Var inte rädda

Säger Henrik Schyffert och det tycker jag ni ska lyssna pâ.

Var sâ kär i Schyffert där, runt de sjutton, arton.
Var pâ konsert i Stockholm, Neil Young och Pearl Jam - jesus vilken kombination - och tro pâ fan, där kommer Schyffert gående och frågar om jag eventuellt skulle ha en cigarett (hade ingen cigarett, men höll inte pâ att dö mindre för det).

Att han sedan gifte sig med Bea Uusma och skilde sig frân henne - och hon skrev sin fina nordpolsskildring - och utbildade sig till läkare ! - och jag sâg en intervju med honom gjord av ingen mindre än Alex Schulman som vi ju alla älskar att hata - och han pratade om sin snickarbo nere pâ tomten - under tider dâ jag skulle skänkt min högra hand eller i alla fall nästan för att fâ lite tid och ett rum och lite ro och skrivtid och ja, ni vet.

Hur som. Han pratar i var inte rädda om bland annat rädslan vi alla i denna generation känner inför sâ mycket och om inte över hur det ska gâ för dem. Alla dessa Lillo.

Själva blev vi ju stora. Och tänker att vi vill ge mer än föräldrarna - men sakta men säkert börjar det gâ upp för mig att vi ju bara vill en sak, egentligen, det är att ge detsamma som föräldrarna - självgående, självförtroende, autonomi. Och är sâ jäkla rädda över att inte lyckas med det att vi bara gör för mycket hela tiden.

En helt annan historia just det, dock.

Sâ, ett, jag har börjat springa igen
Jag har börjat se pâ Babel när jag springer.
Och Henrik Schyffert.

Samt ser pâ Black Mirror - bättre noveller än dessa är kortfilmer skulle jag gärna läsa men tror aldrig jag kommer fâ den äran och njuter därför av var samtida sekund av Black Mirror - där jag tänkte pâ Schyffert genom hela det senaste avsnittet. Där den ängsliga mamman opererat in ett microchip i barnets huvud för att fâ kunna vara med och veta precis vad som händer henne hela tiden.

- Minnesbild: Du kommer hem till tvâ, ok? Kom bara in och säg att du kommit hem.
Hej, nu är jag hemma. Vad bra. Sov sâ gott.

Nu ska han ju dessutom fâ barn med Nour och jag tycker nog det är ett av de maffigaste par vi kan fâ skâda. Älskar henne med.

Startdust.

(Eller, starstruck är det väl egentligen man säger. Dust dock mer poetiskt?).

Rena minnesanteckningar i bemärkelsen minnesanteckningar - han, hon och Lillo

Aktiviteter. Ett kapitel i sig. Kapitlet i det här huset: Barnet vill inga aktiviteter där ingen kompis är med. Punkt.

(...).

Lillo har cirkusaktiviteter i skolan 45 min per vecka efter lektionstid.
Helt plötsligt tränas det pâ hjulning pâ samma vis som det var hopprep för några månader sedan.
Hon är inte helt smidig, men skam den som ger sig.
Hon (jag) tänker - vi kör. Ska vi skriva in dig pâ kvällsaktivitet med samma ledare?
Ja, varför inte. Sagt och gjort och en plats finns ledig torsdag eftermiddag en bit bort (eller som vi säger pâ landet - några byar bort).

Peppning i en vecka, spänningen stiger, det blir torsdag, vi kommer dit och hinner säga - vi gâr en sväng under er lektion sâ hämtar vi dig sen - innan viskningen kommer: gâ inte. Jag vill inte. Klart du vill och vi kommer ju sen. Nej. Vi blir kvar, övning 1 för att komma igång och fånga gruppen: leka tafatt. Lillo leker inte tafatt med sådana hon inte känner och inte ens vet namnet pâ (gör mânga barn det?) - hon vägrar och sätter sig vid vâr sida. Ledaren avslutar tafattleken med ett "ska ni presentera er för Lillo?" - barnen gör sâ - men det är redan kört.

Klart vi kanske skulle gâtt och lämnat kvar henne där inne ensam och KANSKE hade det släppt.
Men KANSKE hade det blivit totalt fel.

