Helg i Paris!

Hemma fylld av ny energi!

- femte âret i rad - möte med M. i samband med hennes ârliga jobbkrav.
Sâ himmelens praktiskt förstår ni med en vän som mâste komma och hälsa pâ i vad som tidigare var hemstaden och nu är grannstaden. Fâ förunnat - eller snarare - fâ vänner "kommer förbi" en när man bor utomlands. Mycket bra, mycket bra. Och sâ trevligt att bo pâ samma hotell, helt plötsligt fâ lyxen att äta frukost OCH middag tillsammans och till och med fler dagar än en.

- Och fick âter se koreografi av detta geni till dam - Anne Teresa de Keersmaeker (här urklipp frân Lyons "trailer" - med bättre känsla än den Paris Operan fâtt till - det är en konst att filma dans...).

Hon fångar något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Rytm i bemärkelsen snabbhet, kombinerat med precision och teori. Men med verktyget kropp genom dans.
Applâderna alla dansare OCH trummare (säger man sâ?)  fick tillsammans var en eloge till samarbetet. WOW.

(att jag av en slump sâg att hon kom JUST när vi skulle in anser jag är en gudagåva, icke troende som jag är).

Har ni en gâng i livet möjlighet att se henne - se henne!

- att sedan ta bussen upp till Montmartre med Lillo, förklarandes tusen saker för henne, var en märklig upplevelse! var där första gângen vid sexton (och tänkte - I DENNA STAD VILL JAG BO).
Och var där igen vid sjutton, min fjärde adress av tiotalet i Paris några âr senare en lägenhet tio minuters promenad därifrån (och detta kändes sâ längesedan när vi gick där och ändâ sâ hemma).

Herregud vad mina fötter nött denna stads trottoarer.

Bah - tre är bara en siffra.

4. Kvällshymn och hyllning.

a) Simone Veil.
Den blicken.
Och de ord hon fick stå ut med - efter det hon redan upplevt - gör att jag tänker att hon var mer än en människa.

b) Har ni läst det här?

Amelia Earhart´s egen-nedtecknade äktenskapsförord i form av brev.
Kunde varit mitt.
Eller hans.
Och här kan ni läsa kommentarsfältet som följer Michael Beschloss publikation av detsamma på twitter.
Ännu ett bevis på att vi alla inte delar samma världsuppfattning alt. ser livet, världen med liknande ögon.

Musiken.

Alltsâ detta att välja musik.
Till sin mammas begravning.
Är dels en absurd aktivitet dâ overkligheten hela tiden kommer i kapp en.
MEN det hela blir inte enklare av att hon var en musikfantast. Och utövare. Man kan inte "bara ta en".
Och man kan heller inte ta dem alla för dâ blir det maratonkonsert.

Hursom - minnesanteckning till mig själv men också rekommendation till er:
Hoola Bandola band - Mikael Wiehe - minneskonsert över Afzelius. (Och inte fasen visste man att Skytte var en baddare både pâ tvärflöjt och trumpet? kolla ung 45.40 in - Rocksamba - en höjdare!).

Bitvis - absolut världsklass.

Kvällsbôna

Ja, sâ sitter vi här. Och tampas med radsättning.

För tvâ veckor sedan satt jag i öknen och fick en rad i mig. Livet rinner ur henne.
Satt under stjärnorna och skrev en ursinnestext. Ta inte min mamma ifrån mig.

Som om det skulle göra någon skillnad.

Kom tillbaka till Frankrike torsdag kväll för att i ett infall vända och åka upp mot norr redan eftermiddagen därpå istället för att som tänkt åka först en vecka senare, som denna helg.
Anlände strax efter elva pâ kvällen. Övertalade min envetna mor att lâta mig sova kvar pâ sjukhuset. Efter ett skarpt - nu har jag sagt nej tre gånger - kom ett överrrumplande "jag funderar pâ om H. skulle vara kvar kanske ändâ". Det var jag.
Morgonen därpå var det över.

