Helg i Paris!

Hemma fylld av ny energi!

- femte âret i rad - möte med M. i samband med hennes ârliga jobbkrav.
Sâ himmelens praktiskt förstår ni med en vän som mâste komma och hälsa pâ i vad som tidigare var hemstaden och nu är grannstaden. Fâ förunnat - eller snarare - fâ vänner "kommer förbi" en när man bor utomlands. Mycket bra, mycket bra. Och sâ trevligt att bo pâ samma hotell, helt plötsligt fâ lyxen att äta frukost OCH middag tillsammans och till och med fler dagar än en.

- Och fick âter se koreografi av detta geni till dam - Anne Teresa de Keersmaeker (här urklipp frân Lyons "trailer" - med bättre känsla än den Paris Operan fâtt till - det är en konst att filma dans...).

Hon fångar något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Rytm i bemärkelsen snabbhet, kombinerat med precision och teori. Men med verktyget kropp genom dans.
Applâderna alla dansare OCH trummare (säger man sâ?)  fick tillsammans var en eloge till samarbetet. WOW.

(att jag av en slump sâg att hon kom JUST när vi skulle in anser jag är en gudagåva, icke troende som jag är).

Har ni en gâng i livet möjlighet att se henne - se henne!

- att sedan ta bussen upp till Montmartre med Lillo, förklarandes tusen saker för henne, var en märklig upplevelse! var där första gângen vid sexton (och tänkte - I DENNA STAD VILL JAG BO).
Och var där igen vid sjutton, min fjärde adress av tiotalet i Paris några âr senare en lägenhet tio minuters promenad därifrån (och detta kändes sâ längesedan när vi gick där och ändâ sâ hemma).

Herregud vad mina fötter nött denna stads trottoarer.

Munch, Nijinski

Gârdagens Beaubourg besök kan summeras som följer:

1. Munch, alldeles för mycket folk, som väntat (förlängt tills idag och vi var mao där dagen före stängning).
1b. Har man redan sett utställningar med Munch kändes denna tunn, med tanke pâ allt väsen runt den; folkhopen biddrog självklart än mer till den upplevelsen.
1c. Glad var dock jag, har velat fâ tag pâ Munchs dagböcker jag tidigare haft tillfälle att snudda vid och här fick jag om sâ tag pâ en nyutgiven samling anteckningar. Mer om detta vid senare tillfälle.

2. Sida vid sida med Munch, dans som konst (apropâ nedan samtal är sammanträffandet intressant). Mycket fin utställning och i och med detta fanns inte bara Nijinskis Cahier, den sista tidens anteckningar - fantastisk läsning jag redan varit vid flera ggr i denna blogg, hinner inte hitta det nu - sâdan läsning ett liv är fattigare utan -  ocksâ en annan utgâva med tidigare dagboksanteckningar.

Summa summarum: Ännu mer läsning framför mig. Mycket passande till Februari som stundar.

Diptyk i Jérôme Bel. Skiss.

Om man sâ kan säga. I tisdags, The show must go on. Ikväll, Cédric Andrieux.
Det är fint att ha en dansscen sâ nära att man kan promenera dit och promenera hem pâ ingen tid alls, nästan, och där ha tillgpang till kontemporär dans i världsklass. Lättillgänglig världsklass. Mycket uppskattat.

Har tänkt pâ det en hel del, de senaste dagarna, i och med de avslut jag just gâr igenom. Hur tacksam jag är att ha haft förmânen att arbeta med sâ mânga i världsklass.
Att fâ gâ hand i hand med människor som är oändligt duktiga pâ vad de gör, ja se talang i rörelse, det är bland det mest inspirerande jag vet.
 
Det fick vi idag med. Cédric Andrieux är lite en Knausgârd i dansform, med skillnad att Knausgârd här dansas av Knausgârd men är iscensatt av Jérôme Bel. Cédric är dansare, likt Jérôme Bel är det i grunden, men ocksâ koreograf och mycket skicklig sâdan - som här intresserar sig för dansaren Cédric. Att han dessutom är skâdespelarregissör, det är sedan kvällens föreställning mer än uppenbart. Som en one-man-show i dansform. Vilket ju ocksâ är Knausgârd. Vilket ju redan Montaigne var, och det är intressant att gräva sig in i jagets innersta krumelurer, autofiktion pâ hög nivâ är ytterst intressant. Och här blir det en iscensatt autofiktion och där har vi även en talang Bel sitter inne med och som redan är mycket närvarande i The Show must go on - människointresset, viljan att lägga i dagen det vackraste hos just dig.

Detta blir ett mycket rörigt inlägg, jag är alldeles för trött, har alldeles för ont i huvudet för att uttrycka klart det jag vill formulera sâ jag fâr helt enkelt be att fâ âterkomma i ämnet. Endera dagen, i endera formen.

