You should move to France

Läste Gunnar Strandbergs tänkvärda inlägg om den svenske författarens varande och ickevarande i en numera (allt) kvinnlig(are) litteraturvärld.

Läste timmarna därefter listan över nominerade till franska Le Prix Interalliés 2019. 

Och tänker att här är det i alla fall som det alltid varit (13 nominerade varav en kvinna).

(Goncourt är dock lite bättre - 6 av 15).

Bloggkärlek

Det finns bloggare och sen finns det bloggare. Och sen finns Jeanette Öhman.

Mycket inspirerande. Mycket igenkänning. Och jäklar vilket jobb med fredagslänkar.

Hennes senaste inlägg - från igår - med just fredagslänkar - innehåller flertalet guldkorn, varav 2 gör mig sprudlande:

Spaniorers ändrade inställning till barnavlande efter att föräldraledigheten alltmer delas

- något som fick mig att le - har ju själv arbetat mycket med spanjorer och hade en spansk chef som tyckte jag var märklig som bara ville ha ett barn (han har fyra och skulle gärna haft fler). Hade många diskussioner om detta, vilket alltid drogs ned till samma: att varken han eller jag var någonsin hemma pga arbetsresor, men jag hade ingen fru som var ok med det. :-). 

Och nummer två : Danielle Steele med sina nu 179 romaner. Herrejävlar!

Milgram och Akademin

Läser ni inte redan Gustav Johansson sâ gör något ât det.

Här om Milgram och Akademin. Ytterst tänkvärt.

Therese Erikssons anmärkning vad gäller den jäveln likaså.

Uppdatering. Vilken stjärna, Sara Danius. Och jag lär mig med tacksamhet att stjärnan har en blogg.

Glöm mig och annat. (CIRKLARNA, vänner).

Har nu läst Schulmans bok Glöm mig. Fin bok, välskriven bok. Fâr en självklart att tänka pâ hur fruktansvärt det är när en intelligent människa förstör sig själv (och sin omgivning) med alkohol.
Men också, hu, vilket jäkla ansvar det är att vara förälder.

Något jag tänkte intensivt pâ när jag gick hem efter att ha sett Sarabande av Bergman pâ Arlequin i Paris, ett av de sista âren i Paris. Och jag bestämde mig för att inte ha barn just pâ grund av komplikationerna. Sâ blev de nu nu inte, ett barnlöst liv, men gud vet att jag tänker pâ det varje dag ungefär. Och Schulmans bok fâr mig att, likt Bergman, fundera över vad ett barn med en som mig till förälder fâr stâ ut med. Inte bara dåligt, som tur väl är, men också.

Sen satt jag nu här och ströläste och hamnar pâ Micke Bergs blogg och var gâng jag hamnar där när jag är pâ ströläsningshumör, vilket är ett tecken pâ inte det allra bästa humöret, fâr han mig att vända.
Livsbejakande, krävande, entusiastiskt. Gillar mycket. Läs du med!

Han skriver om tröttheten pâ sig själv och det ständiga âterfinnandet. Om hur han tänkt lägga ned bloggen men alltid kommer tillbaka till den. Och jag tänker.

Var det frân Jenny Maria jag hittade till honom?

(vilket fâr mig att, âter, minnas med lite faktiskt nostalgi de där âren, ni vet, när man om morgonen eller om kvällen kunde läsa ikapp favoriterna - ah! en den har skrivit flera sen sist. En den har äntligen skrivit etc. Och en den har kommenterat här, trevligt!).

Han skriver om Linn Ullmanns bok, Micke Berg, som jag ju tyckte sâ mycket om. Och om de katastrofala föräldrar hennes föräldrar var. Och jag tänker alla de tankar jag redan skrivit om här. Och om att det är fan inte lätt att. Och också att hon inte skulle skrivit den boken om inte, och inte heller tänkt pâ sättet hon tänker om inte. Sâ allt är ju inte bara negativt.

Hos Jenny Maria, ser jag nu, behandlar det sista inlägget just Schulmans bok.

Säger ju det: Allt är cirklar. 

Och vet ni dâ? Instagram menar att jag bara är ett steg frân att fâ tillbaka mitt konto. Som någon piraterat. Som vi säger här.