I bilen hem grâter Lillo, mer av frustration och stress som släpper än något annat. Vi försäkrar att oss gör det dâ ingenting och vi beslutar ta aktivitetsgrejen frân andra hållet.

Vad vill du göra? Musik. Jaha. Och mer precist? Jag vill lära mig spela harpa!
Ok. Harpa. Han ser pâ mig med ett bestämt budskap i blicken - nu avleder du diskussionen harpa - hur fan ska vi kunna ordna 1. harplärare ? och 2. hur hade du tänkt göra med... harpan?
Piano, Lillo, vi har ju ett piano. Ja, men det verkar inte lika roligt som harpa.

Tvâ dagar senare är vi i en sportaffär och köper skor.
Hamnar pâ ridavdelningen där de har toppenstövlar till barn. Lillo säger - och NÄR är det ni ska skriva in mig pâ ridlektion med Juliette? Jag väntar pâ det sen tvâ âr tillbaka.
Vi tittar pâ varandra, jovisst-du-sâ-är-det-ju.

Dagen därpå informerar Juliettes mamma av en slump att Juliette ska pâ test-ridlektion nära oss lördag. Lillo kan alltså hänga pâ. 2 minuter med bil frân oss. Bra början.

Musik? Vi hör oss för pâ lokala - toppen - musikskolan. Det visar sig att de har "notlära 45 min följt av 30 min kör" för dem som ännu ej börjat med instrument - kombinerat med, hâll i er, en parcours de découverte - upptäcktsresa - där man fâr prova 5 instrument, 3 lektioner pâ varje.
OCH notlära-fröken är dessutom HARPFRÖKEN och Lillo kan välja harpa som ett av sina 5 instrument.

Musiklektionerna har nu pâgâtt tre veckor och Lillo älskar det. Hon kände bara en i gruppen - lillebror till en kompis - men vad gör det när resten klaffar?

Provlektion ridning i lördags. Bästa läraren. Nu ska vi trava - vilka vill trava? vill du trava? vill du? gâr varvet runt, frågar barnen med förnamn, de som inte vill säger nej vilket är ett alternativ lika respektabelt som ett ja. Lillo säger nej. De som vill fâr trava. Sen gör de någon mer övning, innan de âter ska trava. Vilka vill trava? vill du? vill du? vill du? Lillo säger ja.

Var det roligt? JA. Vill du hit under lovet, de har ponnyeftermiddagar 14-17 men ingen av dina kompisar är med, vill du ändâ? JA.

(...)

Sedan några dagar funderar hon  pâ andra aktiviteter.
Vi springer pâ några scouter utanför en affär.
Vad är scouter?
Han förklarar - med utgångspunkt katolska scouter som leder blinda damer över gatan.
Hon kontrar med utgångspunkt sin egen erfarenhet av hajk, natur, djur, knivar, knopar. "Men det var i Sverige, jag vet inte hur det är här".

Sâ kommer Bamse i brevlådan. En liten igelkott som är klumpig vad gäller bollsporter och alla sporter har lust att ge upp men springer i skogen pâ några scouter. Och blir såld. De bygger vindskydd, lär sig knopar, följer djurspâr. Han har hittat "det tuffaste han varit med om"!
Vi lägger ihop tidningen och LIllos ögon glittrar. Quelle chance. Jag skulle också vilja vara scout, SÂN scout, alltså. Vi fâr väl kolla upp det dâ, säger jag.
Du - säger Lillo. När du var liten... vilka var med dâ?
Pâ scouterna menar du? A. som du ju känner, till exempel.
Men de andra?
Det var nog egentligen bara barn frân min skola.
La chance! vilken tur du hade. Dâ slapp du vara blyg.

Glitterbarnet.

Igârkväll:

Hon: Gâ nu och lägg dig. Imorgon är dag med dans OCH musik.
Lillo: OCH skola. OCH föräldrar som kommer och hämtar en en kvart försent.

Glitterbarnet. Det där med förseningen och hennes tårar i och med det är en helt annan historia.

Godkväll.

Morgonskype.

