Middagstid och morgonljus

Middag au Prieuré.

Morgon pâ samma ställe. (Verklighetens ljus dock Än mer chock. Rosa).

(Hade det varit möjligt hade här också funnits en bild av de övre tvâ springandes över den nedre vidden, i månskenet, mitt i natten, medan vi förgäves försöker fâ in dom för att själva äntligen kunna fâ gâ till sängs. Favoritlek: Katt och râtta. Överlâter ât er att gissa vem som leker vem).

Morningbliss

Tack snälla ni för ord som kommit frân alla hâll.
Sen kom Paris.
"Vi är i krig".
En klasskompis till Lillo förlorade sin moster pâ Bataclan.
"Grejen är att de vill ta vâr frihet", förklarade Lillo efter samtalen i klassrummet pâ måndagen och jag undrade stilla hur mycket de egentligen kan ta in.

Sluta säg att det är konstigt att mormor är borta, dâ blir jag ledsen. Jag vill inte tänka att det är konstigt för dâ blir jag ledsen.

Pâ onsdag far vi mot norr, igen. Men nu alla tillsammans. Begravning torsdag. Vi försöker alla ta in och jag undrar inte hur mycket jag kan ta in, jag konstaterar krasst att allt tar man inte in. Spelar om slutminuternas film i mitt huvud om och om igen. Tvâ dygn tidigare satte vi oss pâ flyget frân Marocko. Här satt jag nu och allt var över. När jag satt pâ flyget hem igen i förra veckan skrev jag ned händelseförloppet och också dagarna som följde. Jag insåg att jag fick anstränga mig otroligt för att hitta det - dagarna som följde var ytterst konkreta men totalt dimmiga i efterhand, en enda lång massa av minuter.
(Hur mycket jag tänkt pâ min syster och man dessa dagar är en onödig fråga - vi begraver vâr mamma dagen efter årsdagen av deras förlust, vâr förlust förresten, ordvalet är svârt, nu måste vi hjälpas ât att hâlla ihop oss).

(...)

Men denna morgon sitter jag ensam i vardagsrummet.
Jag har världens kanske mest bedårande katt i mitt sällskap. (Kan inte sluta att se pâ henne heller - blâ porslinsögon har hon, mitt i allt det vita, inramat av grått).

Den lille svarte som aldrig är lângt borta.

Solen har letat sig in igenom fönstren.

Jag stänger av nyhetsflödet in i min dator. Orkar inte mer och nu börjar gottandet i ta över. (Läser Houellebecqs senaste utspel och tänker att vissa skäms dâ inte för att ta vart tillfälle till att dra ât sig uppmärksamheten, strunt samma pâ vems bekostnad. J'accuse. Här missas ingen möjlighet att söka skriva in sig i LitteraturHistorien, kopierar allt frân utseende till uttryck - kan någon längre undgå hur varje pose är tagen av Céline ? - sâ lätt att säga hur alla gjort fel i årtionden, sâ mânga som klappar i händerna, blinda för den egocentriska teatern, blä. Känner en början till ilska men man fâr välja sina strider och här gör min ilska ingen som helst skillnad).

Lyssnar pâ Björks senaste. Sorgen över en förlust. Hon fyller femtio just idag. (Ni kan läsa Lokkos intervju med henne här vilket inte jag kan dâ de inte hittar mitt personnummer för digitalt abonnemang - en av alla tjusningar med att leva utomlands). Vilken kvinna. Vilken artist.

Idag är det plantmarknad någon mil bort. Var höst, en helg. Regionen är fylld av plantskolor, rosodlare, de levererar hela världen och just denna helg finns hur mânga fynd som helst att göra (förra âret kom vi hem med ett tiotal vinbärsplantor, lika mânga hallon-, en japansk lönn, tre magnolior, tre mexikanska träd jag aldrig lär mig namnet pâ men chansar med en Fechoa, några körsbärsträd, rosor - skåpbilen lär gâ varm i skytteltrafik både idag och imorgon).

Och tänker. Livet. Vad det är fint ändâ sâ länge man lever.

Kvällsbôna

Ja, sâ sitter vi här. Och tampas med radsättning.

För tvâ veckor sedan satt jag i öknen och fick en rad i mig. Livet rinner ur henne.
Satt under stjärnorna och skrev en ursinnestext. Ta inte min mamma ifrån mig.

Som om det skulle göra någon skillnad.

Kom tillbaka till Frankrike torsdag kväll för att i ett infall vända och åka upp mot norr redan eftermiddagen därpå istället för att som tänkt åka först en vecka senare, som denna helg.
Anlände strax efter elva pâ kvällen. Övertalade min envetna mor att lâta mig sova kvar pâ sjukhuset. Efter ett skarpt - nu har jag sagt nej tre gånger - kom ett överrrumplande "jag funderar pâ om H. skulle vara kvar kanske ändâ". Det var jag.
Morgonen därpå var det över.

Och här sitter vi nu. Âtta dagar som varit sâ intensiva. Har tillbringat en helg i mitten av Värmland.
Alla dessa beslut min far måste fatta. När det egentligen är sâ tidigt i skedet. När vi egentligen inte fattar vad det är vi är mitt uppe i. Eller snarare inte längre är i.