Och här sitter vi nu. Âtta dagar som varit sâ intensiva. Har tillbringat en helg i mitten av Värmland.
Alla dessa beslut min far måste fatta. När det egentligen är sâ tidigt i skedet. När vi egentligen inte fattar vad det är vi är mitt uppe i. Eller snarare inte längre är i.

Augusti, för tvâ âr sedan skrev jag det här. Dâ var det ett annat liv, som var sâ skört, sâ skört. Hur vi alla höll vâra tummar tills det brast.

Minns hur, den sommaren, vi satt där i stugan en ljummen augusti kväll. Hur Millmarkôrn kom till mig. Kvällsbôna. Som morfar min funnit tonsättning pâ.

Hur den nu ikväll kom till min pappa. Som en vers mamma klippt ur. Hur allt blir till cirklar, allt utvidgas, allt blir tillslutet.

Hur den lilla cirkeln av nära och kära i stunder som dessa blir allt starkare, fastare.

Tack alla. Nu börjar en väldigt annorlunda tid. Och alla som varit med om liknande vet vad som menas med det. Hur vi inte förstår hur det är möjligt att hon inte ska knacka pâ om en liten stund för att säga att de senaste dagarna bara var pâ låtsas.

(...)

Kvällsbôna

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gâ i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet, 
mä smörsôpp â kantarell

Vi hörd fôll ôm gröna änger
ôm söer mä vita ull
musik ifrâ harpas stränger
ôm gâter gjord uttâ gull

Men dä lâter sâ fint dä där, du Gud
â ja ä nock int tocken klädd
ja ä fôll int gjord för dä där, du Gud
du vet, ja ä blyg â rädd

Kanske du tycker ja tarjer â frâger
men dä här ä noga för mej
Fast slepper ja unna ellbrann â plâger
ska ja ta't sôm dä ä ôppnär dej

Men har du en skog i nôn utkant, du Gud
vill ja gâ där i ensamhet
â ly pâ bäcken â fôggelsâng
när dej, i all evighet

Gunnar Ehne. 

En märklig resa II

Jag hann upp.
Nu är det över.
Älskade mamma.

Denna bât, ett hus.

Eller snarare: Detta hus, en bât.
Morgnar som denna fâr jag ofta känslan att se ut över ett hav - äppelträden fullkomligt dignar just nu av frukt - röda, ljusgröna - flertalet grenar ligger ned mot marken. Flera av päronträden lika sâ.

Vi far fram här, över havet. Tyst gâr mina fötter över golven. Att fâ ha alla dessa kvadratmetrar som bara är vâra, vârt hus, en borg.

Kom över Meryl Streep's statement igârkväll och insâg att jag tack och lov inte behöver fälla in något "I no longer" vad gäller allt utom en punkt - för I don't even remember when I still did.

Gillar hennes bestämda ton och att hon ens publicerar liknande.

Den nya grannen kom igår och sa att "vi hade ett problem" - hur skulle deras arbetare kunna sätta träpanel pâ den utbyggnad de byggt tätt, tätt emot vâra träd som bildar häck (och som de vill fâ oss att ta ned och som vi aldrig tänker ta ned och som de redan bett oss ta ned pâ vilket vi sagt nej och varpâ de, egentligen, byggt sig för nära dem, de är inne hos oss). Ja, det kan man mycket riktigt undra. Vad de ska göra nu. Problemet känns dock ej gemensamt.

I no longer spend a single minute on this who lie or want to manipulate. I decided not to coexist anymore with pretense, hypocrisy, dishonesty and cheap praise. 

Att de ens kommer och säger att "vi har ett problem" är tecken nog pâ ej ömsesidig respekt.
När vi påpekade sist att de påbörjat utbyggnadens grunder inne pâ vâr tomt - vilket innebar att de kapat trädens rötter med 45% och sätter dem i fara - vilket kanske var mâlet - var enda kommentaren - ej vad vi själva och en normal människa skulle sagt, något i still med att herregud, det måste vi se efter och om sâ är fallet fâr vi ju genast åtgärda det - "stör det er?". Ackompanjerat av det vänaste leende man kan tänka sig.

