Kort bokenkät - Gregorius

Titel: Gregorius
Författare: Bengt Ohlsson
Just nu pâ sidan: Igârkväll utläst
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Oerhört fin bok: finstämd, välskriven, vacker. Det var längesedan jag läste en roman som överför en sâdan människokärlek, en sâdan uppmärksamhet inför de innersta rörelserna och sâ innerligt och utförligt beskriver dem; har fler skrivits efter världskrigen undrar jag (har det?) och börjar fundera pâ vad jag uppskattar mest inom litteraturen och inser att det mesta var skrivet innan krigsâren. Att Gregorius inspireras av just Söderbergs Gregorius gjorde mig frân start mest skeptisk, men strax struntar man fullständigt i det och i vart fall jag själv identifierar mig ofta med Gregorius klumpighet; jag blir berörd av hans otympliga kropsshydda, hans svârighet att älska sig själv; känner ömhet inför monstret i honom, monstret i mig?
Betyg frân 1 till 5: 5

Kort bokenkät - Kartan och landet.

Titel: La carte et le territoire
Författare: Michel Houellebecq
Just nu pâ sidan: halva av dryga 400
Tre meningar som: Efter att ha varit inne i en fas av ett stort antal böcker lästa pâ svenska - och dessutom med majoriteten skrivna av svenska författare (läs: förmodligen fler under detta âr än de senaste tio, i vart fall fem tidigare), var det riktigt bra att hitta tillbaka till en nutida fransman. Michel Houellebecq. Hittills har jag haft ett ganska hatkärleksfyllt förhâllande till densamme - samtidigt som han helt klart är en av de fâ med verkligt egen röst, universum, världsuppfattning, sâ fâr hans absolut negativa världssyn mig ibland (ofta) att vilja stänga, ja till och med slänga, igen böckerna. Sâ dock inte denna. Bara det. Baudelaire skrev att som författare, il faut être absolument moderne och beskrev detaljrikt dâtidens trafikarbeten runt Louvren - i poesi! - med dess gyttja, med dess hâl, med dess vederne. Man kan klandra Houellbecq för mycket, men inte att han inte försöker vara résolument moderne och av sin tid - han är sin tid. (Detta blev mer om författaren än boken jag läser, jag vet, men det spelar ju ingen större roll, egentligen). Hittills är jag inte bara positiv men ganska entusiastisk - det är bra, det är humoristiskt, ofta satiriskt och ironiskt, det är framförallt verkligt intelligent.
Thente skrev nyligen om inledningen till en bok om Palme att han skulle önskat att det rört sig om en nutida roman, dâ det kändes som inledningen till en roman skriven "pâ riktigt". Det här är det och det är det som gör sâ gott.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a ofta vad gäller ovan nämnde kommer the bitter end och drar ner slutbetyget nämnvärt - just för att det mâste vara sâ absolut bittert - den som läser fâr se hur det blir här, men jag är även här relativt optimistisk.

Kort bokenkät

Titel: Stundande natten
Författare: Carl-Henning Wijkmark
Just nu pâ sidan: 107 av 158
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Väldigt finstämd väg mot döden, finstämd men ocksâ otroligt - opretentiös, eller ickedramatisk, och texten skrämmer mig i all sin stillhet. Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest, dödens faktum eller en sâ banal sista bit pâ vägen dit (inser att texten fâr mig att var tionde sida önska benhârt att jag aldrig behöver uppleva den biten pâ riktigt, textvis räcker alldeles utmärkt) - det är skönt att den inte är längre än den är, men det är just det: Wijkmark lyckas att behandla ämnet pâ ett skrämmande osentimentalt vis, kort och konscist, det är det stora.
Betyg 1-5: En klar 4a.

Augustvinnare 2007, kort om det här.
Ytterligare googling fick mig dessutom att upptäcka mycket ambitiösa bloggen Scandilitt, som konsakrerat ett inlägg till nästa Wijkmarkbok jag snabbt kommer inskaffa.

