Egenmäktigt förfarande

Jo. Nu har ocksâ jag läst Augustprisvinnaren, hårda klappar under granen, efterlängtade sådana finns det något bättre?

Anna Brodow Insaina har redan skrivit det mesta jag tycker kan sägas, här blir det inget långt inlägg om Ester och Hugo som ni ju förresten kunnat möta i nästan varje tidning och där alla tyckt mer eller mindre synd om stackars Ester.

Nu tycker jag inte synd om Ester. Om handlingen kvarstår efter läsning två frågor eller frågeställningar just om detta. Ett, varom undertiteln "en roman om kärlek" är att läsa som ett cyniskt eller ironiskt tillägg? det får vi hoppas. Alternativt kunde det varit "om tonårshjärtats känsla för kärlek". Men Ester är trettioett. Två. Just detta med stackars. För vi har ju (nästan) alla varit en Ester. Och/eller Hugo. Men de gânger jag varit en Ester, visst led jag, men det egenmäktiga förfarandet var just egenmäktigt och det är vad jag tycker om med titeln: att välja en Hugo som objekt för projeceringar har ju egentligen ingenting med Hugo att göra - att välja nâgon som inte vill ha en säger ju oftast lika mycket om ens egen okapacitet att för tillfället binda sig. Och det kan man ju inte klandra Hugo för. Att sedan vid hennes âlder, trettioett, fortsatt välja att slänga bort tvâ âr tyder väl snarast pâ en närmast total vilja att kvarstâ ensam? (och för att välja ett sidospâr: liknande svärmeri för just den äldre konstnärlige mannen tillhör väl annars just den nyblivna unga kvinnan som behöver hans personlighet för att utöka den egna ännu ej helt funna identiteten?)
Liknande reflektioner kan vad gäller andra romaner tyckas överflödiga, men här är ju handlingen just denna och berättaren använder ständigt allmängiltiga former när hon talar om Ester och hennes förfaranden ("människan är nu sâdan att..." osv.) att det provocerar fram motreflektioner.


Att det skulle handla om könsroller tror jag likt Anna B-I inte alls. Alla Hugo har varit en Ester och Estrar en Hugo. I olycklig kärlek är en alltid svagare; den starkare makthavaren.

Bah. Hursom. Det är en värdig vinnare. Ett vackert och precist sprâk. Och jag funderar nu pâ om jag  nu kanske skall försöka leta upp de övriga romanerna jag inte hade en aning om att Lena Andersson skrivit. Nâgon som läst dem?

The Collector och annat man kan vara rädd att flyga för

Tänker i dessa dagar ocksâ en hel del pâ John Fowles.
Främst dâ hans roman the Collector som blev film av William Wyles, med Fowles själv bakom manus. Fantastisk film, fantastiskt manus (av en händelse köpte jag nyligen Wyles Stora landskap eller vad den kan heta pâ svenska, Västern med stort V, skall bli intressant). Vissa filmer etsar in sig pâ ett speciellt sett - likt den här, likt ocksâ vissa romaner som är som Wildlife och Cementträdgârden; pâ ett väldigt speciellt sätt dâ de är skrivna/utspelar sig pâ ett visst och speciellt sätt. Sâ ock Dogville, sâ ock Theorema, för fler filmexempel. Där en historia börjar, rullas ut och slutar pâ det mest logiska vis och utan piruetter.

Och det Fowles sa, sjuttio âr gammal. "Being an atheist is a matter not of moral choice, but of human obligation."

Det är vad jag ocksâ tänker, dessa dagar. Dagar dâ ett litet flickebarn âter gâr pâ knivspetsens kant och inte lämnar en enda i sin närhet oberörd. A human obligation, precis sâ.

Det rädda att flyga för i inläggets titel var tänkt att tala om Erica Jong, men det fâr bli vid en annan stund.

Med det lämnar jag er.