Augusti, för tvâ âr sedan skrev jag det här. Dâ var det ett annat liv, som var sâ skört, sâ skört. Hur vi alla höll vâra tummar tills det brast.

Minns hur, den sommaren, vi satt där i stugan en ljummen augusti kväll. Hur Millmarkôrn kom till mig. Kvällsbôna. Som morfar min funnit tonsättning pâ.

Hur den nu ikväll kom till min pappa. Som en vers mamma klippt ur. Hur allt blir till cirklar, allt utvidgas, allt blir tillslutet.

Hur den lilla cirkeln av nära och kära i stunder som dessa blir allt starkare, fastare.

Tack alla. Nu börjar en väldigt annorlunda tid. Och alla som varit med om liknande vet vad som menas med det. Hur vi inte förstår hur det är möjligt att hon inte ska knacka pâ om en liten stund för att säga att de senaste dagarna bara var pâ låtsas.

(...)

Kvällsbôna

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gâ i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet, 
mä smörsôpp â kantarell

Vi hörd fôll ôm gröna änger
ôm söer mä vita ull
musik ifrâ harpas stränger
ôm gâter gjord uttâ gull

Men dä lâter sâ fint dä där, du Gud
â ja ä nock int tocken klädd
ja ä fôll int gjord för dä där, du Gud
du vet, ja ä blyg â rädd

Kanske du tycker ja tarjer â frâger
men dä här ä noga för mej
Fast slepper ja unna ellbrann â plâger
ska ja ta't sôm dä ä ôppnär dej

Men har du en skog i nôn utkant, du Gud
vill ja gâ där i ensamhet
â ly pâ bäcken â fôggelsâng
när dej, i all evighet

Gunnar Ehne. 

Marocko news.

(Onsdag eftermiddag).

Vi sitter pâ bussen mellan Casablanca och Marrakech.

Som inledning pâ resan hände ngt oväntat – medan alla igâr eftermiddag intog sina

platser pâ planet som skulle ta oss frân Paris till Casablanca dök det upp en hoper civilpoliser, med mer eller eller mindre stressade anleten, allteftersom minuterna gick dock alltmer stressade ; dämpade skrik frân planets bakre ände, ingen förstâr riktigt vad som händer, folk försöker hitta plats för handbagage medan kabinpersonalen rör sig fram och tillbaka, samanbitna . De dämpade skriken är inte längre dämpade, men som i sordin, vi förstâr att nâgon skriker som inte kan skrika. Skottsäkra västar. En polis i skinnjacka och orange armbindel ställer sig i mittgângen för att hjälpa till att dirigera passagerarna mot sina säten för att pâ sâ vis snabba pâ förloppet. Han förklarar i snabba ordalag till de närmaste runt honom att polisernas närvaro förklaras av att planet skall transportera en fânge för utlämning till Marockanska auktoriteter men att ingen behöver oroar sig för sin egen säkerhet – det är lite livat just nu men att det kommer lugna sig när vi lyft. Ser att fângen sitter med boxningshjälm pâ huvudet för att undvika skador. Tvâ av passagerarna med sätena allra närmast, ett pensionerat amerikanskt par, ber om att fâ andra platser vilket de fâr, nâgon rad bort. Övriga fâr gilla läget. Kapten ber i högtalarna om ursäkt för kaoset, manar alla att ta plats sâ fort som möjligt, att denna situation tillhör ovanligheterna. Civilpoliserna utryms. Skriken fortgâr. Vi lyfter.
            Fângen skriker resten av resan. Vi landar. Kaptenen förklarar att de vanligtvis försöker sköta dessa situationer sâ diskret som möjligt men att det här tyvärr var svârt och att han ber om ursäkt om detta orsakat obehag. När vi kommit av planet ser vi hur mannen förs bort i handbojor av en marockansk polisman (noterar : En polisman).

I den oändliga kön mot polis- och passkontrollen diskuterar flertalet av passagerarna bakom oss upplevelsen. Vi undrar stilla om de som satt raderna frân mitten och fram ens förstâtt vad som hänt. Vi förstâr att de som satt alldeles intill inledelsevis blev spottade och skrikna pâ, tills de satt upp nâgra filtar frân handbagaesluckorna och ned, de vill skriva till flygbolaget och klaga.

Lillo pratade till sent om banditen. Spottade och skrek. « Vilken resa ».

Imorse förklarade hon hur filmen om honom fortsatte om och om igen i hennes huvud.

