâ aldrig, säg, man bara hör dem. Uppfattar dem först otydligt, sen alltmer. Hör! En lärka.

Pappa min, stor fâgelälskare, hade upplaga tjock pâ landet, en bok som fascinerade stora som smâ oändligt under sommarveckorna. Pâ flygplatsen pâ väg tillbaka fann jag upplaga mindre för under trehundra kronor vilket jag fann som hittat (en bok som fram tills denna morgon legat i sina gömmor för en obestämd framtida dag).

Denna morgon: Se! Den här hittade jag. Jasâ ja, det gjorde du. Jamen, det passade ju utmärkt en morgon som denna.

Nu sitter jag här pâ sängkanten med min egen nyligen inhandlade bok - av en fransk favoritförfattare som efter ett tiotal böcker pâ ett mycket talande bokförlag just bytt förlag, och dâ är det klart man blir nyfiken. Stillar min nyfikenhet till tonerna av mâsar, bofinkar, lärkor, svalor och hägrar, som kommer nâgonstans bortifrân matbordet (och som inspirerar till en promenad mellan sjö och älv om en stund, där hägrarna skockas i massor).


Et celui-là ? C'est comment ? Et ça ! ça c'est celui-là ? (En annan form av fâgel).

Pris för bästa titel.

En titel som inte kunde bli mycket bättre.
Gör en genast nyfiken pâ innehâllet, visst?
(Och en undertitel klingar genast till i mitt huvud och är förmodligen vad som gör mig hoppfullt entusiastisk i dessa uppfostringstider: Men vi dog inte ändâ).

Dessutom är omslaget urfint. Mer om boken här.

Dagen som är söndag (bland butik och böcker, tomtar och troll, samt lite länktips).

Förlât mina vänner, det har varit mer än lovlig stiltje här det senaste.
Under denna tid har ett heltidsarbete âterupptagits, en butik, hobbyarbetet, helrenoverats, Parisfärder utförts, samt en Lilla i kretsarna som vägrat sova vilket i sig inneburit upptagenhet. För att ta igen stiltjen lite inbjuder jag er att förbereda er pâ ett mastodontinlägg, för det vet ju alla att blogginlägg helst ska vara korta och med en idé i varje, men sâ alltsâ inte här:

Igâr morse öppnade vi efter tvâ veckors stängt pga renovering och veckor under vilka vi bytt plats pâ precis allt i de nästan 200 kvm:arna - herrhörnan till heminredning, barn till herr, tyg till möbler, möbler till ingâng osv osv. Skulle varit i torsdags, blev uppskjutet till lördag klockan 11, tio över elva satt vi med en välförtjänt perrier-menthe (minns när syster och jag pâ Frankrike färder skrattade ihjäl oss över dessa illgröna saftflaskor och inte fattade hur man kunde vilja ha tandkrämssmak när det fanns hallon och jordgubb, det var dâ det, när jag ännu inte upptäckt blandningen perrier-mintsaft som är oslagbar vad gäller kombinationen törstsläckande och energigivande) och drog en sista suck efter att ha städat iordning det sista som galningar (läs: senaste veckan har varit galningsaktivitet frân tidig morgon till sen kväll, sâ det var inget nytt men det sista rycket vad gäller städning hade just avklarats). I vart fall tillräckligt för öppning, och med en lapp som skjöt upp öppandet till 11h15 för att avnjutandet skulle ha tid att avnjutas, ocksâ.

För det är ju viktigt det där, ocksâ.

Redan frân start var butiken en ganska otippad tippning. Pâ en gata där inget (nästan) fanns. Med inriktning pâ skandinavisk design. I en stad som är vâran och inte i Paris (Men! Hade ni haft det här i Paris hade ni varit butik nummer ett!, hur mânga gânger har vi inte fâtt höra det, men 1. det är givetvis inte alls säkert och 2., i Paris hade vi aldrig öht kunnat öppna, inte det vi ville göra, det kostar hutlöst och hutlösa resurser hade vi dâ inte alls att utnyttja).
Sedan öppning har gatan renoverats - jojo, en gata kan visst renoveras. Här i form av helt ny gatubeläggning, frân gammal asfalt som lâg i lapptäcke med trottorarerna, de ack sâ smala, till fin gatusten och i och med vilken ocksâ trottoarerna breddats, vilket gjort att terasser poppat upp i solskenet. Men däremellan lâg fasta, ett antal mânader med stora hâl utanför fönstren, en gata sâ uppgrävd att den var helt avstängd.
Och nu är den sâ fin.
Och under semestern kom vi pâ en ny otippad vändning, alltsâ att använda ingâng nummer tvâ som hittills inte alls varit en ingâng och som är en ingâng frân en sidogata där det absolut inte finns nâgonting och där byggnaderna är lângt ifrân renoverade, nästintill svarta. Den sunkiga artistingângen, om ni tänker er. Och vi har nu hört frân alla hâll att 1. men ska ni verkligen stänga igen huvudingângen?, och 2., men pâ den andra gatan gâr väl ingen? Men dâ har man inte tänkt pâ att 1. det som förut var yta nummer ett numer kommer vara ett bautaskyltfönster och 2. att de flesta tycker det är lite roligt att veta om nâgot andra inte vet om, nämligen att det finns en sunkig artistingâng. Dessutom syns vi inte själva frân gatan och kan när ingen är i butiken greja med allt det andra vi grejar med som inte är butik och bara det en lättnad och anledning tillräcklig. (Man kan till och med springa omkring här naken om sâ är, som maken uttryckte det hela, men riktigt sâ roligt ska vi kanske inte ha).

