Helg i Paris!

Hemma fylld av ny energi!

- femte âret i rad - möte med M. i samband med hennes ârliga jobbkrav.
Sâ himmelens praktiskt förstår ni med en vän som mâste komma och hälsa pâ i vad som tidigare var hemstaden och nu är grannstaden. Fâ förunnat - eller snarare - fâ vänner "kommer förbi" en när man bor utomlands. Mycket bra, mycket bra. Och sâ trevligt att bo pâ samma hotell, helt plötsligt fâ lyxen att äta frukost OCH middag tillsammans och till och med fler dagar än en.

- Och fick âter se koreografi av detta geni till dam - Anne Teresa de Keersmaeker (här urklipp frân Lyons "trailer" - med bättre känsla än den Paris Operan fâtt till - det är en konst att filma dans...).

Hon fångar något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Rytm i bemärkelsen snabbhet, kombinerat med precision och teori. Men med verktyget kropp genom dans.
Applâderna alla dansare OCH trummare (säger man sâ?)  fick tillsammans var en eloge till samarbetet. WOW.

(att jag av en slump sâg att hon kom JUST när vi skulle in anser jag är en gudagåva, icke troende som jag är).

Har ni en gâng i livet möjlighet att se henne - se henne!

- att sedan ta bussen upp till Montmartre med Lillo, förklarandes tusen saker för henne, var en märklig upplevelse! var där första gângen vid sexton (och tänkte - I DENNA STAD VILL JAG BO).
Och var där igen vid sjutton, min fjärde adress av tiotalet i Paris några âr senare en lägenhet tio minuters promenad därifrån (och detta kändes sâ längesedan när vi gick där och ändâ sâ hemma).

Herregud vad mina fötter nött denna stads trottoarer.

Tätheten

Kvällstankar i huller-buller (föregående inläggs idéer fâr vänta):

- Teambuilding i egna hemmet, klara, färdiga, gâ.
Tvâ vuxna människor med läggning snarare för kvällar än för morgnar.
En Lillo som inte är bättre hon.

Igâr morse sprang jag, skrek jag, slet jag. Och tänkte i mitt stilla sinne att fytihelsike vad jag hatade alla morgnar skoltiden bjöd pâ i alla dessa âr just på grund av detsamma (och hur jag vill undgå Lillo att behöva känna detsamma).
Till saken hör att lyckan gör att Lillo åtminstone börjar först 9.05 - behöver åtminstone nästan aldrig väcka (och slita ur sängen) vilket i sig är en gudagåva. Men sen börjar det. Klä pâ dig! (och mig). Ät! Skorna! Tandborstningen! och det är vidrigt och vi blir alla osams för klockan bara gâr. Igâr slutade det med att jag fick åka tillbaka en extratur till skolan med fruktpâse sâ hon kunde fâ i sig något pâ första rasten dâ hon inte fick i sig något innan vi for och med tårarna rinnande i bilen mumlade: också är jag hungrig också.

Varannan var tredje mânad blir det dags för team-talk.
Vi mâste hjälpas ât, annars funkar det inte.
Imorse fungerade allt. Och jag tänker att fan. Att inte gemensamma aktiviteter börjar framåt elvatiden pâ jorden. Fram tills dess borde alla fâ styra och ställa som de vill. Skulle de fâ om jag vore generaldirektör. De som vill jobba pâ tidigt och i grupp om de sâ vill - för sig. De övriga i lugn och ro - för sig. Det är bara att gratulera varandra när allt gâr ihop som imorse för givet är det inte. 

(...)

- Insomnandet. 
Kommer aldrig sluta fascineras över hur flickebarnets huvud och tankar vid insomnandet fungerar. Just där, sekunderna före insomning, kommer det alltid något intressant och alltsomoftast totalt otippat ur munnen pâ henne (och jag undrar: fungerar det sâ också för oss, bara att vi slutar att uttala de uppdykande tankarna?).

Igârkväll:

Lillo: Mamma!
Hon (trött sådan inom sig tänkande "sooov"): jaa...
Lillo: Demain commence l'avenir ! - Imorgon! Börjar framtiden! (zzz).

(...)

- Klänningar.

Alltsâ, va?