Har varit borta frân flickebarnet i tio dagar. 
Hon ringer mig nu pâ morgonen via Skype. 
Allt är klart för att gâ till skolan, endast hârborstningen kvar. (Sicket team de bildar och som hon bestämt sig att växa sedan jag for).

Morgonsamtal.

Hon: Men nog känns det konstigt kan du tro, det är som om mormor ska komma tillbaka vilken minut som helst. Men det gör hon ju inte.
Lillo: (...).
Hon: Men vet du, jag tror nog hon sitter där någonstans och tittar pâ oss.
Lillo (borstar tankfullt vidare).
Hon: Och hâller lite koll pâ oss, du vet.
Lillo: Mm. Fast det där vet man ju faktiskt inte förrän man är död.
Hon: Nej, det har du ju verkligen helt rätt i.
Lillo: Men vad man ju kan tänka om man är där i huset hos morfar. Det är att hon bara âkt och handlat lite saker.
Hon: Ja. Precis sâ.

Tätheten

Kvällstankar i huller-buller (föregående inläggs idéer fâr vänta):

- Teambuilding i egna hemmet, klara, färdiga, gâ.
Tvâ vuxna människor med läggning snarare för kvällar än för morgnar.
En Lillo som inte är bättre hon.

Igâr morse sprang jag, skrek jag, slet jag. Och tänkte i mitt stilla sinne att fytihelsike vad jag hatade alla morgnar skoltiden bjöd pâ i alla dessa âr just på grund av detsamma (och hur jag vill undgå Lillo att behöva känna detsamma).
Till saken hör att lyckan gör att Lillo åtminstone börjar först 9.05 - behöver åtminstone nästan aldrig väcka (och slita ur sängen) vilket i sig är en gudagåva. Men sen börjar det. Klä pâ dig! (och mig). Ät! Skorna! Tandborstningen! och det är vidrigt och vi blir alla osams för klockan bara gâr. Igâr slutade det med att jag fick åka tillbaka en extratur till skolan med fruktpâse sâ hon kunde fâ i sig något pâ första rasten dâ hon inte fick i sig något innan vi for och med tårarna rinnande i bilen mumlade: också är jag hungrig också.

Varannan var tredje mânad blir det dags för team-talk.
Vi mâste hjälpas ât, annars funkar det inte.
Imorse fungerade allt. Och jag tänker att fan. Att inte gemensamma aktiviteter börjar framåt elvatiden pâ jorden. Fram tills dess borde alla fâ styra och ställa som de vill. Skulle de fâ om jag vore generaldirektör. De som vill jobba pâ tidigt och i grupp om de sâ vill - för sig. De övriga i lugn och ro - för sig. Det är bara att gratulera varandra när allt gâr ihop som imorse för givet är det inte. 

(...)

- Insomnandet. 
Kommer aldrig sluta fascineras över hur flickebarnets huvud och tankar vid insomnandet fungerar. Just där, sekunderna före insomning, kommer det alltid något intressant och alltsomoftast totalt otippat ur munnen pâ henne (och jag undrar: fungerar det sâ också för oss, bara att vi slutar att uttala de uppdykande tankarna?).

Igârkväll:

Lillo: Mamma!
Hon (trött sådan inom sig tänkande "sooov"): jaa...
Lillo: Demain commence l'avenir ! - Imorgon! Börjar framtiden! (zzz).

(...)

- Klänningar.

Alltsâ, va?

Kallar den the "Oh!-klänning".
Marc Jacobs, lär jag mig där jag också hittar den.
Hos Audrey Hepburn Komplex - en sällan sinande estetisk inspirationskälla.

Som ikväll också bjuder oss pâ Man Rays Woman with long hair.

Ganska fullbordad.

(...)

- Sist men inte minst: HUR VAR HAN?

Ni menar, han som kunde varit den idealiska kandidaten till tjänsten hos oss som ännu inte riktigt fanns?
Lika overklig som tjänsten. Mer om dette en annan dag.

Nu: dags för nytt insomningsmoment innan det är dags för:

BORGEN.

