Kort bokenkät: Fast - Gunnar Strandberg

Dagarna gâr och detta är nâgot jag borde skrivit om sedan redan nâgon vecka sedan och sen kom födelsedagar och julaftnar och resor emellan, ja ni vet. (Och här sitter jag nu i en stuga mitt i Värmlands hjärta, omgiven av granar, snö och det är fantastiskt!).

Hursomhelst blir jag med ens pâmind av min egna försening när jag läser Bernurs mycket kompletta text om densamma - vilken, blandat med skammen över försening, ocksâ gör mig glad (och i ärlighetens namn lite lättad!): glad dâ det är en mycket bra och välskriven recension, lättad dâ han i mycket sammanfattar min egna läsning - samt handlingen pâ ett sâ ypperligt sätt - att jag inte har mycket att tillägga.

Alltsâ: Fast av Gunnar Strandberg (vars blogg ni ju finner i min högerspalt).
Bernurs text här. Och som jag râder er att läsa nu före de rader jag själv tänkt tillägga.

Det finns vissa romaner man redan innan man ens öppnat dem intresserar en mer än andra - och vars författare inger förtroende innan man faktiskt lärt känna dem. För mig är Fast en av dessa. Herr Strandbergs blogg är en av dem jag följer absolut närmst och jag har länge sett fram emot att fâ läsa mer än det man där finner av densammes penna.

Redan romanens inledande citation förklarar för mig att min intuition om ett verkligt projekt var riktig.
Wallace Stevens: ”Den definitiva tron är att tro på en fiktion, som du vet är en fiktion, och inte något annat. Den yttersta sanningen är att veta att den är en fiktion och att du villigt tror på den.”
Den modiga och uppstudsiga tonen jag längtat efter är angiven.

Vi finner alltsâ efter nâgra sidor herr Fasth i en av Madrids parker, en höstdag, bâde i ârstidlig som i mannens livsperspektivs mening. Han fingrar pâ ett platanlöv, funderar över dess varande och sitt eget. En nyckelscen.

Mycket snart förstâr vi att det inte är av en slump han befinner sig i den spanska huvudstaden, men att han har mycket att där hämta - sin egen ungdom som i mycket ägnats där - som ung och priviligierad svensk bland ett folk som lärt sig leva under diktatur - och som han tycks ha förlorat ägorätten av nâgonstans pâ vägen, i sviterna av en kärlekshistoria med ett komplicerat slut (pga egna och andras moraliska värderingar?, skuldkänslor över det priviligierade?);  minnet av sin egen son, främst, som han förlorat i nâgot sâ tragiskt som ett självmord och vars minne och kärlek till han ocksâ de tycks förlorat pâ vägen i mycket pga sina egen tvekande förkastelse av sig själv. Rätten att minnas, rätten att älska.

Fast, Faust, är en mer komplicerad historia än den först kan läsas som. Herr Fasth är en man som via sitt skrivande - nobelpristagare i litteratur - gjort det egocentriska till en livsstil. Ett kall, en förbannelse (om inte sâ i omvärldens ögon), som under tiden i Madrid tycks förvandlas till nâgot som ligger nära skamkänslan. Fast. Skam. Förbannelse.

Nutid och dâtid varvas - en dâtid som ocksâ kan läsas som en omskriven dâtid - en nutid som alltmer tycks bli en imaginär värld - allt blir fiktion, inte sant? och Fast snärjer alltmer in sig i sin egen snara. Och vi med honom - tidsväxlingarna, inte de enklaste, fungerar utmärkt.

I en konversation runt romanen tycker jag mig minnas att herr Strandberg besvarade en kritik om Fast "som en förfärlig person" med att han är en förfärlig person, (och att sprâket hans speglar förfärligheten). I mina ögon är kanske just det den främsta saknaden när jag lägger ifrân mig boken -  jag hade faktiskt önskat att Fast fâtt vara än mer förfärlig. Han snuddar ju vid att bli en verklig Typ i den mest Balzaciska bemärkelsen!

Romanen, utgiven som e-bok, kan klickas hem här för futtiga 39 spänn. E-boks-skeptiker (oftast mycket vana manusläsare...!) rekommenderas göra som jag: ladda hem och skriv ut PDFen - fungerar alldeles utmärkt!

Platsen. Bokenkät? Eller inre längtan.

