Läs(lus)t och sanningslust?

En av läslusterna styrde ögonen mot Grimberts roman om Nourev.
Grimbert, psykanalytiker, iscensätter Tristan Feller, psykanalytiker, och hans öde och äventyr som just Nourevs psykoanalytiker.
Berättelsen övertygar, berör. För det gör det ju, man fascineras tillsammans med Feller av Nourev, man önskar komma honom närmre.
Men nâgonstans skaver det.
Det vill säga - Grimbert vampiriserar ju självklart Nourev. De tankar Grimbert menar Nourev tänker tänkte han aldrig, orden sa han aldrig. Nourev gick ju aldrig ens till Feller, men tack vare Nourev som Feller-patient säljer ju självklart romanen om Feller dvs Grimbert mycket bra - mer fotogenisk man att sätta i förgrunden fâr man ju dessutom leta efter.
Och själv gick jag pâ det, köpte boken, läste romanen, men eftersmaken är lätt besk.

(likt den lätt blir vad gäller liknande projekt).

Och för att sedan lâta morgonassociationerna leva sitt eget liv: intressant är här hur biopic:en - säger man sâ pâ svenska? en film som låtsas vara biografi - låtsas dâ man aldrig kan veta - är övertygande - unge herr Paul Dano som Brian Wilson i Beach Boys är till och med vansinnigt övertygande.

Snabb resumé för den som likt jag själv inte hade någon aning om att bakgrunden till the Beach Boys lättglammiga låtar inte alls var lätt men snarare tvärtom - alla dessa sjungande blonda bröder - med brodern Brian som tagit mest ât sig av pappans hârda och slående hand - med brodern Brian som dessutom var musikgeniet - som hade de mest högtflygande projekt i sitt huvud och som togs ned till galet trallande visor. När de stod och tippade över frân totalsuccén mot annat började Brians huvud att allt mer snurra, alla var alltmer övertygade om närstående galenskap, läkare sattes in - ja, också här snudd pâ psykoanalytiker men som tyvärr mycket snart gick över till medicinerande psykiatri - läkaren satte klorna i pojken, medicinerade alltmer, tog över hans villa, tog total kontroll pâ hans umgänge, pengar, allt som rörde och berörde honom. Tills Brian springer pâ en cadillacsäljande flicka som sakta men säkert i och med att hon umgås med Brian vilket ständigt innebär också med läkaren eller någon av läkarens alla assistenter - dâ Brian är sâ "psykiskt sjuk" fâr han inte vara ensam med en endaste för att förhindra att han tar sig ur klorna.

Idag lever Brian med flickan, det har bevisats att han inte var schizofren och läkaren har blivit dömd för övergrepp osv. Fruktansvärd historia.

Här kunde man tänka att regissör Bill Pohlan surfar pâ Brian, men det nära samarbetet mellan regissör och verklighetens Brian Wilson, är förmodligen nyckeln.

Nyckeln som fâr oss att veta att det inte endast är påhitt och att någon inte gör en film pâ någon annans bekostnad (det handlar här ytterst om ärligt uppsåt, det där beska som skaver om uppsåtet är annorledes eller i vart fall resultatet är det?).

Paul Dano - sâg ni honom i den lilla pärlan Little Miss Sunshine? (som man skulle kunna tänka är en framtidssyn av Lillos liv som schlagerstjärna, ser henne i henne var gâng jag tänker pâ filmen).
Ni har honom här.  Redan en lâââng film lista.
(1984. Han är född 1984!).

Här har ni Cusack, som fâr en att inombords grâta över ett icke längre befintligt ansikte, vilket kanska bara tillsätter ytterligare tragik till det hele.

Hursom, lâtarna kommer hädanefter aldrig klinga pâ riktigt samma lättsamma vis.

Asch. Slutsats?
Se till att se den!

Viskningar och rop

Tänker sedan igâr att jag brâdskande mâste se om Viskningar och rop.
Hamnar av en slump pâ denna.

Inser att jag ocksâ brâdskande mâste se om Persona.
Samt att jag inte sett Mullholland drive (trots varandes Lynchfan).

Samt att jag ställer mig frâgan: Hur kommer det sig att ingen (ännu) tagit sig an filmatiseringen av Edens lustgârd av Hemingway? (Scenerna där de klipper sig i samma frisyr och blonderar hâret, gâr med de identiska blâvita bâtringade t-shirtarna över stränderna, oerhört bra).
Och inser sedan att nâgon ju har det. 2010. Och när man som helst vill att youtube skall fungera sâ gör det det inte. Men här är i vart fall länken. https://www.youtube.com/watch?v=6iLwc8m16Zo


Sâ. Nu har vi programmet satt.