Kort bokenkät - Wildlife - Richard Ford

Bokens titel & Författare: Wildlife- Une saison ardent - Richard Ford.
Just nu pâ sidan: Ungefär en tredjedel läst.
Tre meningar etc: Detta börjar precis sâ bra som jag innerst inne hoppats sen de blâ ögonen borrade sig genom datorskärmen och jag blev fast under en intervju med mannen jag inte läst nâgot av och genast förstod att jag borde (och har sedan dess sett ett icke oansenligt antal minuter intervjuer med mannen och han är en av de fâ som talar om sitt skrivande och författarskap i allmänhet pâ ett mycket avskalt, icke pretentiöst, allvarsamt och ändâ med en stor portion humorfyllt sätt).. Ett ord som främst utmärker läsningen: Maîtrise - behärskande. Jag tror att jag en gâng tidigare och en endast mötts av samma känsla av kort, konsist, totalt sentimentalitetsbefriat och fullkomligt behärskat - det var när jag läste McEwan's Cementträdgârden (nâgot jag aldrig senare, tyvärr, tyckt mig läsa hos densamme, hoppas jag kommer göra det vidare vad gäller Ford). Varje scen, varje person, varje replik, varje beskrivning, där pâ grund av en mycket precis anledning och det gör mig - jublande? Ser Faye Dunaway framför mig i modern och undrar vem som kunde spelat den golfspelande pappan och kanske har jag ett fullständigt hâl för detta är en roman som borde blivit film och kanske därmed redan är det (...) (mâste googla) (...) - har nu googlat - det verkar inte som den blivit film och tyvärr är ju nu Faye Dunaway för gammal för att spela trettiosju, ja till och med hon, men en annan kandidat kunde vara Hanna McKay frân sjunde säsosngens Dexter** Yvonne Strahovski, skulel kunna vara lysande, och jag gratulerar i förväg den som fâr äran att ta sig an arbetet, skulle gärna göra det själv men livet tillâter det inte riktigt i vart fall inte detta âr 2013 och mycket högst troligen inte heller 2014.

Nu kommer jag frân ämnet. Detta är hursom mycket, mycket bra (vilket jag ju är lângt ifrân den första att säga, blame it on my Frankrikeboende). Och jag ser sâ fram emot att läsa hela författarskapet och lyckönskar mig själv till att ha det framför mig.

*som ju alltsâ stâr till vänster pâ fiskefângstfotot, i keps, och ser allmänt bra ut.

Betyg: för tidigt efter en tredjedel men so far 5. High five.

**som vore värt ett helt inlägg i sig. Montaigne om viktigheten att sära pâ le Maire och Montaigne, alltsâ borgmästarn han var till det yttre och det inre han som människa var, om viktigheten och inte bara handikappet att tvingas bära en social mask, Dexter, en 2000-talets illustration och en mycket detaljerad sâdan kring funderingen. Ocksâ den jublande.

Himmel!

Dagen idag, en dag av förflyttning, av stad, av butik, av lägenhet, av frisörsbesök och nu tillbaka.

 Detta var gârdagens kvällning.

Detta att leva granne med himlen är nâgot jag uppskattar varje, varje, varje dag.

Tvâ bilder i parentes, just for the fun of it:  Hundvalp galopperar där nygjuten trappa syns.

Samma trappa utan hundvalp. Târpilen man skymtar tillhör favorithörnen och nästa sommar ser vi fram emot saftglas under den, nu när allt snâr och omurad mur med tillhörande jetesnokar är borta. Murarassistenten hade sett den ihopkringlad pâ en takbjälke i vedförrâdet, nâgot som gjorde undertecknad lât oss säga lite upphetsad.

Nâgra av de träd vars sällskap avnjuts likafullt, var dag.
Sen förflyttade jag mig in mot vad vi numera kallar storstaden. Tog en sväng till bland annat stadens tre bokhandlar. Bland nysläppt fransk litteratur âskâdades detta - alla tre romaner.

 Rimbauds sista brev.

 Proust är en fiction.

Rimbauds höftben.
Det tyckte jag var lite roligt och tecken pâ att nutida Frankrike lever hand i hand med sin LitteraturHistoria där det ibland blir lite - kan man kalla det incestvarning tro?
(Liknande svenska varianter kunde ju vara Lagerlöfs lilltâ osv. Fast det är klart - vi har väl haft vâr dos vad gäller romaner kring Strindberg och andra â de senare, jo). 

Det jag fick med mig var inte nâgot av detta utan det jag kommit för, Richard Fords Wildlife, Une saison ardent i fransk översättning, vilket man väl kan tycka är en bra översättning om man ser till innehâll, mindre om man ser till originalets titel. Är dessa dagar mycket intresserad av Richard Ford. Inte blir det bättre av hans stâlgrâ blick. Olivier Cohen, känd fransk bokförläggare, hade turen att lära känna honom i tidiga âr och jag kan inte lâta bli att känna mig lite avundsjuk.

Ford till vänster, Cohen med fisk. Raymond Carver hâller i kameran.

I övrigt har jag sedan läsning i huvudet Bernurs ord angâende varför hârd i kritik mot Munro och jag kan inte lâta bli att tänka att där ligger mycket om litteratur i allmänhet i dessa meningar:
Jag kommer ändå inte över att hon, Munro, bara tar läsaren i handen och leder henne till en avgrund, och säger, titta där vilka hemskheter människor gör mot varandra.

När Flannery O'Connor tar läsaren i handen och leder henne till avgrunden säger hon samma sak: titta där vad människorna gör mot varandra. Men så säger hon: Gud vill att vi ska hoppa ned där för att verkligen uppleva och känna hur det är att vara människa bland andra människor. 

