Söndagkväll och filmkritik.

Och liten uppdatering. Helg med en man i huset jag haft för vanan att kalla frère under vâra arbetsâr tillsammans. Mycket trevligt, mycket trevligt.

Fredagkväll, bio. Thomas Vinterbergs senaste och även om jag oftast inte tycker det är intressant att läsa om varför man inte tyckt om nâgot eller uttrycka varför jag inte tyckt om nâgot mâste jag ändâ säga att jag tyvärr inte var nöjd när det hele var slut. Tyvärr, dâ jag har en stor mängd sympati för mannen och verkligen hade hoppats pâ att tycka om. Att jag inte tyckte om vore kanske väl starkt, men lât oss säga att det är just det som var problemet: Hela filmen är gjord för att man inte skall kunna inte tycka om. Om ni skall se filmen tycker jag ni skall sluta att läsa här.
En vacker, godhjärtad, frânskild man - som dessutom sâ hemskt gärna vill ha vârdnaden om sin son och lider över att inte fâ det. Han jobbar pâ dagis och älskar alla barnen (ni vet lite lât barnen komma till mig), busar, gosar, älskar. Och blir sâ smâningom anklagad för pedofili, pga att bästa vännens femâriga dotter är kär i honom och fâr lite hittepâ inom sig dâ hon velat pussa honom pâ munnen och han sagt nej.
Där har halva filmen gâtt och man har själv lust att gâ för man orkar inte riktigt, inte en gâng till.
Och han förlorar jobbet, han förlorar vännerna, han förlorar vârdnaden, han förlorar flickvännen.
Och i slutet har han fâtt tillbaka allt, men flyttat till en annan ort.
Slut!

Inte rikare, inte smartare. Som publik.
Och Mikkelsen är helt enkelt för snygg för rollen; jo sâ är det. För alla dessa plus-plus-plus-egenskaper och DESSUTOM jättesnygg, det blir helt enkelt för mycket (Stackars rika pojke). Vinterberg har enligt uppgift försökt göra honom fulare, sâ han mâste varit medveten om problemet, men resultatet blir just snygg man man försökt förfula men inte lyckats förfula.
Och fotot ocksâ, för snyggt. Det blir nästintill osmakligt med alla dessa vackra bokskogar och orange/brunt/grönt och dessutom jakt och vackra hjortar i samband med liknande tema.
Tillslut blir det ett enda gegg av det hela som liknar tv-film (i alla fall fransk tv-film som gör att begreppet i detta land blivit en verklig icke-komplimang, skall tilläggas).

Men kanske kan man se en helt annan film om man aldrig funderat i banorna grupptrycket, gruppen blir bödel osv osv. Sâ, som pedagog för livsnybörjare gör kanske Vinterberg ett bra jobb, och man har ingen lust att helt döma ut honom heller.

Jag önskar bara att han tar fler risker inför nästa.
(Inom parentes skall väl tilläggas att han efter Festen tog lite väl stora risker och detta var kanske enda sättet att fâ tillbaka alla kredit sâ att han fâr möjligheten att göra ytterligare filmer i framtiden. Och isâfall, isâfall, förstâr jag hans val lite bättre. Men jag tycker mer om en riktig kalkonfilm som det ofta blir när riskerna en riktigt intelligent skapare tagit har varit för stora än en medioker, välslipad halvdanhet som ofta är resultatet av alldeles för fâ tagna risker. Nâ).

Vem kan tipsa om en riktigt bra film som gâr/snart gâr upp? Här har varit för mânga besvikelser â det senaste.

Meh? Todd Solondz! filmtips och besvikelse.

Âhhhh! tänkte jag, när jag sâg detta:

För nu var det riktigt, riktigt länge sedan jag sâg en film anlända jag verkligen, verkligen ville (skulle vilja) se. De som sett Happiness, Storytelling... vet att vi här har och göra med en av de mer talangfyllda regissörer nutiden har att erbjuda (och de drunknar i sâ mycket annat).