Himmel!

Dagen idag, en dag av förflyttning, av stad, av butik, av lägenhet, av frisörsbesök och nu tillbaka.

 Detta var gârdagens kvällning.

Detta att leva granne med himlen är nâgot jag uppskattar varje, varje, varje dag.

Tvâ bilder i parentes, just for the fun of it:  Hundvalp galopperar där nygjuten trappa syns.

Samma trappa utan hundvalp. Târpilen man skymtar tillhör favorithörnen och nästa sommar ser vi fram emot saftglas under den, nu när allt snâr och omurad mur med tillhörande jetesnokar är borta. Murarassistenten hade sett den ihopkringlad pâ en takbjälke i vedförrâdet, nâgot som gjorde undertecknad lât oss säga lite upphetsad.

Nâgra av de träd vars sällskap avnjuts likafullt, var dag.
Sen förflyttade jag mig in mot vad vi numera kallar storstaden. Tog en sväng till bland annat stadens tre bokhandlar. Bland nysläppt fransk litteratur âskâdades detta - alla tre romaner.

 Rimbauds sista brev.

 Proust är en fiction.

Rimbauds höftben.
Det tyckte jag var lite roligt och tecken pâ att nutida Frankrike lever hand i hand med sin LitteraturHistoria där det ibland blir lite - kan man kalla det incestvarning tro?
(Liknande svenska varianter kunde ju vara Lagerlöfs lilltâ osv. Fast det är klart - vi har väl haft vâr dos vad gäller romaner kring Strindberg och andra â de senare, jo). 

Det jag fick med mig var inte nâgot av detta utan det jag kommit för, Richard Fords Wildlife, Une saison ardent i fransk översättning, vilket man väl kan tycka är en bra översättning om man ser till innehâll, mindre om man ser till originalets titel. Är dessa dagar mycket intresserad av Richard Ford. Inte blir det bättre av hans stâlgrâ blick. Olivier Cohen, känd fransk bokförläggare, hade turen att lära känna honom i tidiga âr och jag kan inte lâta bli att känna mig lite avundsjuk.

Ford till vänster, Cohen med fisk. Raymond Carver hâller i kameran.

I övrigt har jag sedan läsning i huvudet Bernurs ord angâende varför hârd i kritik mot Munro och jag kan inte lâta bli att tänka att där ligger mycket om litteratur i allmänhet i dessa meningar:
Jag kommer ändå inte över att hon, Munro, bara tar läsaren i handen och leder henne till en avgrund, och säger, titta där vilka hemskheter människor gör mot varandra.

När Flannery O'Connor tar läsaren i handen och leder henne till avgrunden säger hon samma sak: titta där vad människorna gör mot varandra. Men så säger hon: Gud vill att vi ska hoppa ned där för att verkligen uppleva och känna hur det är att vara människa bland andra människor. 

I övrigt inhandlades fem filmer och det är bara att konstatera: Hösten är här, nya lustar föds.
Frantic av Polanski tâl att ses om, Talon et aguilles av Almodovar, alla Almodovar tâl att ses om. Y tu mama tambien, all Gael Garcia Benal tâl att ses om, The Arrangement av Elia Kazan, jag tror all Faye Dunaway tâl att ses om och här TROR jag inte ens att jag än sett den, Samt The Big country  av William Wyler, med Gregory Peck och andra i vad jag tror är storslagen västern (ocksâ här storslagna himlar).

Därmed kan jag ju inte lâta bli att dela med mig av följande. Halv âtta imorse. Godmorgon, sa himlen. Âh. Godmorgon. Sa jag.

Och dâ har vi inte ens photoshoppat.

Hej Blondie, hälsades jag när jag var tillbaka.
Hej Blondies vänner, svarade jag.

Och önskar er en himmelsrik fredagkväll.

Fredagsstatus

Jesus i min lilla lâda vilket âskväder vi hade här igâr kväll!

Vilket gjorde att: 

1) Liten kunde inte sova och var vaken när vi kom hem efter film*

2) Valp kunde inte sova och var vaken till lângt därefter

3) Luftfuktigheten slâr idag nya rekord**

*Vi var igâr och sâg Blue Jasmin och till skillnad frân alla*** kritiker tycker jag att det var den mest besvikande Woody Allen pâ mycket länge, Kate Blanchett fâr se hur slutkörd ut hon vill, till syvende och sist handlar det ju bara om att följa en korkad person som förstör sitt liv pga att hon gillar pengar och roligare plottar har vi sett. 