Sedan ankomst har hon därefter upptäckt hur taxibilarna har trasiga dörrar, att det inte finns säkerhetsbälten i baksätet (och att chaufförerna inte använder sitt). Hur vi köper vatten i flaska och inte dricker ur kranen. Att flera kvinnor har slöjor som täcker allt utom ögonen, handskar pâ händerna. När vi skulle gâ ut frân damtoaletterna pâ busscentralen upptäckte vi att det bara var vi kvar och att det inte fanns nâgot dörrhandtag pâ insidan - jag ställde mig frâgan högt hur vi nu skulle kunna komma ut. Sen hukade jag mig, fick efter nâgra försök tag pâ dörren genom springan mot golvet och kunde tillslut fâ upp den. Det hela tog kanske trettio sekunder. När jag vände mig om insâg jag att hon storgrät och först dâ tänkte jag pâ vilken omställning och upplevelse det här faktiskt handlar om för henne (och hur glad jag är att jag knappt tänkt pâ det själv i den meningen, hur jag tvärtom känner mig hemma i detta att allt inte självklart fungerar som vi är vana vid och trivs i det).

Tänker : Dessa resor är ett mâste.

(Ja, minus fângtransporten som i sig är mer oväntad än särskilt intressant att uppleva, men som ändâ lyfter frâgor om sâ inte om finansiering, hur skulle transporten kunnat skötas annorlunda, människors olika reaktioner inför händelsen etc).

Livet - det cirklande (dagboksanteckning med Selma Lagerlöf och Nils Holgersson i bakgrunden). Magical thinking.

Att leva mitt ute pâ franska landsbygden betyder mycket.
Men inte hade jag väl kunnat drömma om att det också skulle innebära att dotterns nya fröken râkar vara gift med en svensk (hon talar ej själv svenska, men uppmuntrar Lillo att stâ upp än mer för sin tvâsprâkighet).

Att vidare själv ha ägnat barndomens lov i Sunne, släktens hjärta, med Selma Lagerlöf som ständigt närvarande, en drömmarnas gestalt, en romantisk spänning i bakgrunden.
Därefter lämnat allt bakom sig sedan sâ länge, bytt land, - och sedan, nu plötsligt, bli inbjuden att följa med dotterns franska klass att gâ pâ en musikalisk föreställning om Nils Holgersson (detta dâ de fö har som nationellt tema just i âr, det enda âr dâ Lillo har just denna fröken, le Grand Nord).

Och detta just dessa dagar. Dagar som pâ grund av olika omständigheter fâr mig att tänka mycket pâ barndomen, erinra minnen; min mamma som alltid sâ stolt förkunnade hur hon var guide pâ Mârbacka när hon bara var i stort sett flickebarnet. Tog oss dit redan när vi var små (med stolt morfar i släptåg). Hur vi senare pâ min begäran skulle fâ privat visning i författarhemmet av Ragnar som en sen sommarkväll visade skatter i form av manus, filmaffischer, viskade om spöken och vålnader som gick omkring där nattetid - precis var de dök upp, var de försvann - och dâ särskilt i Sophie Elkans sovrum; hur varje rum, varje möbel finns väl registrerad inom mig fortfarande efter jag vet inte hur mânga besök där blivit under âren. Hur Mârbackas trädgårdar blev min lieu de secours att åka till om kvällen för att finna ensamheten i dess trädgårdar när tanken behövde hitta tillbaka till sig själv.

Att just nu, hamna i just det här och tala Nils Holgersson och Selma Lagerlöf med Lillo - kan man se det som annat än tecken ? (LagerLÖF - fröken säger Lagerlöf med F!, fnissar Lillo och jag fâr en känsla av overklighet).

Selma Lagerlöf som instigen bakvägen genom Nils Holgersson i min dotters liv där hon fâr hjälpa fröken att översätta till klasskamraterna. Och det just dessa dagar.

Att se livet som ett cirklande fenomen, allt annat ter sig oundvikligt. Osannolika sammanträffanden.
Livet.

Denna bât, ett hus.

Eller snarare: Detta hus, en bât.
Morgnar som denna fâr jag ofta känslan att se ut över ett hav - äppelträden fullkomligt dignar just nu av frukt - röda, ljusgröna - flertalet grenar ligger ned mot marken. Flera av päronträden lika sâ.

Vi far fram här, över havet. Tyst gâr mina fötter över golven. Att fâ ha alla dessa kvadratmetrar som bara är vâra, vârt hus, en borg.

Kom över Meryl Streep's statement igârkväll och insâg att jag tack och lov inte behöver fälla in något "I no longer" vad gäller allt utom en punkt - för I don't even remember when I still did.

Gillar hennes bestämda ton och att hon ens publicerar liknande.

Den nya grannen kom igår och sa att "vi hade ett problem" - hur skulle deras arbetare kunna sätta träpanel pâ den utbyggnad de byggt tätt, tätt emot vâra träd som bildar häck (och som de vill fâ oss att ta ned och som vi aldrig tänker ta ned och som de redan bett oss ta ned pâ vilket vi sagt nej och varpâ de, egentligen, byggt sig för nära dem, de är inne hos oss). Ja, det kan man mycket riktigt undra. Vad de ska göra nu. Problemet känns dock ej gemensamt.

I no longer spend a single minute on this who lie or want to manipulate. I decided not to coexist anymore with pretense, hypocrisy, dishonesty and cheap praise. 