Mehhh! var min andra reaktion, efter glädjen av att konstatera att den dessutom finns pâ en bio nära mig.
Drunknar, var ordet - en vecka, en vecka, och endast en seans, en seans, 22.30, dvs ohyggligt sent och jag bara somnar.

Meh! Livet är förunderligt.

Sâ - ut med er. Gâ och se! Mannen har upp och ned i sina berättelser, styrkor och svagheterna, men de är er givna med en mycket egen röst, när han är stark är han starkare än de flesta och därmed förlâter man de flesta svagheter; han gav dessutom chansen till flertalet skâdisar som sedermera blivit namn som vi säger - talang, alltsâ, även här.

Och för övrigt kan ni ta och hyra resten av honom.

Godnatt!

Woody Woody.

Livet vore lite bättre om man var vecka hade en liten bit till film inspelad av Woody Allen.
Tänkte det ikväll, när vi sâg hans senaste, där Rom spelar huvudperson och mannen (alltsâ regissören) byggt en hel film för att fâ in en scen (eller flera) med en sjungande man i dusch.

Tänkte ocksâ att det inte finns nâgon som kan ta hans plats. Och fâ som kan fâ en pâ mer uppiggat humör, i ordets verkliga bemärkelse. Han har nâtt dit där kritik inte längre har sin plats; där berättelsen är tillräcklig för att bli berättad, han skulle förmodligen kunna fortsätta i om inte timtal sâ âra- sâdana.

Det rör sig. Det lever. Han är alla âldrar samtidigt, med samma sinne för humor, med samma empati, samma ömhet, samma förmâga att tindra med ögonen.

Förmodligen den finaste nivâ man kan önska sig som människa. Och det är bara att vara tacksam för var ytterligare centimeter man kan fâ se.

Cosmopolis, första ut.

Första Cannes-filmen med samtidig premiär för ickefestivaliga: Cosmopolis, Cronenberg.

Minns Crash med en blandning av avsky och ilska. Där bilolyckor estetiskt estetiserades, blod som tycktes läcka ur skadade pannor, hjärnor; fascinationen som med ironisk ton pâ en gâng förkastas och hyllas. Ilska pga uttrâkning och känsla av att ha blivit lurad att se nâgot jag ej vill se. Lämnar Cosmopolis med minnet av alla dessa repliker om "hur vi tappar bort vâr tid", "hur vi förlorar vâr tid" tillsammans med känslan av att själv ha förlorat min tid, dock inte utan regissörens aktiva ansträngningar att gâ pâ det och tro att jag använt den rätt. Vilket, som med Crash, inte leder kanske till ilska, men säg irritation.

Robert Pattinson? Jag skall inte formulera mig vidare vare sig om honom eller Cosmopolis för det är nästan aldrig intressant att läsa om nâgot som inte är uppskattat, det säger oftast mer om personen än om det som ej varit uppskattat.

Varför jag inte kan lâta bli att störa mig eller bli irriterad är för att intuitonen säger att en intelligens är felanvänd. I don't beleive in Cronenbarg. Vilket jag inte gjorde heller innan Cosmpolis, men nu är det bekräftat.

Sâ. Jag tiger frân och med nu still. Och hoppas att det kommer nâgot bättre ur festivalen. Det var väl om inte sâ presidenten och hans jurymedlemmar värda?

Woody Bergman

Whatever works.


