Olugnet.

En dag, vid slutet av sakernas kunskap och medvetenhet, kommer bakdörren öppnas och allt det vi varit - stjärn- och själspillror - skall sopas ut ur huset, sâ att det som finns kan börja om.

Bernardo Soares, alias Fernando, ur Orons bok. Ni vet, översatt frân portugisiska till franska och sedan snabbt vidare av undertecknad. Man tager det man haver. Olugnet.

Kunde nästan ha varit Johnny Cash.

Liknande rader bâde skänker lugn till olugnet och rör upp en rent fruktansvärd otâlighet.

LL - dubbelt länktips.

(...)

Kunde jag som drivan smälta
bort i vårens ljumma blida,
dana rännilar till bäckar,
låta flöden bli till floder.
Kunde jag som strida forsar
flöda ut i stilla sjöar.

(...)

Kunde jag som svunnen, stumnad
vistas i det vitt ofyllda.

(...).

Låta flöden bli till floder.
Tack för generositeten, Lotta Lotass.
Hjärtligt tack för länken, Gunnar Strandberg.

Litteraturquiz V - klart slut!

Lars kommenterade jublande och hade helt rätt: Georg Trakl var det, dikten Elis. Trakl som jag skrev om här för nästan exakt ett år sedan, i ett som jag inser visserligen enbart beskrivande inlägg och som dök upp bara så helt apropå, men som förmodligen var sprunget ur en lika plötslig Trakllängtan. November och Trakl går hand i hand.

Förmultelse, död, höst, mossa, jord. Blått, svart, brunt. Djurögon, människokroppar, ansikten i gnistrande mörker. Svidande.

Uppföljning - vit

Uppföljning. Vitalitet kommer frân latinets vitalitas - livskraft.
Vit frân latinets vectis - frân vectum "att resa (sig)/(nâgot)" - stâng, hävstâng.

Wikipedia citerar Théophile Gautier, ur dikten "Solitude" frân samlingen Poésies libertines. 

Je bande trop dans ma culotte, 
Je sors mon vit qui décalotte
Son champignon.

Sâ var det med det, folks. Och dikten är ganska söt, inte sant. (Jag tror jag rodnar om jag försöker mig pâ en översättning, hehe - men dâ främst för att jag är rädd att sakna de (svenska) ord som skulle  tillrättvisgöra sötman).

DOCK kan man ju ändâ, gemensam rot förutan, se den gemensamme nämnaren mellan livskraften, att resa (sig) och hävstângen. Vit och Vitalité, there is.

Rapport från vildmarken, del 2 - drängen som blev poet, bland kantareller och fågelsång

"Värmlann ä ett lannskap mella Sverg å Nôrg, där mang ha skratt ihjäl sä å mang ha dött i sôrg".
Citatet är hämtat från dikten "Värmlann, 1990" av Gunnar Ehne, folkkär diktare på värmländska i den bästa bemärkelsen. Länge höll han diktandet hemligt och det där med att vara poet upplevde Gunnar Ehne som något lite o-manligt, berättar han i en intervju med Sveriges Radio Värmlands Lars-Erik Ohlsson. Som man om man vill kan lyssna till här.

Vi kommer precis hem från svampplockning. Lillan, min syster, min mamma och jag. Vi gick där, gummistövelklädda, bland aspar som dallrade, granar som brusade, myror och mossor och lavar - annars tystnad.
Och skogslukt. Jord. Barr. Kottar.

Som vi alltid gjort, höll jag på att säga. Få upplevelser sätter sig så till den grad fast i minnet som naturupplevelser - detta är beviset, för säg att det blev en tur var sommar, som små. Känslan av igenkännande är det gånger tio. Och var gång tänker jag hur skogspromenaderna - svampplock och blåbärsplock - att bara höra sina egna steg, att tappa bort varandra, lite, få gå och ropa efter varandra, något, tar fram poeten i en. Ingen slump, alla dessa värmländska poeter, tro mig.

Detta var Lillans första. Min mormor orkar inte gå med längre, hon vare sig ser eller hör tillräckligt. Men hon vet precis vad vi talar om, när vi berättar för henne då vi är tillbaka.