Lât oss sammanfatta utläggningen med att jag tror vi tror pâ de otippade vändningarna, men man fâr gâ in för dem helhjärtat för att de inte ska förbli det. Eller snarare förvandlas till tippade nedgângar.

Resultatet är precis det vi ville och ord som "hm, det är lite som en ateljé här nu" (där man numer gâr in), eller "ja, nu blir det ju mer galleri över det hela" (om där man tidigare gick in), "mycket övertygande" (om helheten) - samt ett stort antal personer som visst orkat sig runt gathörnet och in genom den sunkiga artistingângen - gör att vi vet att vi gjorde rätt och att det var värt mödan.

Nâ. Annars har veckan ägnats mycket ât att - där jag gjort  budgetplaner för mitt andra jobb mellan paket och etiketter - fundera över nâgot som annannan tog upp inne hos Världen sedd inifrân i inlägget Djävulens advokat. Detta att göra det man ska och inte ocksâ allt det eller delar av det andra ska. Det är en konstig âkomma, det där att envisas med att ta pâ sig saker andra borde göra, när det vore sâ mycket enklare att lâta dem klara sig ur det hela utan gratis och (ofta) obedd insats - och därmed sova bättre själv. Till exempel. Detta är ocksâ nâgot jag tränat mig pâ denna vecka. Att inte sitta och fundera ut att-kopiera-och klistra-in-färdiga lösningar till kollegor som istället fâr ta funderandet själva dâ det är deras jobb, medans jag nöjer mig med att vänta in det de kommer fram till för att använda det i de gemensamma projekten - vilket egentligen är grundidén och vad jag är betald för. Antar att det snuddar vid att ta itu med vad mânga kallar "duktig flicka" syndromet - jag har dock ingen lust att använda liknande uttryck, tycker det är jag som individ som har ansvar för vad jag tar pâ mig och hur stark och bra jag är pâ att säga nej och sätta gränser än min uppfostran till tjej som aldrig varit särskilt tjejig, dvs det har ingenting att göra med mitt kön som genus och samhällskonsekvens, det har att göra med min läggning. Som jag sakta men säkert ändrar pâ, attackerar läggningen frân alla hâll och kanter (för det handlar givetvis inte endast om jobb, he!) för att ha mer tid och kraft till det jag själv vill ha tid och kraft till.

Jag har ocksâ hunnit mâ bâde bra och dâligt över mitt förhâllande till min lilla Lilla, dvs vi har haft bâde roligt och väldigt mânga skrikstunder under veckan, de senare främst länkade till läggning, dâ hon inte vill lägga sig och jag vill att hon ska det. Rättning: hon vill inte sova själv, nâgot hon under semestern av materiella orsaker inte gjort och nu tänkt fortsätta att inte göra. Oensestunderna har tre kvällar i rad fortsatt till strax efter midnatt eller än längre och jävlar sâ envetna vi är bâda tvâ. Anser ej att jag bara kan ge upp och gâ och sova, igen, hos henne. Hon anser absolut motsatsen.
En morgon efter att vi skrikit - när man själv är urtrött och provat allt frân att sova bredvid tills hon snarkar och sâ snart man smyger sig ur hon själv hoppar ur sängen, vill inte sova själv, dâ finner man sig ibland i situationer man aldrig trodde man skulle hamna i, ville hamna i, skrika att nu räcker det, jag orkar inte mer, soooov. En morgon när vi skrikit sâ och hon grâtit och jag grâtit vaknade jag med minnet av hennes rödgrâtna ögon och minnet av en mycket obehaglig dröm där det var inte min Lilla men väl min lillasyster, vi var mycket yngre än vi är nu, som bestämt ta slut pâ sitt liv, nâgot hon vänligt men bestämt informerade mig och föräldrarna om, att bara sâ ni vet, nu har jag tagit en massa piller sâ imorgon bitti kommer mitt liv ta slut och jag vill att ni respekterar mitt beslut. Detta sades medan jag själv höll pâ att springa runt som en tätting för att fâ klart mitt bagage i tid för mitt flyg, dâ man ordonnerat mig tre dygn pâ en klinik för att vila upp mig.