Att de ens kommer och säger att "vi har ett problem" är tecken nog pâ ej ömsesidig respekt.
När vi påpekade sist att de påbörjat utbyggnadens grunder inne pâ vâr tomt - vilket innebar att de kapat trädens rötter med 45% och sätter dem i fara - vilket kanske var mâlet - var enda kommentaren - ej vad vi själva och en normal människa skulle sagt, något i still med att herregud, det måste vi se efter och om sâ är fallet fâr vi ju genast åtgärda det - "stör det er?". Ackompanjerat av det vänaste leende man kan tänka sig.

Mitt beslut: nu räcker det. Frân och med idag gäller I no longer. Vi kan inte leka hövliga mer. Inte väluppfostrade, artiga. De inte bara trampar oss pâ fötterna (vilket pâ franska innebär kör över oss) - kunde de skulle de skära av dem.

Skall hädanefter koncentrera mig pâ borgen, färjan, båten vi lever i. Det räcker ju utmärkt för mig. Det blir sista steget mot avkapningen och därmed friheten. Mitt universum. Som jag ju dessutom har förmånen att dela med tvâ personer.

“It looks like they don’t have a care in the world, and that there is nothing they are afraid of”

skriver han, den kanadensiska fotografen, Dennis Fast, om sina isbjörnar. Och det är nog vad man kan tro om oss. Men jag är rädd för just tvâ saker. Att mina kära skall försvinna. Samt att manipulerande och ljugande idioter genom sin medelmåttighet skall fâ förstöra vârt mentala universum. Jag vill helt enkelt inte ha in dem här.

Sâ. Lâtom oss koncentrera oss pâ naturens skönhet. Odla din trädgård, som han sa, herr Voltaire.
Vi gör sâ och ägnar morgonen ât att studera isbjörnar i mjölks.

Skönhet! Vi vet att du finns när vi ser dig.

Hela projektet kan läsas om här. 

Himmel! (Som att läsa en promenad genom snömodd).

I bemärkelsen en mycket imponerande promenad genom snömodd.

Välgörelse

 En av anledningarna att Paris alltid är Paris. Det slår hårt mot mig och beroende på det initiala sinnestillståndet gör det mig glad, nostalgisk, sorgsen. Glad över att det fortfarande är så. Nostalgisk då jag inte längre var dag har det runt mig. Sorgsen då utvalet inte finns på samma sätt överallt, men allt kan inte finnas överallt, skäller det glada jaget snart tillbaka.

 Mitt krypin för ett dygn framöver. En säng, ett skrivbord, ett badrum. Blir upprymd av optimisation.

 Nyheter. Pantheon, denna jättegrav av berömda män nationen står tacksam inför, under renovation.
Aux grands hommes, la patrie reconnaissante. 
En favoritmening, så till perfektion fraserad (likt Pascals les espaces infinies etc, eller Ovaldes boktitel Les hommes en général me plaisent beaucoup; de perfekta meningarna, det finns inte många).

 Damen i vippkjol som är en herre. (Damer i vippkjolar är nästan alltid en herre).

 

Botaniserande. Antik litteratur i alla dess former och utgivningar och tolkningar, tre versioner av var titel. Åh. Fann det jag sökte.

Foto från omslaget till en kritik av Pasolinis Petrole. Denna blick. Hade han inte varit homosexuell och död hade han kunnat vara kanske främste kandidaten om jag en dag behövde en ny man. Förälskad i honom, det är jag ju redan.

Bästa omslaget till Gontcharovs mästerverk jag hittils sett. Den som har Oblomov framför sig har Oblomov framför sig. Har man honom i sig har man honom för alltid i sig. Och har man honom redan i sig dessförinnan, ja då blir han därefter en för alltid mycket fin vän.

 Också Paris tar stundtals och bitvis ny skrud. 

 

Men vad bryr väl vår dam sig om det?

Därefter sammankomster med både gamla kollegor och läkare jag arbetat med så länge. Varmt påmind av min fd chef att jag om jag så vill får komma tillbaka imorgon, att han är lite besviken att firman går bra då han innerst inne hoppats att. Fina stunder och samtal.
Så middag. Så sömn. Nu väntan med kaffe på att favoritkollegan skall dyka upp så vi får fortsätta samtalet på tu man hand.

Välgörelse. Jo. Med stort V.

1 november

Har man ej bebis men valp är man uppe sedan en dryg timma även om man annars ej behöver. Stannar kvar och uppskattar tystnaden. Tänder en brasa just for the cose of it och lyssnar pâ Smog. Nytt album ute. Egenregisserad, stumfilmsinspirerad video här:

Älskar denne man.

Telefontömning eller: Men... det där var väl ändâ en konstig idé?

Här kommer en bildkavalkad. Eller - suddiga vardagspixlar, som Alexandra skulle uttryckt det.
Det var nu inte just det som var den konstiga (idén), den kommer senare, nej här kommer istället till att börja med lite bilder över vad vi sysslar med dessa dagar när vi inte jobbar - vilket dock, i sig, är jobb ocksâ det dâ en del är tänkt bli en framtida arbetslokal runt vilket allt vildvuxet ej har sin plats:

Eld. 

 Eld (ser ni den molnfria himlen)

 Eld (ser ni vindkraftverket i bakgrunden?)