Ska nu gâ och läsa ut Annie Ernaux's La Place.
Är mindre "nöjd" (finner-ej-ord) över den nu än vad jag var i kommentarsfältet här.
Dvs glad att ha läst för fin text men inte lyrisk inser t.o.m. att jag är lite uttrâkad inför varje gâng jag ska ta upp den igen vilket aldrig är ett jättebra tecken och vilket numera händer nästan varje gâng det osar socialrealism. Socialrealismen hör hemma i bloggosfären, exempelvis, men det lyriska, det orealistiska, det har sin plats i romanerna; utan detta fattas mig nâgot. Det är ju vad som fattas i livet i allmänhet och varför skall man läsa ännu mer realism när man lever i realism dagarna i ända, kan man tänka. Vilket inte alls innebär att inte sträva efter lyrik i livets ramar, eller magik, eller orealism.

Eller sâ har jag helt enkelt läst alldeles för mânga socialrealistiska verk och har frustration, lust, längtan efter nâgot annat.

Ge mig lite Nabokov eller Dostojevski eller vad vet jag. Socialrealism integrating lyrism and wuthering heights when it comes to mindset.

Pappersbok vs ipad. Nostalgiker är vi allihopa, allihopa, allihopa...

Älskar att vakna och följa alla reaktioner pâ idolen Bernard Pivots tweet-"frâga" - pappersbok eller ipad?. Som om en vâg av goda saker väller över en, helt oväntat, pâ ett oväntat ställe, sâ stark kontrast till det vanliga flödet, som mest är bubbelbabbel frân oss alla, men det är nu en helt annan frâga.

Pappersbok eller ipad. Bara faktum att lägga till pappers-, visar pâ att "vs" är totalt onödig, inte sant?

Följer de vanliga: "âh, älskar och kommer sakna papperslukten". "Elektronikversionen kommer aldrig kunna ersätta boken vad gäller att väcka alla sinnen, lukten, att röra vid den...". "Att inte kunna vika hörnen...". "Taktilskärm, ocharmigt". Osv osv osv.

Och bland dem tweeten "...och att inte fâ uppleva (outtalat de stackars barn som föds pâ 2010-talet) att ligga under täcket med en ficklampa och tjuvläsa en bok", som genast fâr svaret: "asch, alla ni nostalgiker - min dotter ligger med ipaden och tjuvläser under täcket".

Nostalgiker, oh ja. Ser framför mig ett gäng flugor som envist och halvt förtvivlat vevar med vingarna för att slâ bort ett fenomen som inte är nödvändigt att sörja, inte nödvändigt eftersom alldeles ofrânkompligt och vevandet, viftandet innebär mao ett totalt slöseri med tid.

Som nostalgiker grâter man dessutom ofta officiellt sett i andras ställe, här, apropâ undertäcketläsningen, i de stackars barnens ställe; men de stackars barnen kommer överleva dâ de inte kommer ha just vâra personliga minnen och upplevelser, men deras egna och ibland helt andra; de kommer med nostalgi minnas formen pâ deras ipad, hur bokstäverna sâg ut dâ, pâ den tiden innan 3D versionerna fanns, etc etc etc, och hur man var tvungen att ladda den, innan man la sig för att läsa hela natten i lugn och ro.

Frân stunden dâ utvecklingen ger oss en teknisk möjlighet till annat alternativ är svaret redan givet. Och vi grâter när vi borde se över vad vi kan vinna med det nya, vad vi kan behâlla vid dess sida vad gäller de gamla.

Boken kommer inte försvinna. Den kommer delvis byta ut.

Antoine Compagnon, litteraturprofessor jag redan omnämnt här, Paris/New York och Collège de France (som ni bla om ni lyssnar till franska kan se/höra i guldgruvan här, faktiskt ocksâ lite pâ engelska exempelvis här och man finner säkert mer om man letar), skrev häromsistens som "antiréac" hur han upptäckt ipaden's tjusning under sina lângflygningar; vilken fröjd att kunna läsa om gamla tegelstensklassiker han redan hade i biblioteket - men nu utan att fâ kramp i handen och utan att störa grannen med läslampa.

Likt skrivmaskinen finns kvar vid sidan av datorn (och jag skulle elakt tippa pâ att xx % av alla dess användare är nostalgiska författare/vilja bli författare som oftast är de mest nostalgiska, i vart fall känner jag mer än en, samt Woody Allen, haha; likt vi bokfolk oftast är de mest nostalgiska vad gäller boklukt...); likt örtmedlen och homeopatin vid modern medecins sida.

