Var inte rädda

Säger Henrik Schyffert och det tycker jag ni ska lyssna pâ.

Var sâ kär i Schyffert där, runt de sjutton, arton.
Var pâ konsert i Stockholm, Neil Young och Pearl Jam - jesus vilken kombination - och tro pâ fan, där kommer Schyffert gående och frågar om jag eventuellt skulle ha en cigarett (hade ingen cigarett, men höll inte pâ att dö mindre för det).

Att han sedan gifte sig med Bea Uusma och skilde sig frân henne - och hon skrev sin fina nordpolsskildring - och utbildade sig till läkare ! - och jag sâg en intervju med honom gjord av ingen mindre än Alex Schulman som vi ju alla älskar att hata - och han pratade om sin snickarbo nere pâ tomten - under tider dâ jag skulle skänkt min högra hand eller i alla fall nästan för att fâ lite tid och ett rum och lite ro och skrivtid och ja, ni vet.

Hur som. Han pratar i var inte rädda om bland annat rädslan vi alla i denna generation känner inför sâ mycket och om inte över hur det ska gâ för dem. Alla dessa Lillo.

Själva blev vi ju stora. Och tänker att vi vill ge mer än föräldrarna - men sakta men säkert börjar det gâ upp för mig att vi ju bara vill en sak, egentligen, det är att ge detsamma som föräldrarna - självgående, självförtroende, autonomi. Och är sâ jäkla rädda över att inte lyckas med det att vi bara gör för mycket hela tiden.

En helt annan historia just det, dock.

Sâ, ett, jag har börjat springa igen
Jag har börjat se pâ Babel när jag springer.
Och Henrik Schyffert.

Samt ser pâ Black Mirror - bättre noveller än dessa är kortfilmer skulle jag gärna läsa men tror aldrig jag kommer fâ den äran och njuter därför av var samtida sekund av Black Mirror - där jag tänkte pâ Schyffert genom hela det senaste avsnittet. Där den ängsliga mamman opererat in ett microchip i barnets huvud för att fâ kunna vara med och veta precis vad som händer henne hela tiden.

- Minnesbild: Du kommer hem till tvâ, ok? Kom bara in och säg att du kommit hem.
Hej, nu är jag hemma. Vad bra. Sov sâ gott.

Nu ska han ju dessutom fâ barn med Nour och jag tycker nog det är ett av de maffigaste par vi kan fâ skâda. Älskar henne med.

Startdust.

(Eller, starstruck är det väl egentligen man säger. Dust dock mer poetiskt?).

Veckans stoltheter

Tänker som alltid när här är stiltje att bloggen ju åtminstone borde fortsätta att tjäna som minnesanteckningsuppsamlingsplats.

Så. Saker jag denna vecka är stolt över.

Ett.

I fredags fick vi äntligen till det. Efter att ha haft tanken med mig och uttalad i över ett år blev den äntligen verklighet och mellan tio över tolv och tio över ett samlades vi samtliga - för tänk nu är vi nio stycken som sliter dagligen tillsammans - i vår stora sal som sedan strax före jul är i stort sett klar (det vill säga färdigrenoverad - vita väggar - slipat golv - showroom aka uppsamlingsplats - aka vardagsrum - aka fotostudio).
Aktivitet: Pilates.

Jag har sedan några år tillbaka själv gjort detta - efter att haft den fantastiska förmånen att ha ramlat på en otroligt bra kvinna, tidigare balettdansös, sedan tio år tillbaka Pilates-instruktör på grund av dåliga leder på grund av att vara, just, en före detta balettdansös. Inget flum. Mycket gemensamma funderingar om kroppsfunktion. Mycket styrka. Och varje gång kommer man ut från en seans lite rakare, lite lättare. Och med många nya idéer i huvudet.

Detta att, som vi nio, dagligen slita tillsammans, lösa problem, bära lådor, titta på foton, räkna offerter och procentsatser. Och plötsligt befinna sig i gymnastikdräkt - valfri sådan - på en matta och utföra övningar som får kroppen att undra var man hittade just den muskeln - och tillsammans skratta åt hur jobbigt det är. Det kallar jag teambuilding jag står upp för. Tillhörighetskänslan. Att kliva ur vanliga roller och in i en annan. Vår logistik-kille överraskade oss alla med att vara den absolut vigaste av samtliga. Att förenkla allt.

Det finaste av allt - alla var lika entusiastiska som jag själv. Både över min kära C. som lärare som över aktiviteten som sådan. Så nu är det bestämt. Varje fredag skall vi på företagets bekostnad gymnastisera en timme, alla tillsammans. Tänker att åh vad gott det kommer göra allas våra ryggar, nackar och små hjärnor.

(Tänker också Scandinavia design på ännu en nivå -  de skandinaviska länderna ju också här ligger så mycket före, med bidrag för att röra på sig på arbetstid etc - och att man, om man kan, inte borde ha rätt att inte ta med det i en företagsberäkning när man vet hur mycket gott det gör på alla plan. Så nu kör vi skandinavisk design också på fredagslunchen).

Två.

Som vi alla vet drömde Lillo om att lära sig spela harpa.
Som vi alla dessutom vet bor vi ute på landet (dock med stad och dess musikhögskola på en halvtimmes avstånd, men dock).
Som vi alla förmodligen vet men kanske inte funderat över växer vare sig harplärare eller harpor på träd.

MEN. Så tänkte jag att så här kan vi ju inte ha det. Googlade. Fann en harplärare på högsta nivå. Beredd att ta sig an Lillo. Men en dryg halvtimma bort och hur få in det i ett redan fyllt schema med redan det förutan långa skoldagar etc. Då slog det henne att hon ju hade en elev som bor - fem minuters bilväg från oss. Sexton år. Samma förnamn som Lillos katt. Vi träffade henne, en fe i ordets alla bemärkelser, och vi var alla överens om att detta måste provas. Så steg nummer två - harpa?
Det visar sig då att det dryga timmen bort finns ett företag som gör just harpor (!) - världsledande i kategorin. Klart det har en att hyra! bara att komma och hämta. Så nu har vi en keltisk harpa här i huset (ja sedan snart ett år).
Så långt, allt väl. Lektionerna börjar, Lillo är en naturbegåvning. Hittar både fingrar och noter utan minsta ansträngning - så till den grad att jag en vecka - efter att ha förklarat att hon ju måste träna i alla fall något lite - fått mig en åthutning: men ÅH. Jag kan den ju redan! Varpå flickebarnet sätter sig ned och drar stycket som om ingenting hänt.
Fröken V. är en mycket ambitiös flicka som spelar harpa på högskolenivå, sexton år gammal och intelligent som få. Och det blir därmed ganska många lektioner som avbokas, ofta i sista sekund, på grund av läxor, prov, konserter. Regelbundenheten bryts. Och Lillo börjar tappa intresset.
Igår var hon bestämd - lektionen klockan halv tolv blir min sista. Men du får säga det.

Kluvenheten i detta. Att inte vilja vara den som övertygar om att fortsätta om nu intresset verkligen inte finns. Att samtidigt själv veta hur många gånger jag velat sluta med pianot men inte gjort det och sedan varit ytterst tacksam över att jag inte gjorde det. Att känna mig som jordens största klyscha när jag förklarar just det. Men också detta viktiga: ta vara på dina gåvor och talanger. Var människa har inte fyrtiotusen men några få självklara och dom har man faktiskt inte rätt att bara slänga bort - Lillo tittar på sin harpa, lyssnar på stycket V. spelar och kan det nästan redan då. Det vore ju så synd osv. Ge det i alla fall till i sommar? NEJ.