Mitt beslut: nu räcker det. Frân och med idag gäller I no longer. Vi kan inte leka hövliga mer. Inte väluppfostrade, artiga. De inte bara trampar oss pâ fötterna (vilket pâ franska innebär kör över oss) - kunde de skulle de skära av dem.

Skall hädanefter koncentrera mig pâ borgen, färjan, båten vi lever i. Det räcker ju utmärkt för mig. Det blir sista steget mot avkapningen och därmed friheten. Mitt universum. Som jag ju dessutom har förmånen att dela med tvâ personer.

“It looks like they don’t have a care in the world, and that there is nothing they are afraid of”

skriver han, den kanadensiska fotografen, Dennis Fast, om sina isbjörnar. Och det är nog vad man kan tro om oss. Men jag är rädd för just tvâ saker. Att mina kära skall försvinna. Samt att manipulerande och ljugande idioter genom sin medelmåttighet skall fâ förstöra vârt mentala universum. Jag vill helt enkelt inte ha in dem här.

Sâ. Lâtom oss koncentrera oss pâ naturens skönhet. Odla din trädgård, som han sa, herr Voltaire.
Vi gör sâ och ägnar morgonen ât att studera isbjörnar i mjölks.

Skönhet! Vi vet att du finns när vi ser dig.

Hela projektet kan läsas om här. 

Blue skies

Ella oh Ella.

We'd like to make something special for. We haven't yet heard a girl sing it.
We give you Ella in Berlin.

Hon förföljer mig

De groteska bastanterna utanför Pompidou i Paris.
Den stora statyn frân 1992 i den nya staden.

Les Nanas alltid för mycket, alltid provocerande. Som likt det mesta av bättre konst är de provocerande. Har förföljt mig sen mina tjugo som nybliven Parisbo, naiv likt hennes Nanas inte alls vare sig är eller var, men ser ut att vara (i vart fall i den unga nykomnas öga).

Niki de Saint Phalle.
Frân början Marie-Agnès Fal de Saint Phalle. Bara en sân sak.
Hemmafru med tvâ barn som satsar pâ konsten, skiljer sig, träffar konstnärsvännen - han menar att tekniken inte är ett hinder, att tekniken kan alla lära sig - det enda som räknas är Drömmen - hon vâgar snart ta konsten pâ allvar, gifter sig med densamme och utför stordâd. Ofta med betoning pâ stor.
 
Har just ägnat dryga timmen ât att se dokumentären som just nu ligger ute alldeles gratis pâ förnämliga Arte.

Och upptäcker hennes Tarot-trädgârd i Toscana.
Jean Tinguely, maken, som hjälper henne att svetsa. Han assistenten, hon den Stora. 
Nedan film utgiven av Grand Palais, tyvärr ej kommenterad av konstnären själv som det jag just sett. 

Har upptäckt hennes filmer. "Vid ett tillfälle fick jag välja. Filmen eller skulpturerna. Jag valde skulpturerna. Jag tror jag valde rätt".
Hm. Tänker jag, och önskar att hon aldrig skulle behövt välja.
Det är sâ givet att det här finns nâgot stort, en början till nâgot som gâr vida förbi en Dali, men som pâbörjas i hans fotspâr.
Vad som är galet är att vi lever i en värld där det mesta finns ett klick bort.
Hennes Daddy, lângfilm, ligger uppe pâ youtube. Här:

Efter ett tiotal minuter fâr hela Nana-grejen en helt annan och djupare mening.


Förutom detta förstâs hennes Shootings.
Där hon siktar pâ allt hon vill ha ner genom att skjuta sönder sina egna konstverk.
Vita pâ utsidan. Färgfyllda pâsar pâ insidan som exploderar i och med skottet.
Vansinnigt skarp pâ att fâ ut sig och sitt.


Här har ni filmen: Niki och Jean - konstens Bonnie och Clyde. Talar ni inte franska, misströsta ej: stora delar av intervjuerna är pâ engelska. (Niki talar en förtjusande släpande engelska).


http://youtu.be/3y-I-KpxiG8

antar att jag utnyttjat mina youtube-kvoter. Ovan fâr ni med andra ord klicka till er själva och det är värt det.