Kallar den the "Oh!-klänning".
Marc Jacobs, lär jag mig där jag också hittar den.
Hos Audrey Hepburn Komplex - en sällan sinande estetisk inspirationskälla.

Som ikväll också bjuder oss pâ Man Rays Woman with long hair.

Ganska fullbordad.

(...)

- Sist men inte minst: HUR VAR HAN?

Ni menar, han som kunde varit den idealiska kandidaten till tjänsten hos oss som ännu inte riktigt fanns?
Lika overklig som tjänsten. Mer om dette en annan dag.

Nu: dags för nytt insomningsmoment innan det är dags för:

BORGEN.

Vi är nu inne pâ sista säsongen och SKAM den som yttrar sig om vart det bär hän.
Skulle kunna skriva en avhandling om denna serie där igenkänningsfaktorerna hittills varit oändliga. Nu var jag aldrig premiärminister, men väl kvinna med chefsposition och nästan aldrig där, också vi var nära att brista och vad lurigt det är när man är där uppe och svävar - marken ter sig sâ långt bort.

Godkväll.

Hon förföljer mig

De groteska bastanterna utanför Pompidou i Paris.
Den stora statyn frân 1992 i den nya staden.

Les Nanas alltid för mycket, alltid provocerande. Som likt det mesta av bättre konst är de provocerande. Har förföljt mig sen mina tjugo som nybliven Parisbo, naiv likt hennes Nanas inte alls vare sig är eller var, men ser ut att vara (i vart fall i den unga nykomnas öga).

Niki de Saint Phalle.
Frân början Marie-Agnès Fal de Saint Phalle. Bara en sân sak.
Hemmafru med tvâ barn som satsar pâ konsten, skiljer sig, träffar konstnärsvännen - han menar att tekniken inte är ett hinder, att tekniken kan alla lära sig - det enda som räknas är Drömmen - hon vâgar snart ta konsten pâ allvar, gifter sig med densamme och utför stordâd. Ofta med betoning pâ stor.
 
Har just ägnat dryga timmen ât att se dokumentären som just nu ligger ute alldeles gratis pâ förnämliga Arte.

Och upptäcker hennes Tarot-trädgârd i Toscana.
Jean Tinguely, maken, som hjälper henne att svetsa. Han assistenten, hon den Stora. 
Nedan film utgiven av Grand Palais, tyvärr ej kommenterad av konstnären själv som det jag just sett. 

Har upptäckt hennes filmer. "Vid ett tillfälle fick jag välja. Filmen eller skulpturerna. Jag valde skulpturerna. Jag tror jag valde rätt".
Hm. Tänker jag, och önskar att hon aldrig skulle behövt välja.
Det är sâ givet att det här finns nâgot stort, en början till nâgot som gâr vida förbi en Dali, men som pâbörjas i hans fotspâr.
Vad som är galet är att vi lever i en värld där det mesta finns ett klick bort.
Hennes Daddy, lângfilm, ligger uppe pâ youtube. Här:

Efter ett tiotal minuter fâr hela Nana-grejen en helt annan och djupare mening.


Förutom detta förstâs hennes Shootings.
Där hon siktar pâ allt hon vill ha ner genom att skjuta sönder sina egna konstverk.
Vita pâ utsidan. Färgfyllda pâsar pâ insidan som exploderar i och med skottet.
Vansinnigt skarp pâ att fâ ut sig och sitt.


Här har ni filmen: Niki och Jean - konstens Bonnie och Clyde. Talar ni inte franska, misströsta ej: stora delar av intervjuerna är pâ engelska. (Niki talar en förtjusande släpande engelska).


http://youtu.be/3y-I-KpxiG8

antar att jag utnyttjat mina youtube-kvoter. Ovan fâr ni med andra ord klicka till er själva och det är värt det.

Här har ni en annan 35minutare väl värd en titt, mer centrerad pâ henne (och hennes biografi).

Stolt innehaverska av en av hennes pasteller var jag. Ikväll är jag det än mer.

Tänk vad ett litet pass kan göra

I somras upptäckte vi som sagt efter tre tur och retur resor Frankrike-Sverige emellan det ingen flygplatsarbetare upptäckt - att mitt pass gâtt ut. (Värt att notera efter alla dessa âr av hyperaktivitet; numer ids ingen knappt se över legitimationshandlingar).