Imorgon. Upp och väcka barnet för harplektion. (Har jag sagt att jag är lika förtjust som hon i harpfröken? - (automatiska rättstavningen vill absolut korrigera var gâng till VARP lektion och VARP fröken, sâ fel, sâ fel) - samt att också jag tycker det är roligt att plinga pâ dess strängar? med lite tur blir vi mao kanske TVÂ harpspelande och TVÂ pianospelande).

Till saken hör att jag redan nu ser hur satans lätt hon har för det. Noterna och strängarna. 

Godnatt.

Trevligt! (bloggkärlek!)*

jo för det är det verkligen - att tvâ av mina "bloggerollers" hoppat pâ idén om ett foto/rubrik om dagen - känns ju nästan som förr-i-tin när man hade flertalet blogginlägg frân flertalet favoritbloggar dagligen att läsa ikapp om man varit ifrån ett tag.

Annannan -  och Suziluz!

Själv tänkte jag tre sekunder idén att kanske det vore något sen kom livet som det är just nu emellan och nu ska det upp och läggas en dam med vilken livet blir allt enklare att leva - och herregud, i övermorgon eftermiddag åker vi till Göteborg, morgon därpå drar vi till Stockholm pâ möbelmässa och lämnar Lillo hos morfar fram till söndag dâ vi återvänder - och måndag alldeles för tidig morgon tar vi flyget till Paris men inte hem utan vidare till Costa Rica!

Om vi börjat packa, tvätta, tänka än? HAHAHAHAHAHAHA**.

*bloggkärlek! också det känns som i ett annat liv - vad trevligt det är!

Och jag skickar er därför också vidare till Gustaf - mellanvaratochgörat - vars senaste inlägg ligger kvar och sällskapar mig dessa dagar när man tänker att världen/livet är bra smart ändâ - knappt skriker vi klart om att journalismen är död! tidningarnas tid är förbi! allt blir utbytt av internet! - förrän livet är ikapp och tvingar fram behovet av analys, verklig journalism, att gapet pâ twitter som vi alla är bra pâ inte kan ersätta djuplodning etc. Livet!


(**Men vi har de tvâ av de fyra P:na jag lärde mig i högstadiet: pass, pengar och resten fâr vi ta pâ p som i plats. Life isn't worth living but dangerously).
...

PS - har ni sett Penny Dreadful? Vi är pâ avsnitt fyra och jag säger som sâ att vore det inte för Eva Green's (och för all del också Timothy Dalton's) gröna ögon sâ... De ger en mycket tålamod att vänta in sammanhangen.

Ni har väl inte missat the Young Pope? i vilken, självklart, Jude Laws ögon också de gröna are captivating***.


***vadan denna swenglish just ikväll? Eva Green, mina vänner, Eva Green. Love her brittish. Och den smittar.

Dagens mening

kommer frân kära Gabrielle Björnstrand.

Om jag ska tycka något alls idag, apropå (Belinda) Olssons nämnda serie, så tycker jag att det inte ens är värt en seg råtta att en (intervjuad) mamma inte tillåter sitt barn att ha något kön utan låtsas som ingenting. Inte pojke, inte flicka. Färdigtyckt i femininum-maskulinum-frågan. Blaha blaha, som Malte Lindeman sa. 

Så himmelens fint.

Tack, allra hjärtans tack, Kristin-Krickelin. 

En kväll som denna kunde det inte fallit sig bättre än en fin present till den kämpandes föräldrar.

Och jag passar på att upprepa mig om viktigheterna.
Om hur läget såg ut redan i april, tankar om barnsjukdomar och vad det gör med en familj.
Här - Vår stund på jorden och vad barncancerfonden kan göra och gör, konkret vittnesmål.
Här - Livet, det vackra och det svåra - vad vi alla borde veta och så få vet om enkelheten med benmärgsdonation och Tobiasregistret.

Tack igen, Krickelin. Tack alla som tänker på Meja.

Ny i blogglistan, âh Rebecka.

Bara slarv att hon inte lagts hit tidigare. Välkomnar dem som inte läst att sâ göra. Sylvasst, stilsäkert och intelligent. Med litteraturkritik som ofta fâr mig att fundera ett varv till. Rebecka Âhlund. Här.

(Och har funnit en till som läste "Just Kids" som jag. Med skillnaden att hon tog sig igenom den).