Utdrag. Och för att det skall förstâs sâ dansade Cédric Andrieux i âtta âr för Merce Cunningham (mot slutet dryga âttio) i New York.

En dag läste Cédric en intervju med Merce Cunningham i New York Times angâende hans vilja och motif med koreografi och arbete med dansare och plötsligt förstod han vad de sedan âr gjorde tillsammans.
It's when movement becomes to be akward that it becomes interesting.


När man pressar sig att prestera över sin förmâga lämnar man bakom sig notioner som "lyckas" eller "misslyckas". Det är när rörelsen blir obekväm, klumpig, som det intressanta börjar. 
Även det bland det mest inspirerande.

pât eller ej

Märkligt. Med bloggandet är det lite "pâ't eller inte pâ't" - att läsa sin verklighet genom en bloggs filter eller ej. Just nu är det ej. Och det är som det är, samtidigt lite trâkigt. Bloggandet är en extradel i en vardag.

Just nu är jag inne i en avslutningsperiod. Jag avslutar för att när jag slutar sluta. Jag inser att jag inte är bra pâ att avsluta lângsiktigt. Inte bra pâ att förbereda avslut. Som alltid fungerar det bäst med "pâ't eller inte pâ't". Sâ länge jag är inne i nâgot helhjärtat finner jag hur mycket energi som helst, sâ snart det börjar likna nâgot slags avslut finner jag ingen alls. Sâ är det nu. Och det smittar av sig.

Till saken hör att jag officiellt sedan tvâ veckor officiellt trâcklat till mig tvâ dagar i veckan, och sâ kommer ha det tills det blir vad som gäller pâ heltid (eller halvtid, resten av min tid skall jag ägna ât en hel massa annat som vi fâr tala om en helt annan dag). Vilket jag redan frân start visste skulle bli ett jäklans pusslande. Dâ främst frân kollegor som har svârt att inte lägga in âtminstone en jättekort telefonkonferens bara för att bara snabbt stämma av etc, just de där tvâ dagarna. Att slâ ifrân sig är lättare sagt än gjort. Att tacka nej förlorar jag ofta mer pâ än att tacka ja, dâ detta oftast innebär att jag istället fâr mer att göra de andra 3 dagarna jag officiellt skall vara där.

Hursom. Klag. Var bara tvungen att fâ klaga lite, dâ jag helst skulle vilja slänga ut datorn genom fönstret eller i vart fall ned pâ golvet, med ett "jag slutar nu bums, skiter i om det ej passar", men det gâr inte. Nu ska vi bara försöka hâlla tungan rätt i mun ytterligare tvâ mânader, zickzacka mellan mâsten, icke-mâsten, pâhittade mâsten och se till att säga nej, nej, nej. Samt köpa en massa hyacinter. Jätte, jättemânga hyacinter skall jag köpa.

Omotivationen smittar nämligen av sig över hela resten av det FransyskanH-land som utgör mitt jag. Och det är ju väldigt trâkigt. Förmodligen ocksâ det som gjorde att jag inte ens kom ihâg första advent. Därav ocksâ mindre bloggande.

Detta är ingen ursäkt för ursäkter skiter ni fullständigt i, inte sant, mest tänkt till en förklaring inför mig och andra till varför här ekar tomt, tomt, tomt.

Pâ âterseende.

Som tur är är detta en Anne Teresa de Keersmaeker vecka. Igâr Rosas danst Rosas. Imorgon En atendant. Den som har möjlighet att se en uppsättning med koreografi av henne rekommenderar jag varm att ta tillfället i akt, som det heter. One of a kind. Även om henne, mer en helt annand ag. Här, smakprov. Phase.

En dag i ultrarapid - Malkovsky

Lär det bli. Har sâ börjat. Lillan hostar sâ hon grâter. Endast pâ nätterna och i natt ungefär var femtionde minut. Resultat: lângsamt. Allt gâr ytterst lângsamt.

Har dock ett fortsatt lyckorus frân igârkväll inom mig. Lângsamhet blandat med lyckorus, det är en finfin mix. En äkta salig blandning.

De var sâ vackra, dansarna. Som fauner och när jag satt där var jag än mer ledsen att Sacre du printemps blev inställt pga sjukdom. Malkovsky var inte Nijinski, men inte heller lângt därifrân.
Tvâ manliga, tvâ kvinnliga dansare, endast iklädda underbyxor. Ena manliga, lângt blonderat, permanentat hâr, lite lite rött pâ läpparna. Gul färg, ytterst svagt, över bysten. Andra, mörkhârig, page. Med bronzefärg över bröstet. Kvinnorna, ett svagt lager av vitt över mage och bröst. En brasilianska, en grekiska. Och Suzanne, i blâtt. En sjuttioârig halvnaken kropp, omfamnad av ungdomen omkring henne.
Det som slog oss var hur romantiska allas anletsdrag var. Ung styrka. Som ett perfekt anslag till dansen, som i sig är ytterst romantisk. En faun, med Nijinski, inte lângt bort. Dvorak, Moussorgsky, Brahms, Grieg, Debussy till detta, i rappt pianospel. Som tavlor.