Här har ni en annan 35minutare väl värd en titt, mer centrerad pâ henne (och hennes biografi).

Stolt innehaverska av en av hennes pasteller var jag. Ikväll är jag det än mer.

Ni trodde ni hört den tillräckligt med gânger för resten av livet - men det var innan detta.

I give you: Nina Simone, live.

The House of the rising sun. Take a whiskey to this and go to bed happy.

Och alltsâ, detta med vals. Det är nâgot visst, det är nâgot som händer, (nâgot som allas vâr Smog förstâtt bättre än de flesta under de senare âren). Och just Simones version ger en dessutom lust att spela in en skiva med sâng endast accompanjerad av - bas.

(Vem hade fö kunnat tro att man dessutom kan springa till liknande? det kan man! Pâ repeat).

50 min mycket välanvänd tid

Att sânt här ligger uppe helt gratis resumerar att vâr samtid i mycket är fantastisk.

Illusionernas mästare*.

För inte sâ längesedan hade jag och mamma stannat uppe sent och sett Citizen Kane, och jag tyckte mycket om tanken att en person kan bli fascinerad av en okänd kvinna pâ gatan till den grad att han därefter kommer minnas henne för resten av livet. En dag kanske ocksâ jag skulle sitta där som den gamle mannen i filmen, nedsjunken i min fâtölj, med blicken vilse i fjärran och säga: "Det var för sextio âr sedan och jag har aldrig sett den där rödhâriga flickan igen, men vet ni vad? Under alla dessa âr har det inte gâtt en mânad utan att jag tänkt pâ henne"**.

Visste väl att detta var precis vad jag just nu behövde - drömmarna kom igâng med ens, natten var full av dem efter bara en kvälls läsning.

Hade aldrig tidigare tänkt tanken pâ hur Citizen Kane ju faktiskt är en enda lâng, utförlig illustration av Une passante som ju Baudelaire fângade i nâgra verser.

*Illusionernas mästare - den franska titeln till hennes första roman som jag aldrig vâgat läsa om men kanske snart kommer göra. Passande benämning pâ Tartt.
**Egen översättning och mycket snabb sâdan sâ hav överseende. 

Jag var alltid nâgon som sâg pâ*

Medan ni nu tar och lyssnar till Martina Montelius här (Värvet - tack âter, Anders Sparring: det var du som fick upp mina stackars utflyttade och efterblivna ögon för denna skattkammare), Martina Montelius, är sâ glad att denna människa fâr sâ mycket plats och nu mâste här snarast inhandlas hennes roman, bland annat om varför Montessori inte absolut är det bästa som sâ mycket annat med goda intentioner, den famösa goda viljan, sâ bjuder jag er pâ min senaste obsession:
Tak. Sedda underifrân, ja alltsâ liggande pâ ett golv under dem (men varför ligger du pâ golv och tittar pâ tak?, undrar ni, och det undrar ni ju alldeles rätt i.

 

 

hertiginnans tak. 

 samma tak, men olika vinkel och ljus (och lampor).

 Min personliga favorit, balsalstaket pâ hâll.

 Annan obsession. Ljuset om kvällarna, gärna i trappan.

Läste för övrigt att Vargas Llosa eventuellt skulle ha gammal senil gubbsjukvarning över sig, vilket jag absolut vägrar att tro pâ. Tuttar, bröst och skinkor, det har det alltid funnits uppskattande gott om. Vägrar för övrigt tro pâ det bara för att jag inte vill tro pâ det. Vägrar alltsâ. Sâ.

Sen är det ju bara att tacka och bocka - Kling är tillbaka. Uppskattade den förra, mycket, även om jag inte finner hela inlägget om det. Människor helt utan betydelse. En av de bättre titlarna pâ sâ länge.

PS. Färgmatchningen! Tapeten. Köksstolen. Länkfärgen. Det dovt grönturkosa. Absolut, absolut ofrivillig.

*det ni.
 

Mândagstankar - länktips.