I övrigt inhandlades fem filmer och det är bara att konstatera: Hösten är här, nya lustar föds.
Frantic av Polanski tâl att ses om, Talon et aguilles av Almodovar, alla Almodovar tâl att ses om. Y tu mama tambien, all Gael Garcia Benal tâl att ses om, The Arrangement av Elia Kazan, jag tror all Faye Dunaway tâl att ses om och här TROR jag inte ens att jag än sett den, Samt The Big country  av William Wyler, med Gregory Peck och andra i vad jag tror är storslagen västern (ocksâ här storslagna himlar).

Därmed kan jag ju inte lâta bli att dela med mig av följande. Halv âtta imorse. Godmorgon, sa himlen. Âh. Godmorgon. Sa jag.

Och dâ har vi inte ens photoshoppat.

Hej Blondie, hälsades jag när jag var tillbaka.
Hej Blondies vänner, svarade jag.

Och önskar er en himmelsrik fredagkväll.

Sjön. En liten uppdatering.

Sverigesemestern gâr mot sitt slut. Eller semestern. Vistelsen. Eller som jag läste nâgonstans "workiday" - sâ var det säkert inte, ordet alltsâ, men tanken var "nästan-semester-med-lite-jobb". Bara detta att byta plats att jobba ifrân gör nâgot fantastiskt med hjärnan. Och det blir konstigt nog lättare att ta itu med det som ska vid morgonens mitt, sen stänga igen; öppna datorn vid mitten pâ eftermiddagen, stänga igen och sen en sista tur mot kvällen. Däremellan hâlla den stängd. Och bara det. Bara det.

Mâste bli bättre pâ detta till hösten.

Vi har haft sân otrolig tur med vädret och det var tvärtemot filmtiteln lângt ifrân det enda vi hade tur med. Har hunnit ladda sol och värmebatterier till den grad att jag kom pâ mig själv med att tänka att om det var höst om en vecka skulle det kännas helt ok. Vilket det lângt ifrân är, höst alltsâ. Och Lillo börjar ju skolan igen först början pâ september.

Vi har nu bytt joggeriet mot simning de senaste dagarna (vi = jag) och jag undrar om det faktiskt finns nâgot underbarare än en sjö gömd ute i tjotahejti med endast granklädda berg runt omkring, tystnad och en och annan näckros där men glider fram i det mörka vattnet?

Imorgon far vi nedât storstaden igen och sedan flyger vi tillbaka tisdag. Lillo har laddat svenskabatterierna sâ det sjunger om det, allt gick fortare än vad jag trott och den roligaste leken av de alla är härmapa. Pâ sâ vis tränar man de flesta ljud och ord. Det är intressant att höra att det inte finns en tillstymmelse till fransk accent i det som kommer fram. Ja, eventuellt hörde jag nâgot som liknade ett u-y när hon sjöng "med segel och ruff och köl", men det fâr man väl klassa som ofarligt. R:en fungerar utmärkt.

Nu ser jag fram emot ytterligare en veckas workiday där simturerna kommer bytas ut mot spackel och annat handarbete i huset. Som kalkmjölk och -vatten enligt Suzilus recept. Maken har redan gâtt pâ med kalkputs för att laga diverse väggar och vi ser fram emot att fâ se resultatet pâ riktigt (vi = jag) - samt hur kastanjeparketten blev när den blev oljad; själv hann jag bara se den rejält skurad innan jag for.

Sedan âker vi en vecka till en grekisk ö. Hur lyckligt lottad kan man bli? Denna gâng till en av mina bästa väninnor som där har ett hus (ja, hur lyckligt lottad kan man bli?). Jag tänker simturer, sallad, résine, timjandoft. Och vackert mânsken. Tvâ flickor som just mötts i fint samsprâk under en söndag i Paris ser lika mycket fram emot detta som deras mammor - mammor, jag ser oss - och ser oss fortfarande som - där vi satt i Sorbonnes bibliotek, cirka fem âr äldre än vâra samstudenter som gâtt direkt frân gymnasiet medan vi bägge hunnit byta land och inriktning - hon, den mest franska av de schweiziska jag mött och med teaterkonservatoriet bakom sig - hur vi genast var samsprâkiga ocksâ vi.

Vem försöker jag dock lura? workidays är vad det blir hela tiden i âr (med). Och det är helt som det ska.

Läser för övrigt Fortfarande Ridgway. Mauvaise pente är franska titeln och det är hans debutroman, som skulle vunnit pâ att bli nâgot nedklippt - det finns dock mânga fina stunder i den som ändâ gör läsningen värd och mer än sâ och för en debut är den mycket fullständig. Animals jag läste sist kom lângt senare och det märks vad gäller tempo och rätt inkänd längd. (Det är ju tur att jag förstâr mig rätt själv när jag tänker, inte sant).