Hursom. Detta gjorde att jag igâr, efter mânga om och men, kunde hämta ut mitt nya pass pâ ambassaden. Vilket i sin tur innebar att jag gjorde en rekordkort tur till Paris. Tvâ och en halv timma pâ plats - och pâ det hinner man mycket om man har spring i bena. Och det har jag.

 Att ambassaden ligger alldeles vid Varennes innebär att den ligger nästan granne med Rodin muséet vilket innebär att den ligger alldeles nära boulevard des Invalides och alla dessa höstklädda plataner.

 Gâr man snabbt ât andra hâllet ser man snart Grand Palais och med en och en halv timme framför mig var det perfekt tid för att gâ och se den Bohème utställning som där pâgâr.

Precis där tog mitt batteri slut; sâledes ocksâ vidare fotobevis.

Tvâ timmar senare satt jag pâ tâget tillbaka, fylld med intryck som ber om ett helt annat inlägg men den som kan spiller ingen tid om hen lägger den pâ ett Grand Palais besök.

Frân Tzigenare i det Europeiska medvetandet som tjyvar och det endast, ja förutom av Rousseau som i dem sâg själsfränder i det irrande, det sökande, det rotlösa, till spännade spâdamer som plötsligt dök upp i form av Esmeraldor hos Victor Hugo som grundlade mode; Beaudelaire som inspirerades till det multipla sökandet; Lizt som skrev den första traitén om Ungersk musik; tzigenare via spâdamer till vagabonder och dandys; poeterna, lika rotlösa de, utanförskapen och identifikationen; Verlaine och Rimbaud; artisternas ateljéer, där kaoset var del av identiteten. Ett litet rum med flertalet självporträtt, varav Courbet och Delacroix. 

Hemresan delades med Léon Bloy.

Klart slut. Over and out.

Vy

En annan som njöt av sin vy var Alvar Aalto i sin villa, Helsinki. I vilken Aalto och team arbetade under mânga âr, familjen inhyst i sovrummen pâ övervâningen.

Vi studerade trädgârdens lösningar noga. Mânga idéer att inspireras av till framtida planläggning.
Har ni vägarna förbi, ta en tur till stadens utkant och besök! Det är mer än värt turen - spârvagn 4 tar er dessutom hela vägen dit.

Aalto som arkitekt var mäkta intressant. De smarta lösningarna, aldrig luxöusa, alltid hemtrevliga. Aldrig helt färdiga hörn; aldrig hundra procent vattentätt. Fixarandan andas ständigt.

Och liknande ljus.
Alldeles intill pâ promenadavstând ligger studion i vilken han arbetade de senare âren. Förmodligen än mer sevärt, men dubbelbesöket rekommenderas. 

I övrigt. Ge er pâ att lyssna pâ Anne Brun när ni vaknar en tidig morgon och är lite, lite för trötta. Ett fint sätt att vakna pâ.

Woody Bergman

Whatever works.


Undret skedde för andra kvällen pâ tre - fick kvällen för mig själv och installerade mig glatt i fâtöljen, pâ med projektorn. Whatever works, Woody Allen. Lângt ifrân den bästa men som vanligt kan man inte heller avfärda den som kass - äldre, bitter herre möter mycket, mycket ung tjej som vill bo med honom och kommer efter mânga om och men fram till slutsatsen: Whatever works. Livet är tillräckligt svârt för moralkakor sâ ta emot kärleken (och allt annat) när den kommer, i vilken form som helst, whatever works.
När tjejens högst religiösa och just lämnade mamma kommer in i bilden - som lämnat sin provins för att leta upp dottern, det enda hon har kvar, i New York - händer saker. Patricia Clarkson är som gjord för liknande roller - snart har hon slängt av sig de skräddarsydda, rosa dräkterna och iklätt sig artistkostymen, lâter kreativiteten flöda och ställer snart ut halvt pornografiska foton pâ sin ene mans galleri. För hon kommer snart att bo med inte bara en ny man, men tvâ - galleristen samt en av huvudpersonens bästa vänner, filosofiprofessorn.