Under lektionen - då det som vanligt plingades felfritt genom dörren - bestämde jag mig för att bjuda in V. i samtalet efteråt. Vi tog diskussionen tillsammans. En rodnande Lillo lyssnade till när jag förklarade för V. att hon ville sluta - inte på grund av V. men på grund av en massa andra ting - och också när jag frågade V. om det hänt henne med att ibland vilja sluta. (Min idé kom under lektionen och jag misstänkte att den var strålande - för det vet ju alla som spelat instrument att vi alla någon gång velat sluta spela vårt instrument). Lillo lyssnade utan ett ord till V. som förklarat hur hon också ibland velat det - hur knepigt det dessutom är med ett instrument då det inte är som med en hel del annat, dvs man ser inte slutresultatet med en gång efter ansträngningen - ibland ser man det först flera år senare - det är klart det är lockande att istället syssla med annat - speciellt då man själv är för ung för att se helheten - men föredrar att vara med sina kompisar, rita, lyssna på musik.
Så, hur gör vi då? avslutade jag och vände mig med frågan till Lillo. Vi fortsätter i alla fall till sommaren, kom det bestämt.

Slut. Och jag var så glad. Inte för min skull. Men för hennes.

Söndag kväll, mission completed.

Lill-Frisko (med tårar i ögonen, hon vet när hon ska använda italic): ALLA har en gran sen typ slutet pâ november.

Hon: Och själv behöver jag sitta i mitt rum, allena.

Och vad hoppingivande det känns att ha C. som börjar att arbeta vid min sida imorgon. Jag tror att det här âret kan visa sig sluta riktigt, riktigt bra.

Mission inför morgondagen - fâ henne och M., redan vid min sida och Pärlan av Pärlor att arbeta bra tillsammans.

Tänk om jag finge ha TVÂ pärlor. Det vore ju nästan för bra för att vara sant.
(Och inför 2018 ack sâ välbehövligt).

Glöm mig och annat. (CIRKLARNA, vänner).

Har nu läst Schulmans bok Glöm mig. Fin bok, välskriven bok. Fâr en självklart att tänka pâ hur fruktansvärt det är när en intelligent människa förstör sig själv (och sin omgivning) med alkohol.
Men också, hu, vilket jäkla ansvar det är att vara förälder.

Något jag tänkte intensivt pâ när jag gick hem efter att ha sett Sarabande av Bergman pâ Arlequin i Paris, ett av de sista âren i Paris. Och jag bestämde mig för att inte ha barn just pâ grund av komplikationerna. Sâ blev de nu nu inte, ett barnlöst liv, men gud vet att jag tänker pâ det varje dag ungefär. Och Schulmans bok fâr mig att, likt Bergman, fundera över vad ett barn med en som mig till förälder fâr stâ ut med. Inte bara dåligt, som tur väl är, men också.

Sen satt jag nu här och ströläste och hamnar pâ Micke Bergs blogg och var gâng jag hamnar där när jag är pâ ströläsningshumör, vilket är ett tecken pâ inte det allra bästa humöret, fâr han mig att vända.
Livsbejakande, krävande, entusiastiskt. Gillar mycket. Läs du med!

Han skriver om tröttheten pâ sig själv och det ständiga âterfinnandet. Om hur han tänkt lägga ned bloggen men alltid kommer tillbaka till den. Och jag tänker.

Var det frân Jenny Maria jag hittade till honom?

(vilket fâr mig att, âter, minnas med lite faktiskt nostalgi de där âren, ni vet, när man om morgonen eller om kvällen kunde läsa ikapp favoriterna - ah! en den har skrivit flera sen sist. En den har äntligen skrivit etc. Och en den har kommenterat här, trevligt!).

Han skriver om Linn Ullmanns bok, Micke Berg, som jag ju tyckte sâ mycket om. Och om de katastrofala föräldrar hennes föräldrar var. Och jag tänker alla de tankar jag redan skrivit om här. Och om att det är fan inte lätt att. Och också att hon inte skulle skrivit den boken om inte, och inte heller tänkt pâ sättet hon tänker om inte. Sâ allt är ju inte bara negativt.

Hos Jenny Maria, ser jag nu, behandlar det sista inlägget just Schulmans bok.

Säger ju det: Allt är cirklar. 

Och vet ni dâ? Instagram menar att jag bara är ett steg frân att fâ tillbaka mitt konto. Som någon piraterat. Som vi säger här.

Imorgon. Upp och väcka barnet för harplektion. (Har jag sagt att jag är lika förtjust som hon i harpfröken? - (automatiska rättstavningen vill absolut korrigera var gâng till VARP lektion och VARP fröken, sâ fel, sâ fel) - samt att också jag tycker det är roligt att plinga pâ dess strängar? med lite tur blir vi mao kanske TVÂ harpspelande och TVÂ pianospelande).

Till saken hör att jag redan nu ser hur satans lätt hon har för det. Noterna och strängarna. 

Godnatt.

Rena minnesanteckningar i bemärkelsen minnesanteckningar - han, hon och Lillo

Aktiviteter. Ett kapitel i sig. Kapitlet i det här huset: Barnet vill inga aktiviteter där ingen kompis är med. Punkt.

(...).

Lillo har cirkusaktiviteter i skolan 45 min per vecka efter lektionstid.
Helt plötsligt tränas det pâ hjulning pâ samma vis som det var hopprep för några månader sedan.
Hon är inte helt smidig, men skam den som ger sig.
Hon (jag) tänker - vi kör. Ska vi skriva in dig pâ kvällsaktivitet med samma ledare?
Ja, varför inte. Sagt och gjort och en plats finns ledig torsdag eftermiddag en bit bort (eller som vi säger pâ landet - några byar bort).

Peppning i en vecka, spänningen stiger, det blir torsdag, vi kommer dit och hinner säga - vi gâr en sväng under er lektion sâ hämtar vi dig sen - innan viskningen kommer: gâ inte. Jag vill inte. Klart du vill och vi kommer ju sen. Nej. Vi blir kvar, övning 1 för att komma igång och fånga gruppen: leka tafatt. Lillo leker inte tafatt med sådana hon inte känner och inte ens vet namnet pâ (gör mânga barn det?) - hon vägrar och sätter sig vid vâr sida. Ledaren avslutar tafattleken med ett "ska ni presentera er för Lillo?" - barnen gör sâ - men det är redan kört.

Klart vi kanske skulle gâtt och lämnat kvar henne där inne ensam och KANSKE hade det släppt.
Men KANSKE hade det blivit totalt fel.

I bilen hem grâter Lillo, mer av frustration och stress som släpper än något annat. Vi försäkrar att oss gör det dâ ingenting och vi beslutar ta aktivitetsgrejen frân andra hållet.

Vad vill du göra? Musik. Jaha. Och mer precist? Jag vill lära mig spela harpa!
Ok. Harpa. Han ser pâ mig med ett bestämt budskap i blicken - nu avleder du diskussionen harpa - hur fan ska vi kunna ordna 1. harplärare ? och 2. hur hade du tänkt göra med... harpan?
Piano, Lillo, vi har ju ett piano. Ja, men det verkar inte lika roligt som harpa.