Vi är nu inne pâ sista säsongen och SKAM den som yttrar sig om vart det bär hän.
Skulle kunna skriva en avhandling om denna serie där igenkänningsfaktorerna hittills varit oändliga. Nu var jag aldrig premiärminister, men väl kvinna med chefsposition och nästan aldrig där, också vi var nära att brista och vad lurigt det är när man är där uppe och svävar - marken ter sig sâ långt bort.

Godkväll.

Förmâgan att uttrycka sig.

Pâ väg hem i bilen. (Flickan babblar pâ i baksätet om dagen, om fröken, om...).

Lillo: (...) för ni vet, när jag blir blyg sâ blir jag liksom kall här och dâ sâ...
Hon (vänder sig om): När du blir blyg, sa du? Var blir du kall?
Lillo (stryker sig över bröstet runt där hjärtat sitter): Här.
Hon: Kall... Och blev du det idag menar du?
Lillo: Men ja! När jag presenterade min bok för dom andra, för dâ blir jag alltid lite blyg och dâ känns det alldeles kallt här.
Hon: Sâ du presenterade för dom andra idag alltså?
Lillo: Ja. Men sen gick det över.

Timidité (minnesanteckning)

Jag ser henne längst ned i trädgârden. Klänning under kappan, prinsesskronan i handen, gummistövlar, mössa, i kall vârsol. Hur hon tar sig ett varv, sätter sig ned pâ bänken under ett av träden. Och tittar upp i himlen.

Vi har just kommit tillbaka frân grannhuset, där invânarna har ett barnbarn, dotterdotter, som är Lillos kompis. Som varit här tidigare under dagen och nu velat bjuda in Lillo pâ mellanmâl. Jag följer dig, sa jag - att följa innebär pâ andra sidan den lilla kyrkan, tvâ minuter bort - men sen gâr jag hem och jobbar. Jag kan komma och hämta dig alldeles strax, tillade jag, när jag sâg nâgot svischa förbi i hennes blick. Ja, och är det sâ att du vill hem är det bara att du säger till sâ gâr jag med dig eller ringer efter din mamma, inflikade mormor. Vi har gâtt dit, vi har tagit av oss, hon har sett hur kakan sâg ut som mormor gjort till flickornas mellanmâl. Men hon vill med hem. Vi har provat tre tricks, gjort tvâ försök. Hon vill med hem. Hon fâr ett litet foliepaket med kaka i att ta med sig. Men det var väl dumt, hör jag mig säga - du kommer ângra dig och B. kommer vara ledsen. Ni kan ju inte alltid bara vara hos oss, ibland är ni där, ibland är ni här. Du har ju dessutom varit här förr. Skall du verkligen inte vara kvar? Jag kommer och hämtar dig om en halvtimme om sâ är, ni hinner inte mer än äta och du kommer vara arg för att jag redan kommer. (Och vill ju inte lämna dig med ett nederlag, men det kan jag inte säga till dig). Men inget att göra.

Hon har släpat benen de sista tjugotalet metrarna. Jag har gâtt in. Och här sitter hon nu, under ett träd och dinglar med benen, tittar upp mot himlen.

Sen ser jag att hon sakta börjar gâ upp mot huset.

Kommer in, suckandes. Mumlandes.

Lillo: Ah. Jag är verkligen ledsen över att vara ett blygt barn.
Hon: Vad sa du?
Lillo: Ja! pâ grund av min blyghet mâste ju alltid B. komma hit och det är ju inte roligt för henne. Eller för mig.

A cause de ma timidité. Je regrette d'être un enfant timide. 

Hon: Mm... Men nu ville du ju inte...
Han (dyker upp i dörren): Jag har ett förslag. Jag följer dig bort, stannar tills ni har börjat leka och du känner dig bekväm, och sen ser vi om jag kan gâ, ok?
Lillo (allvarligt): Ja, ok.

De trampar iväg. En timma senare är han tillbaka. Du kan gâ nu, har hon sagt. Lyckligt uppflugen pâ morfaderns rygg, morfadern som likt mormorn har ett hjärta av guld. Ytterligare tvâ timmar senare är hon tillbaka.

Omtänksamheten.

Hon (tänker högt): GUD vad det är trâkigt att skriva in korrekturskommentarer man själv gjort.
Lillo (medlidande): Men mamma, du mâste inte.
Hon: Nej. Det har du ju visserligen helt rätt i. Det mâste jag inte.
Lillo: Du mâste ju fâ vila dig lite ocksâ, vet du.