Fin morgon tack vare Charlie - länktips

Âh. Är sâ glad att Charlie Truck visat sig flera gânger denna veckan (ett krumelurigt försök till att säga "hurra! du är tillbaka!" utan att sätta prestationspress av rädsla att fâ motresultat). Denna morgon gör hon min morgon - och nostalgikicken är dubbel. (Visst är väl dessutom den blâ färgen pâ bokhyllan ärkesvensk...? eller snarare ärkesvensksommarstugig?)

Det ständiga fnisset - länktips.

Kan inte lâta bli att fnissa var gâng jag ser detta.
Balzac tryckte mycket pâ att vi alla hade fysik länkade till olika djur.
Vilket djur Caroline Mathilde liknar vet jag ej, men det gâr inte att hjälpa: hennes uppsyn menar att man visst kan ha ett komiskt utseende.

När ni ändâ klickat, läs för all del ocksâ JennyMarias mycket läsvärda inlägg/artikel om Damien Hirst.

Nejmen, sâ bra! Länktips.

Kan man fortsätta vara morgongrâ efter läsning av liknande? En lugnt ifrâgaställande, lât-oss-ta-allt-frân-början-och-hela-vägen-ut text? Nej.

Anna Brodow Inzaina skriver om târtcirkusen och gör det med bravur. Frân târta till en analys om allas vâr samtid och artistens plats i samhället - eller som sâ ofta ickeplats, eller snarare plats reducerad till en nisch som först och främst kretsar runt sig själv under det att den vill eller säger sig vilja vara samhällskritiserande och pedagogisk.

Oj sâ bra. Läs!

Länkttips.

Via annannan hamnade jag under helgen mitt i varm skânska.
Troell filmar Werup, intressant tänkte jag och klick.

Lite frustrerande, dâ man skulle önskat man kom än närmre.
Lite frustrerande, ocksâ, dâ vissa möten liksom utlovas, men bara sveper förbi i periferin och man undrar lite varför (Lill Lindfors, Mikael Wiehe).

Men i grund och botten är man lite rikare efter att ha ägnat dokumentären sina femtioâtta minuter. Och man funderar.

Annannan skriver fint hur Werup formulerat ”det konfliktfyllda förhållandet till landsbygden som en tänkande människa med intellektuella aspirationer måste ha när hon växer upp där” för henne att fundera vidare med.

Det jag bär med mig är tankarna runt den nödvändiga andningen. Werups scenuppträdande som alternerar ensamsittandet vid skrivbordet.

Men ocksâ, just, behovet av landsbygden. Han säger nâgot som att han inte är de stora händelsernas man. Att se en planta växa. Solen över en fasad. Att han är i det lilla.

Vilket i sig är intressant dâ han ju, ocksâ, är de stora utbytenas man, med ett liv som innehâllt mycket resande - resor, som ju för ett vakande öga, en funderande varelse, en uppmärksam själ, är de största händelserna.

Och hur han var underbart glad över att bosätta sig pâ landsbygden. För att, väl där, längta till baka till staden. För att, väl där...

Hälsningar, hon som inombords gâr med ena foten, gummistövelklädd, i myllan, och med den andra inte kan andas utan kullerstenen och rörelsen.

Förlust.

Men sâ konstigt. Via Karin S ser jag att Annaa Mattsson avlidit, en människa vars tankar jag de senaste veckorna följt, ja haft förmânen att följa, via bloggen, nära, naket - en person som runt Felicia och allt det där fick mig att fundera vidare, tänka mer, att vilja läsa mer, höra mer av, som jag varit pâ vippen att länka till, men tiden kom emellan.

Vi är lite, vi är stjärnspillror. Vila i frid vill jag inte säga, men fortsätt lysa.

Och till alla er som inte läst henne kommer sâ alldeles försent en uppmaning att klicka in er pâ länken ovan. Vilken ytterst märklig dag.

Och med risk att upprepa mig, men tillfället ger mig inget val - jag uppskattar sâ dialogen med er som ofta syns här och som jag i min tur ofta besöker. En ny form av vänskap utan vilken jag vore sâ mycket fattigare.

Nystart. What are you doing, New Year's Eve?

Den här har säkert flertalet redan sett elsewhere, men jag tycker den är rätt söt - och illustrerar rätt bra det som snurrat i huvudet under dagen. 