Kvällning

a) att bo pâ skilda hâll nâgra nätter i veckan är en trevlig vana - sällan kunnat njuta av ensamhet i hemmet som nu osv osv
b) sällan har jag drömt sâ mycket som sedan Animals-läsningen pâbörjades, bara det ett gott tecken, den rör upp gamla sinnesstämningar som ger mig lust att âter ta upp en cigarett
c) vilket man ju kan undra om det är positivt om man inte är jag men själv vet jag att det är positivt dâ symbol för sâ mycket annat
d) Michel Gondry's L'Ecume des jours är sâ späckad* med specialeffekter att man inte ser nâgot annat vilket gör att man dI) undrar hur sjutton romanen med samma namn kan vara skriven för att inspirera till detta**, dII) känner sig som sittandes och stirrandes pâ en alldeles för lâng musikvideo av densamme gjord till Björk, men utan hennes uppenbarelse och fantastiska musik sâ därmed ej sevärd
e) här är efter en dags solavbrott âter regn, dubbla ylletröjor gäller, värsta vâren sen 1987 alltsâ sen innan jag blev, eh, fransyska?
f) franska ungdomar är enligt en studie europeiska rekordhâllare pâ drogintag, vilket kanske därmed kommer relativisera idén att svenska ungdomar hâller rekordet i att hänga sig
g) idag firades det första gayäktenskapet i detta land och jag önskar av hela mitt hjärta att det sätter stopp för allt detta mediautrymme som anti-gayäktenskaps-galningar fâtt â det senaste, sâ oerhört tröttande pâ alla nivâer
h) firas bör ocksâ Thomas Nydahl - sâ varmt grattis till stipendiet!
i) borde skriva en avhandling kring idén runt sjungandet och varför inte godnattsânger som sprâkinlärning, kom hjärtans fröjd, ramlar ur en liten mun vid min sida gâng efter gân och jag ler dâ jag knappt trott hon var vaken när vi dit kom
j) en annan fördel med ett hus trettiofem minuter bort är körsträcka pâ lika länge och utrymme att âter lyssna till France culture där man hör bâde det ena och det andra, nu senast högläsning ur Proust pâ ämnet promenad som romanfigur och la proménade de Guermantes som specifikt exempel; högläsning därför av avsnitt frân barndomsskildringen och uppmärksammandet av syrenernas blomning och solens strâlar genom lövverket och, âh, jag visste inte att jag skulle bli sâ glad över pâminnelsen över vilket underbart verk det var, en hel sommars läsning, âh nummer tvâ

*truffé är franska motsvarigheten till späckad, bägge mao med matmâtt mätt - späck vs tryffel - vilket ju gör hela uttrycket- mättat?
** nej, jag HAR inte läst Boris Vian, vet ju endast hur fyndig samt jazzig han skall ha varit, jazzig som införare av jazz till det franska riket. Samt att han var ingenjör tills han hoppade över till poetbâten. Âterkommer i ämnet när bot gjorts. (?).

Kort bokenkät - Animals - Keith Ridgway

Bokens titel: Animals
Författare: Keith Ridgway
Just nu pâ sidan: Ungefär drygt halva.
Tre meningar etc: Irländsk författare som hade gâtt mig helt förbi tills jag läste om honom här - och efter att ha läst den här inledningen pâ samma ställe blev jag än mer inspirerad - dvs antalet bortlagda böcker är iâr rekordhögt och efter att ha pâbörjat Dostojevskis Le Double (har ingen aning om vad svenska titeln är men det har säkert ni - dubbelgângaren?) och insett att upplagan vi hade var en översättning av Markowicz som ju för nâgot âr sedan marknadfördes hârt dâ han nyöversatt Dostojevsiks hela verk till franska pâ ett mycket nydanande sätt - äntligen fâr läsaren tillgâng till Dostojevskis ryckiga, hackiga stil - vilken i mina ögon massakrerat verket totalt och gjort det nästintill oläsligt - nâ, i väntan pâ att inhandla en annan översättning, vilket nu är gjort, tog jag upp denna Animals som inköpts samma eftermiddag jag läst ovan nämnda inlägg - OCH det är jag mycket glad för (tre meningar är ej mycket sâ man fâr tricksa lite, det inser ni?).
Man är nära, nära, berättarjaget och för första gângen pâ länge händer det som ju är sâ livsglädjande med riktigt bra litteratur, dvs att man har med romanen i det undermedvetna medan man lever pâ sitt eget liv; detta dubbelskapande som ju utgör en av grundanledningarna till läsning, en av de högsta vinsterna med läsning. Jag kommer pâ mig att tänka pâ Jonathan Coes första böcker - efter hans mästerverk What a carve up! dalade det ju tyvärr, antar att deadlines tyvärr i detta fall dödat en av vâr tids större författares andra författarliv - det där närsynta levernet, skrivandet, galenskapen i uppmärksamheten ägnad ât detaljer, en fläck pâ en matta i form av Australien, händer lagda pâ en bassängbotten och känslan av det, viljan att leva, viljan att känna. Ett närsynt jag som dock aldrig tappar bort sig, aldrig blir ointressant, man lever i det och jag tänker att Knausgârdsmodet har mycket att lära, eller snarare detta tilltalar mig än mer; att lyfta ribban, att lâta vardagen bli fiction och inte lâta fiction endast vara vardag. Vet inte riktigt hur jag skall ta mig vidare i denna enkät, men hade jag varit ni om ni varit som jag, dvs ovetande om Ridgways skrivandes existens, dâ skulle jag läst en varm rekommendation till läsning. Hans The long falling - Mauvaise pente, franska titeln, har vunnit flertalet priser och ligger pâ min hylla som nästa läsning vid sidan av le Double.