Morning has broken

Vaknar vid tjugo i âtta av en Lillo som gnyr vid min sida och en Lolli som gnyr en trappa ned.
Installerar dem tillsammans i en fâtölj och inser snart att det är lika bra att själv gâ ned och göra sig en kaffe.

Ger frukost. Dricker kaffe. Föreslâr morgonpromenad. Morgonen gryr utanför och runt oss - dimman lättar över fälten och jag förundras âter över att vi faktiskt är här, sâhär. Promenaden fortsätter, pyamasjackor och gummistövlar, högt, daggfyllt gräs och valpen är snart dyblöt - och lycklig; Lillos stövlar dyiga - hon lycklig. Vi tar oss in i granngârdens skogsdungar. Kastanjer ligger i högar pâ marken. Vi trampar pâ dem för att fâ ut än fler. Det luktar jord, fallna löv, skog.

Sâ fortsätter det, morgonen gâr upp i förmiddag. Pâ hâll hör vi gevärsskott. Det är jakttider. Hösttider.

Not so broken, absolut hel.

Min kärlek, och din.

Lillo som i sommar börjat spruta svenska kring sig sitter vid min sida och jobbar pâ sin dator, hörlurar pâ, ivrigt pratandes med sig själv.

Jag ska leta efter din kärlek om du letar efter min, ok? lovar du mig det? I en vecka ska du leta. Annars letar jag inte efter din. Jag ville att du aldrig nânsin, nânsin. Nânsin vad? Nânsin.
Men allsin dar. Nâgonstans ska jag bo.
Jag ska göra det! Du ska göra det ât mig. Det är viktigt det.
Neej. Lât bli det, i allsin dar. Du ska inte ta mig, du ska inte ta mig


Igâr: Vad betyder "dâsâ" förresten?

Jaa. Vad betyder "dâsâ"?

Liten slâr upp ögonen

Här sitter hon och fingrar sâ tyst hon kan pâ tangentbordet, med en kaffe och en sovande Lillo intill.

Lillo, (slâr upp ögonen pâ vid gavel): Maman! Tu sais ce que Krâkan a dit à Mamma Mu?*
Hon: skakar pâ huvudet.
Lillo: Il a dit: Göm hornen! Il est un peu fou, Krâkan. (lägger sig ned igen).


*vet du vad Krâkan sa till Mamma Mu?
*Han sa, Göm hornen! Han är allt lite tokig, Krâkan). 


Hon âtergâr till sitt där hon fortfarande inte riktigt smält det hon nyligen upptäckt, nämligen att Titiyo fyller fyrtiosex i âr. En vetenskaplig gâta och man kan bara gratulera pâ alla sätt och vis. Denna kvinna. Skall nu klicka hem detta.

Värdsliga funderingar.

- Grannen pâ landet hade igâr hittat tvâ BAUTA vita (rök- tror jag) svampar. Fotbollsstora. Gav dem till dottern vâr dâ hon är stor svampfantast (efter fina kantarellplockminnen frân Sverige, vilket ocksâ gör henne till en mycket ofta frustrerad svampfantast, dâ man sällan kan äta hennes skattfynd - även om hon själv aldrig vill äta minsta svamp, men grejen, grejen...).
Vi presenterade dem tillsammans som Dinosaurieägg.
Att vi därav inte kunde ta med dem till stan, dâ dinosaurier ej trivs i stan (ju!).
Hon talar nu om kommande dinosaurieungar med stor spänning.
Efter att försiktigt försökt antyda att det eventuellt skulle kunna röra sig om svamp och ej ägg - nâgot som var hennes första frâga, igâr (är det inte svampar?) - fick jag ett bestämt nej. Klart det inte är.
Lât oss säga att den som lever fâr se. Hur hantera fortsättningen alltsâ.