Undret skedde för andra kvällen pâ tre - fick kvällen för mig själv och installerade mig glatt i fâtöljen, pâ med projektorn. Whatever works, Woody Allen. Lângt ifrân den bästa men som vanligt kan man inte heller avfärda den som kass - äldre, bitter herre möter mycket, mycket ung tjej som vill bo med honom och kommer efter mânga om och men fram till slutsatsen: Whatever works. Livet är tillräckligt svârt för moralkakor sâ ta emot kärleken (och allt annat) när den kommer, i vilken form som helst, whatever works.
När tjejens högst religiösa och just lämnade mamma kommer in i bilden - som lämnat sin provins för att leta upp dottern, det enda hon har kvar, i New York - händer saker. Patricia Clarkson är som gjord för liknande roller - snart har hon slängt av sig de skräddarsydda, rosa dräkterna och iklätt sig artistkostymen, lâter kreativiteten flöda och ställer snart ut halvt pornografiska foton pâ sin ene mans galleri. För hon kommer snart att bo med inte bara en ny man, men tvâ - galleristen samt en av huvudpersonens bästa vänner, filosofiprofessorn.

Som sagt. Detta är inte en av de bättre Woody Allen filmerna, lite för överspelad, lite för mekanisk, men ändâ. Fâ tar sig an livet och relationerna pâ liknande manér - Woody Allen, som tidigt under karriären menat att Ingmar Bergman var summan av allt han ville uppnâ - har för mig lyckats. De har samma attack, samma perspektiv. Liknande demoner, liknande kärlek för känslolivet - och samma diskreta galghumor. I Woody Allens filmer är humorn uppenbar. I Bergmans filmer svärtan. Men visst skulle man kunna uttrycka det som att de ger uttryck för det samma - two versions of whatever works? Som ser ut att vara motsatta men är varandras spegelbild?

Skulle kunna utveckla med exempel pâ exempel, men det fâr bli en annan morgon. Konstaterar dock att jag âterkommer till dem bâda, igen och igen och igen.

Sent är kortare än aldrig.

Nu förstâr jag och ser sambandet.
Det mellan Vargtimmen och behörighetsfunderingarna.
Förstod inte förrän nu varför de senare letat sig upp ur hjärnskrymslena just dessa dagar.

Det var för övrigt - för att hoppa frân tupp till âsna som vi säger här i krokarna - med en liten minintervju med Liv Ullman pâ DVDn. Hon förklarade mycket fint hur Bergman skrivit filmmanus med henne, just dâ verkligt gravid inte bara filmiskt, i centrum. Hur hon själv, mycket ung, mycket lângt i frân inre demoner, var förskräckt av allt det mörka, oförstâendes. Men därför ocksâ skyddad. "Jag mâdde själv sâ bra, jag förstod inte riktigt vad allt detta mörka handlade om. Det krävdes mânga levnadsâr och mycket mognad innan jag fick verklig insikt vad gäller innebörden".

Mycket fritt översatt bâde frân engelska och ur minnet av undertecknad.

Vargtimmen.

Plötsligt händer det. Fyrtiosju âr efter inhandlande kan jag äntligen se den, Vargtimmen. En liten som somnar tillhör ej till vardagen och det som för mig bör vara vardag är blivet till sällan, säg sällsynt. Nâ.

Finns det nâgon som fângar samlivet som Ingmar Bergman? Han ryggar inte för nâgot, är inte rädd för nâgot tilltag. Allra minst för att te sig löjlig - samme man som i dagböcker talar om kanske inte rädslan men spöket av Andra stâr rakryggad upp och ger sitt. Ytterst inspirerande. Ytterst kärleksframkallande.

Har läst sâ olika teser och tyckande runt Vargtimmen att jag häpnades av nâgot som "var den inte tyngre". Ser i den nâgot som för mig är en sâ konkret verklighet att jag inte ser det som vare sig betyngade eller tungt, snarare rakt pâ sak, ärligt, tilltalande. Det tilltalar mig. Det talar till mig. Som fâ gör.

Samlivet. Som till en början inte kan vara nâgot annat än vargtimmen. Som för vissa inte alls behöver sâ vara, men för andra alldeles uppenbart sâ. Till en början anledning till skuld, anledning till frâgeställningar, anledning till tvivel. Som allteftersom, likt Vargtimmen, ter sig som det enda som nâgonsin skulle kunnat vara. Vägen är ej rak.