För ett âr sedan nu i dagarna fick min syster och familj sâ slutligen diagnosen ställd efter redan dryga mânadens nervpressande âkande fram och tillbaka frân sjukhus: deras lilla Meja hade leukemi.

Kursiv stil pâ hade dâ de veckorna innan fâtt beskedet att hon inte hade leukemi, just eftersom den sorten som slagit klorna i henne var av den kluriga art som nästan inte tillâter sig diagnostiseras innan den ofta redan är (alltför) lângt gângen.
Kursiv stil ocksâ dâ detta blev vad som skulle bli hennes död.
Och kursiv stil slutligen dâ detta fortfarande och förmodligen alltid är nâgot som är totalt ofattbart och därför kräver kursivering.

Hennes mamma, min syster, har pâbörjat en skrivande minnesresa här. 

Den tar oss tillbaka till just dagen dâ de fick det slutliga beskedet, dag frân vilken en mamma pâbörjade en dagbok skriven till sin lilla dotter - och som här kompletteras, var dag, med en inledande reflektion frân nuet och det liv livet idag blivit.

Sâ fin läsning. Självklart stundvis mycket sorglig med tanke pâ utgângen, men sâ fri frân patos och sâ fylld av en grundläggande livsbejakande mental position. Och ocksâ en fantastisk eloge till fungerande sjukvârd.

Är sedan dag ett och lângt dessförinnan sâ stolt över Mejas föräldrar - och nu sâ tacksam över att fâ kunna ta del av deras resa, inifrân. Livet är livet är livet.

Livets under

Efter ansning av nyligen planterade fikonträd sattes kvistar i vas. Fikonkvistar, oerhört vackra, släta ytor, mörkt bruna. Blad vecklades snart ut, klassiskt flikade. Men att frukt skulle bildas, förvâningen!

Frukt. Trâdar. En ung kvinna jag läste med i Paris. Vi vet var vi är, att vi finns, en gemensamhet över gränser, samma familj redan frân början, en fullständig kompatibilitet man finner med en handfull högst. Setts tvâ, tre gânger de senaste tio âren. Hon tog över vâr lägenhet i Paris när vi for. Näst sista för dryga tvâ âr sedan, upptäckte henne höggravid, arbetade själv min sista dag pâ det flygande jobbet, redo att hoppa över till det nya livet. Sista gângen för en mânad sedan. Upptäckte henne som ensam mamma, hon mig med mitt. Livet som tar en jättes kliv mellan gângerna. Efter en kvarts samtal slogs mitt huvud och hjärta av självklarheten som glänste, samma blixtnedslag som var gâng mitt livs viktigaste beslut tagits, som därmed alltid tagits pâ en blixts sekund, här inte bara Paris som den mark där ensamma föräldrar inte kan andas, men främst att fâ befinna oss närmre - allas vâra liv enklare - ett behov av lägenhet och en lägenhet som behöver ockupant - min dotter i hennes son, som en framtida utvald släkting - hur hennes behov av arbete för oss innebär ett huvud som tillsammans med vâra kommer kunna dra oss framât ytterligare steg - en intuition av en total situation pâ en sekund. Vi talade om det i en minut, hon slogs av densamma. Tvâ veckor senare meddelande om besök som i förra veckan och som lämnade samtliga inblandade lite gladare i själen. Idag kliver de av tâget med packning för en mânad. Om nâgra veckor kommer flyttlasset för ytterligare tvâ âr.

I take time. But sometimes you just don't need time to know. Älskar.

Länktips

Mândag. Fint väder. Helg med plantering i alla dess bemärkelser. Nu, länktips.

1) Stig Larsson om Skugge - "1989 borde recenserats för länge sen".

Underbart att läsa. Varför? Dâ Skugge är en annorlunda figur och mycket intressant för Sverige.
Att hennes och systerns roman inte blivit recenserad Nâgonstans i Nâgon av de stora tidningarna säger saker jag inte ens vill veta av - (bara faktum att fâ böcker har läst lika ivrigt av sâ mânga unga som hennes Saker under huden, Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad, lilla Ângestboken, med flera, sâ mânga flera, borde vara tillräckligt för att intressera sig för en roman som lâtit vänta pâ sig).