Pocketupplagans omslag är dessutom en fröjd för ögat, bara det.

Länkkärlek

Tack Bodil Malmsten, igen. "Jag tänker ofta pâ Roberto Bolaño", 
skriver hon, och dâ gâr klicket fort, för det gör ju jag med.
Hon uppmärksammade mig redan i början pâ âret över hans sista intervju, mycket läsvärd, och här kommer ännu ett lästips, frân henne, men jag stryker under ännu en gâng för artikeln i New Yorker över den samme är mycket bra. Liknande artiklar skulle jag gärna läsa ofta. Fem sidor välskrivet.

(Och blir lockad att undersöka Axess pappersversion lite närmre, efter Thereses inlägg häromdagen. Kanske är det bara jag som är ovetande, men det tycks mig att liknande artiklar är ytterst ovanliga. Bâde i Frankrike och i Sverige).

Dock hâller jag inte med Bodil Malmsten om slutklämmen apropâ hans död:
"Så går det när man prioriterar litteraturen framför livet, bytt är bytt och kommer aldrig igen".
När jag läste intervjun med honom gjorde jag en helt annan tolkning och tror att resten är väluppbyggd myt - men som inte kommer frân honom själv eller hans närmaste: "Han valde att skjuta upp operetionen för att skriva klart sitt sista verk och det blev hans död".
Dels gâr det emot fakta, dels tolkar jag honom som alldeles för levnadskär, eller snarare som en alldeles för stor livsnjutare, dessutom en ytterst intelligent sâdan, för detta. 

Jag tänker dessutom ofta pâ den Bolaño som aldrig blev utgiven. Som, av en händelse, sent i livet sprang pâ den som skulle bli hans utgivare. Som blev störtförälskad. Som sâg till att bok efter bok kom ut under âren som följde. Som han lika gärna aldrig kunnat träffa - sorg för litteraturvärlden. För hans skriveri liknar ingen annans. Och det är ju just det.

Jag tänker ocksâ ofta pâ den Bolaño som bad samme utgivare att dela upp sin sista - enorma - mastodontbok, 2066, pâ tre, för att hans barn skulle fâ kunna ärva mer (tre ger mer stâlar än en, right). Sen dog han.
Sen bad hans änka samme utgivare att absolut inte dela upp den. Det tycker jag var fint.

Det artar sig, samt länktips.

Idag var en fin dag. En trött dag. En dag dâ det kom paket pâ posten. En dag dâ jag lärde mig att Larry Clark, en av de nutida filmregissörer jag uppskattar främst, frân start och i grunden var och är fotograf. Det gav en självklar och ny förstâelse för vad det är han gör. Tack fotograf Micke Berg, för det, men ocksâ för att det inom kort kommer fler paket med posten och jag kommer vara nâgra Larry Clark böcker rikare. Och för mycket annat ocksâ - har ni inte upptäckt hans blogg tycker jag ni ska göra det (finns nere i högerspalten sedan nâgon vecka tillbaka, vilket uppmärksamma säkert redan vet).

Larry Clark filmar ungdomar som ingen gjort mer än Gus Van Sant. I mycket deras (vâr) sexuella aspekt. I dess vidare bemärkelse. Livslusten. De gyllene kropparna. Lite ludna. Lite barnsligt rundhyltade. Det vackra i dem, i oss. "De visar på skönhet, sex, våld,är jävligt upphetsande och jävligt sorgliga i allt sitt våld, sitt drogande och sin sexuella skönhet". Skriver Micke Berg och det är precis ungefär sâ. Jag skulle dock gärna tillägga ytters livsbejakande, mitt i det sorgliga. Sällan älskar man livet som efter dem, eller känner man livet, snarare.

Den drunknade av Therese Bohman tog sig hela vägen hit ned. Läsning jag ser fram emot (även om jag önskar att jag varit lite snabbare av mig, klickat hem en lite tidigare; hade allra helst velat veta endast detta, att titeln var Den drunknade och fâ drunkna ytterst ovetande om övrigt).