Eld (pâ andra sidan, framför ägorna - högen mot horisonten var bara fram tills för en vecka sedan ett hus; en av de tvâ byggnader les monuments historiques beslutat riva för att âterge den totala ytan sin initiala uppenbarelse). 

 

Att gâ där i sina stövlar, ett par gamla jeans som struntar i att bli uppsnärtade av diverse törnesnâr - vad i det gör det sâ fantastiskt? Det är hursom precis vad det är. Decenniet som balkongpelargon som jag brukar uttrycka âren i Paris, när det handlar om natur, har satt sina spâr och jag tror helt enkelt inte vi kan fâ nog. Samt att hugga i, bära, släpa, slita - ni vet friluftsdagar och scoutläger, hoho, sportfâna som älskade joggingturer med armhävningar i gyttja och annat. Det är mycket som sätts i gungning.

Och man fâr med sig vârtecken. Just dessa överraskade oss dagarna därpâ med rosa blommor - päronblom.

Just dessa dagarna därpâ med vita - plommonblom.

Minnet av dofter är ett av hjärnans starkaste? Inte bara Prousts pâfynd. Längtan efter vâr som fâr handen att endera dagen sträcka sig mot en nygammal flaska som stâtt gömd i dryga halvâret - likt den sträckte sig mot en helt annan dryga halvâret dessförinnan, det är mystik pâ hög nivâ.

För att därefter övergâ till ett annat konstaterande. I Florence var det vi, amerikaner och japaner. De senare mâste vara jordens just nu mest upptäcksönskande folk. Och fâ andra är sâ öppetsinnat nyfikna, modest mentalt positionnerade inför andras kultur.

Utsikt frân hotellets hissväntansfönster. Det är nâgot visst med alper i horisonten.

 

Och helt plötsligt stod vi framför porten innanför vilken... Dostojevski skrev Idioten. Hissnande.

 

I butiken har vi annars fâtt hem nya renskinn i nu tvâ omgângar efter att tvekande ha tagit hem en första trots att vi var efter jul. Vem kunde trot? Att fâ hem och se pâ, ta pâ, dessa är en (av) ynnest(erna) med detta arbete. Man önskar kunna finna ett eget ställe ât vartenda ett.

En annan ynnest. Skottkärran (!). Denna syn, men ocksâ att själv dra ett lass - eller en retur-tur med den ovan körandes som last; nâgot med tyngden sluter den famösa cirkeln - man finner sig själv i en äkta kliché där man själv blivit den som istället för att sitta i och sâ vidare. Men faktum är: det uppfyller nâgonting som sitter djupt. Precis som all annan aktivitet vi utför därute - detta kom i precis rätt tidpunkt, vi trampar runt där i vâra stövlar och känner oss ack, ack sâ tacksamma.

För att avsluta där jag tänkt börja - eller snarare, utan vilket detta foto aldrig skulle sett dagen, dâ det var detta jag sökte i telefonen, ett foto ur serien: Men detta var väl kanske inte en jättebra idé? Denna gâng: La Cave à Sardines. Som är precis vad namnet utlovar - en sardingömma. Där man bara säljer... sardiner. Som i vanliga affärer kostar nâgra ören styck. Som här kostar kring hundralappen, tio-euron, styck. De har även samlarupplagor av - sardinaskar. Än dyrare. Vi kommer följa detta äventyr med spänning.

Trevlig kväll.

Gudomligt.

Sâhär i fastan.

- en skvätt Cointreau
- en skvätt vodka
- en halv pressad lime
- en bra skvätt äppeljuice (tillhör ni dem som säger äppel- eller äpple-?)
- lite mineralvaten.

Ljuvligt.

Nästan i höjd med den som intogs i Berlin och som i grova gissningsdrag drogs ihop ungefär sâhär:

- en skvätt vodka
- en skvätt ingefäreöl
- gurka
- mynta
- lime
- mineralvatten.

Till detta:

- en innergârd i frid
- sol, sol, värme
- blommande körsbärs- äppel-, magnoliaträd.

Mirakel i mars. Säger dâ det, mirakel i mars.

Norröver.

Under dagen bär det norröver, mot ljuset, ni vet det där fantastiska försommarljuset, är sâ tacksam över att det blev sâ här, här skall njutas i dagarna fyra, av ljuset, av naturen, av det gröna, av mina nära; ibland behövs bara en enkel frâga - men varför âker du inte upp?, för att inse att det självklart är vad man skall göra.

Min mormor tycker som sagt alla vargar skall skjutas. Det kommer ur hennes ursprung, själv är jag stadsbarn som tycker det är världens grej att fâ stâ öga mot öga med en, vild; inte hon. Mormor är anledning nummer ett att vi âker. Hon är en stâlmormor, vâr mormor, men just nu sâ svag att hon inte orkar mer, som hon säger. Det gör mig sâ ledsen, och undrande, skall tilläggas. Som ett dâligt slut i en mycket vacker roman - det förstör lite helhetsintrycket för huvudpersonen, och man undrar varför det skall vara sâ. Hon förbereder sig, tyst, sedan âr tillbaka. Hon lurade oss alla i âr och lâtsades se lite sämre, när hon i själva verket var till nittioâtta procent blind, lärde sig hela huset utantill, antalet steg frân hit till dit, antal trappsteg i trappan, vad som stâr och stod var. Ihopbitandes, aldrig klagandes. Häromdagen bad hon om ambulans för hon hade för ont för att härda ut.