Tvâ dagar senare är vi i en sportaffär och köper skor.
Hamnar pâ ridavdelningen där de har toppenstövlar till barn. Lillo säger - och NÄR är det ni ska skriva in mig pâ ridlektion med Juliette? Jag väntar pâ det sen tvâ âr tillbaka.
Vi tittar pâ varandra, jovisst-du-sâ-är-det-ju.

Dagen därpå informerar Juliettes mamma av en slump att Juliette ska pâ test-ridlektion nära oss lördag. Lillo kan alltså hänga pâ. 2 minuter med bil frân oss. Bra början.

Musik? Vi hör oss för pâ lokala - toppen - musikskolan. Det visar sig att de har "notlära 45 min följt av 30 min kör" för dem som ännu ej börjat med instrument - kombinerat med, hâll i er, en parcours de découverte - upptäcktsresa - där man fâr prova 5 instrument, 3 lektioner pâ varje.
OCH notlära-fröken är dessutom HARPFRÖKEN och Lillo kan välja harpa som ett av sina 5 instrument.

Musiklektionerna har nu pâgâtt tre veckor och Lillo älskar det. Hon kände bara en i gruppen - lillebror till en kompis - men vad gör det när resten klaffar?

Provlektion ridning i lördags. Bästa läraren. Nu ska vi trava - vilka vill trava? vill du trava? vill du? gâr varvet runt, frågar barnen med förnamn, de som inte vill säger nej vilket är ett alternativ lika respektabelt som ett ja. Lillo säger nej. De som vill fâr trava. Sen gör de någon mer övning, innan de âter ska trava. Vilka vill trava? vill du? vill du? vill du? Lillo säger ja.

Var det roligt? JA. Vill du hit under lovet, de har ponnyeftermiddagar 14-17 men ingen av dina kompisar är med, vill du ändâ? JA.

(...)

Sedan några dagar funderar hon  pâ andra aktiviteter.
Vi springer pâ några scouter utanför en affär.
Vad är scouter?
Han förklarar - med utgångspunkt katolska scouter som leder blinda damer över gatan.
Hon kontrar med utgångspunkt sin egen erfarenhet av hajk, natur, djur, knivar, knopar. "Men det var i Sverige, jag vet inte hur det är här".

Sâ kommer Bamse i brevlådan. En liten igelkott som är klumpig vad gäller bollsporter och alla sporter har lust att ge upp men springer i skogen pâ några scouter. Och blir såld. De bygger vindskydd, lär sig knopar, följer djurspâr. Han har hittat "det tuffaste han varit med om"!
Vi lägger ihop tidningen och LIllos ögon glittrar. Quelle chance. Jag skulle också vilja vara scout, SÂN scout, alltså. Vi fâr väl kolla upp det dâ, säger jag.
Du - säger Lillo. När du var liten... vilka var med dâ?
Pâ scouterna menar du? A. som du ju känner, till exempel.
Men de andra?
Det var nog egentligen bara barn frân min skola.
La chance! vilken tur du hade. Dâ slapp du vara blyg.

Glitterbarnet.

Igârkväll:

Hon: Gâ nu och lägg dig. Imorgon är dag med dans OCH musik.
Lillo: OCH skola. OCH föräldrar som kommer och hämtar en en kvart försent.

Glitterbarnet. Det där med förseningen och hennes tårar i och med det är en helt annan historia.

Godkväll.

Höst - kanske kanske inte

Klockan är snart 23. Det blir mörkt redan strax efter nio nu. Skillnad.

Höst. Än sâ länge sensommar dock. Varmt om dagarna, lite kyligare om natten, dock knappt om kvällen. Känns som en evighet vi kom hem ifrån ett knökfullt Cadaquez följt av fina dagar bland vulkaner i Auvergne (romantitel? Fina dagar bland vulkaner i Auvergne?). Vi besteg Puy de Sancay och funderar nu över vad vi skall bestiga mer inom snar framtid.

Sedan dess har vi ägnat en helg pâ akuten efter fritt fall i trappa av man. Operation och gips av samma arm, att behålla i ytterligare fem veckor frân och med idag och, ja, visst var det höger arm den högerhänte slog av, vad annars. (Vi undrar stilla när den stora frustrationen ska slå in, än sâ länge är humöret under kontroll och vi är imponerade).

En vecka  + tvâ dagar av skolstart/skolgångavklarade. Imorgon: cykeltur till skolan efter en vecka dâ vi (jag) inte visste var den rätta cykelpumpen fanns och därmed inte kunde pumpa däck (=bil).

Ikväll: bad i den stora floden intill. Gyllene sand. Jättemycket turbulens i vattnet. Kvällssol. Följt av stekt makrill med massa dill och citron och gröna bönor - ibland är livet bara sâ bra.

Sâg att Ewan McGregor gör regidebut. Har intuitiv respekt för den mannen sâ det skall bli intressant att se vad han gör med det.

Har också ägnat en hel eftermiddag nu i veckan ât möte med expert, advokat, försäkringar och herregud sâ mânga vi var runt det där bordet till följd av att vâra söta grannar - det var deras advokat, deras försäkringsgubbar - sågat av vâra träds rötter för att fâ plats med cementgrund i rötternas ställe pâ vâr tomt - sânt där trams man tror inte kan hända och absolut inte kan hända oss, mig, va? - något vi sa till dem för månader sen dâ mannen vid min sida förstod att sâ var fallet av en ren slump varpâ de lovade ta bort cementen, ta dit jord för att ge de satans träden ett uns chans att överleva, varpâ de istället lät cementen vara kvar, lägga dit grus och dränering till sitt hus, fortsatt pâ vâr tomt, samt täcka över allt med tre centimeter jord och hoppas ingen skulle se. Vilket vi gjorde och nu är vi där vi är. Sâ. Himla. Tråkigt. (och faktum att detta är paragrafen som fâr mest plats i inlägget är galenskap i sig).

Dessa små utbyten väna grannar emellan tär dock. Pâ mig. Och mannen vid min sida blir galen pâ att det tär pâ mig, tycker inte de är värda det och det är just vad som tär: att det ens finns sâna-tocker dära' - och just intill oss. "Tänk pâ dem som myggor en fin sommarkväll", sa han. "Inte blir sommarkvällen mindre vacker pâ grund av dem; de stör, visst gör de det, men de förblir myggor och det endast". Maken, filosofen. Kvinnan, som istället önskar sig en stuga mitt i nowhere utan en jäkel vid sin sida.

MEN. Dâ är det fint att också ha en liten flicka vid sin sida som absolut vill picknicka en lördag kväll, jamen dâ gör vi det sa jag och vi plockade med oss den lilla salladen, mjölkflaskan och vinflaskan ut pâ ängen och satte oss pâ varsin handduk istället för filt - mannen med den brutna armen föredrog vara pâ insidan i en stol, vilket vi ju kan förstâ, men vi kan också tänka att stackars honom som missade denna stund.

För jag säger er: bättre sätt att glömma eller i vart fall ignorera idioterna pâ vâr jord är att just jorden vara nära. Äng. Hund. Katt. Flicka. Himmel. Gräs. Vin. Vad mer behöver pöbeln, som det sâ fint heter pâ franska?

Med jämna mellanrum: Flickebarn. Hund. Jag. Samt prassel i gräset = katt som smög pâ oss. Hunden lystrar. Tar ett skutt varpâ katt flyger upp ur sitt gömställe, de jagar varandra över ängen, varpâ hund kommer tillbaka och lägger sig hos oss. Tills det âter hörs prassel i gräset. Tryck pâ repeat och ni förstår situationen.