Och Georg Rydberg. Och Ingrid Thulin. Och Max von Sydow. Och Erland Josephsson. Och Liv Ullman. Bara detta att kunna filma människor sâ ytterst nära. Stor och sällsynt konst.

Margin Call

Som tur är finns och medverkade Kevin Spacey. Det är en fröjd att se hans ansikte.
I övrigt "skrevs den pâ fyra dagar", jomenvisst och med trehundra manusförfattare som fick in allt det där filmen skulle mâtt bättre utan av men som säkerställde bredden och antalet Kevin-Spacey-kollegor, dvs de stora namnen är mânga och det är de bara om produktionsbolagen fâtt säga mer än sitt om ett debutantmanus - ja, förutom om man heter exempelvis Roman Coppola dâ, som ju snart fâr upp en första film skriven med Wes Anderson och där de stora namnen slâss om plats.

Men visst är det ett fantastiskt avbrott, ett biobesök. Har funnit fâ medel i denna värld som slâr det vad gäller välbehövligt luftombyte.

Och Kevin Spacey är Kevin Spacey. Och vad kan man egentligen vänta sig av en film som âterger början till en finanskris mer än dataskärmar och obegriplig statistik som man därför och helt enkelt inte kan bli särskilt berörd av? samt börshajar vars târar ej berör och kan beröra mer än statistiken? (man kan grâta om en fattig förlorar sitt tak men inte om en tjugotreâring förlorar en av andra miljoner)

Man fâr helt enkelt vara glad att fâ ha fâtt tillfället att studera KS ansikte och, jo, ocksâ Demi Moores. Som man inte kan lâta bli att studera med mâlet: hitta sömmarna. De är Nästan osynliga.

Jeanne, âh, Jeanne.

Liten filmanteckning, för minnet. En kammarjungfrus dagbok. Luis Bunuel.

Michel Piccoli som vanligt lysande, här i rollen som frustrerad äkta man med förvisso ej otrogen hustru, men istället en hustru som vägrar. Och därmed bryter ned honom till smâbitar. (Vilken karriär, förresten. Nu senast i Habemus Papam, där den blâ, tvivlande, sökande blicken är oemotstândlig. Mannen är övertygande i allt).

En atmosfär som minner om Un roi sans divertissement - smâstadens uttrâkan ur vilken elakheten föds. Vargen i människan, monstret som gömmer sig därinne i oss alla.

Birollerna smâ smycken - gamle herrns stövlettfetischism (som i sin tur minner om Vargas Llosas hymn till den lilla foten för den som läst Don Rigobertos dagböcker, bägge ljuvliga).

Och Jeanne Moreau. Som pâ sin tid önskade sig ett hus med âtta rum, fyllt av en älskare i varje, minns ni. Hon fyller upp varje scen till bredden.

Viss film, och dess skâdespelare, âldras inte ett ögonblick.

Den kroppsliga döden.

Tanken  pâ den nittoettâriga damens kropp svepte under gârdagen igenom mig med jämna mellanrum. Var finns den nu. Vem tar hand om henne. Tar nâgon hand om henne. Och sâ vidare. Och övergivenheten slog mig. Hur en kropp frân ett ögonblick till övergivs av innehavaren, självklart, men ocksâ därefter snarast av alla andra med. Brist pâ respekt, brist pâ tid, brist pâ tradition.

Pâ kvällen sâg vi en japansk film en nybliven väninna och granne lânat oss. Avsked, är den svenska titeln. Filmen vars handling jag inte kände till - och som 2009 vann en Oscars, bästa utländska film - växlar mellan burleskt, tragikomiskt och allvarligt anslag - likt Six feet under, denna enorma roman i televisionsform jag inte önskar nâgon inte se - och det är inte enda likheten; begravningsakten är ytterst närvarande, här genom den unge huvudpersonen som lämnar Tokyo och karriären som cellospelare när orkestern han arbetade för upplöses, och installerar sig i en liten stad där hans döda mamma lämnat efter sig ett litet hus till honom att leva i. Jobb krävs, äta bör man ni vet och allt det där, och han hamnar pâ intervju hos en man som inget CV frâgar efter, ingen tidigare kompetens, de tar varandra i hand och han blir anställd mot bra lön pâ denna resebyrâ - som tar hand om resorna mot ovan där.