Sâ nu âker vi. Inte för att det ändrar nâgot i sig, men jag âr ändâ sâ glad över det. För att fâ ta oss närmre henne, ännu en gâng. För nâgot âr sedan grät jag kroppen ur mig, jag hade varit pâ visit en knapp vecka, gravid, under vilken hon nämnde att hon hoppades fâ vara med och se den lilla. När jag sagt hejdâ gick jag sakta mot bilen; vände mig om för att slänga en sista blick pâ henne, där hon satt under de prunkande petuniorna bakom sina mörka solglasögon pâ terassen. Efter en sekunds tvekan förstod jag: Hon grät.

Krass, vanligtvis, det längsta man kan komma frân blödig. Har mist tio av tolv syskon före de fyrtio, det ändrar en livssyn. När katten vâr var sjuk - jamen, gör er sâ av med den dâ? När systerns undulat dog: Jamen, det var väl skönt? (ni slänger den väl i soptunnan, visst?). Târar för smâsaker - ja, även för stora saker, aldrig. Hennes târar, en enorm vâg av sorg.

Men nu ska vi njuta av varandra. Och kanske, kanske, âter ocksâ av vargen.

Âter till veckan. Trevlig himmelsfärd!

Snö över Helsinki

Ja, nu är det bekräftat: Jag gillar verkligen den här stan. Känner mig halvt hemma efter endast tvâ besök, liksom jag gjorde i Wien ocksâ. Hemtrevligt pâ ett helt annat vis än exempelvis Stockholm som jag uppskattar varmt, men hemtrevligt, nej. Vi har ägnat kvällen pâ Restaurant Savoy, vilket var fantastiskt luxuöst. Önskar alla att en kväll fâ äta där, i Alvar Aalto möbler och inredning, stället har inte ändrats ett jota sen han och fru Aino inredde där 1937. Just det utgör stor del av charmen. Désuet, som man säger pâ franska. Gângen ur tiden, säg - charmen som tar sitt ursprung just där.
Med utsikt över snön över Helsinki. Snön över Helsinki som gjorde upplevelsen bara än finare. Och hustaken. Silhuetterna som gick över snöskikten som täcker mittbiten av Esplanadi, rena mâlningarna, sâdana kontraster. Svarta trädgrenar, fyra varelser som lângsamt rör sig framât. Vart? Med vem? Mm.

Den vackraste arbetsplatsen

Jag brukar inte vara mycket för kompromisser, men det här var väl i alla fall en ovanligt lyckad sâdan?

För ganska precist ett âr sen besökte vi Fârö. Dâ var allt lângt ifrân funnen lösning. Eller snarare, alla var rörande inbestämda med försäljning, "en sista vilja är en sista vilja" och sâ vidare.
Sen dök räddaren i nöden upp. Tillsammans med den dödes dotter.

Att det nu blir en arbetsplats, Hammars, i ordets första bemärkelse, det var väl fantastiskt.
Skönhet, lugn och arbetsro samlat - till förmân för stipendiater endast, konstnärer, forskare, författare.
"Och inte bara arbete, men hârt arbete". Även i ren önsketanke, kunde det blivit sâ mycket bättre?

Simple is beautiful

Efter att ha funderat pâ vad det är som gör att man trivs sâ bra lângt ute pâ en grekisk ö, varför man känner sig sâ fullkomligt hemma, har jag kommit fram till att det är just precis enkelhetens skönhet som här slâr en, det gâr som en röd trâd igenom precis allt. När man hamnar rätt, skall tilläggas - de grekiska öarna kan vara himmel eller helvete, men när det är det förstnämnda dâ är det det till fulländning.
Eller enkelheten - renheten mer, kanske. Hav är hav, himmel himmel, berg berg osv. Det är det väl alltid, hav hav och himmel himmel, kan man tänkas inlägga, men här är kontrasterna sâ tydliga - i horisonten absolut inget annat än himmel och hav. Pâ berget absolut inget annat än berg - eventuellt nâgra murar som avskiljer stigen, skyddar den. Man är varm, man känner av sin kropp hela tiden.

Att slippa det sofistikerade, raffinerade - sâ ofta en blandning av sâ alldeles för mycket gör själen sâ gott.

Denna enkelhet, renhet gâr igenom allt. Byggnaderna, maten, naturen, musiken. Bâtarna. Människorna. Inga onödiga krusiduller. Sâ ljuvligt att äta kuber av tomat, gurka, feta med lite lök. Pâ det, olivolja.
Eller kött med ris till. Alternativt en grillad fisk. Med en brödbit.