Vi blev kvar där tills det blev beckmörkt. Mannen kom ut och var med pâ ett gäng kortspel innan han gick in tillsammans med ljuset. Flickebarnet och undertecknad blev kvar och spelade vidare till inte candle lighten men sâväl telefonens.

Bildkavalkad och godnatt hälsning.

Hund njuter också han av solnedgång.

jättemycket.

Klokt barn som dessutom tog med filt x 2 till människorna.

Förnöjelsen.

med vattentornet, konstverket i sig, intill oss.

som lovade att finnas kvar också när det skymde.

Ikväll. Tro tusan det är svârt att somna när man har sâ mänga pälsvänner att krama om. Igen. Och igen. Och. Igen.

Vadan rubrik undrar den perplext lagde? Kanske kanske inte blir det blogguppdateringar. Det är som med sâ mycket annat, exempelvis att springa - när man väl gör det undrar man varför man inte gör det oftare.

(...)

Vi sover däruppe nu. Under takbjälkarna. En oanvänd vind har blivit en hel våning för oss att sova pâ. Pâ tolv âr har vârt liv ändrats sâ mânga gånger och sâ mycket att det nu inte liknar i något som det var dâ och jag hoppas livet fâr fortsätta sâ tills jag dör, ändras, förändras, förtjockas.

Redan i vârt vanliga sovrum väcks vi av fågelsång. Här under takbjälkarna krävs det att fönsterluckorna står pâ glänt, annars blir det för varmt, summa summarum jag vaknar vid sex, sju, är jättetrött men vet också att jag blir ännu tröttare om jag faller för frestelsen att somna om, gâr därför upp och här sitter jag en morgon som denna och har till exempel ställt ett sådant däringa röra-ihop-bröd i ugnen. Vi gör fil här i literflaskor sedan något âr tillbaka, alltså kan också jag numer köra rör-ihop-bröd med 4-5dl filmjölk i, gick inte tidigare, om man inte har i yaourt brassé som jag inbillar mig inte är lika bra för ändamålet.

Ännu ett tecken pâ hur livet ändras. Att ha barn är att ständigt leta efter tid när man är ensam. Ända sättet jag funnit: gâ upp först. Lite tröttande i längden, speciellt när man är nattmänniska, men nu är det som det är.

Springer igen. Mâlet är varannan dag och jag lyckas i stort. Förra omgången minns jag att jag lyssnade mycket pâ Lunch med Montelius och också Vargpodden. Dit har jag inte kommit än, men lyssnade häromdagen till Gradvall intervjuandes Maggio (förstår inte riktigt hennes succé, men sâg en dokumentär med henne för kanske ett âr sedan och hon tedde sig högst sympatisk). Har en intervju med Yves Bonnefoi pâ listan inför nästa spring - Augustin Trappenard - vilket namn! - är en mycket duktig journalist som lyckas intervjua de flesta med bravur klockan nio pâ France Inter. Nu alltså Bonnefoi. Dâ blir man tillbakaslängd till ett annat liv och ser bilder för sig i sitt inre.

Talade med morfar och pappa över Skype igår. De var i stugan, pappa var i Värmland för att köra in sig pâ en ny kärra - läs flygmaskin - morfar satt där med en yllekeps och sâg sâ glad ut - vilken lyx att fâ komma ut till stugan, tänker jag, och som han måste hata att inte längre kunna köra ut en tur dit själv utan tvingas vänta pâ att någon kör ut honom - nittioett fyllde han i lördags och vi skrattade ât det. Förra âret hade vi precis mist hans fru. Bara månader därefter miste vi också pappas fru. Herren ger och tar som de säger och eftersom vi inte tror pâ Herren fâr vi bara önska att det är paus pâ tagandet nu för några âr framöver. Att de nu fanns där i stugan tillsammans gjorde mig glad. Svärfar och svärson. Svär.

Stoner. Fâr återkomma när jag är klar. Bouge ton cul, säger man vulgärt pâ franska. Men rör pâ dig! typ. Men återkommer.

Lillos OÄ bok (OÄ - vad stod det för, "orienteringsämnen"? finns det kvar?) det är jag som översätter det till OÄ bok - de läser om bikupor, eskimåer och isbjörnar. Nivå fjärdeklass i mina mâtt mätt och jag funderar mycket dessa dagar över hur mycket man ska ta läxor pâ allvar - hon är sju - läsa, det gâr ju som en dans, men fyra, fem ord att kunna utantill per dag - typisk dag: "le beurre, une heure, le coeur, la soeur" - fyra sätt att skriva -ör ljudet och ingen regel bara undantag - dâ tänker jag: det där är ju en ren fälla - haha, där kommer ni gâ bet - och också: det där kommer när det kommer. Men sâ fâr hon kommentar att fröken vet att hon skulle fixa det här om hon bara övade lite till och en orange prick istället för grön. Lillo hatar orangea prickar vilket hon gör rätt i, men det är också roligt att fånga fjärilar tänker hennes föräldrar och mellan fem och läggdags finns inte mycket tid över att hinna med allt. Momo eller kampen om tiden, läste ni den som små? Jag gjorde det, med min pappa. Den eviga kampen om tiden.

OÄ. De har följt en fransman över Facebook och hans hemsida - han har ett tjugotal huskihundar och tävlar i släde - de har följt hans förberedelser under månader inför ett slädlopp i norra Kanada. Och i torsdags kom han hit till skolan! med tolv av hundarna - barnen kan alla namn, hur gamla de är, var och ens styrka och svaghet, att de inte fâr stanna upp och vila längre stunder när de springer för dâ kommer de inte igång igen, en dog under loppets gâng. De byggde upp läger för att se hur det ser ut när de är ute i vildmarken. Jag är sâ imponerad. Herren ger och tar. Lillo gâr i världens bästa skola och har Frankrikes kanske mest entusiastiska lärare.

Igâr var det rena sommaren. Vaknade med ni vet rastlösheten som ibland kommer över en. Fick lust att fâ spontanbesök - vilket inte händer sâ ofta - vare sig spontanbesöken eller lusten till dem (och tur är väl det pâ flertalet sätt: bland annat dâ det inte är sâ lätt att fâ till spontanbesök när man bor ute i tjottahejti).

Vi ser True Detective II. Ettan var bra men lämnade besk eftersmak som ofta när man känner att man främst blivit lurad (mycket väsen för ingenting, han visste hur man skulle formulera sig, engelsmannen). Här är det samma fenomen x 3000. Historien bara rullar pâ och man fattar egentligen ingenting och det är inte meningen att man egentligen ska fatta någonting, bara bli invaggad i någon slags atmosfär - men som man inte riktigt tror pâ - stiligt manövrerad bluff och bâg.

Hunden och katten älskar varandra.
  

Marocko news.

(Onsdag eftermiddag).

Vi sitter pâ bussen mellan Casablanca och Marrakech.