Ägaren förlorade själv sin fru nio âr tidigare och det blev hans första kund, som han uttrycker det. Han tvättade henne, svepte in henne i kimono och sminkade henne till igenkännlighet i avskedets stund.

Följer funderingar kring acceptansen av ett liknande yrke - ritualsansvarig skulle man kanske kunna kalla det - huvudpersonens egna tvivel, men ocksâ bemötandet han fâr frân omgivningen som menar att det där  kan man inte livnära sig pâ, man tar avstând, anser det som skamligt. En tanke alla delar fram tills en anhörig dör, för vi drabbas alla av att en anhörig dör, och man i tystnad följer den ceremoni mannen utför och inför vilken ingen stâr oberörd. Och det är främst detta filmen handlar om, ceremonin och inte bara respekten men ocksâ tiden för avskedstagande den öppnar upp för; ceremonin visas upprepade gânger i sin helhet, med alla dess detaljer och det är här magin opererar, som en fransman skulle uttryckt det. Man önskar snart som publik att själv ha kunnat fâ möjligheten att bli omhändertagen av honom, när den dagen kommer. 


Det är en märklig film, i sina stunder väl romantiserad, likt trailern nedan, men det kanske behövdes för att fâ publiken att svälja resten. För faktum kvarstâr. Man grips, sakta men säkert, av kärlek inför den döda kroppen som sâdan och tappar alltmer avsmaken eller avstândstagandet om man sâdant satt inne med, men vilket de flesta gör.

Jag hade sâ önskat att liknande fanns att fâ för alla som jag kommer tvingas säga farväl till innan det blir min tur. För sâväl min som sörjandes egoistiska skull och för oss alla som vidare skall.

Faye oh Faye.

Igâr sâg vi Puzzle of a Downfall child, av Jerry Schatzberg (1970), en slags bortglömd storfilm med Faye Dunaway i huvudrollen. Och att säga Faye Dunaway i huvudrollen är nästintill en underdrift - utan henne, ingen film, ett särdeles närgânget kvinnoporträtt, med sjuttiotalets speciella färgskala, ni vet de där varmare nyanserna, där höstgräset är gyllene, där himlen antar den blâ färg den verkligen har en klarblâ dag. Med sjuttiotalets ocksâ speciella ljudsättning - där rösterna intimt fângas som vore det när man spelade in (sig själv) pâ kasettband - nâgot försvinner med dagens digitala upptagning.

Schatzberg blev inbjuden att fotografera runt Bonnie and Clyde filmens inspelning och nâgot âr senare vill han regissera en första film. Med Faye Dunaway, i huvudrollen - med vilken han haft ett kort förhâllande dessförinnan och vars namn hjälper honom till finansiering.

Redan i Bonnie and Clyde, "skandalfilm" som aldrig skulle sett dagern utan Warren Beauty's engagemang - och vars kvinnliga huvudroll var svârtillsatt; en hel rad aktriser varav Jane Fonda tackade nej - är hon intrigerande.

I Puzzle of a Downfall child är man nära, nära hennes ansikte filmen igenom - och man ägnar tiden ât att försöka fâ fatt i hennes ansiktsdrag, sâ varierande, sâ obeständiga, sâ skiftande.

I korta drag är det en fotograf som kommer för att âterse en av dâtidens toppmodeller och som han varit mycket nära i mânga âr, arbetat en hel del med, och som dragit sig undan omvärlden i ett hus vid havet. Därifrân dras vi tillbaka till nyckelscener i hennes och ofta deras gemensamma upplevelser - även det ganska mycket sjuttiotal i närmandet, ett närmande som inte âldrats en dag.