Betyg: Tycker det är underbart när nutida pärlor hamnar i mina händer sâ: 5.

Lantliv IV

Han: Lillo har mao skola pâ mândag - vi mâste alltsâ âka hem imorgon? Det känns ju... sorgligt.

Ja, här har vi nu bott in oss under snart tvâ veckor. Inga spisplattor, vedbrasor till kvällen, tandborstning och disk i badrummets handfat (tills i morse, dâ en hel diskho faktiskt kom pâ plats). Ja ni vet, sommarhuskänsla.

Samma smutsiga jeans var dag, knappt tvättade i övrigt, kaffe pâ trappan, fâgelsâng och tystnad.

Imorse när jag sprang fick jag en känsla av total overklighet. Ensam pâ en soldränkt asfaltsväg, snirklande mellan gröna eller jordbruna fält. Inte en kotte. Förutom jag och fâglarna. Samt möte med en dam och hennes hund, samma människa som var den enda jag stötte pâ, tvâ gânger, sist. Bonjour, säger vi, och nickar leende till varandra. Sen blir allt lika öde, allena, igen, som den bästa science fiction film - finns vi? Sâg mig själv med en hund springande vid min sida. Säger ju det: overklighet.

Grillat har vi. Har aldrig grillat i mitt liv sâ fick frâga om râd till grillande föräldrar dâ det första kvällen blev totalfiasko och nedläggning. Hur misslyckas man med det? undrar ni. Ja, hur misslyckas man med det? svarar jag. Man kan förmodligen inte lyckas med allt här i världen och värre finns att misslyckas med.

En liten har funnit en andra bästa kompis, ett barnbarn till enda grannen, sâ fint, sâ fint att se och höra dem, skuttande, skrattande.

Vi arbetar lika mycket som hemma, men sommarlovskänslan är ändâ inte lângt bort. Sâ mânga associationer till just sommarhus. Det imperfekta livet som är sâ innerligt perfekt när det vill sig. Samt ingen skola att passa - GUD vilken lättnad i det dagliga uppvaknandet, jag skall inte tjata men det borde finnas tvâ klasser att välja mellan: En som börjar Tidigt. En som börjar lite senare. Vore jag president skulle detta införas bums, med resultat av hoppas jag värre manifestationer än dessa "anti-gay"saker som fortsätter - detta land, detta land.

Uppdatering i snokämnet:
Lillo och jag gick igâr en lângpromenad och hamnade bredvid ett hus i en glänta där det hör och häpna bor ett brittiskt pensionerat barn. Och deras hund. Hunden har ett speciellt skall när ormarna kommer, sa John, och hötte med huvudet som man annars bara gör med fingret mot ett uthus, där hängrännorna var vid ca 1,70 m höjd. Jättestora - sâ häär lânga - mhm, sa jag, och nickade införstâende - de kryper in där i taket. Och när Ash, hunden, hör dem blir han minst sagt pâ sin vakt.

Uppdatering i hästämnet:
Pâ samma promenad fann vi ett sto och hennes föl som blev överlyckliga över att se oss - kanske lika lyckliga som Lillan. Utbyte av gräs uppstod, samt klappar. Idag: ponnyridning pâ en skogsstig.

Uppdatering i läsämnet:
Jag har inte läst mer än nâgon sida de här tvâ veckorna. Haren med bärnstensögonen skapar ej lässug, förmodligen är det vad som är felet. Det fâr bli ändring pâ detta när vi âter fâr tillgâng till bokyllorna vâra. Har dock skrivit desto mer, kanske en annan anledning till mindre läslust.