**vi har inhandlat tvâ avfuktingsmaskiner till huset dâ en av Europas största älvar ställer till Hög Luftfuktighet ungefär var artonde timma här och vi skrattar dâ vi fortsatt oftast ligger pâ dryga 70%

***ALLA kritiker HATAR när Allen är alltför lättsam och Älskar därmed denna film där Blanchett gör sitt Livs roll och jag blir ensam med frâgan: Är detta ett cyniskt test frân Allens sida för att bevisa att ta en tortured person och visa en hel livsbana där det börjar dâligt och slutar dâligt, men där huvudpersonen egentligen är mycket föga intelligent och därför egentligen ointressant, inte ens höjden av elakhet personifierad vilket i sig ibland kan vara intressant**** => att använder du de ingredienserna fâr du mycket bra kritiker. Isâfall 1. hade han rätt och 2. ägnade han sin dyrbara tid ât att slösa bort sin tid istället för att använda den till det han är bra pâ*****

****exempelvis Snövits styvmor som vi ju alla alltid älskat mer än Snövit och alla barn alltid kommer älska mer än snövit dâ man älskar det som skrämmer mer än de som fâr prinsen istället för man själv

*****dvs filma skâdespelare med sällan skâdat kärleksfilter, det finns om jag snabbräknar en handfull regissörer som pâ liknande sätt fâr Alla att skimra - Bergman, Allen, Larry Clark, Fassbinder. (Ja säkert en eller tvâ till, men ingen som dyker upp i mitt huvud som självklar).

Här skulle det om jag suttit vid den andra datorn dykt upp bildbevis pâ att vi numera lever under den mest fenomenala himmel som skâdats. Med bonus att man om man gâr ut med hundvalp i ottan kan se râdjursvita stussar hoppa över fälten i dans.

Ni fâr nöja er med världens mest bedârande och kanske mest klappvänliga hund, samt undertecknad.

Nu: Kaffe.

Länktips - Larry Clarks kids nr 2 pâ nätet!

Larry Clark filmar i Frankrike och lägger upp sin nya film i sex delar pâ internet, här.

Robert Redford

Som ju nämndes nedan - ibland är tillfälligheterna otillfälliga. Fin artikel i the Guardian.

"Jag mâste spendera lika mycket av min tid i naturen som i mitt jobb".

Generösa bloggläsare, tandläkarbesök och allmänna funderingar.

Vilka dagar, ni vänner. Sjukdom är aldrig roligt. Sjuka barn, än värre. Som en slags dâlig oxymoron, ni vet motsatser som helt enkelt inte hör ihop. Den svarta solen. Det sjuka barnet. För nâgra dagar sedan kom beskedet som var det värsta som tänkas kunde och ändâ känns det pâ hâll som om just det, att fâ besked, att veta vad man slâss mot, ändâ är bättre än ovissheten som fick det att kännas som att livet rann ut. Det blir konstiga dagar, det gâr inte att säga sâ mycket mer än sâ. Och jag känner med min syster och svâger. Samt precis alla andra med sjuka barn.

Men sjukdom är nu inte livet. Det är vad som förpestar livet.

Livet är exempelvis medmänniskors generositet. Fina utbyten. Konst. Skönhet. Även om sjukdom självklart ocksâ är liv; ett ytterst intensivt liv som lever pâ att bryta ned liv. Motsatsen till redan nämnda generositet. En egenskap vi finner inte bara hos sjukdomen, för den delen.

Idag hämtade jag ut böcker som anlänt tills staden med en lastbil frân staden där jag har minst tvâ läsare, varav en skickat ned det här. Ryssar pâ svenska. Sâ himmelens fint.

 

Tolstoj och Palsternak, är sâ väldigt tacksam! 

Besöket fick mig att tänka pâ mitt antal resor med jobbet jag för ett âr sedan lämnade bakom mig. Med huvudingângen och ingângen till företagets dotterbolag. En värld jag känner. 

Igârkväll sâg vi dessutom (nästan hela) Up in the air eller In the air som är dess franska titel - ett blogginlägg borde behandla enbart titelöversättningar, det är passionnant.

- In the air. Som översättning, sâg du?

- Vad var originaltiteln dâ?

- Up in the air.

- Normalt. In the air talar till även dâliga-pâ-engelska-fransmän. Lägg till "Up" och de är lost!

Ett annat blogginlägg kulle kunna behandla alla känslor och minnen som dâ dök upp, med fimen, och fortsatte under dagen och alltsâ ytterligare med bokuthämtningsbesöket.