Vissa strömmar är för starka. Men pappersboken kommer överleva, sâ lât oss spara vâra târar.

Morgonstund

Och varför skriver jag om nedan klockan âtta en mândagmorgon? Undrar ni, och det har ni ju rätt i. Helt enkelt dâ den lilla krukan pryder mitt morgonkaffebord, samt att en myra vandrar över datorskärmen när jag gâr igenom mailboxen, dâ vandrar ocksâ tankarna.

Tankarna som är morgontrötta, pâ grund av att Bolano lämnar ingen ifred, de tjugo sidorna om dagen blir väldigt mânga fler, jag somnar sent, inatt vaknade jag med huvudet fullt av idéer - inte nog med att han som sagt tvingar till sen kvällsläsning, vilket är underbart, men han väcker en alltsâ ocksâ mitt i natten, med andra idéer, samt, för att sedan hitta tillbaka till nâgot som kallas sömn, tvingar en vidare till ytterligare ett antal sidors nattläsning som invaggning i vâg nummer tvâ av vila. Fantastiskt att bli tagen pâ liknande sätt.

I nattens läsning nämndes ocksâ Trakl, bara en sân sak. Att bli pâmind om Trakl klockan kvart i tre en natt till mândag. Det blâ skenet, de döda kropparna, târarna över pannan.

Bolano

Har läst ut Le Gaucho insupportable efter att ha lämnat de tvâ sista texterna ât sidan i januari. Det visar sig att de tvâ sista texterna är oerhört starka, givetvis ocksâ pga att de är de absolut tvâ sista Bolano lämnade in till publikation; strax därefter dog han.

Det rör sig om tvâ konferenser han gav under sina sista mânader och som behandlar skrivandet i aspekten varför skrivandet, vad som stâr bakom skrivandet, vad som bör stâ bakom skrivandet. Han gâr hârt ât ât bâde Vargas Llosa och Garcia Marquez, vilka han anser nâtt ett status, personlig och författarlig, där teknik och applikation tagit över det inre i skrivandet, där det policerade offentliga författarjaget slutligen skadat skrivarjaget.

Maladie + litterature = maladie. Hur det brâdskande tar över. Vad som med döden i vitögat kvarstâr viktigt. Hur den annalkande döden, för honom ytterst konkret, bör, ja mâste, ligga till grund - hur allt annat riskerar "bli Isabelle Allende".

Le Gaucho insupportable är annars en av de bättre novellerna, jag inser det när jag âter bläddrar i den. Som, även den, behandlar vad som till syvende och sist är det viktigaste.

Autistik.

Autisterna. Stig Larsson. Vilket genidrag att kalla en novellsamling för roman, som därmed blir genrebrytande. Men mycket läsvärd, det är den visst det.

Fyrtio âr efter alla andra. Kort bokenkät.

Fyrtio är givetvis en överdrift, men utgiven 1979 är det ju faktiskt vare sig man vill det eller ej inte helt lângt ifrân de fyrtio heller.

Autisterna. Av Stig Larsson.
Jäklars sâ inspirerande.
Hur dra ned de intetsägande till nästan ingenting och koncentrera sig pâ det sägande. Utan att dra efter andan lânar han en jaguar, drar frân Nice till Paris, bilolycka pâ vägen, springer därifrân, liftar till Orlys flygplats där han fâr tag pâ en biljett mot Stockholm; natten är kall och taxin mot tâget snabb, ett antal timmar senare anländer han till Skellefteâ, öppnar dörren till föräldrahemmet där pappan förklarar att mamman ligger pâ lângvârden sedan tre âr.

Mycket koncentrerat. I bemärkelsen intensivt. Jaget ser allt. Vâgar dessutom uttrycka allt. De pedofilistiska (?) iakttagelserna är hittills kanske det enda som signalerar att texterna ej är skrivna i dagens dag.

Halvvägs in ges ett mycket starkt betyg. Vet ej än dock riktigt vilket.

(Halvvägs in. Halva inne. Jag börjar ju nästan lâta som Autisterna).

Boknot

Har ni läst Christopher Isherwood?
Det hade inte jag. En av de böcker jag grabbade ât mig under senaste Göteborgsvistelsen - noveller frân mellankrigsârens Berlin i vad det verkade intressant ton - var Farväl till Berlin och det visar sig vara det, intressant.