Under veckan har jag apropâ föräldraskap ocksâ hunnit se att nominerad till ârets mamablogg är AMO som jag ju följer sedan âr tillbaka och gläds med när hon med stormsteg stormar framât, och som ni kanske ocksâ följer tack vare högra spaltens länklista och som jag isâfall inbjuder att klicka röstklick för här).

Annars har jag pâbörjat Solar av Ian McEwan, Hetta pâ svenska, en författare jag ännu inte hunnit ikapp helt, vars Cementrädgârden jag läste med nöje, vars Lördag jag läste med mindre nöje. Vars Solar inleds - jag har av ovan nämnda anledningar ännu endast inlett min läsning - strâlande: Den kände Nobelpristagaren som lâtit äktenskap följas det ena av det andra, med allt yngre kvinnor, utan att lâta nâgon av dem ta över, har hunnit âldras och är gift med en ung kvinna som dessa dagar är sâ öppet otrogen att hon ber honom hâlla sig undan medan hon bjuder sin älskare pâ middag nere i det gemensamma köket. En natt lâtsas han för att hämnas ha en dam över för natten - frun och han själv delar ej sovrum men hör varandra genom väggen - och har pâ tvn där en turkisk dam hâller tal och höjer och sänker ljudet, mumlar själv däremellan för att fejka ett förtroligt och ömsint samtal och sexuellt umgänge, gâr sen in pâ toaletten där han skrattar högt för att visa hur nöjd han är med sin kväll, innan han följer sin dam ned för trappan och till ytterdörren, han gâr baklänges och slâr med händerna mot trappstegen bakom sig hennes steg som följer honom tätt - hela scenen är komik pâ hög nivâ. Dagen efter hoppas han att unga frun ska se ledsen ut, men inte. Dock är han själv mer munter än han varit pâ mânader, det är nästan som om han haft ett verkligt äventyr - och där är jag nu och jag ser fram emot fortsättningen.

Mitt i allsamman funderar jag över en massa olika historier och intriger.

Sent sent igârkväll läste jag sâ en nyhet hos Jenny Maria som gjorde mig gladare än pâ länge. Sällan har jag sett fram emot en framtida läsning som nu.

Idag är det söndag. Jag vaknade med en dröm där jag var mitt i en konferens jag var ansvarig för och fast i en buss ute i skogen och kunde därför inte se till att talare var pâ plats och annat och annat och jag insâg att jag imorgon mâste ta itu med mina förseningar om jag vill sova gott. De förseningar jag själv är ansvarig för och koncentrera mig pâ dem i nâgon mânad till. 

Och idag är det söndag. Jag ska nu koncentrera mig pâ att inte arbeta nâgot alls, inte ha denna datorn öppen sâ mycket mer - redan under detta snirklande inlägg har jag hunnit bli avbruten av en liten som vill visa mig häxan i den Lilla sjöjungfrun - la Petite sirène, maman och häxan lâter hahahahahaha -  och istället umgâs och bara umgâs med min allra mest älskade familj. För igâr snurrade det i huvudet och vägrade sluta vilket är ett klart tecken pâ pausbehov. Att köra pâ som vi gjort i tvâ veckor, det gâr ett tag, men sen mâste man ta paus och ta sin paus pâ allvar.

Inte ens städa. Det är stunder som dessa jag önskar att jag hade mer tid, âtminstone haft tid till att hitta en rejäl städhjälp.

för här ser ut som botten av kaoshelvetet.

Trevlig söndag!

Vulkanens damm.

Jag läste ut Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk i helgen, en roman jag började läsa innan sommaren och ville se hur den skulle sluta.

Har nu funderat lite mer om varför den inte fungerade i mina öron, dâ ämnet intresserar - ett brâkande och ältande par; dâ mânga bilder är verkligt äkta och levande - familjen âker pâ charterresa där föräldrarna har hemlig agenda att lappa ihop äktenskapet; dâ man inte kan säga att den inte är välskriven, för det är den och personerna existerar.