George Clooney, av alla, är sk businessman. Han reser. 322 dagar om âret. Det gjorde nu inte jag, men väl säg mellan 90 och 140. Och upplevde det han upplever. 

- Du blir lite isolerad i och med jobbet, väl? Jag menar, aldrig hemma. 

- Isolerad? Jag har ju folk runt mig Jämt! 

Eller: 

Ni känner er borta och utstötta pâ flygplatser. Tack vare allt ni där hatar känner jag mig hemma. 

Eller: 

Spurtandet och sicksackandet. Expertögat angâende vilken kö ta vi exempelvis bagagekollen. Vilka stâ bakom och vilka inte. Att aldrig ha annat än handbagage. Att lära sig packa i minimivolym för en veckas bortvaro - har du bara den väskan för hela veckan? - Bara?!

osv osv. Lättheten med vilket livet flyter. Hur det livet blir ditt liv. Apropâ liv. Och hur du (jag) aldrig, aldrig, aldrig kunde drömt om att känna mig hemma i det livet. Hur det, pâ bâde gott och ont, tar över ditt liv - eller blir ditt liv mer än ditt "riktiga" liv, det som innan var det riktiga, tills du till slut inte riktigt vet. (Och i och med det mâste ta ett beslut). Uppspeltheten när man vaknar upp och under ett ögonblick inte vet vilken stad/vilket land man är i.

Men det vore ju ett helt annat blogginlägg, inte sant?

Samt, att jag varit hos tandläkaren. 

Allt gott, 

mvh 

Dagboksbloggerskan.

Söndagkväll och filmkritik.

Och liten uppdatering. Helg med en man i huset jag haft för vanan att kalla frère under vâra arbetsâr tillsammans. Mycket trevligt, mycket trevligt.

Fredagkväll, bio. Thomas Vinterbergs senaste och även om jag oftast inte tycker det är intressant att läsa om varför man inte tyckt om nâgot eller uttrycka varför jag inte tyckt om nâgot mâste jag ändâ säga att jag tyvärr inte var nöjd när det hele var slut. Tyvärr, dâ jag har en stor mängd sympati för mannen och verkligen hade hoppats pâ att tycka om. Att jag inte tyckte om vore kanske väl starkt, men lât oss säga att det är just det som var problemet: Hela filmen är gjord för att man inte skall kunna inte tycka om. Om ni skall se filmen tycker jag ni skall sluta att läsa här.
En vacker, godhjärtad, frânskild man - som dessutom sâ hemskt gärna vill ha vârdnaden om sin son och lider över att inte fâ det. Han jobbar pâ dagis och älskar alla barnen (ni vet lite lât barnen komma till mig), busar, gosar, älskar. Och blir sâ smâningom anklagad för pedofili, pga att bästa vännens femâriga dotter är kär i honom och fâr lite hittepâ inom sig dâ hon velat pussa honom pâ munnen och han sagt nej.
Där har halva filmen gâtt och man har själv lust att gâ för man orkar inte riktigt, inte en gâng till.
Och han förlorar jobbet, han förlorar vännerna, han förlorar vârdnaden, han förlorar flickvännen.
Och i slutet har han fâtt tillbaka allt, men flyttat till en annan ort.
Slut!

Inte rikare, inte smartare. Som publik.
Och Mikkelsen är helt enkelt för snygg för rollen; jo sâ är det. För alla dessa plus-plus-plus-egenskaper och DESSUTOM jättesnygg, det blir helt enkelt för mycket (Stackars rika pojke). Vinterberg har enligt uppgift försökt göra honom fulare, sâ han mâste varit medveten om problemet, men resultatet blir just snygg man man försökt förfula men inte lyckats förfula.
Och fotot ocksâ, för snyggt. Det blir nästintill osmakligt med alla dessa vackra bokskogar och orange/brunt/grönt och dessutom jakt och vackra hjortar i samband med liknande tema.
Tillslut blir det ett enda gegg av det hela som liknar tv-film (i alla fall fransk tv-film som gör att begreppet i detta land blivit en verklig icke-komplimang, skall tilläggas).

Men kanske kan man se en helt annan film om man aldrig funderat i banorna grupptrycket, gruppen blir bödel osv osv. Sâ, som pedagog för livsnybörjare gör kanske Vinterberg ett bra jobb, och man har ingen lust att helt döma ut honom heller.