De finns utgivna i pocket för nästan ingenting alls och läsningen kan rekommenderas. Charmigt, pertinent och ibland mycket komiskt. Stilla dagar i Clichy i Berlinsk variant, lite. Dessutom med skarpt öga för Hitlers antâg.

När jag sedan skulle rekommendera läsningen för maken pâ franska och gjorde snabbsökning insâg jag att Världen förmodligen har större koll än undertecknad vad gäller herr I. Det var han som skrev boken som blev en mycket stiliserad och väldigt mode-ig film av Herr Mode själv, Tom Ford (det blev i mina ögon lite väl mycket moderiktiga glasögon i den för att riktigt ta den till sig, hur duktig Colin Firth än var och hur vacker Julianne Moore än är, men dock).

CI är alltsâ mannen bakom A Single Man. En enda man.


För stunden kan jag dock börja med att rekommendera Farväl till Berlin. Herr "Issyvoo":s betraktelser. 41 pix.

(En utgivning Lind & Co att ses som "den femtonde delen i serien Nittonhundra").

Anteckningar frân källarhâlet

Det var längesedan nu, en liten läsnot i form av kort bokenkät.

Titel: Anteckningar frân källarhâlet
Författare: Fjodor Dostojevskij
Just nu pâ sidan: 102 av 163
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: En av de pocket jag grabbade ât mig senast hemma, (äntligen en till i pocketform, pâ svenska, tänkte jag, utbudet blir faktiskt i vart fall allt bättre, och dessutom utan att behöva ha lupp när man läser för att dechiffrera pyttesmâ tecken som sâ ofta är fallet i de svenska pocketupplagorna, vilket i mitt fall nästan blivit en anledning att välja eller välja bort, nu ljög jag, det är en anledning). "A.f.k. - denna till omfânget ansprâkslösa bok - rymmer hela den ideologiska grund som Dostojevskij sedan byggde vidare pâ i sina efterföljande mer uppmärksammade verk: Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamasov", skriver Ulla Rosén pâ baksidan och precis sâ är det ju. En jagform, en berättare neddragen till en självrannsakande röst, och jag jublar sida upp och sida ned. Som en Thomas Bernard, men som lyckas hâlla sig pâ spâret, tänker jag ocksâ, för bröder är de och här blir det än tydligare. Detta är en av de böcker jag önskat jag läst tidigare - sällan för att inte säga aldrig har jag läst en liknande naken text om svârigheterna att leva och andas bland andra, med andra som symbolik för världen, utan mask, utan att lâtsas starkare än vad sanningen är, men utan att en sekund hamna i miserabilism, complaisance, som jag för stunden ej finner översättningen av - att gotta sig i det tragiska?, ursäkta klumpigheten, utan oförsvarlig tyngd och formuleringarna är oslagbara. Oerhört finstilt, psykologisk finess som heter duga. En sâdan text som gör att man skulle önskat att det fanns fler i slaget av densamme, otaliga fler, att fortsätta läsningen med.
Betyg: Obetygsättlig och ovanför allt, men eftersom det finns med sâ givetvis 5.

Fjodor Dostojevskij.