Därför blir man mycket glad när Stig Larsson skriver om det han trodde skulle bli ârets roman 2014 - och insâg att den redan ansâgs "gammal" dâ den var utgiven redan i höstas; att den gâtt honom helt förbi just för att den förblivit totalt onämnd. 

Att han anser sig "chockad" av detta och skriver det.

Att han vänder sig till herr Horace Engdahl som bekräftar det han själv tyckt om boken (vilka personskildringar! vilket tempo!) ger kanske den kompensationstyngd som krävs för att Skugges skrivande skall kunna tas pâ allvar? (De stora tidningarna tar kanske för givet att en krönikör, entreprenör och egenföretagare inte kan skriva romaner? man vill ha de rena poeterna som endast ägnar sig ât Konsten - de som genom den mesta tiden aldrig funnits men sedermera romantiserats fram - eller handlar det om ren personbojkott?).

Att Stig Larsson dessutom sett och omtalar det han frân start sett i Skugge gör mig glad. Hudlösheten. Kompromisslösheten (som kan leda till felsteg, jodâ, helt klart, men hellre det än den allmänna ljummenheten?). Modet.

Att hennes textsvar till Kent häromdagen delades sjuhundratrettio gânger är ett fenomen i sig.
(Skulle kunna skriva spaltmeter eller essä om Skugge och hennes litterära/entreprenöra göranden och ickegöranden, om hennes mottagande och ickemottagande - tips till unga studenter med ämnesbrist).

Hon är en kvinnlighetens Zlatan och världen behöver dem!

Nu har jag inte själv läst 1989 men kommer sâ göra - tills vidare följer jag henne här och rekommenderar ocksâ den länken varmt. 

2) Stockholm under ytan's bokförlagsprojekt och rapportering har den senaste veckan förgyllt mina dagar.

Klougart

ja, nedan utdrag är ur danska Josefine Klougarts En av oss sover, nyss hitkommen.

Det är som att gâ i snömodd. Tunga, blöta steg genom snön, som tvingar en till lângsamhet (man inte absolut önskar men, just, tvingas till). De första sidorna tar emot. Sen inses att det inte är konstigt men tänkt att, gjort för.

Imponerande.

Och ocksâ allt detta imponerande. Vilken situation.
Nu skall här läsas dubbelintervju med Suzanne Brögger.
Dessutom sockersöt.

Musiktimmen 14.20, tisdag

Viskningar och rop

Tänker sedan igâr att jag brâdskande mâste se om Viskningar och rop.
Hamnar av en slump pâ denna.

Inser att jag ocksâ brâdskande mâste se om Persona.
Samt att jag inte sett Mullholland drive (trots varandes Lynchfan).

Samt att jag ställer mig frâgan: Hur kommer det sig att ingen (ännu) tagit sig an filmatiseringen av Edens lustgârd av Hemingway? (Scenerna där de klipper sig i samma frisyr och blonderar hâret, gâr med de identiska blâvita bâtringade t-shirtarna över stränderna, oerhört bra).
Och inser sedan att nâgon ju har det. 2010. Och när man som helst vill att youtube skall fungera sâ gör det det inte. Men här är i vart fall länken. https://www.youtube.com/watch?v=6iLwc8m16Zo


Sâ. Nu har vi programmet satt.

Morgon II

Uppdatering.
Tack dear Constant reader för all inspiration.
Inhandlat Diski, Maitland.
Letas fortsatt efter: Brögger.
Lyssnas till J. Mascis. Känns som att fâ den förmânliga möjligheten att âterupptäcka Pearl Jam och Temple of the dog dâ det begav sig, vilket var ljuvt.
Samt ser fram emot Constant readers egen bok om ensam levnad, vilken jag är säker pâ kommer.

Ett tacksamt länktips om ett länktips

Den ena undrar under vilken sten, den andra i vilken skugga.

Tack J. för att tagit mig ur den!

Denna finns hädanefter till höger i listan.