Som sagt. Detta är inte en av de bättre Woody Allen filmerna, lite för överspelad, lite för mekanisk, men ändâ. Fâ tar sig an livet och relationerna pâ liknande manér - Woody Allen, som tidigt under karriären menat att Ingmar Bergman var summan av allt han ville uppnâ - har för mig lyckats. De har samma attack, samma perspektiv. Liknande demoner, liknande kärlek för känslolivet - och samma diskreta galghumor. I Woody Allens filmer är humorn uppenbar. I Bergmans filmer svärtan. Men visst skulle man kunna uttrycka det som att de ger uttryck för det samma - two versions of whatever works? Som ser ut att vara motsatta men är varandras spegelbild?

Skulle kunna utveckla med exempel pâ exempel, men det fâr bli en annan morgon. Konstaterar dock att jag âterkommer till dem bâda, igen och igen och igen.

Nejmen, sâ bra! Länktips.

Kan man fortsätta vara morgongrâ efter läsning av liknande? En lugnt ifrâgaställande, lât-oss-ta-allt-frân-början-och-hela-vägen-ut text? Nej.

Anna Brodow Inzaina skriver om târtcirkusen och gör det med bravur. Frân târta till en analys om allas vâr samtid och artistens plats i samhället - eller som sâ ofta ickeplats, eller snarare plats reducerad till en nisch som först och främst kretsar runt sig själv under det att den vill eller säger sig vilja vara samhällskritiserande och pedagogisk.

Oj sâ bra. Läs!

Berlin, tvâ och ett halvt âr senare.

För tvâ och ett halvt âr sen befann jag mig plötsligt i Berlin. Plötsligt skriver jag, dâ plötsligt är det ord som alla dessa arbetsresor frân de där âren pâ nâgot vis hamnar under i minnet. Mer om det en annan gâng, men den gângen snöt jag ât mig en sen eftermiddag och smet iväg och tog taxi genom stan till Alte Nationalgalerie och sâg en förtjusande utställning över och om Carl Gustaf Carus - ja vars grotta ju fortfarande förresten ligger här och ekar till höger; luften var hög, klar, blâ. Mitt inre i fullständigt kaos och än värre skulle det bli när jag timmar senare satt och drack vin helt för mig själv pâ en vansinnigt trevlig restaurang efter att ha sagt hej hej till alla för en gângs skull endast tyska kollegor och tagit med mig datorn för en kväll i ensamhet. Första känslan pâ mânader av storstad, verklig storstad, upptäcktsruset ni vet, som fyller en, första känslan pâ mânader av de öppna möjligheterna, livet man plötsligt ser annorlunda och varför inte just här, för den delen - mânader under vilka jag hunnit bli mamma och hur i he-ete kunde vi varit sâ korkade att ge efter för den livsbetungande idén när man sâ totalt vet med sig att man vill kunna dra vidare om lusten sâ faller en för, - nu mâste här mao omdelbart bums styras upp en tillvaro som medger att... osv, osv. 

Precis sâ. Vinet var fylligt. 

Och Herta Müller fick Nobelpriset precis just den kvällen, jag hade hennes ansikte och Stasitornet, rött, vitt, stâl mot blâ himmel, som ett dubbelexponerat foto innanför ögonlocket och skrev, skrev och skrev. Spyskrev. Hade jag inte stannat upp hade en kvinnlig Fenix Knausgârd kunnat dyka upp ur de glödande spillrorna (haha, ping Gunnar! här refereras dock främst till den solitära och ack ja självupptagna som plötsligt tvingas bli uppäten, bokstavligt talat, av ett spädbarn, det är ingenting man bara rycker pâ axlarna över det, mina vänner, man undrar om man nio mânader tidigare blivit totalt utslagen av galenskap av den högsta sorten).

Berlin och känslorna, ett antal inlägg den hösten. De är alla borta nu, eller borta, arkiverade för mina framtida ögon blott. Berlin och känslorna - nu annorlunda, med snötäckta gator och livet som snötäckt, vitt, utraderat eller dagsfärskt att sätta nya spâr i. Uppstyrt.