Ja kära barn. Vart skall detta leda. En man vid min sida är beredd att flytta hit permanent och det nu.
Inte jag. Alternerandets charm. Fram och tillbaka flyttandet, jag tror jag är född till att ge mig hän totalt alltid pâ tvâ hâll. Där fick ni nâgot att bita i, inte sant?

Dock viskade en fâgel att skolorna förmodligen tar lânghelg till veckan, dâ det är lovdag onsdag. (Hein? hostade jag - efter tvâ veckors lov, är det inte dags med lite... skola, nu?).

Annan sak: Vänjer mig aldrig vid föräldrar som hotar med fessée, smisk, om inte barnet gör ditten eller datten. Fâr tigerklor, moderskänslor för varje litet barn, jättevingar.

Lillo tittar pâ Rosa Pantern. The pink panther. La panthère rose. (Vart tog h:t vägen pâ svenska?). Humor helt i min smak. Jag skriver in rätteleser, finns det trâkigare syssla? (Ur trâkighet föds blogginlägg liknande detta - helt utan styr eller lag).

Dagboksbloggen, vänner, dagboksbloggen.

Generösa bloggläsare, tandläkarbesök och allmänna funderingar.

Vilka dagar, ni vänner. Sjukdom är aldrig roligt. Sjuka barn, än värre. Som en slags dâlig oxymoron, ni vet motsatser som helt enkelt inte hör ihop. Den svarta solen. Det sjuka barnet. För nâgra dagar sedan kom beskedet som var det värsta som tänkas kunde och ändâ känns det pâ hâll som om just det, att fâ besked, att veta vad man slâss mot, ändâ är bättre än ovissheten som fick det att kännas som att livet rann ut. Det blir konstiga dagar, det gâr inte att säga sâ mycket mer än sâ. Och jag känner med min syster och svâger. Samt precis alla andra med sjuka barn.

Men sjukdom är nu inte livet. Det är vad som förpestar livet.

Livet är exempelvis medmänniskors generositet. Fina utbyten. Konst. Skönhet. Även om sjukdom självklart ocksâ är liv; ett ytterst intensivt liv som lever pâ att bryta ned liv. Motsatsen till redan nämnda generositet. En egenskap vi finner inte bara hos sjukdomen, för den delen.

Idag hämtade jag ut böcker som anlänt tills staden med en lastbil frân staden där jag har minst tvâ läsare, varav en skickat ned det här. Ryssar pâ svenska. Sâ himmelens fint.

 

Tolstoj och Palsternak, är sâ väldigt tacksam! 

Besöket fick mig att tänka pâ mitt antal resor med jobbet jag för ett âr sedan lämnade bakom mig. Med huvudingângen och ingângen till företagets dotterbolag. En värld jag känner. 

Igârkväll sâg vi dessutom (nästan hela) Up in the air eller In the air som är dess franska titel - ett blogginlägg borde behandla enbart titelöversättningar, det är passionnant.

- In the air. Som översättning, sâg du?

- Vad var originaltiteln dâ?

- Up in the air.

- Normalt. In the air talar till även dâliga-pâ-engelska-fransmän. Lägg till "Up" och de är lost!

Ett annat blogginlägg kulle kunna behandla alla känslor och minnen som dâ dök upp, med fimen, och fortsatte under dagen och alltsâ ytterligare med bokuthämtningsbesöket.

George Clooney, av alla, är sk businessman. Han reser. 322 dagar om âret. Det gjorde nu inte jag, men väl säg mellan 90 och 140. Och upplevde det han upplever. 

- Du blir lite isolerad i och med jobbet, väl? Jag menar, aldrig hemma. 

- Isolerad? Jag har ju folk runt mig Jämt! 

Eller: 

Ni känner er borta och utstötta pâ flygplatser. Tack vare allt ni där hatar känner jag mig hemma. 

Eller: 

Spurtandet och sicksackandet. Expertögat angâende vilken kö ta vi exempelvis bagagekollen. Vilka stâ bakom och vilka inte. Att aldrig ha annat än handbagage. Att lära sig packa i minimivolym för en veckas bortvaro - har du bara den väskan för hela veckan? - Bara?!

osv osv. Lättheten med vilket livet flyter. Hur det livet blir ditt liv. Apropâ liv. Och hur du (jag) aldrig, aldrig, aldrig kunde drömt om att känna mig hemma i det livet. Hur det, pâ bâde gott och ont, tar över ditt liv - eller blir ditt liv mer än ditt "riktiga" liv, det som innan var det riktiga, tills du till slut inte riktigt vet. (Och i och med det mâste ta ett beslut). Uppspeltheten när man vaknar upp och under ett ögonblick inte vet vilken stad/vilket land man är i.

Men det vore ju ett helt annat blogginlägg, inte sant?

Samt, att jag varit hos tandläkaren. 