(...) Jag klarade för övrigt aldrig av att säga "Förlât, snälla pappa, jag ska aldrig göra sâ mer" - inte därför att jag var oförmögen att säga det utan kanske precis tvärtom just därför att jag redan hade alldeles för lätt för att säga det... Jag minns hur jag liksom avsiktligt brukade försätta mig i klistret just i lägen när jag var fullkomligt och obestridligt oskyldig. Det var det mest avskyärda av allt. Jag blev härvid till râga pâ allt djupt gripen av mitt öde, ângerfull och grâtmild hetsade jag mig själv till allt häftigare känsoloutbrott utan att jag för ett ögonblick kände att jag gjorde mig till. Och mitt hjärta började kännas solkigt... Här kunde jag ju inte ens skylla pâ naturlagarna, trots att naturlagarna i hela mitt liv gjort mig mer ont än nâgonting annat. Det är vämjeligt att minnas allt det där nu, ja, det var vämjeligt även dâ. Ty efter en stund brukade jag ilsket inse att alltihop bara var lögn, ren lögn, ja, avskyvärda och hycklande lögner var de, alla dessa utbrott av ânger och grâtmildhet och löften om bot och bättring. Men ni undrar kanske varför jag förvrängde mitt eget jag pâ det här sättet, varför jag plâgade mig sâ? Dâ svarar jag: för att det var sâ förfärligt trist att sitta med händerna i kors och därför hängav jag mig ât krâmiga krumbukter. Jodâ, sâ var det. Iakttag er själva lite bättre, mitt herrskap, sâ kommer ni första att det var sâ det var. Jag tänkte ut spännande äventyr ât mig själv, diktade ihop mitt liv för att pâ nâgot sätt fâ del av livet. Hur mânga gânger har det inte hänt mig att - ja, till exempel att jag blivit förolämpad, bara sâdär apropâ, utan anledning, helt viljebetingat; jag visste ju med mig att det inte fanns nâgon orsak att känna sig förlämpad, att jag bara gjorde mig till, men till slut kan man driva sig därhän att man verkligen pâ allvar känner sig kränkt. Jag har i hela mitt liv haft en sâ stark benägenhet för den där sortens konster att jag nu till slut började förlora kontrollen över mig själv. En gâng fick jag lust att tvinga mig själv att bli förälskad, ja det händet ill och med tvâ gânger. Och vilka lidanden, mitt herrskap, ni anar inte! (...).

Vârtecken.

Visst är det sâ, visst är det sâ. Vâr bringar förnyelse eller i vart fall önskan om, löften om.

Fransyskan H finns nu pâ Fransyskan H - varför det? Frâgar ni. Varför det? undrar egentligen ocksâ jag, som ännu ej har fulla svaret men nu provar vi sâ dâ intuitionen starkt talade för. Har inte riktigt koll pâ vad det innebär för förändringar hit och dit vad gäller länkar och dylikt; har nu börjat med att uppdatera blogglistan som helt försvann i och med bytet. (Kan ha glömt nâgon sâ tveka inte att hojta till kommentarledes eller mailledes och resten lär jag fundera ut själv under kommande timmar och dagar). Och resten faller sig nog självt ocksâ det.

Denna morgon inleddes ocksâ med uppfriskande paketleverans. Kompletterande reaköp via nätet.

Solgul, solklar. Är Gombrowicz exilroman lika fin invärtes som utvärtes kan det inte bli bättre (och är den dessutom lika uppiggande som Ferdydurke sâ blir mitt sinne inom kort lika gult som boken). Men för en gângs skull mâ jag säga att utsidan tycks mig mer än räknas (och undrar i mitt stilla sinne om detta är en av anledningarna till att sâ fâ romaner översätts och ges ut - vâgar inte tänka pâ kostnad av liknande tryck. Men fin är den).

Svart sol kunde det varit, men Svart ström är det. Polske litteraturprofessorn Michal Pawel Markowskis bok om Gombrowicz ser lovande ut bâde invärtes och utvärtes även den, inte sant?

Samtal i Katedralen. Första Vargas Llosas läst pâ svenska. Skall bli mycket intressant.

Olé, olé, en bok om tjurfäktning av Hemingways svenske översättare.

Uppstickaren Javier Cercas.

Samt Murakamis paralleller mellan löpning och skrivande.

Trevlig lördag!

Munch, Nijinski

Gârdagens Beaubourg besök kan summeras som följer:

1. Munch, alldeles för mycket folk, som väntat (förlängt tills idag och vi var mao där dagen före stängning).
1b. Har man redan sett utställningar med Munch kändes denna tunn, med tanke pâ allt väsen runt den; folkhopen biddrog självklart än mer till den upplevelsen.
1c. Glad var dock jag, har velat fâ tag pâ Munchs dagböcker jag tidigare haft tillfälle att snudda vid och här fick jag om sâ tag pâ en nyutgiven samling anteckningar. Mer om detta vid senare tillfälle.

2. Sida vid sida med Munch, dans som konst (apropâ nedan samtal är sammanträffandet intressant). Mycket fin utställning och i och med detta fanns inte bara Nijinskis Cahier, den sista tidens anteckningar - fantastisk läsning jag redan varit vid flera ggr i denna blogg, hinner inte hitta det nu - sâdan läsning ett liv är fattigare utan -  ocksâ en annan utgâva med tidigare dagboksanteckningar.

Summa summarum: Ännu mer läsning framför mig. Mycket passande till Februari som stundar.