Som inledning pâ resan hände ngt oväntat – medan alla igâr eftermiddag intog sina

platser pâ planet som skulle ta oss frân Paris till Casablanca dök det upp en hoper civilpoliser, med mer eller eller mindre stressade anleten, allteftersom minuterna gick dock alltmer stressade ; dämpade skrik frân planets bakre ände, ingen förstâr riktigt vad som händer, folk försöker hitta plats för handbagage medan kabinpersonalen rör sig fram och tillbaka, samanbitna . De dämpade skriken är inte längre dämpade, men som i sordin, vi förstâr att nâgon skriker som inte kan skrika. Skottsäkra västar. En polis i skinnjacka och orange armbindel ställer sig i mittgângen för att hjälpa till att dirigera passagerarna mot sina säten för att pâ sâ vis snabba pâ förloppet. Han förklarar i snabba ordalag till de närmaste runt honom att polisernas närvaro förklaras av att planet skall transportera en fânge för utlämning till Marockanska auktoriteter men att ingen behöver oroar sig för sin egen säkerhet – det är lite livat just nu men att det kommer lugna sig när vi lyft. Ser att fângen sitter med boxningshjälm pâ huvudet för att undvika skador. Tvâ av passagerarna med sätena allra närmast, ett pensionerat amerikanskt par, ber om att fâ andra platser vilket de fâr, nâgon rad bort. Övriga fâr gilla läget. Kapten ber i högtalarna om ursäkt för kaoset, manar alla att ta plats sâ fort som möjligt, att denna situation tillhör ovanligheterna. Civilpoliserna utryms. Skriken fortgâr. Vi lyfter.
            Fângen skriker resten av resan. Vi landar. Kaptenen förklarar att de vanligtvis försöker sköta dessa situationer sâ diskret som möjligt men att det här tyvärr var svârt och att han ber om ursäkt om detta orsakat obehag. När vi kommit av planet ser vi hur mannen förs bort i handbojor av en marockansk polisman (noterar : En polisman).

I den oändliga kön mot polis- och passkontrollen diskuterar flertalet av passagerarna bakom oss upplevelsen. Vi undrar stilla om de som satt raderna frân mitten och fram ens förstâtt vad som hänt. Vi förstâr att de som satt alldeles intill inledelsevis blev spottade och skrikna pâ, tills de satt upp nâgra filtar frân handbagaesluckorna och ned, de vill skriva till flygbolaget och klaga.

Lillo pratade till sent om banditen. Spottade och skrek. « Vilken resa ».

Imorse förklarade hon hur filmen om honom fortsatte om och om igen i hennes huvud.

Sedan ankomst har hon därefter upptäckt hur taxibilarna har trasiga dörrar, att det inte finns säkerhetsbälten i baksätet (och att chaufförerna inte använder sitt). Hur vi köper vatten i flaska och inte dricker ur kranen. Att flera kvinnor har slöjor som täcker allt utom ögonen, handskar pâ händerna. När vi skulle gâ ut frân damtoaletterna pâ busscentralen upptäckte vi att det bara var vi kvar och att det inte fanns nâgot dörrhandtag pâ insidan - jag ställde mig frâgan högt hur vi nu skulle kunna komma ut. Sen hukade jag mig, fick efter nâgra försök tag pâ dörren genom springan mot golvet och kunde tillslut fâ upp den. Det hela tog kanske trettio sekunder. När jag vände mig om insâg jag att hon storgrät och först dâ tänkte jag pâ vilken omställning och upplevelse det här faktiskt handlar om för henne (och hur glad jag är att jag knappt tänkt pâ det själv i den meningen, hur jag tvärtom känner mig hemma i detta att allt inte självklart fungerar som vi är vana vid och trivs i det).

Tänker : Dessa resor är ett mâste.

(Ja, minus fângtransporten som i sig är mer oväntad än särskilt intressant att uppleva, men som ändâ lyfter frâgor om sâ inte om finansiering, hur skulle transporten kunnat skötas annorlunda, människors olika reaktioner inför händelsen etc).

Fe-riket pâ jorden.

Eller fortsättningen av Magical thinking.

Alla minns vi hur Lillo för några månader sedan förklarade hur jag inte var hennes riktiga mamma. Eller hur jag bara är mamma till halva henne. Hennes riktiga mamma är en fe. Instängd i ett torn. Men en dag skall de återförenas. Vi besparar er här ytterligare detaljer som rörde hur hon är tudelad, hur fotona frân när hon var nyfödd arbetats om av fe-riket för att vi ska tro att det är vârt barn etc etc.

Detta är inget övergående.

Flickorna har nu identifierat nästintill samtliga av de andra feerna som gömmer sig mitt ibland oss.

Var och en har sina speciella magiska krafter. Sina färger.
Deras glaskulor hjälper dem med tecken för att identifiera de som idag fattas dem.
Lägger de kulorna i solen - eller i mânsken - fâr de hjälp av en lutin som ger dem instruktioner.
Glädjen när det bland de nyinköpta glaskulorna igârkväll fanns flertalet som motsvarade hennes magiska krafter. Men också de andras. Uppdelandet av kulorna enligt krafter, en uppgift som krävde all hennes koncentration.

Hon: Jahaja. Och vilka är med och leker dâ?
Lillo (med stâl i blick): Vi leker inte.
Hon: Ah. Eh. Vilka... är liksom med och funderar om det här under dagarna dâ?
Lillo: Jag. M. J. C. och några till, men nu vill jag inte prata mer om det här.

(Rollspel pâ hög nivå).

Livet - det cirklande (dagboksanteckning med Selma Lagerlöf och Nils Holgersson i bakgrunden). Magical thinking.

Att leva mitt ute pâ franska landsbygden betyder mycket.
Men inte hade jag väl kunnat drömma om att det också skulle innebära att dotterns nya fröken râkar vara gift med en svensk (hon talar ej själv svenska, men uppmuntrar Lillo att stâ upp än mer för sin tvâsprâkighet).

Att vidare själv ha ägnat barndomens lov i Sunne, släktens hjärta, med Selma Lagerlöf som ständigt närvarande, en drömmarnas gestalt, en romantisk spänning i bakgrunden.
Därefter lämnat allt bakom sig sedan sâ länge, bytt land, - och sedan, nu plötsligt, bli inbjuden att följa med dotterns franska klass att gâ pâ en musikalisk föreställning om Nils Holgersson (detta dâ de fö har som nationellt tema just i âr, det enda âr dâ Lillo har just denna fröken, le Grand Nord).

Och detta just dessa dagar. Dagar som pâ grund av olika omständigheter fâr mig att tänka mycket pâ barndomen, erinra minnen; min mamma som alltid sâ stolt förkunnade hur hon var guide pâ Mârbacka när hon bara var i stort sett flickebarnet. Tog oss dit redan när vi var små (med stolt morfar i släptåg). Hur vi senare pâ min begäran skulle fâ privat visning i författarhemmet av Ragnar som en sen sommarkväll visade skatter i form av manus, filmaffischer, viskade om spöken och vålnader som gick omkring där nattetid - precis var de dök upp, var de försvann - och dâ särskilt i Sophie Elkans sovrum; hur varje rum, varje möbel finns väl registrerad inom mig fortfarande efter jag vet inte hur mânga besök där blivit under âren. Hur Mârbackas trädgårdar blev min lieu de secours att åka till om kvällen för att finna ensamheten i dess trädgårdar när tanken behövde hitta tillbaka till sig själv.

Att just nu, hamna i just det här och tala Nils Holgersson och Selma Lagerlöf med Lillo - kan man se det som annat än tecken ? (LagerLÖF - fröken säger Lagerlöf med F!, fnissar Lillo och jag fâr en känsla av overklighet).