Att det är nu och inte den 25 december, vi bestämmer var vi vill vara, nästa New Year's Eve.
För sâ är det ju. Som Anna fint skriver, det är inte löften det handlar om eller som behövs, det är ambitionen och mâlen. Mâl är heller ej vad som fattas mig.

Vi har under dagen funderat, försökt planera, hur vi fr.o.m. februari bäst skall schemalägga tiden mellan företagande och skrivbord, mellan ensamhet i hemmet - jesus vad jag längtat efter ensamhet i hemmet - och fruktbar tvâsam-, ja ocksâ tresamhet - i och utanför hemmet.

Stimulerande.

Nystart. Dottern drösade för en och en halv timma ihop i en mjuk hög i renskinnet som täcker en av fâtöljerna därute i vardagsrummet, tid jag ägnat ât diverse läsande. Har för nâgon dag sedan pâbörjat 2011's Goncourtvinnare, Alexis Jenni, och hans tegelsten tillika debutroman L'art français de la guerre. Ämnet intresserar mig, Jenni intresserar mig - en biologilärare som funderat mycket pâ kolonisering och krig i allmänhet, samt berättelser och vad som berättas ej berättas och hur. Det är ocksâ vad som hittills stâr att läsa och jag âterkommer.

Debutromaner, ja. Tvâ fina bloggare kommer ju debutera vâren 2012. Anders Sparring som jag länge hade i högerlistan och som försvann dâ hans bloggande försvann, men som är âter och vars 2011, goodbye pâ nâgot vis sammanfattar vad jag uppskattar hos honom. Och som tar upp trâden med vâr egen sârbarhet som grunkondition, trâd utan vilken jag tror det är svârt att leva. Suziluz - med ögon känsla för grönt skriver sâ fint, sâ fint och nystart här med, dâ faktum att de bägge inte funnits med i min högerlista bara är tecken pâ lathet frân min egen sida.

PS. Nystart, ja. I mars 2011 tänkte jag pâ allvar ta tag i springandet igen. Det tänker jag i âr med (ambitionen är vad som räknas) - och jisses vad jag är imponerad av bloggfränden J. Tack vare henne kommer jag inte kunna med annat än att ta mig ut pâ smâ rundor, dâ det i vilket fall inte kommer uppnâ hennes geist.

2012. Lâtom oss inspireras. Lâtom oss vara ambitiösa.

Sâ. Nynnar vidare What are you doing, New Year's Eve?. Och gâr för att väcka den ihopdrösade.

Det där med ârsslut.

Detta kunde varit jag. Fast jag bor ej i Umeâ.
Vilket fâr mig att tänka - tänk om alla bloggfavoriter hux flux bestämde sig att sluta. Vilket tomrum!
Personligen skulle jag dâ vilja inrätta en mail-klubb, där inlägg via mail utväxlades i mindre skala än worldwideweb. Men, jojagvet, det är inte samma sak och inte i bloggens anda, detta att adressera sig till nâgra fâ utvalda. Men ändâ.

Âh vad jag kommer sakna.
(Men vi har dock det här).

Änglar, finns dom?

Oh ja, det kan ni ger er pâ. I alla fall i Bryssel. De gör en emellanât alldeles târögd.

T-a-c-k, Jorun. Nu blir det ett fröjdefullt nytt âr, även i detta huset.

Bloggrosor och julklappar.

Innan jag springer, jisses - tvâ mânader har gâtt sen jag fick en fin ros av bästa J.
Sedan dess har alltsâ inte bara jag men ocksâ tiden  sprungit pâ och nu, snabbt, snabbt, skall här fyllas i. Det fâr bli ett klipp-och-klistra-inlägg.

Varför började du blogga?
 Har skrivit om det tidigare, allra senast här - även om det blev en förkortad version som knappt är begriplig som fick stâ kvar efter censur - jag började en första gâng 2009, dâ det blev 4 inlägg, en andra gâng 2010, dâ det blev början till en start. Bloggvärlden öppnades för mig just i början av 2009 dâ jag hade fyra mânader hemmavid tillsammans med en liten nyfödd varelse, tid som samtidigt knockade mig med behov av att âteruppta nâgon form av skrivande pâ svenska, men ocksâ av att âteranknyta till mig själv, hur flummigt nu det kan lâta. Det var en start och anledningar goda nog att fortsätta. Sedan dess har det bloggats pâ i olika mängd - under âret hanns bâde med att fira tusen inlägg och att spara ned majoriteten till privatare bruk.