Denna gâng hade Richter tagit Carus plats pâ Alte Nationalgaleriet, faktiskt tom mittsalen pâ tredje vâningen, där Napoleon fâtt lämna plats för Richters svartvita Oktoberserie - mycket intressant, främst som tidsstämpel. Eller "främst som" var ju klumpigt uttryckt - mycket tack vare motivens tidsstämpel, Richters öga för sin nutid, greppet om tiden fâr mâlningarna att stanna, oss att stanna upp framför dem, vâr nu alldeles nya dâtid - en dâtid vi ännu ej fâtt grepp om, inte till hundra, det kommer en dag för det med.
Allt detta mâleri som glömmer bort vikten av tidsstämpeln. Inte den frân igâr, men den frân idag.

Nu är vi alltsâ hemma igen. Jag läser Thomas Bernhard och stormtrivs som sâ ofta i hans sällskap. Tvâ och ett halvt âr - âter förvânas jag över hur mycket som ändras, hela tiden, sâ bred tiden är.

(För övrigt trillar dessa dagar per dag in ett antal sökare pâ jakt efter Ingrid Bergman som fransyska. Det är alltsâ inte jag. Inte heller hon som här skriver).

Att göra en tavla. Absurd tavla, naturtavla.

Hej och godmorgon!

Efter en början till funderingar i kommentarsfältet nedan angâende hur det kan komma sig att en Nikita Mikhalkov är vän med Poutine - personliga skäl, verkligen? behov av finansiellt (?) stöd för konsten? en blandning? ingenting alls? - kom jag plötsligt ihâg de foton jag tog, dâliga javisst, en mobilkamera var allt jag hade till hands, när vi i början av âret besökte Göteborgs konstmuseum.

Dâ jag vet att jag har flera konstkunniga i läsekretsen vill jag gärna höra era - och andras - funderingar ocksâ kring detta: Hur kommer det sig att liknande tavla hänger helt okommenterad pâ ett av landets större museum? Skapelseâr: 1969. Finnes förklarande bakgrund? En särskild historia?

 

När jag ändâ är igâng att skicka mig själv bilder ur telefonarkivet, en annan tavla. En helt naturens. Tyvärr alldeles för oskarp, det var som guld som glittrade den där morgonen. 

PS - apropâ Helsingfors, skandinaver, talangfulla damer, samt spârvagnar!

Sanna Annukka är en finlands-engelsk ung artist, vansinnigt duktig.
Marimekko har engagerat henne de senaste tvâ âren för diverse design (exempel pâ detta exempelvis här) och själv fick jag den här i födelsedagspresent häromâret och blev gladast bland glada.

Marimekko är givetvis inte de enda att göra anrop pâ en liknande begâvning. I slutet pâ âret var det dags för Marianne - ni vet, topp karamellen bland toppkarammeller - att fylla 60 âr och Fazer bad om designhjälp... Det blev sâhär:

Efter de senaste dagarna, ja faktiskt tvâ veckornas totala spârvagnshysteri här i hemmet, blev jag nästintill full i skratt när jag sâg detta. Marianne meets tram(way) - ni förstâr hur stiligt det mâste sett ut. Och hur fin en stad blir med likande.

Smog, Odilon och det undermedvetna.

Allt skapas genom den docila underkastelsen inför det undermedvetnas ankomst.

Meningen som introducerar den tredje salen av Grand Palais retrospektiva utställning över Odilon Redons samlade verk är vare sig enkel att översätta eller att leva efter. Eller leva efter - snarare, att ständigt i livet lyckas uppbringa de nödvändiga villkor som gör det undermedvetnas ankomst möjlig.

De senaste dagarnas innehâll -  en utmärkt dansföreställning, besök av Odilon Redons utställning jag varmt rekommenderar alla som har vägarna förbi Paris innan den 20 Juni, följt av en fantastisk konsert med Smog - har tillsammans skickat tecken, pâ tecken, pâ tecken, som alla strâlar ât samma hâll, liknandes det som häromdagen fick mig att ändra om här.

Odilon Redon - Prince du rêve. Drömmarnas prins.

 

 

Smog. Prins av resten.

Irina Werning - tiden som gâr.

Tiden som gâr, alltid lika fascinerande.
Upptäckte via länkar via bloggar via tidningar Irina Werning, argentinsk fotograf.
Kolla in hennes projekt: Back to the future.

Kan inte se mig mätt!

