Anteckningar frân källarhâlet

Det var längesedan nu, en liten läsnot i form av kort bokenkät.

Titel: Anteckningar frân källarhâlet
Författare: Fjodor Dostojevskij
Just nu pâ sidan: 102 av 163
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: En av de pocket jag grabbade ât mig senast hemma, (äntligen en till i pocketform, pâ svenska, tänkte jag, utbudet blir faktiskt i vart fall allt bättre, och dessutom utan att behöva ha lupp när man läser för att dechiffrera pyttesmâ tecken som sâ ofta är fallet i de svenska pocketupplagorna, vilket i mitt fall nästan blivit en anledning att välja eller välja bort, nu ljög jag, det är en anledning). "A.f.k. - denna till omfânget ansprâkslösa bok - rymmer hela den ideologiska grund som Dostojevskij sedan byggde vidare pâ i sina efterföljande mer uppmärksammade verk: Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamasov", skriver Ulla Rosén pâ baksidan och precis sâ är det ju. En jagform, en berättare neddragen till en självrannsakande röst, och jag jublar sida upp och sida ned. Som en Thomas Bernard, men som lyckas hâlla sig pâ spâret, tänker jag ocksâ, för bröder är de och här blir det än tydligare. Detta är en av de böcker jag önskat jag läst tidigare - sällan för att inte säga aldrig har jag läst en liknande naken text om svârigheterna att leva och andas bland andra, med andra som symbolik för världen, utan mask, utan att lâtsas starkare än vad sanningen är, men utan att en sekund hamna i miserabilism, complaisance, som jag för stunden ej finner översättningen av - att gotta sig i det tragiska?, ursäkta klumpigheten, utan oförsvarlig tyngd och formuleringarna är oslagbara. Oerhört finstilt, psykologisk finess som heter duga. En sâdan text som gör att man skulle önskat att det fanns fler i slaget av densamme, otaliga fler, att fortsätta läsningen med.
Betyg: Obetygsättlig och ovanför allt, men eftersom det finns med sâ givetvis 5.

Fjodor Dostojevskij.

(...) Jag klarade för övrigt aldrig av att säga "Förlât, snälla pappa, jag ska aldrig göra sâ mer" - inte därför att jag var oförmögen att säga det utan kanske precis tvärtom just därför att jag redan hade alldeles för lätt för att säga det... Jag minns hur jag liksom avsiktligt brukade försätta mig i klistret just i lägen när jag var fullkomligt och obestridligt oskyldig. Det var det mest avskyärda av allt. Jag blev härvid till râga pâ allt djupt gripen av mitt öde, ângerfull och grâtmild hetsade jag mig själv till allt häftigare känsoloutbrott utan att jag för ett ögonblick kände att jag gjorde mig till. Och mitt hjärta började kännas solkigt... Här kunde jag ju inte ens skylla pâ naturlagarna, trots att naturlagarna i hela mitt liv gjort mig mer ont än nâgonting annat. Det är vämjeligt att minnas allt det där nu, ja, det var vämjeligt även dâ. Ty efter en stund brukade jag ilsket inse att alltihop bara var lögn, ren lögn, ja, avskyvärda och hycklande lögner var de, alla dessa utbrott av ânger och grâtmildhet och löften om bot och bättring. Men ni undrar kanske varför jag förvrängde mitt eget jag pâ det här sättet, varför jag plâgade mig sâ? Dâ svarar jag: för att det var sâ förfärligt trist att sitta med händerna i kors och därför hängav jag mig ât krâmiga krumbukter. Jodâ, sâ var det. Iakttag er själva lite bättre, mitt herrskap, sâ kommer ni första att det var sâ det var. Jag tänkte ut spännande äventyr ât mig själv, diktade ihop mitt liv för att pâ nâgot sätt fâ del av livet. Hur mânga gânger har det inte hänt mig att - ja, till exempel att jag blivit förolämpad, bara sâdär apropâ, utan anledning, helt viljebetingat; jag visste ju med mig att det inte fanns nâgon orsak att känna sig förlämpad, att jag bara gjorde mig till, men till slut kan man driva sig därhän att man verkligen pâ allvar känner sig kränkt. Jag har i hela mitt liv haft en sâ stark benägenhet för den där sortens konster att jag nu till slut började förlora kontrollen över mig själv. En gâng fick jag lust att tvinga mig själv att bli förälskad, ja det händet ill och med tvâ gânger. Och vilka lidanden, mitt herrskap, ni anar inte! (...).