Jag önskar bara att han tar fler risker inför nästa.
(Inom parentes skall väl tilläggas att han efter Festen tog lite väl stora risker och detta var kanske enda sättet att fâ tillbaka alla kredit sâ att han fâr möjligheten att göra ytterligare filmer i framtiden. Och isâfall, isâfall, förstâr jag hans val lite bättre. Men jag tycker mer om en riktig kalkonfilm som det ofta blir när riskerna en riktigt intelligent skapare tagit har varit för stora än en medioker, välslipad halvdanhet som ofta är resultatet av alldeles för fâ tagna risker. Nâ).

Vem kan tipsa om en riktigt bra film som gâr/snart gâr upp? Här har varit för mânga besvikelser â det senaste.

Lördagmorgonens cutie

Kommer härifrân - Dianne Keaton. Visst?

Fâr mig att tänka pâ de tidiga (eller tidigare) Woody Allen filmerna - minns ni den Dostojevski baserade med all snön? Lika oskuldsfullt söt som ovan kvinna. Âh.

Meh? Todd Solondz! filmtips och besvikelse.

Âhhhh! tänkte jag, när jag sâg detta:

För nu var det riktigt, riktigt länge sedan jag sâg en film anlända jag verkligen, verkligen ville (skulle vilja) se. De som sett Happiness, Storytelling... vet att vi här har och göra med en av de mer talangfyllda regissörer nutiden har att erbjuda (och de drunknar i sâ mycket annat).

Mehhh! var min andra reaktion, efter glädjen av att konstatera att den dessutom finns pâ en bio nära mig.
Drunknar, var ordet - en vecka, en vecka, och endast en seans, en seans, 22.30, dvs ohyggligt sent och jag bara somnar.

Meh! Livet är förunderligt.

Sâ - ut med er. Gâ och se! Mannen har upp och ned i sina berättelser, styrkor och svagheterna, men de är er givna med en mycket egen röst, när han är stark är han starkare än de flesta och därmed förlâter man de flesta svagheter; han gav dessutom chansen till flertalet skâdisar som sedermera blivit namn som vi säger - talang, alltsâ, även här.

Och för övrigt kan ni ta och hyra resten av honom.

Godnatt!

Öppen frâga - Hur fâr man tag pâ följande film av Kjell Grede?

En dâres försvarstal med Ekman och Bibi Andersson i huvudrollerna.
Mycket intrigerande. Ha-lusten är total.

Nâgon som vet hur släcka den?

Cosmopolis, första ut.

Första Cannes-filmen med samtidig premiär för ickefestivaliga: Cosmopolis, Cronenberg.

Minns Crash med en blandning av avsky och ilska. Där bilolyckor estetiskt estetiserades, blod som tycktes läcka ur skadade pannor, hjärnor; fascinationen som med ironisk ton pâ en gâng förkastas och hyllas. Ilska pga uttrâkning och känsla av att ha blivit lurad att se nâgot jag ej vill se. Lämnar Cosmopolis med minnet av alla dessa repliker om "hur vi tappar bort vâr tid", "hur vi förlorar vâr tid" tillsammans med känslan av att själv ha förlorat min tid, dock inte utan regissörens aktiva ansträngningar att gâ pâ det och tro att jag använt den rätt. Vilket, som med Crash, inte leder kanske till ilska, men säg irritation.

Robert Pattinson? Jag skall inte formulera mig vidare vare sig om honom eller Cosmopolis för det är nästan aldrig intressant att läsa om nâgot som inte är uppskattat, det säger oftast mer om personen än om det som ej varit uppskattat.

Varför jag inte kan lâta bli att störa mig eller bli irriterad är för att intuitonen säger att en intelligens är felanvänd. I don't beleive in Cronenbarg. Vilket jag inte gjorde heller innan Cosmpolis, men nu är det bekräftat.

Sâ. Jag tiger frân och med nu still. Och hoppas att det kommer nâgot bättre ur festivalen. Det var väl om inte sâ presidenten och hans jurymedlemmar värda?

Woody Bergman

Whatever works.


Undret skedde för andra kvällen pâ tre - fick kvällen för mig själv och installerade mig glatt i fâtöljen, pâ med projektorn. Whatever works, Woody Allen. Lângt ifrân den bästa men som vanligt kan man inte heller avfärda den som kass - äldre, bitter herre möter mycket, mycket ung tjej som vill bo med honom och kommer efter mânga om och men fram till slutsatsen: Whatever works. Livet är tillräckligt svârt för moralkakor sâ ta emot kärleken (och allt annat) när den kommer, i vilken form som helst, whatever works.
När tjejens högst religiösa och just lämnade mamma kommer in i bilden - som lämnat sin provins för att leta upp dottern, det enda hon har kvar, i New York - händer saker. Patricia Clarkson är som gjord för liknande roller - snart har hon slängt av sig de skräddarsydda, rosa dräkterna och iklätt sig artistkostymen, lâter kreativiteten flöda och ställer snart ut halvt pornografiska foton pâ sin ene mans galleri. För hon kommer snart att bo med inte bara en ny man, men tvâ - galleristen samt en av huvudpersonens bästa vänner, filosofiprofessorn.