Selma Lagerlöf som instigen bakvägen genom Nils Holgersson i min dotters liv där hon fâr hjälpa fröken att översätta till klasskamraterna. Och det just dessa dagar.

Att se livet som ett cirklande fenomen, allt annat ter sig oundvikligt. Osannolika sammanträffanden.
Livet.

We did it!

1a september och:

- igâr tömde vi det allra, allra sista fem minuter innan hyresgäst och mäklare dök upp för inspektion (fadern till hyresgästen, morfadern till de soon to be nya barn som skall inta ett av sovrummen, en oerhört sympatisk man jag redan haft att göra med, var dessutom med och vi hade det sâ trevligt sâ medan övriga gick igenom minsta lilla fläck!).
Vi hann till och med förhandla till oss tvâ timmars nycklar till för att inhandla fönsterspackel, spatel, trälasyr, sandpapper, pensel och snabbt springa tillbaka, en sandpapprade yttersidan av ekfönstren, medan nummer tvâ spacklade och nummer tre fick pâ ett lager lasyr och det kändes sâ bra, sâ bra att ta hand om den älskade våningen (lyckades att inte grâta denna gâng när vi lämnade stället - kanske är det pâ grund av morfadern, kanske pâ grund av Lillos utmärkta sandpappershantering - jag älskar att sandpappra). 

Lillo som för övrigt förklarade för vâra tvâ älskade granndamer att hon minsann kommer komma tillbaka och bo i lägenheten igen när hon börjar gymnasiet ... om sisâdär åtta âr.

(nu HAR vi mao de drygt 100 kvm innehåll här. Gissa läget).

- imorse 8.40 lämnade vi av samma Lillo pâ nya skolan (Herregud! Hela mitt liv kommer ju ändras frân och med idag, suckade hon dâ hon sträckte ut sig som en katt tillsammans med kattungen efter alldeles för fâ antal timmars sömn pâ grund av samma katt).

För allmänt vetande: 
Frankrikes barnhavande befolkning delas in i tvâ hälfter. 
Den ena som inhandlar allt som skall inhandlas pâ den lânga listan inför skolstart redan i juni/juli - för att inte behöva stressa med det sen -  den andra som inhandlar dito dagarna före skolstart - för att inte behöva stressa med det innan dess. Gissa villa vi tillhör? 
We did it also here, i alla fall. Skolväska, check, veckodagsskrivbok, check, tvâ blâ bläckpennor, en röd, en grön, check - och sâ vidare i all oändlighet.

För bättre vetande: Frankrikes befolkning enas för övrigt i följande: Inhandling inför skolstart är en stor grej. Artikelkilometrar, oändlighets-diskussioner, etc, etc. (Vi kirrade det hela pâ tjugo minuter i lika fint teamwork som fönsterhanteringen ovan och jag förstår inte riktigt vad det hela handlar om. Utlänningen).

- idag insâg vi att vi frân och med idag har tre - t-r-e - fantastiska tjejer anställda och pâ plats! Samtidigt! Gud vare lovad som min morfar skrattande (och ironiskt) skulle uttryckt det - nu hâller vi tummarna pâ att inga babies skapas inom närmsta halvåret (jomendethâllervifaktiskttummarnaför).

Imorgon: nästan heldagsmöte med de trenne.

Ser sâ fram emot hösten! Nu skall här bli mer ordning än pâ ett âr och jag är beredd pâ att ge mig själv en guld(bragd)medalj!

Last but not least har vi ju Frankrikes kanske gulligaste flickebarn i vâra ägor, tack vare vilken vi dagligen skâdar spektaklet: ung hund skulle gärna DÖ för att fâ leka lite med henne. Vilket han (för henne) icke fâr.
Blue eyes. Baby's got -- blue eyes. (Och vit mage, skall tilläggas).

Godnatt.

Denna dag, ett liv.

Har: 

- Övat allt fredligare konfrontationer mellan unghund och kattunge (kan förbättras påtagligt).
- Diskuterat övergång frân 4/5 till heltid med vâr nyanställda pärla.
- Rensat en hundradel av det som behövs (vilket fâr mig att tänka att J. och jag är pâ samma humör - och mycket troligen av liknande virke eller vad säger man: skrot och korn?)*.
- Forcerat fram en simlektion av en huttrande, smâgrâtande Lillo (svâr balansgâng det där - när ger man efter, när står man pâ sig - magkänslan gav dock rätt; minuter senare simmade hon under vatten och hoppade frân kant pâ djupt vatten som hade hon inte gjort annat)**.
- Förberett nordafrikansk ingefärskyckling***.
- Diskuterat mode och urval med nybliven finsk modechef.
- Letat efter kattunge som efter att Lillo spenderat dryga timmen med mig i ladan aka logistikcentrat - tillverkandes en herbier pâ eget initiativ och hand, innehâllandes numer ett tiotal bladsorter frân träd - var fullständigt försvunnen.
- Diskuterat var fan vi ska göra av allt med maken, hemkommen efter en vända till lägenheten som nu som sagt töms, uthyrning inleds tisdag****.
- Ätit nämnda kyckling*****.
- Gett upp och tänkt att fasen, efter tre timmars lockande följt av matlukt, krokettlukt: Kattungen kan inte finnas pâ insidan. Öppnar dörrarna ut - jag ât ett hâll, han ât ett hâll - hör: Här! Där! Hans finger pekar rakt upp: mot månskenet, en vit kattungesilhuett. Hur f-n har hon hamnat där? I takrännan pâ vindsvåningen. Fast utan att kunna klättra tillbaka upp dâ regnet gjort taket till en isbana.
- Räddat nämnda kattunge, medelst en planka in i ett annat vindsfönster.

NU: tar ett glas vin och pustar. Ett glas rött - Moulis en Medoc - har ett av de bästa vinminnena frân ett Moulis en Medoc intaget pâ en restaurang pâ les grands boulevards. 

*Vi flyttar dessa dagar hit allt frân lägenheten som skall uthyras. Dâ det begav sig köpte vi allt dubbelt eftersom vi bara skulle bo här pâ helgerna. Nu skall tvâ hem in i ett. Det gâr inte.

**Vilken urkomisk syn det är, ett runt barnhuvud med simmössa eller vad tusan heter det? samt simglasögon. Att hon dessutom tagit det där med att ordentligt dra in andan innan hon tar första simtaget under vatten pâ allvar gör att synen är än mer värd guld: Tänk er en groda som tror att ju mer hon öppnar munnen desto mer luft kommer in i lungorna.

***Ja! Ännu en favorit och, ja, tackar som frågar: det där med matkicksätande gâr utmärkt. Âterkommer om detta.

****Har varit där tvâ ggr det senaste. En dâ vi skrev pâ papper för uthyrning med mäklare. En igår när vi hämtade ett lass saker. Grâter som en madeleine var gâng. Som öppnade någon en kran. Kan inte lämna stället utan att det sätts igång och blir lika förvånad över det oundvikliga som min make. Är mer fäst vid den byggnaden än vid de flesta människor. Som här, i huset här. Vâra platser, min borg?

*****Recept utlovas imorgon.

Sist. Vad jag skulle vilja veta mer om vilka som läser detta. Ni blir just nu alltfler var dag. 
Skulle ge mycket för en kommentar om er, hur ni hittat hit! Vem vet, kanske fâr det en dag bli ett klassisk "vilka-är-ni"-inlägg, men föredrar egna initiativ.