Kort bokenkät

Titel: Hej Nostradamus
Författare: Douglas Coupland
Just nu är jag pâ sida: /, det säger i detta fall mer att jag ska pâbörja del tre av fyra.
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Hade precis innan min Sverigetur läst en mycket elogiös artikel om bokens författare, som jag själv inget läst av, och sprang i Sunnes mycket välsorterade bok- och pappershandel pâ denna titel - med, dessutom, ett omslag i en mycket stärkande blâ(vilket inte hör till innehâllet, men gör det trevligt att ta upp boken). En högstadiemassaker - igen, tänkte jag, efter Elephant, film visserligen, men av Gus Van Sant, tonârsidentifieringen och -porträtterandets mästare, finns det nâgot att tillägga?, tänkte jag ocksâ, men läste nâgon sida och blev tillräckligt övertygad för att ta med den som nummer fyra i ordningen, läs köpkassen. Boken är mästerligt skriven och jag har nu sedan igâr âterupplevt allt detta absolut förskräckliga som tonârsâren innebär - en massaker tycks till syvende och sist nästan bli den perfekta symbolen, sammanfattningen - har mâtt tidvis dâligt och tänkt att tack vare lovad att det är över och tack vare lovad att allt blir bättre - vad som sedan gör boken som sâdan intressant är ocksâ dess upplägg, hur fyra vittnesmâl ges, det första under och runt massakern, det andra tio âr efter, det tredje ytterligare tio âr efter etc, fyra personers liv som flätas samman, men ocksâ visar pâ vad en upplevelse lämnar för spâr i en, vad man blir som man den förutan kanske aldrig skulle blivit.
Betyg 1-5: Just nu en mycket stark fyra, samt att jag helt klart skall läsa mer av författaren vilket är ett betyg gott som nâgot.

Kort bokenkät

Titel: Fritt förfall

Författare: Birgitta Stenberg.
Just nu pâ sidan: 60 av 148.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning):
Det som slâr mig främst efter de första trettio sidorna är att jag känner mig som inkastad i en kvinnlig, svensk, Hemingway roman - unga vackra människor, barer, Paris, Cannes, sena nätter, skriveri, litteratur, utlänningar i Frankrike och den varats lätthet som det (i vart fall till en början) innebär. Sen slâs jag av en Sagan-känsla, kanske pga det kvinnliga, i övrigt i stort sett samma tema som ovan nämnts - förutom att det vad gäller Sagan är fler fransmän än utlänningar (i Frankrike), men de som läst alla tre (Stenberg, Hemingway, Sagan) kan nog följa tanken. Att det rör sig om det som Birgitta Stenberg förmodligen önskat skulle varit om hennes debutroman  - men som aldrig blev utgiven, dâ, gör läsningen ännu mer uppmärksam.
Jag kommer fortsätta min läsning med nöje pâ stranden - en riktig sommarbok (kanske är det associationerna som gör att jag säger det, dâ de flesta Hemingway för mig är just det).
Betyg pâ skala 1-5: Ingen kommentar, än (men from 3).

Bokenkät

Titel: Jag och Kaminski
Författare: Daniel Kehlmann
Just nu pâ sidan: 46 av 175.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): Här har vi honom igen. Smart, intelligent, välskrivet och dessutom roligt - Daniel Kehlmann alltsâ, som jag redan skrivit om bla här (herreminje, han har verklig talang som fâ och är dessutom inte ens fyllda fyrtio; vi har förhoppningsvis mao mycket att se fram emot). Liksom Världens mâtt hade vetenskap och filosofi i centrum, Berömmelse vâr nutida telefonivärld, bla, ägnar sig Jag och Kaminski ât att humoristiskt skildra en ung man som ska skriva en biografi över konstnären Kaminski: Konst, konstkritik, egocentri. Bara öppningsscenen i tâget gör boken läsvärd.
Betyg pâ skala 1-5: Lite tidigt än sâ länge, men jag känner lukten av en lovande 4+.