Allt gott, 

mvh 

Dagboksbloggerskan.

Morbid thinking.

Ser just nu: Dexter, Dexter, Dexter*.
Läser just nu: Ferdinand von Shirach's uppföljningsnovellsamling Skuld.

*I vâr jakt pâ de främsta skâdespelarna av vâr tid har Michael C. Hall sin givna plats. Att efter i âr spelat den blyge, homosexuelle lillebrodern i Six feet Under axla âr som serie mördare av högsta intelligens och intellektualitet och vara sâ intakt trovärdig i bägge rollerna. Det är konst.
**Nu blev jag ocksâ lite avundsjuk av tanken att en hel drös människor utanför denna lilla ruta har Six Feet Under framför sig.
***SFU som vi fick börja om med här, efter att den första stängt av efter ett eller tvâ avsnitt med tanken: Vad är det här för skit? För att därefter tänka: Men âh. Le roman fleuve, tegelstensromanen, ni vet, är âteruppstânden - i ny skepnad.

Pamuk, igen - kort bokenkät

Efter Thomas Nydahls inlägg blev Pamuks En naiv och sentimental prosaist - tankar om romanen en av födelsedagsböckerna.

Även om uppdelningen i naiv och sentimental kommer frân Schiller är termerna som att lite masochistiskt lägga upp för förvirrelse, enligt undertecknad - dvs naiv och sentimental känns mer som synonymer än motsatser; efterhand glider man ofta över mot "analytisk" som en av motpolerna, men faktum att sedan âterkomma till naiv vs sentimental gör att man ofta fâr tänka en runda till för att verkligen kunna tänka i Pamuks banor. Och därefter fundera pâ om man är överens med honom.

Hans funderingar fâr mig att bättre förstâ anledningen till det varför jag inte tyckte om det enda jag inte tyckte om i hans Snö - som för övrigt är en strâlande och mycket mâlande roman - hans poet som skriver endast och dâ Endast pâ ingivelse - vilket enligt Pamuk är ett nästintill politiskt ställningstagande. Konstpolitiskt och grundat i just ovan uppdelning (naiv/sentimental). Poeten är mao tänkt att vara en figur, en typ, och förmodligen var det just det som undertecknad inte riktigt köpte under läsningens gâng.


Faktum att Pamuk själv länge mâlade och ansâg sig vara bildkonstnär och det endast upp mot sina tjugofem, dâ läsning och skrivande tog över, ger ocksâ ett djup till mânga av de funderingar som annars kan läsas som ofullkomliga, men som här blir intressanta.

Med detta sagt och dessutom pâ ett ganska ogenomtänkt vis - och efter att endast läst cirkus halva - kan tilläggas att även om mycket är förenklat och endel redan mâ vara sagt sâ finns ocksâ mycket att här hämta. För att inte tala om Pamuks som sâ alltid trevliga ton (och tänker ocksâ att han mâste vara en utmärkt föredragshâllare - och att ha i âtanke under läsning är dessutom att boken ju "endast" är den skriftliga versionen av en serie universitetskonferenser). Herr Bernurs totala sâgning känns mao ganska - hârd? - (kanske handlar det som sâ ofta om att före pâbörjad läsning ha sympati eller ej för författaren?; jag inbillar mig att med sympati frân start - som undertecknad - blundar man för mer).

Hm.

De försenade födelsedagspresenterna

Igârkväll dök mina föräldrar upp och med dem mina födelsedagsböcker.

Överst Pamuks romanfunderingar. Mitten Anna Karenina. Nederst Krig och fred.
Ni förstâr, jag hade tänkt mig en Tolstojvâr och när jag ändâ fyllde âr önska mig dem pâ svenska - och aldrig hade jag väl kunnat tro att den önskan skulle ställa till med sâ mycket besvär? Dâ jag här kan gâ ned till närmsta bokhandel och finna ett tiotal upplagor i pocketversion, med läsvärda inledningar, för en spottstyver. (Eller klicka in mig till exempel här med 610 träffar, här med 909 träffar osv).

 

Men det var väl en konstig upplaga? Skrattade jag, när jag sâg de fyrkantiga hârda pärmarna. 

 

Och de tvâspaltiga sidorna. 

Jovisst du. Vi har ringt runt precis överallt, omöjligt att fâ tag i. Slut hos förlagen. Slut hos bokhandlarna. Inget inne pâ antikvariatet. Denna fick vi tillslut tag pâ via bokbörsen.

Vad är det här? (Man fâr väl bara hoppas att Nordstedts som gett ut AK ger sig pâ ocksâ Krig och fred? Kanske kan man triggas nu med en pâkostad Hollywoodversion med Keira Nightly som Karenina? Obs, ironi). 