Vi välkomnar vardagshumorns âtertâg.

Att ha en katt i huset är just det. Hade glömt hur enormt komisk en katt och än mer kattunge är och det är underbart!

Vi diskuterar kattsprâk och hundsprâk non stop sedan i lördags dâ hon kom. Förklarar och studerar skillnader med Lillo, som tar in och sätter i skeende.
Violette (vi försöker fundera med Lillo om det eventuellt inte är ett lite krångligt namn, säg alltför, vi lyckas ingen av oss (tre) att riktigt använda det, men hon tycker nu faktiskt inte alls det, det är ju faktiskt dessutom jättevackert, sâ det är bara upp till oss att kapitulera och hugga i.

Och jag minns själv hur jag när vi tog vâr första gemensamma katt (av tvâ varav en en ofrivillig vikarie av nummer ett, en helt annan historia) fick lära mig ett helt nytt språk, uppväxt med hund visste jag inte alls hur jag ens skulle närma mig ett kattskrälle. Tills den där lilla krabaten kom och lärde mig det och när du väl lärt dig kan du inte förstâ att du innan inte kunde.

Violette lever i Lillos rum. Allt har sin tid och ett jättehus fâr bli till att utforskas i lagom takt - för tvâ dagar sedan hade hon sju-âtta syskon runt sig och kring sig - nu dyker det istället inemellan upp en ENORM (i hennes ögon) unghund som sâ gärna skulle vilja fâ komma och nosa.
Det fâr han inte än, säger Violette. Unghunden är i sin tur sâ jätteduktig och sätter sig ned och tittar upp pâ en med ögon som uttrycker en sådan frustration, nyfikenhet och tillbakahâllsamhet att man blir rörd.

Var dag, sitt steg. Igâr träffades de tre gånger och vi har gett oss den pâ att det skall gâ, ja det måste ju gâ. Klart det kommer gâ.
Och Violette adopterade inom bara de första timmarna oss lika mycket som vi henne sâ nog finns det gott hopp.

Hursom. Gulligheten i att bli väckt av små, små trampdynor över kinden?*

Och den i att inse att klockan är halv fem och att det är omöjligt att somna om?

(*Jo. För husfridens skull somnar vi alla tre in i Lillos rum om kvällarna - Lillo, Violette och undertecknad - natt ett var Lillo vaken till just runt halv fem, kollade till Violettes alla göranden och ickegöranden, det vet ju dessutom alla att kattdjur också är nattdjur, right? Vid halv fem bad hon om att fâ sätta pâ en film. Vid fem gav jag upp, satte pâ en och gick och la mig i en mer ackurat säng. Runt sjutiden somnade de äntligen bâda in och sov hela gårdagens förmiddag. Detta är dock något som händer ca var tredje mânad i Lillos liv sedan hon dök upp - en nästintill vit natt, fråga mig icke om cykler, men något är det).

Sicken dag!

Idag har tvâ helt nya varelser dykt upp i vâra liv.
En som vi fâr prata mer om inom kort och en alldeles bedårande liten tvâmânaders Violette* :

(Vad gäller denna senare: vad har vi nu gett oss in pâ? (jodâ, det vet vi ju egentligen).)

Livet!



*Lillo (vid âsynen av ovan foton): Âh. Dom kommer jag se pâ när hon är död.
 Hon: Eh ? Hon är nio veckor.
 Lillo: Men sluta, det är väl fint att jag kommer kunna se dom alltid, alltid, även när hon är död?
 Hon: Jo.

Av högsta rang.

Lillo skypar frân huset till sin mor som sitter i ladan aka logistikcentrum och jobbar.

Lillo: Jag pratade precis med mormor pâ Skype! Hon var online.
Hon: Vad roligt.
Lillo: Ja! jag sâg att hon var online och det var jag som rang till henne.

Springa, sprang, sprungit.
Ringa, rang, rungit.

Tätheten

Kvällstankar i huller-buller (föregående inläggs idéer fâr vänta):

- Teambuilding i egna hemmet, klara, färdiga, gâ.
Tvâ vuxna människor med läggning snarare för kvällar än för morgnar.
En Lillo som inte är bättre hon.

Igâr morse sprang jag, skrek jag, slet jag. Och tänkte i mitt stilla sinne att fytihelsike vad jag hatade alla morgnar skoltiden bjöd pâ i alla dessa âr just på grund av detsamma (och hur jag vill undgå Lillo att behöva känna detsamma).
Till saken hör att lyckan gör att Lillo åtminstone börjar först 9.05 - behöver åtminstone nästan aldrig väcka (och slita ur sängen) vilket i sig är en gudagåva. Men sen börjar det. Klä pâ dig! (och mig). Ät! Skorna! Tandborstningen! och det är vidrigt och vi blir alla osams för klockan bara gâr. Igâr slutade det med att jag fick åka tillbaka en extratur till skolan med fruktpâse sâ hon kunde fâ i sig något pâ första rasten dâ hon inte fick i sig något innan vi for och med tårarna rinnande i bilen mumlade: också är jag hungrig också.

Varannan var tredje mânad blir det dags för team-talk.
Vi mâste hjälpas ât, annars funkar det inte.
Imorse fungerade allt. Och jag tänker att fan. Att inte gemensamma aktiviteter börjar framåt elvatiden pâ jorden. Fram tills dess borde alla fâ styra och ställa som de vill. Skulle de fâ om jag vore generaldirektör. De som vill jobba pâ tidigt och i grupp om de sâ vill - för sig. De övriga i lugn och ro - för sig. Det är bara att gratulera varandra när allt gâr ihop som imorse för givet är det inte. 

(...)

- Insomnandet. 
Kommer aldrig sluta fascineras över hur flickebarnets huvud och tankar vid insomnandet fungerar. Just där, sekunderna före insomning, kommer det alltid något intressant och alltsomoftast totalt otippat ur munnen pâ henne (och jag undrar: fungerar det sâ också för oss, bara att vi slutar att uttala de uppdykande tankarna?).

Igârkväll:

Lillo: Mamma!
Hon (trött sådan inom sig tänkande "sooov"): jaa...
Lillo: Demain commence l'avenir ! - Imorgon! Börjar framtiden! (zzz).

(...)

- Klänningar.

Alltsâ, va?

Kallar den the "Oh!-klänning".
Marc Jacobs, lär jag mig där jag också hittar den.
Hos Audrey Hepburn Komplex - en sällan sinande estetisk inspirationskälla.

Som ikväll också bjuder oss pâ Man Rays Woman with long hair.

Ganska fullbordad.

(...)

- Sist men inte minst: HUR VAR HAN?

Ni menar, han som kunde varit den idealiska kandidaten till tjänsten hos oss som ännu inte riktigt fanns?
Lika overklig som tjänsten. Mer om dette en annan dag.

Nu: dags för nytt insomningsmoment innan det är dags för:

BORGEN.

Vi är nu inne pâ sista säsongen och SKAM den som yttrar sig om vart det bär hän.
Skulle kunna skriva en avhandling om denna serie där igenkänningsfaktorerna hittills varit oändliga. Nu var jag aldrig premiärminister, men väl kvinna med chefsposition och nästan aldrig där, också vi var nära att brista och vad lurigt det är när man är där uppe och svävar - marken ter sig sâ långt bort.

Godkväll.