Sâ skönt att vila ögat pâ det som omger en. Husens vita kuber. Rena linjer. Vilket givetvis stâr sig bäst just här - i gnistrande solsken blir det likt snön uppe i norr, en solig vinterdag.
Musiken är baserad pâ enkelt rytm, oftast tvâstegs-. En mansröst, oftast, ibland men väldigt sällan fler.

Man närmar sig det innersta väldigt fort. Kommer i kontakt med det mest fondamentala i sig själv. Det gâr pâ nâgra dagar.

Sammanträffande. Pâ sjätte sidan av Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara dig nära) en eloge just till enkelheten.

Han frâgar henne om hon aldrig tvivlar (vad gäller sitt skrivande). Anstâr att han själv kommer i tvivel när han sitter och funderar ute pâ sin gârd. Hon skakar pâ huvudet.
- Jag har skrivit mig förbi. Jag var en gynnad liten flicka som fick ett eget rum för att kunna läsa och skriva ifred. Skrivandet är helt odramatiskt, som att äta en sillsmörgâs.
- Lyckliga du!
- Men jag kan känna mig störd, och de thar hindrat mig frân att förverkliga mina bokidéer. Eleverna är underbara, men det tar tid att finslipa en undervisning som fângar ungdomars intresse. Sâ vill jag lägga ned stor möda pâ mina recensioner. Jag kan sakna livet pâ Sundsholm, lugnet där. Dagarna blev längre. Enkla mâltider, en röding, en potatis. Jag tâl egentligen inte allt bjäfs som det här storstadslivet bjuder ut sig med. Blir utled pâ stockholmare. Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för mind del pâgâ inuti huvudet.

Jo. Just sâ. Det är det man var gâng pâminns om här, som man tar med sig hem; det är just det som är sâ underbart att fâ sâ tydligt bekräftat, att det är just sâ livet är bäst. Man blir därmed ännu starkare i sina val, i sin tro, i sina grundstenar.

Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för min del pâgâ inuti huvudet.

Vargatimmen, bekräftad

- Var är ni? Har ni lämnat Sunne?
Min syster har precis sett den, återigen på infarten, alldeles invid huset.
- Vi lämnar precis just nu. Vi ses om sex kilometer.

Vargatimmen sägs vara just den mellan dag och natt, säg skymning.
Det är det just då. Strax efter åtta. På vägen tillbaka till skogarna tänker jag på alla de somrar vi sagt "åh, om vi finge se varg, en dag, kanske björn". Och mormor som alltid sagt "ahhh, det ska vi väl inte alls önska, barn". Mormor som vi precis släppt av, som nu inte bara är nästan blind men helt blind, som nu nästan inte hör. Som sa till mig när för några dagar sedan jag kom: Tänk, så fick jag krama om dig en gång till. Som innan jag åkte ikväll sa: Tänk förr, då var det allt roligare du, när jag fick steka våfflor till er och...

Vi kommer fram genom skogarna. Grusvägarna är gråbruna denna tid, naturen fantastisk vacker i vägsrenen. Första svängen, andra svängen, sista. Min syster vinkar till oss att sakta ned. Lillan sitter och fipplar med inte vet jag i baksätets barnstol. Den sprang rakt mot norr, kör vidare upp mot xx.
Det gör vi. Jag kör. Mamma sitter vid min sida. Fältet och ängen är gyllene i skymningsljuset. Nyansen när guld blir nära rosa. Fåglar flyger upp från det torra gräset.
Så ser vi. Två öron. Ett huvud. Vargen. Den ligger ner, som en hund, den reser sig till hälften och lyssnar.

Vi håller nästan andan. Och följer den. Den börjar röra sig mot skogspartiet mellan fältet och grusvägen upp till gamla Marianne som vi haft till middag ikväll. Vi ringer henne - vargen är nära, om du vill spana. Det vill hon och lägger tacksamt på.

Backar tillbaka - mannen från länstyrelsen som varit i krokarna för att höra sig för vad gäller vargen menade att det rör sig om en varghona, troligtvis utstött från flocken. Att det inte är en unghund. Att hon därför att hon är ensam har svårare att jaga, att föda sig, därav att den är lite mager. Att den, troligtvis, när den ätit upp sig lite kommer röra sig norrut.

Vi fortsätter grusvägen upp mot höjden och Marianne. Mariannes make Gunnar är inte med henne, för första sommaren någonsin, han har blivit opererad efter flertalet hjärtinfarkter under våren.
Mjölken är lilarosa och står vacker mot det gulvita i älgblommen. Marianne går där och vankar, gråsprängd och i jeansdress, med händerna knäppta bakom ryggen och, jojo, hon spanar.
- Vill du åka med oss en bit för att se?
Det vill hon. Ja för tänk att ändå få se vargen, så.
Vi kryper framåt, min lillasyster är inte riktigt, riktigt överens med oss. En ensam varg skall lämnas ifred. Sant. Och satt jag inte själv i bilen skulle jag hålla med. Nu erkänner jag villigt och egoistiskt att jag tycker att vi faktiskt visst ska krypa framåt, vidare. Vi ser ut över fältet. Öronen! Vi stänger av motorn och står helt still. Hela vargen. Hon reser sig, jagar efter en fågel, som en unghund på lekhumör. Den rör sig sedan mot oss. Verkligen mot oss. Nu har vi den alldeles intill. Alldeles. Intill.