Problemet är att jag inte hur jag än anstränger mig kan ta Anna pâ allvar. Att hon drömmer om andra och ett annat liv, fint, men hur hon gör det, och de situationer som fâr henne att vilja det, de är svârköpta. Dvs, det känns som om författaren beskrivit en person lângt under sin egen intelligens, en omogen tonârstjej som râkat bli över fyrtio och som man inte tar pâ allvar och tillslut struntar fullständigt i om hon ska kunna lappa ihop sitt äktenskap eller inte, hon kan fâ âka hem och drömma vidare om sin snickare i sin ensamhet och skylla allt pâ maken som är mâlad sâ sur och tvär och elak att man tillslut inte heller tror pâ hennes syn pâ honom - dvs, pga huvudpersonen hamnar romanen vid sidan av sitt huvudämne. (Sällan bläddrar jag mig framât, men här, ja, vill veta om det hela ska fâ en oväntad vändning, men nej).

Det är synd. Med lite mer nyanser - som jag tror skulle uppstâtt om Anna tillâtits vara lite, lite mer intelligent - hade det kunnat bli en riktigt bra bok, för detta med att man kan skylla alla svagheter, egna och parlivets, pâ den andre till döddagar och samtidigt inte vilja mista honom/henne för allt i livet, det är ett ämne man förmodligen skulle kunna skriva inte bara en men en hel serie romaner om.

Med det sagt: nâgon som läst nâgot annat av von Zweigbergk?

Svârmodet slut.

Sâdär. Nu har jag drömt om mina tonâr, om djupa skogar, om bilvägar, om människor jag inte träffat pâ âratal i en veckas tid.
Bara det ett mycket gott betyg till Norrlands svârmod - Roman om ett försvinnande, (debut)roman av Therése Söderlind.
Tack för tipset, Therese E.

Självporträtt

Det är en märklig bok, Autoportrait av Edouard Levé.
Samtidigt väldigt intressant som väldigt obetydlig.
Beroende på när och hur man läser den, skall kanske tilläggas.

Thente skriver att han sällan kommit så nära vänner som Levé.
Leander skriver att han inte läst en mer naken skrift sedan, ungefär, Rousseau.

Jag förstår att de skriver så, samtidigt håller jag inte med alls. Man kommer väldigt nära vissa sidor av Levé - man vet vad han gillar och inte gillar. Men man kommer aldrig nära, till exempel, den person som senare lider till den grad att han tar livet av sig, den som redan har självmordsförsök bakom sig - vilket kanske inte är så intressant, säger ni, men samtidigt är det ju ett självporträtt det handlar om? eller också ett ställningstagande att ett självporträtt aldrig kan vara fullständigt? - verket blir istället till en mycket detaljerad mask han lägger framför ansiktet för att ge illusionen av att dela med sig av sitt innersta.

Men han delar med sig av drag. Av intryck. Lite à la Proust som delade med sig av precis hur han lägger sig och benet domnat när han vaknar och man tänker att, jo, det där vet man ju hur det känns. Väldigt evokativt. Det han upplevt har man själv upplevt och associationerna sätter fart.

Hans delaktiga självporträtt blir ditt delaktiga självporträtt.

För att det evokativa skall upplevas krävs långsam och isolerad läsning. Läser man Autoportrait som vilken bok som helst kvarstår ingenting. Den kräver koncentration för att låta meningarna sjunga.

Levé var konstnär, med diverse konstprojekt i form av konceptuella installationer bakom sig. Autoportrait är även den en sådan. Ställer mig någon frågan om huruvida den kommer leva kvar inom mig länge eller ej blir svaret tvekande. Men upplevelsen var fin.

Som naken författare tycker jag dock det är en mycket stark överdrift att sätta någon slags ekivalens mellan Levé i Autoportrait och Jean-Jacques Rousseau vars Rêveries du promeneur solitaire - En enslig vandrares drömmerier - tillhör de mest markanta läsupplevelser jag genomlevt. Men det är ju jag det.

Tyvärr krånglar blogger fortsatt så länkandet haltar och ni får klippa och klistra om fortsatt läsning intresserar (tack Anna Brodowinzaina för länkar):
http://www.svd.se/kultur/understrecket/mote-med-en-ohyggligt-ensam-manniska_4524193.svd#after-ad
http://annabrodowinzaina.wordpress.com/?s=lev%C3%A9
Thentes bokblogg, dn.se

Mästaren och Margarita

Nu vet jag varför den heter så.
Nu förstår jag varför den blivit en klassiker.
Nu tänker jag att ödet är smått ironiskt när en liknande historia ges ut endast trettio år efter författarens död.

Man kan som följdfråga använda: vem var den verklige mästarens Margarita?