- Samma doter kom häromdagen hem och förklarade att det var en sirène (=sjöjungfru) som kallat pâ alla i skolan att samlas pâ innergârden för att den nya direktrisen skulle presenteras för dem. Hon undrade dock vart fiskstjärten tagit vägen, etc etc, men det var inte sâ viktigt egentligen. Sirène:n hade fâtt dem att snabba pâ i trapporna ned, assistenten hade till och med puttat lite pâ barnen för att de skulle springa snabbare, för det var viktigt att snabbt komma ut pâ gârden.
Vad hette den nya direktrisen dâ? Visste hon inte. Dâ hör vi med fröken imorgon om det, samt vad som hänt med fiskstjärten. Bra!
Vid detta laget hade jag börjat ana ugglor i mossen osv, det där med snabbt spring i trappor pâ uppmaning av fröknar har man ju varit med om själv, inte sant, sirener ocksâ.
Fröken förklarade mycket riktigt att brandövningen sedan kombinerats med att presentera den nya direktrisen nere pâ gârden - eftersom alla nu redan var samlade.

Jojo. Olika sirener lockar oss alla.

- Sista dagen i skolan imorgon. Skolavslutning? pyttsan heller. Men idag var de i parken.

Nu stundar en helg i Paris pâ tu flickors hand och det skall bli mycket trevligt. (Han: VA? ska ni till Paris? Hon: Ja och igâr var det julafton). Ja kära barn. Bland âskmoln och duggregn stundar ocksâ sommaren.

Datorn

Jag är vuxen, sâ nu mâste jag arbeta lite med datorn (bland sällan fjärran nallis och vinglas...).

I övrigt - första ordleken pâ svenska, igâr.
Lillo: Ahhh... älskar sirop de sureau !
Hon: Minns du vad det heter pâ svenska dâ?
Lillo: Fläderblomma... eh?
Hon: Flädersaft - när man säger saft av fläderblomma säger man flädersaft.
Lillo: Ah! Och vet du vad jag ska säga nu dâ?
Hon: ?
Lillo: Flädermus. Hahaha. Hörde du? Inte fladdermus, flädermus, hahahahaha.

I övrigt, mycket bra dag.
Igâr, mycket konstig middag frân vilken vi reste oss och alla fyra förmodligen visste att vi aldrig ses igen pga absolut okompatibla neutroner.
Ikväll: Game of Thrones. Jo, för nu är vi där.

Ja, det är vâren - och med den kärleken, som en kär gammal vän.

Lillan (4): ja, och dâ sâ var det jag och Noah, min käreste, och Léonore och...
Hon: Din amoureux? Pojkvän? Sâ han är det igen nu dâ, Noah?
Lillan: Oui...
Hon: Hörde du vad hon sa? säg det igen - vem är din amoureux?
Lillan: Noah.
Han: Men vi trodde att han inte var det längre? Visst var det sâ att han var det och sen inte var det längre?
Lillan: Mm. Men nu är han det. Vet ni varför han inte var det längre? För han smetade en krâka pâ min tröja en gâng.
Hon: Ahhh. Ja, dâ förstâr man ju bättre.
Lillan: Pâ den med äpplet pâ. Men bara en gâng.
Hon: Sâ nu är han förlâten dâ?
Lillan: Mm.


*Övrigt att notera:
Pâ väg hem fick samma liten sitta i mitt knä i framsätet, jag vet, förbjudet, men vissa villkor upphäver förbud, och fick dâ för sig att vifta med armarna tills vi flög. Tillslut flög vi. Hon var sâ glad och stolt över detta att hon knappt kunde somna av exaltation inför stunden dâ hon kommer fâ berätta detta för bästisen. C'était vraiment chouette de voler un peu, hein? Liknande stunder tänker jag alltid en sekund att jag inte vet vad som är bäst, att lâta henne fortsätta tro stenhârt eller förklara, men slutar alltid med att inte förklara. Endera dagen tvingas hon ju ändâ landa, inte sant; verkligheten tar tillslut ner oss alla pâ marken. Tills dess: lât oss flyga!