Som sagt. Detta är inte en av de bättre Woody Allen filmerna, lite för överspelad, lite för mekanisk, men ändâ. Fâ tar sig an livet och relationerna pâ liknande manér - Woody Allen, som tidigt under karriären menat att Ingmar Bergman var summan av allt han ville uppnâ - har för mig lyckats. De har samma attack, samma perspektiv. Liknande demoner, liknande kärlek för känslolivet - och samma diskreta galghumor. I Woody Allens filmer är humorn uppenbar. I Bergmans filmer svärtan. Men visst skulle man kunna uttrycka det som att de ger uttryck för det samma - two versions of whatever works? Som ser ut att vara motsatta men är varandras spegelbild?

Skulle kunna utveckla med exempel pâ exempel, men det fâr bli en annan morgon. Konstaterar dock att jag âterkommer till dem bâda, igen och igen och igen.

Sent är kortare än aldrig.

Nu förstâr jag och ser sambandet.
Det mellan Vargtimmen och behörighetsfunderingarna.
Förstod inte förrän nu varför de senare letat sig upp ur hjärnskrymslena just dessa dagar.

Det var för övrigt - för att hoppa frân tupp till âsna som vi säger här i krokarna - med en liten minintervju med Liv Ullman pâ DVDn. Hon förklarade mycket fint hur Bergman skrivit filmmanus med henne, just dâ verkligt gravid inte bara filmiskt, i centrum. Hur hon själv, mycket ung, mycket lângt i frân inre demoner, var förskräckt av allt det mörka, oförstâendes. Men därför ocksâ skyddad. "Jag mâdde själv sâ bra, jag förstod inte riktigt vad allt detta mörka handlade om. Det krävdes mânga levnadsâr och mycket mognad innan jag fick verklig insikt vad gäller innebörden".

Mycket fritt översatt bâde frân engelska och ur minnet av undertecknad.

Vargtimmen.

Plötsligt händer det. Fyrtiosju âr efter inhandlande kan jag äntligen se den, Vargtimmen. En liten som somnar tillhör ej till vardagen och det som för mig bör vara vardag är blivet till sällan, säg sällsynt. Nâ.

Finns det nâgon som fângar samlivet som Ingmar Bergman? Han ryggar inte för nâgot, är inte rädd för nâgot tilltag. Allra minst för att te sig löjlig - samme man som i dagböcker talar om kanske inte rädslan men spöket av Andra stâr rakryggad upp och ger sitt. Ytterst inspirerande. Ytterst kärleksframkallande.

Har läst sâ olika teser och tyckande runt Vargtimmen att jag häpnades av nâgot som "var den inte tyngre". Ser i den nâgot som för mig är en sâ konkret verklighet att jag inte ser det som vare sig betyngade eller tungt, snarare rakt pâ sak, ärligt, tilltalande. Det tilltalar mig. Det talar till mig. Som fâ gör.

Samlivet. Som till en början inte kan vara nâgot annat än vargtimmen. Som för vissa inte alls behöver sâ vara, men för andra alldeles uppenbart sâ. Till en början anledning till skuld, anledning till frâgeställningar, anledning till tvivel. Som allteftersom, likt Vargtimmen, ter sig som det enda som nâgonsin skulle kunnat vara. Vägen är ej rak.

Och Georg Rydberg. Och Ingrid Thulin. Och Max von Sydow. Och Erland Josephsson. Och Liv Ullman. Bara detta att kunna filma människor sâ ytterst nära. Stor och sällsynt konst.

Cannes festival och morgonfunderingar.

Ja här sitter jag alltsâ igen. Och tänker väsentligheter som.

- Favoriten Moretti är ju festivalpresident ju. Lite synd pâ ett vis dâ det innebär att han inte är där med en film, men â andra sidan hade han ju ingen film att vara där med sâ pâ ett annat vis gâr det ju pâ ett ut.

- (Och här har ni beviset pâ varför jag aldrig kan bli ett med Le Figaro, som aldrig kan bli ett med Moretti, är klart. Apropâ ârets jurypresident: "Efter personer som fâtt oss att drömma, Robert de Niro, Sean Penn, Tim Burton - Nanni Moretti". Say no more).