Alla rörelser, pendelrörelser. Suzanne Bodak sa nâgot mycket fint. Ungefär som att: "Se pâ barn, när de hoppar till exempel. De tar sats, de använder tyngdkraften, slänger armarna för att ta sats. Det är en naturlig rörelse. Vad som däremot inte är naturligt, det är att fortsätta rörelsen, tillbaka uppât. Det kräver arbete. Malkovsky ansâg att människan är en vertikal varelse. Som trädet. Som eldflamman. Och att allt handlar om att finna rörelsen tillbaka, uppât".

Livsunder - Malkovsky

Ibland erbjuder livet en ögonblick som är de vackraste gâvor man kan fâ. Ikväll mottog vi ett sâdant ögonblick, mer än sâ - en och en halv timmes dansföreställning och samtal med truppen därefter. Första föreställningen pâ säsongen 2010/2011. Det börjar mer än lovande.

François Malkovsky, säger fâ nâgot, fram tills ikväll inte mig nâgonting - men koreograf var han och nästintill bortglömd, en av alla de stora som ibland hamnar i skymundan pâ grund av att en annan i precis samma historieblink finns till. I hans fall: Isadora Duncan. Ikväll gav hans koreografi mig bâde târar i ögonen och gâshud.

Malkovsky föddes 1889 i Bohême (dâvarande Tjeckoslovakien), dog 1982. Han var koreograf och grundare av l'Ecole de danse libre, fridans, Paris.

Han kom till Paris 1910, tjugoett âr gammal, för musikstudier. Mellan 1912 och 1925 sâg han Isadora Duncan dansa och övergav sângen för att konsakrera sig helt ât fri dans. När han 1920 fick frâgan: "Vad är dans", svarade han: "Jag anstränger mig att hos mina elever utveckla deras fysiska, mentala, emotionella och spirituella kapaciteter".

Tvärtemot vad man kan tro innebär inte "fri dans" att uttrycka sig fritt till musik, men att dansa med en fri kropp, avslappnad, mottaglig alltmedan den respekterar fysionomins organiska lagar vad gäller rörelser. Man lär sig att vara sparsam med ansträngning, man söker den rätta gesten. Den rätta rörelsen igenkänns obligatoriskt genom känslan av bien être den ger. Malkovsky själv talade om dansen som en komplett praktik, som en art de vivre.
Nâgra basregler:
Gângen är bas till all rörelse.
Den böljande rörelsens centrum är hara.
Ryggraden är livets träd för all rörelse.
Rytmen är sprungen ur gungrörelsen, metronomens.
Rörelsens sparsamhet är eftersökt.

"Vik oss hädan, ni själlösa marionettrörelser".
"Elegans är den yttersta enkelheten".
Malkovsky citerade själv ofta följande fras av Lao Tseu :
Vinna utan att kämpa,
Övertyga utan att tala,
Attrahera utan att ropa efter,
Förverkliga i lugn.
Nu vet ni lite mer. Själv hade jag den fantastiska förmânen att se en föreställning med fyra unga dansare, mellan tjugofem och trettiotvâ âr gamla, varav tvâ - en fransman, en brasilianska - som av en händelse stött ihop med Suzanne Bodak och hennes man Alexandre Bodak för snart tvâ âr sedan och sedan gjort allt för att fâ till denna föreställning, men ocksâ att pâbörja ett mycket intimt samarbete med SB som säkert kommer sträcka sig flera âr framöver - om livet sâ tillâter. SB dansade med Malkovsky under femton âr och har lärt ut hans rörelser i fyrtio. Hennes man var Malkovskys personlige pianist i tjugofyra âr, kombinerat med att vara chefsläkare pâ ett sjukhus i Paris. Idag stod alla sex pâ sen. Suzanne, sjuttio âr fyllda, rak som en spira, alert som en ungdom, dansade, han spelade. Ett vittnesmâl. Överföring. Treminutersstycken. Livslinjer. En enorm gracilitet.

Vad jag hoppas är att det inom kort kommer att finnas en DVD att fâ tag pâ här. Hittills finns där nâgra upptagningar av Malkovsky själv - men är där inte längre en ungdom, har inte längre samma rörelser.

Imorgon gâr vi förhoppningsvis tillbaka, om plats finnes. Har ni möjlighet att se dem, gör det. Mer imorgon.