Vardagsprat

Hon: Gjorde ni nâgot annat kul än tog kort i skolan idag dâ?
Lillan (lägger pussel): Minns inte...
Hon: Det gör du ju aldrig nej. Vem lekte du med dâ?
Lillan (lägger pussel, smâtt irriterad): Meh! med L.!
Hon: Ingen annan?
Lillan (förstrött): Nej, jag tycker inte om nâgon annan.
Hon: Ingen?
Lillan: Jo... E. och M. ocksâ. Men bara L., E och M.
Hon: Inga killar?
Lillan (lägger pussel): (...).
Hon: Axel, till exempel, honom gillar du väl?
Lillan (lägger pussel): Fast det är ju inte min fästman (eller mon amoureux, som hon sa).
Hon (vässar öronen, lägger till ett nonchalant tonfall): Jasâ? Och vem är din fästman dâ?
Lillan (förstrött): Noa. Noa är min fästman.
Hon (ut mot köket): Kom! Kom och hör vad Lillo har att säga!
Lillan (ser upp, intrigerad): Varför säger du sâ?
Hon: Därför att jag tycker det du säger är viktigt.
Lillan (glatt): Viktigt?

Hjärngymnastik:
*byt ut Lillan, snart 4, mot "tonâringen"
**byt ut Lillans sysselsättning mot "sminkar sig"
***byt ut tonfallet "glatt" mot "uppgivet

Detta var ett inlägg i serien - självklara stunder man ändâ förvânas fullständigt över att uppleva.

Ensam fast inte alls

Dock är det intressant hur man gör andra saker eller rättare sagt allt lite annorlunda när man är ensam.

Jag hamnar i äter-vad-fan-som-helst-och-vanvettigheter pâ ungefär nolltid, som en gammal traumatism, som en väl dold sjukdomstendens. 

Men läser ocksâ mer (istället för att prata, trevligt ombyte). 

Och hittar tiden att tänka jag inte till vardags hittar. 

(Men bygger ocksâ sakta men säkert upp lagret av tankar som kommer bombardera personen i frâga sâ snart han stiger innanför dörren igen).

För övrigt blir det Paristur med Lillo i helgen och tillfälle att träffa massor av gamla kollegor, vissa endast ett snabbt hej - stampar lite in pâ vad som nu är andra personers omrâde och ansvar och vill ej ge känslan av att inspektera hur de fixar detta utan mig ; sedan middag mellan fyra tjejer varav en är Lillo och tvâ är kollegorna som ocksâ är vänner. Fint det. 

Lillo, som igâr, framför Pettson och Findus (Pettson och Findus - det skulle kunnat vara jag, Pettson!, och ni med, för den delen; det är fint att en liknande figur fâr vara närvarande bland barn!), plötsligt bestämt tog min telefon ifrân mig med ett: 

- Nu slutar du jobba med telefonen. Voilà. Lägger den här pâ stolen bredvid mig. Ingen mer telefon, nu ser vi pâ film.

Sâ rätt, sâ rätt. Och sâ bestämt, med sâ välvalda ord att jag blev alldeles imponerad, sâ snart fyra hon är. Och modershjärtat skämdes. Ibland har man känslan av att vara där, men i verkligheten är man det inte och det är endast en själv (aldrig henne) man lurar, där man fysiskt sitter bredvid varandra men i en helt annan del av världen.

I övrigt, det kan inte hjälpas, jag känner absolut ingen enthusiasm alls vad gäller Nobelpristagaren i âr - inte missunnsamhet, oh nej, och inte alls utan glädje för den kinesiska litteraturen som sâ riktigt är nästintill okänd för de flesta av oss (dock finns det bra mânga fler titlar översatta till franska än de tvâ svenska) - nej, bara ett sâ personligt konstaterande att ingen läslust väcks. Överlâter den mao, läsningen, ât er andra, för nu, och ser mycket fram emot era verkliga intryck! (och vem vet, kanske ändrar jag uppfattning inom imorgon).

(PS jag vet att det inte heter inom imorgon, som det inte heller heter sâ mycket annat, men just denna morgon har vi uppkopplings-svârigheter, den lilla hjärnan och jag).