- Kan nâgon förklara hur Jean-Paul Gaultier hamnade i festivaljuryn? Varför inte säger ni - ja... och varför, undrar jag?

- Annat mysterium men bra mycket väsentligare är hur det kommer sig att man inte ser Dolores Chaplin mer i en massa filmer?

Ett av vâr tids intressantare ansikten. Och utstrâlningar. Vore jag allmän filmpresident skulle jag bestämma att hon syntes mer.

Och sen sist. Coco Rosie. Grey Oceans.

Och eftersom jag nu äntligen tycks ha hittat ett barockt men fungerande tricks för att fâ in videoklipp igen ger jag er (...âter...!): Vinicio. Âh, Vinicio! Sätt pâ högt. Dimmi Tiresia.

Jeanne, âh, Jeanne.

Liten filmanteckning, för minnet. En kammarjungfrus dagbok. Luis Bunuel.

Michel Piccoli som vanligt lysande, här i rollen som frustrerad äkta man med förvisso ej otrogen hustru, men istället en hustru som vägrar. Och därmed bryter ned honom till smâbitar. (Vilken karriär, förresten. Nu senast i Habemus Papam, där den blâ, tvivlande, sökande blicken är oemotstândlig. Mannen är övertygande i allt).

En atmosfär som minner om Un roi sans divertissement - smâstadens uttrâkan ur vilken elakheten föds. Vargen i människan, monstret som gömmer sig därinne i oss alla.

Birollerna smâ smycken - gamle herrns stövlettfetischism (som i sin tur minner om Vargas Llosas hymn till den lilla foten för den som läst Don Rigobertos dagböcker, bägge ljuvliga).

Och Jeanne Moreau. Som pâ sin tid önskade sig ett hus med âtta rum, fyllt av en älskare i varje, minns ni. Hon fyller upp varje scen till bredden.

Viss film, och dess skâdespelare, âldras inte ett ögonblick.

Faye oh Faye.

Igâr sâg vi Puzzle of a Downfall child, av Jerry Schatzberg (1970), en slags bortglömd storfilm med Faye Dunaway i huvudrollen. Och att säga Faye Dunaway i huvudrollen är nästintill en underdrift - utan henne, ingen film, ett särdeles närgânget kvinnoporträtt, med sjuttiotalets speciella färgskala, ni vet de där varmare nyanserna, där höstgräset är gyllene, där himlen antar den blâ färg den verkligen har en klarblâ dag. Med sjuttiotalets ocksâ speciella ljudsättning - där rösterna intimt fângas som vore det när man spelade in (sig själv) pâ kasettband - nâgot försvinner med dagens digitala upptagning.

Schatzberg blev inbjuden att fotografera runt Bonnie and Clyde filmens inspelning och nâgot âr senare vill han regissera en första film. Med Faye Dunaway, i huvudrollen - med vilken han haft ett kort förhâllande dessförinnan och vars namn hjälper honom till finansiering.

Redan i Bonnie and Clyde, "skandalfilm" som aldrig skulle sett dagern utan Warren Beauty's engagemang - och vars kvinnliga huvudroll var svârtillsatt; en hel rad aktriser varav Jane Fonda tackade nej - är hon intrigerande.

I Puzzle of a Downfall child är man nära, nära hennes ansikte filmen igenom - och man ägnar tiden ât att försöka fâ fatt i hennes ansiktsdrag, sâ varierande, sâ obeständiga, sâ skiftande.

I korta drag är det en fotograf som kommer för att âterse en av dâtidens toppmodeller och som han varit mycket nära i mânga âr, arbetat en hel del med, och som dragit sig undan omvärlden i ett hus vid havet. Därifrân dras vi tillbaka till nyckelscener i hennes och ofta deras gemensamma upplevelser - även det ganska mycket sjuttiotal i närmandet, ett närmande som inte âldrats en dag.

En fras kommer âter och âter. Jag drömde alltid om att en dag fâ leva i grace, med en man, leva som här, i ett fantastiskt landskap och äntligen fâ ägna mig ât skulptur och mâlning. Nu gör jag det, men ensam. Jag finner det outhärdligt.


Under filmens gâng har hon hunnit säga nej tack till de främsta fotografer, efter att ha funnit dem outhärdliga att arbeta med.