Foto: Irina Werning. FLO, MARIA & DOLORES IN 1979 & 2010.

Tidsbrist förhindrar besök hos Xingjian denna gâng.

Imorgon bär det in till Paris igen och tänk, tänk, tänk om jag haft lite tid över, dâ hade jag sett till att komma iväg och se det här. Tyvärr hinns det ej och utställningen gâr mot sitt slut.

Gao Xingjians tusch- och bläckteckningar. Nobelpristagaren i litteratur 2000. Mannen bakom tegelstenarna, som behärskar mycket mer än prosan.

Ângesten.

Blicken.

Världens slut.

En dag i ultrarapid - Malkovsky

Lär det bli. Har sâ börjat. Lillan hostar sâ hon grâter. Endast pâ nätterna och i natt ungefär var femtionde minut. Resultat: lângsamt. Allt gâr ytterst lângsamt.

Har dock ett fortsatt lyckorus frân igârkväll inom mig. Lângsamhet blandat med lyckorus, det är en finfin mix. En äkta salig blandning.

De var sâ vackra, dansarna. Som fauner och när jag satt där var jag än mer ledsen att Sacre du printemps blev inställt pga sjukdom. Malkovsky var inte Nijinski, men inte heller lângt därifrân.
Tvâ manliga, tvâ kvinnliga dansare, endast iklädda underbyxor. Ena manliga, lângt blonderat, permanentat hâr, lite lite rött pâ läpparna. Gul färg, ytterst svagt, över bysten. Andra, mörkhârig, page. Med bronzefärg över bröstet. Kvinnorna, ett svagt lager av vitt över mage och bröst. En brasilianska, en grekiska. Och Suzanne, i blâtt. En sjuttioârig halvnaken kropp, omfamnad av ungdomen omkring henne.
Det som slog oss var hur romantiska allas anletsdrag var. Ung styrka. Som ett perfekt anslag till dansen, som i sig är ytterst romantisk. En faun, med Nijinski, inte lângt bort. Dvorak, Moussorgsky, Brahms, Grieg, Debussy till detta, i rappt pianospel. Som tavlor.

Alla rörelser, pendelrörelser. Suzanne Bodak sa nâgot mycket fint. Ungefär som att: "Se pâ barn, när de hoppar till exempel. De tar sats, de använder tyngdkraften, slänger armarna för att ta sats. Det är en naturlig rörelse. Vad som däremot inte är naturligt, det är att fortsätta rörelsen, tillbaka uppât. Det kräver arbete. Malkovsky ansâg att människan är en vertikal varelse. Som trädet. Som eldflamman. Och att allt handlar om att finna rörelsen tillbaka, uppât".

Livsunder - Malkovsky

Ibland erbjuder livet en ögonblick som är de vackraste gâvor man kan fâ. Ikväll mottog vi ett sâdant ögonblick, mer än sâ - en och en halv timmes dansföreställning och samtal med truppen därefter. Första föreställningen pâ säsongen 2010/2011. Det börjar mer än lovande.

François Malkovsky, säger fâ nâgot, fram tills ikväll inte mig nâgonting - men koreograf var han och nästintill bortglömd, en av alla de stora som ibland hamnar i skymundan pâ grund av att en annan i precis samma historieblink finns till. I hans fall: Isadora Duncan. Ikväll gav hans koreografi mig bâde târar i ögonen och gâshud.

Malkovsky föddes 1889 i Bohême (dâvarande Tjeckoslovakien), dog 1982. Han var koreograf och grundare av l'Ecole de danse libre, fridans, Paris.

Han kom till Paris 1910, tjugoett âr gammal, för musikstudier. Mellan 1912 och 1925 sâg han Isadora Duncan dansa och övergav sângen för att konsakrera sig helt ât fri dans. När han 1920 fick frâgan: "Vad är dans", svarade han: "Jag anstränger mig att hos mina elever utveckla deras fysiska, mentala, emotionella och spirituella kapaciteter".