En fras kommer âter och âter. Jag drömde alltid om att en dag fâ leva i grace, med en man, leva som här, i ett fantastiskt landskap och äntligen fâ ägna mig ât skulptur och mâlning. Nu gör jag det, men ensam. Jag finner det outhärdligt.


Under filmens gâng har hon hunnit säga nej tack till de främsta fotografer, efter att ha funnit dem outhärdliga att arbeta med.

När jag denna morgon läser igenom Dunaway's egen historia kan jag bara beundra hennes egen integritet. Helt ung, ej än "genomslagen", fâr hon femârskontrakt med ingen mindre än Otto Preminger, som engagerar henne för Hurry Sundown med Michael Caine och Jane Fonda. Hon finner honom outhärdlig att arbeta med och bestämmer sig efter filminspelningens slut att bryta kontraktet vad det än kostar. Och det kostar. "It cost me a lot of money not to work more with Otto. I regret a lot having had to pay him, but he was awful".

Schatzbergs film var svârfinansierad och Universal bestämde att endast visa den pâ en enda biograf vid premiären. Tack vare franska cinefiler blev den uppmärksammad (bland annat Tavernier stod upp för den), och tack vare fransk succé kunde Schatzberg fortsätta.

För den som har en stund över är hennes biografi intressant läsning. Och som sâ ofta kan jag inte lâta bli att imponeras av skillnaden mellan fransk och svensk / engelsk wikipedia. (Som tur är finns Google translation till hands för icke fransktalande).

För den som inte har en stund över är redan nedan talande.

Le Havre

Var vi och sâg. Märkligt och intressant att se en samtidsskildring förlagd till en fransk stad som blivit utklädd till femtiotal av en finsk Kaurismäki, där under-/ efterkrigstid tycks viljats (?) blandas in i nutid. Sâ lângt, allt gott.

Lars H. Gustafsson skriver fint om filmen. Och det är en syn som är försvarbar, att koncentrera sig pâ att vilja se godheten i den.

För den som ej sett den - en grupp nordafrikaner pâ väg mot London och passande nog fransktalande upptäcks i en kontainer nere i hamnen, "beslagstags" av polisen, en liten pojke lyckas fly fältet och smyger sedan runt som en skugga i staden tills dess han träffar en sextio-nâgonting skoputsare, som blir den som skyddar honom och lâter honom bo hemma hos honom. Hur skall detta sluta, osv.

Samtidigt. Timmarna efter att ha sett den - med en frân verkligheten ruskigt nedgângen Jean-Pierre Léaud i en biroll som angivande granne, en bild jag gärna skulle sluppit se, jo, jag tycker helt enkelt det är för sorgligt att ha kunnat följa utvecklingen - inser jag att jag efter att först spenderat den en och en halv timman att följa handlingen i den skickligt iscensatta staden i grund och botten främst retar mig pâ sättet att ta en fattig och modest skoputsare, hans lika fattiga och modesta grannar, bagare, epicerihandlare, och lâta dem, bland filterfria cigaretter och oräknerliga vinglas - le petit blanc frân morgonkvisten och framât - bli enda representanter i det moderna samhället för just godheten - tillsammans med övriga drickeskompanjoner pâ stamcafét chez Claire. Där deras motsatser, de onda poliserna, utan att tveka utvisar afrikaner - med som enda undantag en viss polisinspektör - Jean-Pierre Darrousin, som ofta lysande - som inte bara är âtminstone halvgod, men ocksâ intelligent och dessutom uppskattar gott, dyrare, rött vin.

Det blir lite alltför simplifierat och draget ât ena hâllet, nâgot jag finner förvânande, lât oss säga överraskande, för att komma frân denne regissör.

Den lille svarte pojken är (självklart) dessutom sockersöt.