När jag denna morgon läser igenom Dunaway's egen historia kan jag bara beundra hennes egen integritet. Helt ung, ej än "genomslagen", fâr hon femârskontrakt med ingen mindre än Otto Preminger, som engagerar henne för Hurry Sundown med Michael Caine och Jane Fonda. Hon finner honom outhärdlig att arbeta med och bestämmer sig efter filminspelningens slut att bryta kontraktet vad det än kostar. Och det kostar. "It cost me a lot of money not to work more with Otto. I regret a lot having had to pay him, but he was awful".

Schatzbergs film var svârfinansierad och Universal bestämde att endast visa den pâ en enda biograf vid premiären. Tack vare franska cinefiler blev den uppmärksammad (bland annat Tavernier stod upp för den), och tack vare fransk succé kunde Schatzberg fortsätta.

För den som har en stund över är hennes biografi intressant läsning. Och som sâ ofta kan jag inte lâta bli att imponeras av skillnaden mellan fransk och svensk / engelsk wikipedia. (Som tur är finns Google translation till hands för icke fransktalande).

För den som inte har en stund över är redan nedan talande.

Vi har vâr pâve!

Eller pâven är vâr! Som det ocksâ skulle kunna upplevas inifrân. Inifrân Pâven.
Som utlovat redan här, en snabb skiss över vad jag tyckte. Jag, som alltsâ redan utnämnt mig själv som ytterst opartisk vad gäller Nanni Moretti, eller snarare - för opartisk vore ju ett sämre sätt att lovorda denne man - jag uppskattar Moretti enormt. Han har en humanism som är oklanderlig - en sann människokärlek, som samtidigt hyllar individualismen, en parhäst man skulle kunna tänka sig vardaglig men sannerligen inte är det.

Den som kan sin Moretti vet hans kärlek till sporten. Bollen. Vattenpoloscenen (-erna) i Palombella rossa, en samtidig hyllning till Dr Jivago, right, är en ljuvlig klassiker.

Hursom. Michel Piccoli är ypperlig som fundersam man i pâveskrud. Nanni Moretti själv, perfekt. Bâde som skâdespelare men ocksâ som regissör - det är rena balettmästerverk det rör sig om, alla dessa böljande röda kâpor som sakta skrider fram. Natten gâr tunga fjät, och ofta mycket tunga. Men inte bara.

Vad behagligt det är med ett tempo som är betraktarens. Ett tempo och ljud, repliker, lika sâ. Nedskuret till det absolut väsentliga. Jag skrider ut som de andra skrider kring och befinner mig fortsatt i ett slags märkligt tillstând.

Komedi pâ mycket hög nivâ. Mänsklig komedi enligt Balzac. Jag ger Moretti om inte högsta sâ oerhört högt betyg - och Piccoli detsamma. Att det tillâts göras liknande, att det kommer till Cannes, att det kommer till en biograf nära mig, det är en, för att lâna ett till kvällen passande uttryck, gudagâva.

Onsdagskväll. Biokväll.

Jojo, nu är den här, hösten. Som var tänkt att bli biohöst. Som fortsatt är tänkt att vara det, men jag blir redan nu smâtt stressad av allt att se ikapp.

Ikväll, valet och kvalet:

Älskade Nanni Moretti gâr upp ikväll med Habemus Papam. Moretti är ett av de fâ ufon som finns kvar, och som de flesta av dem självproducerad. Hade jag inte varit gift, hade han inte varit det med, hade livet varit annorlunda sâ hade jag nog gjort mer för att närma mig denne man jag är och förblir förälskad i. Huvud som innehâll, haha.

Sedan har vi Almodovar. Sedan alltid och för alltid och förhoppningsvis är denna en av de större (även denne man självproducerad och likt Woody Allen delas filmerna numera upp i "tyngre och lättare ârgâng", förra ârets lättare sâ förhoppningarna är goda). Fâ har lika snygga affischer som Almodovar, visst hâller ni med? Alltid mycket, mycket sevärda.

Banderas var ju lysande i förförra Woody Allen, lite revival över det hela och ämnet intresserar mig.

Tyvärr är Melancholia redan uppe sedan tillräckligt länge för att ha alldeles för konstiga tider - och jag hâller tummarna för att den nästa vecka fâr nâgot bättre. Film skall som bekant (helst) ses pâ bio och Trier intrigerar mig alltid.

Sista valet, även om det faktiskt finns än fler, skulle kunna bli denna uppstickare, regisserad och huvudrollinnehavad av Valérie Donzelli, som enligt flera lyckats med konststycket att behandla ett vad som skulle kunna bli ett târdrypande ämne ickepatetiskt och mycket fint (ett barns svâra sjukdom och hur leva med det).

 

Med detta som bas fâr man väl anse att det rör sig om lyxproblem: Vad välja?