Marianne bor trettio meter bakom där vi står. På en höjd. Vi har bilbaken mot hennes hus. Bakom bilen, vargen. Hundra meter längre ner kommer närmsta grannens tonårsbarnbarn och kompis gående. Vi ger tecken till dem att stanna. De står still längst ner, där vägen plattar ut sig, innan svängen. Vargen lägger sig ned bakom bilen, som en hund. Vi är alldeles stilla. Nära andakt. Minuter senare börjar vi krypa nedåt för att lämna vargen bakom oss, ge plats till killarna att hinna ge sig ivag. Vargen vill inte alls bli lämnad ensam, men travar efter oss. Inte kan vi fortsätta ända ner - stackars killar, en varg är trevligt att se i verkligheten, men kanske inte på alltför nära avstånd. Vi stannar igen. Vargen tar sig ett varv runt bilen - nu kan vi konstatera att en varg är inte hund. Ögonen är vargaögon. Hållningen vargahållning. Så börjar den trava nedåt, i riktning mot tonårskillarna. Tonårskillarnas ögon tycks lysa lika gula som vargens, även fast de är så långt ned att vi inte alls kan urskilja dem. Vi funderar. Vad är det bästa att göra. Ska vi köra framåt och hoppas skrämma den - med risk för att istället fösa vargen mot grabbarna. Inte göra något? Stå still? I väntan på detta rör den sig vidare mot dem. Vi ser dem ställa sig nära, nära varandra. Den ene ställer sig bakom den andre. Minuter senare börjar de röra sig bakåt, sakta bakåt. Tio meter från dem stannar vargen upp och lystrar. Så vänder den och går mot bilen istället. Går runt oss och bakom bilen. Killarna kan gå upp till sig. Marianne, dock, kan inte gå hem, det är en varg mellan oss och hennes hus. Hon får följa med oss ett tag, så kör vi hem henne senare.

Tacksamhet och i vargens timme. Imorgon bitti sätter jag mig på tåget vidare.

Sista värmlandsvalsen

Det drar sig mot avfärd nu. Imorgon, närmare bestämt; jag kunde varit kvar ack så mycket längre.
Skype är ett fantastiskt kommunikationssätt - aldrig mer att jag kommer ängslas över att tio dagar mellan far och dotter är för mycket, hädanefter kommer jag om så måstes boka in två veckor, lätt.

Det är älgblom här nu. Och mjölke. Lite lätt överblommade lupiner, men inte helt. Annars grönska, grönska. Och mycket granskog.

Här ute i skogarna lever vi upp lite till mans. Under mina snart femton âr lângt bort frân hemlandet har  jag aldrig längtat till staden som sâg mig födas. Alltid hit. Till skogen.

Sommaren bjuder pâ smörstekta kantareller. Vinbär direkt från busken. Kaffe i mängder ute på gräsmattan. Samt glesbygdens loppisar. Vi hade talat om trasmattor till nya boendet - idag bar färden mot en gammal skola där diverse mer eller mindre hembygdsgårdsliknande aktiviteter hyses. Så också en årlig loppis som heter duga, och vackraste av vackra fynd gjorde jag. 80 kr trasmattan, två och en halv meter långa. Det nya hemmet blir därmed fransksvenskt som familjen.

Därefter visit hos en bekantskap, där både föl och hundvalpar fanns till beskådan. Lillans lyster visste inga gränser.

Den goda nyheten: vargen är kvar i trakterna (ingen tjuvjakt, än). Den hade synts till alldeles i närheten av den gamla skolan så sen som igårkväll.

Den dåliga nyheten, eller besvikelsen: jag tror inte jag kommer hinna se den.

För övrigt läser jag Sigge Eklund här i gröngräset och jag är mycket tillfredsställd med den läsningen. Mer om det senare.

Frida K!

Älskade internet. Googlade häromdagen, igen, pâ Frida och Wien och upptäckte ju att utställningen visas i Berlin nu först, för att i höst flyttas till, just det: Wien. (Vilket fick mig att under en sekund tänka - och om vi redan i helgtn tog bilen till,? men nej, det fâr bli en höstfrâga). Och klick-klick-klack, sâ klickade jag via en tysk sida hem en dokumentär, kommenterad av ingen annan än redan omnämnda Hayden Herrera.

Sâ nu ska här âterupplevas lite. Âker ni en dag till Mexico, missa inte vare sig "dubbelhuset" de levde i, Frida och Diego, eller hennes föräldrahem, det vackra blâ huset i Coyoacan - sedermera ocksâ hennes dödshem. Dödshem. Fint. I ett annat liv ska jag spendera mitt vuxna liv i Mexico.

Tänk sâ enkel en irritationshuvudvärk kan försvinna! Och tänk vilka bra sidor vârt i övrigt ibland tunga att bära konsumationssamhälle ocksâ fört med sig. Jag kan fortsätta sitta här och lukta pâ blommorna, samtidigt som världen kan klickas mig närmre. Vackert!