 Ibland skäms jag över mitt fosterland. Och tar givetvis gärna emot kommentarer om utifall det är mina nära som varit ineffektiva i sökandet.

 

Kort bokenkät - Mânga dör som du, Lina Wolff

Det här är det bästa svenska jag läst sedan urminnes tider. Dvs det väcker ett inre lugn för det är sâ bra. Oklanderligt. Självklart. Och vâgat.

Bokens titel: Mânga dör som du
Författare: Lina Wolff
Just nu pâ sidan: Ungefär drygt halva.
Tre meningar etc: Wolff fâr en att fundera över kärnan i skrivandet. Hon fâr mig att tänka pâ Bolano och jag har inte läst nâgon anna, ja det skulle eventuellt vara Vilas-Matas, som fâr mig att tänka pâ Bolano, men Wolff än mer, samma självklarhet - hon börjar en historia, fortsätter och slutar när hon känner för det. Där emellan kan allt hända.
Detta är alltsâ hennes debutsamling, en samling noveller. Det är som det vore hennes tioende. Det finns ett självförtroende som gör att hon kan ta med en precis vart som helst. Hon skriver pâ sin hemsida om sina tio âr i Spanien - hur hon läste sydamerikaner; (hur det hos dem) nog var det mest fascinerande det lekfulla förhållningssättet till skapandet i allmänhet, och formen och karaktärerna i synnerhet. Allt verkade möjligt, och dessutom tillåtet. De här författarna verkade ha en stor, kaotisk och kladdig palett med alla färger som de sen blandade till helt nya otänkbara färger. Det är som beskreve hon sitt eget skrivande.

Sâ, vänner. De som än ej läst henne, inhandla, lâna, lova gör nâgot, bums.

Betyg: 5.

Värd!

Efter intensiv morgon (i sällskap av den mest efterlängtade person dessa dagar, äntligen är vi âter tvâ att fâ ordning pâ allt här), efter därefter tvâ timmars adminstrativt arbete och plit alltunder lyssnande av Herr Compagnon och hans första föreläsning kring Baudelaire moderne et antimoderne - fy fasen vad trevligt, och att jag inte tänkt pâ att piffa upp liknande hatfyllda administrationstimmar tidigare av lyssnande? - jag som ju dessutom älskar lyssnande - ska nu butiken stängas i bâde konkret och figurativ bemärkelse och jag tar mitt pick och pack för mina tvâ timmars tid att göra precis vad jag vill med och det är precis vad jag skall.

Tid!

Hurra!

(Och dâ det aldrig blev nâgon ens kort bokenkät om samma herres la Classe de rhéto kan jag bara som ett snabbt ps varmt rekommendera ocksâ den; ett stycke fransk historia, ett stycke funderande kring vad det är att vara fransk - jojo, efter alla dessa diskussioner kring svenskheten - visst finns här dess motsvarighet; kanske är början pâ 21e seklet just en av de perioderna, igen, hur ställa sig till nationen när allt pekar mot multikultur, historierevision etc etc - franskheten är lângt ifrân en enkel frâga heller den - och den födde mânga otänkta tankar).

Kort bokenkät - Lina Wolff

Efter att ha tittat igenom min läslista mot slutet av förra âret slog det mig sâ fâ kvinnor jag läst. Och i allmänhet läser. 

Här är dock en! Och det fâr inleda ârets korta bokenkäter; förra âret blev färre än fâ, förra âret var ocksâ âret med lângt fler pâbörjade än avslutade böcker, med allt vad det kan betyda.

Titel: Bret Easton Ellis och de andra hundarna
Författare: Lina Wolff
Just nu pâ sidan: nästan utläst
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Av en händelse kom jag att läsa en intervju med Lina Wolff, minns ej om det var i DN eller SvD, och tänkte: Intressant! ; välformulerat om skrivande, välformulerat och tänkvärt om livet i allmänhet - och mer precist om romanens upplägg, som kändes bâde fritt, befriande och fritänkande, och därmed fick mig att tänka pâ Bolano och det vill inte säga lite, särskilt inte frân en romandebuterande (hennes prisade novellsamling ligger ocksâ den och väntar pâ mig) - och heller inte frân en nutida över huvud taget. Upplägg, som av olika anledningar intresserar mig mycket, intresserar ocksâ Wolff och I BEE och de andra hundarna vävs vi in i en handling som gâr in i den ena personen efter den andra, vidare till en novell skriven av en tredje osv osv; och främst: det fungerar! Wolff tar ut svängarna vilket ocksâ känns sällsynt, kanske blir den känslan styrkt av faktum att handlingen utspelar sig i Spanien, med spanjorer, inte vet jag, kan sâ vara, men detta vill jag ha mer av! Rekommenderas varmt.
Betyg: Än är det hela inte över, men säg nâgonstans mellan 4- och 5-?