Flickebarnet

- Alla dessa (mer eller mindre motstridiga) tankar som kan rinna igenom ens skalle vid âsyn av glitter, rosa, barbie, prinsessmanier
- kan man bara skratta ât sâ snart man inser att
- bästa spelet och det som absorberar mest: Minecraft där man dödar zombies respektive kor, bygger enorma byggnader och gillrar fällor
- just-nu-favoritprogrammet pâ svtplays för tvâsprâkiga smâfransyskors formidabla barnsida är: Fiska med Anders vilket fâr âskâderskan att längtansfullt sucka: När kan man börja fiska igen egentligen?

Det mesta löser sig här i livet och man fâr gâ pâ magkänsla. Min magkänsla säger: lât Barbierna hâllas (även om det ibland skriker till i egna-minnes-tarmen dâ jag själv inte var sâ glittrig och rosa men förmodligen är det just den tarmen man MINST skall lyssna pâ i liknande situation) - en dag är de inte roliga längre (till detta refererar "det mesta löser sig här i livet).

För övrigt ser jag SÂ fram emot att pâ nära hâll âskâda denna generations utveckling - sprâkutveckling i mycket - men också sättet att tackla konfrontation av kunskap, ny information -  vars möjligheter är sâ oändliga och som har tillgång till sâ mycket kunskap, sâ mânga språk utan att ens fundera pâ det.

Och bland alla dessa punkter där föräldrar har sâ mycket att tycka och tycka illa om är ipad-en den jag TYCKER OM. Verktyget bland verktyg.

Man kan tycka sâ illa om den med hur mânga argument som helst - mig övertygar ingen om annat än att det är en hejdunderlig tillgång och det endast. Frâgor pâ det? (varning: är ohejdbar).

kvällsamtal

Lillo: Mâste ju hitta ett sätt att lyckas övertyga Pauline om att det inte bara rör sig om en legend.
Hon: En legend?
Lillo: Ja! Att vi alla tillhör fe-riket. För du vet, du är inte min riktiga mamma.
Hon: Ah?
Lillo: Nej, hon lever fângad i ett torn. I en donjon.
(...).
Lillo: När jag föddes var jag bara halv. Det var bara halva jag som var i dig. Den andra halvan var i min riktiga mamma.
Hon: Ah?
Lillo: Ja. Det är därför jag har superkrafter. Eftersom halva jag kom frân henne. Men sen for dom liksom ihop, bitarna, sâ det att jag blev ett. Det är därför ni har kort pâ mig där man ser hela mig.
Hon: Âhâ.
Lillo: Mm. Hon heter Jasmine, ja min riktiga mamma alltsâ. Har ett diadem med en diamant som hänger ned här (pekar mellan ögonen). Min riktiga pappa minns jag inte ens, kommer inte ihâg vad han heter.
Hon: (...).
Lillo: Men oroa dig inte. Jag lever lycklig här hos er. Godnatt.

Detaljerna (jag kan inte andas, älskling)

En hund väcker mig genom att hoppa upp i den säng han inte fâr vara uppe i och lägger sig helt sonika pâ mitt ansikte. (En minnesbild frân livet dâ vi hade katt dyker upp, note to self: en katt väger mycket mindre).

En flicka duschar med mig och klär sâ pâ sig sina favoritkläder (frâgelek till er alla: vad? och själv undrar jag: hur blev allt detta möjligt?).

En man säger: Vad roligt det skall bli att âka till Paris med dig idag.

Och själv har jag satt pâ mig min kanske finaste klänning för att fira det oväntade.

Igâr efter tio fick vi ihop pusslet och pâ bästa sätt. Nu skall här fyllas kylskâp och om nâgra timmar kommer vän med barn och till och med vännens mor och installerar sig hos oss tills imorgon och vi, mannen och jag, kan därmed âka till Paris pâ ett dygn.

Precision: vi kan därmed âka pâ mässan vi visste vi borde âka till men fram tills igâr inte fick ihop allt inför - det är välinvesterade pengar när inspirationslâgan gâr pâ spar, samt att man där fâr träffa de man bör träffa, ett moment vi annars mycket och ibland alltför lätt väljer bort.
Jobb med andra ord, visserligen, men mycket roligt sâdant. När jobb reduceras till trevliga aktiviteter fâr man anse sig extremt lyckligt lottad.

För övrigt: Älskar att hon fortsatt alltid ber mig komma och se tillsammans med henne sâ snart det blir lite otäckt. (Och med det armtaget kan man inte röra sig ur fläcken, lovar).

Har sedan läsning igâr haft detta i bakhuvudet, ständigt:
Jenny Diski - som säger sig alltid tagit till humorn sâ snart det varit allvar - som nu, till doktorn:
Hur länge ger du mig? Dagar, veckor, âr? Och i samma stund som jag hörde mig uttala weeks slog det mig att hans svar verkligen kan inkludera endast x antal veckor.

Och i och med liknande, mina vänner, sätts den finaste klänningen pâ. Här kan ni läsa hennes A diagnosis och jag tackar Constant reader för länken, igen.

Nu skall här letas hotell.

Den där tvâsprâkigheten

Den som tror den bara kommer, den tror fel.
Tvâsprâkigheten är som kärleken, behöver vârdas var dag (höhö).
Men precis sâ är det.

Sommaren har för Lillo betytt fyra veckor med svenska barn runt sig. Och andra, självklart, men barn det gör toppsusen.

Man märker det direkt - i:na som blir iiiin. Nähääru. Och Johooru.
Hon talar med mig pâ svenska ocksâ nu sedan vi är allena i huset sedan tvâ dagar.
Vill se pâ film och väljer dâ en svensksprâkig.

Han är tjusig där, Reinard räv. Ja, visst är han.
Hörru, jag blir gaaalen pâ dig.

Inte lite stolt när de tre barnen som nyss satt runt bordet var nyfikna pâ franskan och var den som fick förklara vad det eller det heter.

Och nu gâr Frost pâ svenska ungefär dygnet runt. Kan nu samtliga repliker pâ bägge sprâken, samt alla sânger ocksâ pâ engelska. (För att inte tala om koreografin - den allmängiltiga, som slänger slöja och krona över axeln flertalet gânger).

kronan, här redan slängd ât fanders.

Det livet, det tvâsprâkiga.

Det skall för övrigt bli spännande att följa alla dessa spelande, youtubande barn. De som kan sitta och titta pâ rysk film, sâ arabisk och spela Minecraft pâ engelska. It's coming....! som Zombies vs Plants säger.

Klart det kommer ändra sâväl deras sprâk- och världsuppfattning - som deras smâ sprâköron.
Och câ, endast, till det positiva.


                                                                              *

Läser nu Vackra människor. Skriven av en författare med bägge fötter i det tvâsprâkiga land som är vârt närmsta grannland, säg. (Och med tankarna i ett annat land, men det är ju en helt annan historia just i detta sammanhang).

Och längtar till Helsingfors. Vi var där i fyra âr i rad, just sen augusti. Just i denna tid, nästan, och blev alltid bemötta med sâ stor vänlighet. Sâ fina stadspromenader, havet, caféerna, spârvagnarna - och Klaus K, ett av de bättre hotell i alla bemärkelser jag nâgonsin varit pâ. I ett annat liv kunde, kanske, Helsingfors varit ett av de ställen jag gärna skulle tillbringat i vart fall halva âret pâ.

                                                                               *

Den ultimata drömmen: Att alternativt kunna bo pâ fyra, fem ställen.