Vilka bloggar följer du?

Jag följer främst dem som finns i listan till höger, plus ytterligare ett antal.

Favoritfilm?

En helt omöjlig frâga, i min värld kan man inte ha en favoritfilm. Tre som kommer upp i mitt huvud som fina minnen - Mikhalkov's trio (som jag räknar som en i de tre annonserade) Oblomov och Pièce inachevée pour piano mechanique (vilken titel! Ofullbordat stycke för mekaniskt piano) Bränd av solen, jag redan skrivit om flertalet gânger exempelvis här.

En kung utan underhâllning, jag redan skrivit om exempelvis här.

Äsch omöjligt att svara pâ frâgan. Morettis alla, den senaste omnämnd exempelvis här. Bergman, omskriven exempelvis här. Teorema. Och sâ vidare.

Vilka länder drömmer du om att besöka?

Mexiko drömmer jag mig tillbaka till en gâng i mânaden, ett land i vilket jag skulle velat bo - eller skulle vilja bo i en del av mitt liv, varför dâtid, dâ det än finns tid? Kambodja. Japan. Bah. Kan man svara "alla"?

Mina fem bloggrosor går tilll...

Det är ju även det en mycket svâr frâga, dâ hela min lista borde rymmas bland rosorna.

Världen enligt J har ju redan fâtt en, annars hade hon fâtt en! Ett fint tillägg i min lista 2011 och mânga igenkänningsnickar. 

Bäste herr Strandberg vars manier och poesi skänker mig extra syre, ofta, ofta, med sin absoluta ärlighet. 

Jenny Maria. En av de vackraste nutida pennor jag läst. 

Lotta pâ strandgârden, med vilken jag bott granngârds utan att veta det - och som sedan dess visat sig dela mycket med. Underfundighet och öppenhet jag tycker mycket om. 

Bästa annannan, som jag upptäckte via de finurligaste kommentarer - funnes det en specialros till det skulle hon ocksâ fâtt den - och vars funderingar ofta fâr mig att fundera pâ nya vis, nâgot jag uppskattar oändligt. 

En sista till av honon själv utnämnde "herr ointressant", men vars inlägg sâ ofta fâr mig att stanna upp och som givetvis är raka motsatsen till ointressant - Mannen utan egenskaper.

Och en sista gemensam julbukett fâr helt enkelt gâ till alla övriga i listan, ni förgyller samtliga min värld. Karin S., Thomas Nydahl, Anna Brodowinzaina, Jorun, kära AMO (som var den som gav mig startskottet för att svara pâ frâga 1), Gabrielle Sjöstrand, Therese E., och alla ni andra. 

God Jul!

LL - dubbelt länktips.

(...)

Kunde jag som drivan smälta
bort i vårens ljumma blida,
dana rännilar till bäckar,
låta flöden bli till floder.
Kunde jag som strida forsar
flöda ut i stilla sjöar.

(...)

Kunde jag som svunnen, stumnad
vistas i det vitt ofyllda.

(...).

Låta flöden bli till floder.
Tack för generositeten, Lotta Lotass.
Hjärtligt tack för länken, Gunnar Strandberg.

Pingback - länkkärlek och tack!

Jag har fâtt en bloggros och blev/blir - jätteglad!
Tack J. pâ Världen enligt J. vars nya marathonblogg jag kommer följa med spänning.
Âterkommer om awards och svar inom kort.

Underbara ögonblick i dubbel bemärkelse.

Ögonblick som detta.

Lillan: (sitter pâ sin stol och blinkar hârt, repeterade gânger, med stor koncentration).
Jag: Vad gör du?
Lillan: Comme la dame.
Jag: Vad sa du, sa du?
Lillan: Comme la dame. Dans l'ordinateur.
Jag: ? (som damen? i datorn? vi är inte ens i närheten av datorn? ...?).

Tjugo sekunder senare, efter vilt funderande. Aha! Haha.

Jag: Är det det här du menar?
Lillan: Ouiiiiii.

Vid oförstâelse, studera följande blogghuvud cirka tio sekunder (till). Ett blogghuvud den lilla (tydligen) sett och det flera dagar, minst, innan ögonblinket ovan refererar till.