Och var gång tänker jag på honom, Herr Ehne, när jag känner mossan under händerna, när jag dröjt mig kvar lite, lite efter de andra, för att känna mig ensam i det stora.

En liten människa, enligt honom själv, som med värmländska ord satt just ord på det där stora, som en verkligt stor man. Kvällsböna är nu bara ett exempel. Och det slår mig just i skrivandets stund, hur väl detta sammanfattar vad jag flera gånger försökt komma fram till, när det gällt Sveriges förhållande till religionen. Ehne gick aldrig ut för att vara en religiös poet. Snarare skogarnas. Hur det som kallas "Gud" går hand i hand med skogarnas tystnad. Med mossan och älgarna. Nästintill ett glissement de sens som man säger på franska, hur ett ords ursprungliga mening "glidit mot" en annan betydelse och tillslut så till den grad att det fått en ny mening. Liksom våra psalmer blivit mer än religiösa. Liksom, ja, ni vet. Kvällsböna, alltså.

Har du nôn skog i din himmel, du Gud.
Te gå i en finen kväll.
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell.

Vi hörd fôll om gröna änger
om söer mä vita ull
Musik ifrå harpas stränger
å gater gjord uttå gull.

Men ja skull nock int trives mä då där,du Gud.
Du vet ja ä blyg å rädd.
Dä låter så fint på nô vis, du Gud
å ja ä int tocken klädd.

Kanske du tycker ja tarjer å fråger
men dä här ä noga för mej.
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger
ska ja ta't sôm dä ôpp när dej.

Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsång
när dej i all evighet

Ô que la vie est belle

...soudain, elle éblouit.

Brigitte Fontaine kommer till staden! "Livet, sâ vackert. Plötsligt fâr det en att kisa fullständigt, bländar mig totalt. Som ett vingklipp. Ibland pga ett nästan ingenting alls. Bländande".

BF. Finge jag bara sluta som Brigitte när jag nâr Brigittes âlder. Finge jag bara.


Des roses de cristal
Crissent et s'amollissent.
Mon amour sans rival
Murmure des délices.
Il prend ma taille ronde
Et ronronne sur elle.
Pour jouer, je lui gronde
Des menaces cruelles.
L'opéra vermeil
S'échappant du laser
Emplit l'air de soleil
Et d'ombres passagères.

Ah, que la vie est belle.
Soudain, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.

Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle,
Dans le mal et le bien.
On marche dans l'hiver
Brillant comme une abeille,
Brillant comme un éclair
Qui dure et émerveille.
La joie vous souffle au cœur.
On chérit l'univers
Comme un enfant de chœur
Son dieu d'éther et de chair.
Loin des bombes et des balles,
Goulu comme un bébé,
Sensuel on inhale
La fumée adorée.

Ah, que la vie est belle.
Soudaine, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.

Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle,
Dans le mal et le bien.
Sans rien chercher, je trouve,
Au détour d'un instant,
Une euphorie de louve,
Un amour de Satan.
Après de sombres heures,
Plus doux sont ces moments
Où l'on crie de bonheur
Comme un petit enfant.
Encore les baisers,
Vie secrète et changeante,
Je saurai te donner
Mon âme si méchante.

Ah, que la vie est belle.
Soudain, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.

Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle
Dans le mal et le bien

You show me continents, I see the islands

You count in centuries, I blink my eyes.
Det ger stöd dagar som är tyngre än andra.
Och förgyller de lättare med bara ännu mer förtroende.


Oceania

Björk. Björk!


Wanderlust


Den inledande bâtkonserten.



All is full of love, live Riverside Church New York


live again.

You'll be given love. You have to trust it.


All is full of love - videoversionen.





Pagan poetry - live, Royal Opera House
I've found an accurate pattern, a blue print of the copy in me.



Pagan Poetry - Live, Riverside Church New York


Kan det öht bli mycket bättre än sâ här?