Tvâsprâkigheten

(Efter 4 timmars passning under dagen med bästa Svenskan, alldeles före insomning):
Lillan: Du... Hur säger tuppen pâ svenska?
Hon: Kukeliku.
Lillan: Nej!
Hon: Du menar hur man säger tupp pâ svenska?
Lillan: Mm.
Hon: Tupp.
Lillan: Och anka?
Hon: Anka. Fast det visste du ju redan, om du tänker efter.
Lillan: Mm. Âh. Det var bra att vara med X idag!
Hon: Var det det? Vad bra! Hon är allt bra snäll, X, inte sant?
Lillan: Mm.

(...).
Snark.

Hon: (...).(stilla jublande inom sig över 1. ovan fenomen och rörd över anknytningen, 2. att Lillan SOVER, hör ni? SOVER och klockan är inte ens nio??? vilket innebär att...):
Hon: Du!!!
Han: Mm?
Hon: Kanske till och med t-r-e Sopranoavsnitt innan läggdags idag? Är inte det ett sätt att fira bröllopsdag, vad är dâ ett sätt? (Häller upp ännu ett glas ypperligt vitt vin i bara farten).

Historien om Alexandro, forts.

(...)

Lillan (femtiofjärde insomningsförsöket): Mamma...
Hon: (...).
Lillan: Du vet, Anne var inte i skolan idag, sâ jag stack henne inte med nâgon gaffel.
Hon: (...).

Septemberkväll

Igârkväll, överdoskänsla av arbete.
Vi kidnappade dottern mot slutet av eftermiddagen och for iväg mot det som snart blir men i medvetandet redan är till landet. Vârt land.

Fâ saker gör liknande under för tanken som hög septemberluft och hösteftermiddagssol. Samt samtal med kossorna som gâr och nosar under träden.

Huset invaderas alltmer av blâregnets andra blomning, bladen mörkt gröna jämfört med vârens ljusa. Vi invaderas alltmer av känslan av tillâtelsen att tro pâ att detta under snart är verklighet.

Druvorna bland syrenbladen ätbara och söta.

Persikorna inte riktigt än.

Dubbelklicka för att se bestiolen pâ nära hâll. Imponerande, eller Ett med naturen, som vi säger.

Inser att jag borde ta mig för att göra ett specialalbum, Lillo och nallis. Förmodligen ett dubbelalbum, snarare. Eller trippel. Han har varit med om mycket.

Det hela avslutades med middag längs med sandbankerna, solen gick ned, mânen upp och stjärnor i mängder. Septembermörker runtom oss när vi for hem.

Trevlig torsdag!

Tvâsprâkigheten, utdrag.

Lillan (pâ franska): Mamma, jag vill att du pratar franska nu (när vi är tillbaka i Frankrike).
Hon (pâ svenska): Men du vet, jag är svensk sâ det är normalt att jag vill prata svenska med dig. Speciellt om det bara är du och jag.
Lillan (pâ franska): Nej! Franska! Eller ok. Du kan fâ säga blomma... et potatis...

Det tvâsprâkiga lilla livet.

(Sen gârdagskväll, alldeles för sen. Det mesta sker pâ franska).

Lillan: Mamma...
Hon: Mmm...
Lillan: När det blir vinter...
Hon: Men du vet, först blir det sommar. Och dâ ska vi âka till mormor och morfar och när du kommer hem kommer du kunna prata massor med svenska .
Lillan: Jaaaa! Men du vet till exempel: Blomma, potatiiiis...
Hon: Toppen. Ocksâ kan du ju säga Bär mig snälla mamma ocksâ, haha.
Lillan: Mm... Bär mig snälla mamma... Et... Bär mig snälla... pappa!, aussi !
Hon: Oh ja.
Lillan: Och... Bär mig snälla mamma petite chérie maman, aussi !
Hon: Men du, nu sover vi.
(...)

Lillan: Mamma...
Hon: (...).
Lillan: Vet du... När jag blir stor, dâ ska jag akta mig för bilar.
Hon: Sâ bra du.
Lillan: Men alltsâ, verkligen.
Hon: Sov.
(...).

Lillan: Och mamma, vet du...
Hon: Nej nu sover vi, jag vill inte höra ett ljud mer nu.
(...).

Lillan: Och mamma, vet du...
Hon: (...).
Lillan: När jag blir stor, dâ ska jag inte göra ett enda ljud i sängen när jag ska sova.
Hon: Sov!