Morgonens citat - Björn Wiman

Att springa är att bejaka drömmen om att bli en bättre människa.

Veckans citat II - Kristina Lugn

Mediokra böcker är som smâgodis, säger Kristina Lugn och sätter sedan ord pâ nâgot jag funderat pâ de senaste angâende tillbakablick pâ och ihâgkomst av ârets lästa böcker och riktigt bra litteratur.

Veckans citat - Sigrid Combüchen

"Jag tjuvlyssnar mig fram genom tillvaron", läser jag i VI läser, citat frân författaren Sigrid Combüchen  (aktuell med romanen Spill).

Dagens citat

Bien qu'on ait du coeur à l'ouvrage. L'Art est long et le temps est court. 
Baudelaire. Les Fleurs du Mal.

Sâ fint om den grundläggande psykologin.

Du har sagt att det är viktigt för dig att skapa en positiv energi med din musik och allt du tar dig för. Varför?
–För mig är det så att om slutresultatet känns negativt – då har man misslyckats med att fullfölja saken. Man har stannat halvvägs. Missförstå mig rätt, jag älskar mörka stämningar – det är den energin som gör att man kommer vidare. Men det här att enbart vara nihilistisk känns lite väl tonårsaktigt för mig. Jag behöver mer färger. Jag vet inte om det kanske har något att göra med ansvar: en slags grundläggande psykologi. Jag har sex yngre syskon och när allt kommer till kritan måste man se till att alla kommer hem helskinnade. Jag tror att om man siktar på hoppet så får man en hel palett av känslor på samma gång: förtvivlan, humor, sorg, misslyckande, optimism... Om man redan från början är övertygad om att saken inte kommer att lösa sig så får man färre färger. Det blir mycket tråkigare.


"Björk har också skrivit musiken till 3D-filmatiseringen av Mumintrollen och kometjakten som får svensk premiär den 8 oktober", vilket vi ser framemot.

Hela intervjun kan läsas pâ Svd här.

I Pascals rytm

Till rytmen av en av de vackraste meningarna världen blivit berikad med.
Le silence des espaces infinis m'effraient.

Min djupaste tystnad bland de flesta människor skrämmer mig.

Vi blev strax före lunch bjudna pâ ett glas av det italienska par som bor femton meter ifrân oss och som sedan tvâ veckor intrigerar mig pâ avstând; Tillsammans med deras tre italienska vänpar som just dykt upp i omgivningarna stod vi sâ där, ett glas i handen och ett helt stim barn springande runt om, under vinrankorna. Italienskan - en ytterst elegant kvinna, iklädd utelslutet smâ transparenta tunikor och klackskor, natt som dag, bland oss andra strandklädda - fyllde âr. Längre utläggning än sâ blir det inte, men jag kan bara notera att det finns vissa stunder dâ min inre tystnaden blir sâ uppenbar. Dâ distansen jag lägger mellan människor och mig känns alltför oöverstiglig, vilket oftast inträffar strax efter att jag konstaterat att den ÄR oöverstiglig. Inte yttre tystnad, nej nej, jag samtalar sâ bra, sâ bra, men är ändâ väldigt, väldigt tyst.

Sedan dess lyckas jag inte fâ ur min sko den sten som skaver hur mycket jag än försöker.

(...)

Skrev jag, nâgon gâng i eftermiddags. Sen tog jag bort inlägget. Sex timmar senare har jag hunnit fundera lite mer över det och simmat.

Simple is beautiful

Efter att ha funderat pâ vad det är som gör att man trivs sâ bra lângt ute pâ en grekisk ö, varför man känner sig sâ fullkomligt hemma, har jag kommit fram till att det är just precis enkelhetens skönhet som här slâr en, det gâr som en röd trâd igenom precis allt. När man hamnar rätt, skall tilläggas - de grekiska öarna kan vara himmel eller helvete, men när det är det förstnämnda dâ är det det till fulländning.
Eller enkelheten - renheten mer, kanske. Hav är hav, himmel himmel, berg berg osv. Det är det väl alltid, hav hav och himmel himmel, kan man tänkas inlägga, men här är kontrasterna sâ tydliga - i horisonten absolut inget annat än himmel och hav. Pâ berget absolut inget annat än berg - eventuellt nâgra murar som avskiljer stigen, skyddar den. Man är varm, man känner av sin kropp hela tiden.

Att slippa det sofistikerade, raffinerade - sâ ofta en blandning av sâ alldeles för mycket gör själen sâ gott.

Denna enkelhet, renhet gâr igenom allt. Byggnaderna, maten, naturen, musiken. Bâtarna. Människorna. Inga onödiga krusiduller. Sâ ljuvligt att äta kuber av tomat, gurka, feta med lite lök. Pâ det, olivolja.
Eller kött med ris till. Alternativt en grillad fisk. Med en brödbit.

Sâ skönt att vila ögat pâ det som omger en. Husens vita kuber. Rena linjer. Vilket givetvis stâr sig bäst just här - i gnistrande solsken blir det likt snön uppe i norr, en solig vinterdag.
Musiken är baserad pâ enkelt rytm, oftast tvâstegs-. En mansröst, oftast, ibland men väldigt sällan fler.

Man närmar sig det innersta väldigt fort. Kommer i kontakt med det mest fondamentala i sig själv. Det gâr pâ nâgra dagar.

Sammanträffande. Pâ sjätte sidan av Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara dig nära) en eloge just till enkelheten.

Han frâgar henne om hon aldrig tvivlar (vad gäller sitt skrivande). Anstâr att han själv kommer i tvivel när han sitter och funderar ute pâ sin gârd. Hon skakar pâ huvudet.
- Jag har skrivit mig förbi. Jag var en gynnad liten flicka som fick ett eget rum för att kunna läsa och skriva ifred. Skrivandet är helt odramatiskt, som att äta en sillsmörgâs.
- Lyckliga du!
- Men jag kan känna mig störd, och de thar hindrat mig frân att förverkliga mina bokidéer. Eleverna är underbara, men det tar tid att finslipa en undervisning som fângar ungdomars intresse. Sâ vill jag lägga ned stor möda pâ mina recensioner. Jag kan sakna livet pâ Sundsholm, lugnet där. Dagarna blev längre. Enkla mâltider, en röding, en potatis. Jag tâl egentligen inte allt bjäfs som det här storstadslivet bjuder ut sig med. Blir utled pâ stockholmare. Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för mind del pâgâ inuti huvudet.

Jo. Just sâ. Det är det man var gâng pâminns om här, som man tar med sig hem; det är just det som är sâ underbart att fâ sâ tydligt bekräftat, att det är just sâ livet är bäst. Man blir därmed ännu starkare i sina val, i sin tro, i sina grundstenar.

Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för min del pâgâ inuti huvudet.