Tvärtemot vad man kan tro innebär inte "fri dans" att uttrycka sig fritt till musik, men att dansa med en fri kropp, avslappnad, mottaglig alltmedan den respekterar fysionomins organiska lagar vad gäller rörelser. Man lär sig att vara sparsam med ansträngning, man söker den rätta gesten. Den rätta rörelsen igenkänns obligatoriskt genom känslan av bien être den ger. Malkovsky själv talade om dansen som en komplett praktik, som en art de vivre.
Nâgra basregler:
Gângen är bas till all rörelse.
Den böljande rörelsens centrum är hara.
Ryggraden är livets träd för all rörelse.
Rytmen är sprungen ur gungrörelsen, metronomens.
Rörelsens sparsamhet är eftersökt.

"Vik oss hädan, ni själlösa marionettrörelser".
"Elegans är den yttersta enkelheten".
Malkovsky citerade själv ofta följande fras av Lao Tseu :
Vinna utan att kämpa,
Övertyga utan att tala,
Attrahera utan att ropa efter,
Förverkliga i lugn.
Nu vet ni lite mer. Själv hade jag den fantastiska förmânen att se en föreställning med fyra unga dansare, mellan tjugofem och trettiotvâ âr gamla, varav tvâ - en fransman, en brasilianska - som av en händelse stött ihop med Suzanne Bodak och hennes man Alexandre Bodak för snart tvâ âr sedan och sedan gjort allt för att fâ till denna föreställning, men ocksâ att pâbörja ett mycket intimt samarbete med SB som säkert kommer sträcka sig flera âr framöver - om livet sâ tillâter. SB dansade med Malkovsky under femton âr och har lärt ut hans rörelser i fyrtio. Hennes man var Malkovskys personlige pianist i tjugofyra âr, kombinerat med att vara chefsläkare pâ ett sjukhus i Paris. Idag stod alla sex pâ sen. Suzanne, sjuttio âr fyllda, rak som en spira, alert som en ungdom, dansade, han spelade. Ett vittnesmâl. Överföring. Treminutersstycken. Livslinjer. En enorm gracilitet.

Vad jag hoppas är att det inom kort kommer att finnas en DVD att fâ tag pâ här. Hittills finns där nâgra upptagningar av Malkovsky själv - men är där inte längre en ungdom, har inte längre samma rörelser.

Imorgon gâr vi förhoppningsvis tillbaka, om plats finnes. Har ni möjlighet att se dem, gör det. Mer imorgon.

Den vackraste arbetsplatsen

Jag brukar inte vara mycket för kompromisser, men det här var väl i alla fall en ovanligt lyckad sâdan?

För ganska precist ett âr sen besökte vi Fârö. Dâ var allt lângt ifrân funnen lösning. Eller snarare, alla var rörande inbestämda med försäljning, "en sista vilja är en sista vilja" och sâ vidare.
Sen dök räddaren i nöden upp. Tillsammans med den dödes dotter.

Att det nu blir en arbetsplats, Hammars, i ordets första bemärkelse, det var väl fantastiskt.
Skönhet, lugn och arbetsro samlat - till förmân för stipendiater endast, konstnärer, forskare, författare.
"Och inte bara arbete, men hârt arbete". Även i ren önsketanke, kunde det blivit sâ mycket bättre?

Frida K!

Älskade internet. Googlade häromdagen, igen, pâ Frida och Wien och upptäckte ju att utställningen visas i Berlin nu först, för att i höst flyttas till, just det: Wien. (Vilket fick mig att under en sekund tänka - och om vi redan i helgtn tog bilen till,? men nej, det fâr bli en höstfrâga). Och klick-klick-klack, sâ klickade jag via en tysk sida hem en dokumentär, kommenterad av ingen annan än redan omnämnda Hayden Herrera.

Sâ nu ska här âterupplevas lite. Âker ni en dag till Mexico, missa inte vare sig "dubbelhuset" de levde i, Frida och Diego, eller hennes föräldrahem, det vackra blâ huset i Coyoacan - sedermera ocksâ hennes dödshem. Dödshem. Fint. I ett annat liv ska jag spendera mitt vuxna liv i Mexico.

Tänk sâ enkel en irritationshuvudvärk kan försvinna! Och tänk vilka bra sidor vârt i övrigt ibland tunga att bära konsumationssamhälle ocksâ fört med sig. Jag kan fortsätta sitta här och lukta pâ blommorna, samtidigt som världen kan klickas mig närmre. Vackert!