Georg Trakl - förgätmigej

Georg Trakl livsöde var lika tragiskt som hans dikting är mörk, tecknandes naturens förfall, förmultelse, död.
Han föddes i Salzburg, Österrike, 1887. Redan tidigt tillgrep han narkotiska medel - vilket förenklades efter att han först avlagt apotekarexamen, 1908, och sedan pâ faderns inrâdan pâbörjat farmaceutiska studier i Wien. 2 anekdoter. Redan under praktikanttjänsten pâ Den Vita Ängeln i Salzburg blev han en dag tvungen att byta skjorta sex gânger pâ grund av de svettningar som rädlsan för kunderna framkallade. Sedan fick han allt svârare att behâlla ett jobb. En anställning varade i tvâ timmar innan han slutligen skrev sin avskedsansökan.
Sommaren 1914, tjugosjuâr gammal, drabbades han och omvärlden av världskrigets utbrott. Han ryckte in till tjänstgöring vid sjukvârdstrupperna och drog med de österrikiska sanitetskolonerna mot ostfronten. Slaget vid Grodek, hösten 1914, eldprovet. Hans ângestfulla upplevelser i samband med detta fälstslag var mer än hans redan ömtâliga nervsystem kunde bära. Under 2 dygn befann han sig innesluten i en lada tillsammans med ett 90-tal svârt sârade soldater. Ingen läkare fanns till hands och inte heller förbandsartiklar och smärtstillande medel ât de sârade. De döendes jämmerrop och lidande - en officer sköt sig framför hans ögon, andra bad honom att hjälpa dem nâ samma slut - resulterade i ett svârt nervsammanbrott. När han störtade ut ur ladan möttes han av lânga rader av människokroppar dinglande i galgar; bönder, dömda till avrättning, hängda i de kala höstgrenarna.
Trakl transporterades efter ett självmordsförsök till ett militärsjukhus i Krakow, där han intogs pâ avdelningen för sinnessjuka. Efter kort tid avled han under omständigheter som aldrig blivit fullständigt klarlagda, men överdosen kokain konstaterades.

1913 hade han offentliggjort sin första diktsamling. Efter hans död utgav hans vänner ytterligare en samling dikter. Sebastian im Traum. Sebastian i Drömmen. 
Urval.

Om natten
Mina ögons blânad har slocknat denna natt,
det röda guldet i mitt hjärta. O, hur stilla brann ljuset!
Din blâ mantel omslöt den sjunkande;
din röda mun beseglade vännens sammanbrott.


Till en förtidigt död
O, svarta ängel som stilla klev ur trädets inre,
mitt i vâra stillsamma lekar om aftonen
vid randen till den blâa brunnen.
Rofyllt vârt steg, de runda ögonen i höstens bruna kyla,
o, stjärnornas purpursötma.

Han gick nedför Mönchsbergs steniga trappsteg,
med ett blâtt leende över ansiktet, sällsamt innesluten
i sin stillsamma barndom och dog;
och i trädgârden blev vännens försilvrade ansikte kvar,
det lyssnar bland löven eller i den gamla stenen.

Själen sjöng hans död, köttets gröna förruttnelse
och det var skogens sus,
viltets brinnande klagan.
Ständigt ringde aftonens blâa klockor frân mörknande torn.

Det fanns stunder dâ han sâg skuggor i den purpurröda solen,
förruttnelsens skuggor bland kala grenar;
aftnar, dâ kotrasten sjöng vid mörknande murar,
den dödes ande stilla visade sig i rummet.

O, blod som rinner ur dânets strupe,
blâ blomma; o eldiga târar
gjutna i natten.

Gyllene moln och tid. Ensam pâ kammaren
bjuder du ofta in den döde, vandrar ni tillsammans
i det förtroliga samtal utmed den gröna floden under almarna.


Undergâng 
till Karl Borromaeus Heinrich

Högt ovan den vita dammen
har vildfâglarna dragit bort. Pâ kvällen blâser en isande vind frân vâra stjärnor.

Över vâra gravar
lutar sig nattens krossade panna.
Under ekar gungar vi i försilvrad bât.

Alltid klingar stadens vita murar.
Under valven av törne,
o broder, klättrar vi som blinda visare mot midnatt.

Finns bla utgiven av ellerströms; urval, utmärkt översättning, kommentarer och efterskrift av Peter Handberg.