Dolor y gloria

Eller Douleur et gloire. Franska titeln pâ Almodovars senaste.

Som jag, lite nervöst, tog med mig mannen vid min sida samt Lillo att se i lördags.

Nervöst? Ja, lite, skall villigt erkännas. Mânga är vi som följt honom, älskat honom i sâ mânga âr.
Som med de senaste filmerna - tappat bort honom (en lättvindig "ja, varför-inte"-film, med homosexuella flyg-stewartar, minns ni den ens? ; följt av en melodramatisk i ordets obehärskade bemärkelse - vilket i sig är väldigt lite Almodovarskt, mästaren i mästerlig melodramatik, Julieta).

Vi tänkte - han har tappat det. Stinget. I depression. I icke-nutidsanda.

Sen hörde jag av en slump Antonio Banderas - mästerligt filmad av just Almodovar i den senares sista bästa, Le Piel que habito frân 2011 - kirurgen! huset! - bli intervjuvad av Augustin Trapenard (och inom parentes skall tilläggas att ni franskspråkiga som suktar efter kultur och bra intervjuer - lyssna pâ AT - France Inter, Boomerang - finns att lyssna pâ i efterhand - en halvtimme om dagen).
Om just Dolor y Gloria. Douleur et gloire. Smärta och ära.

Och fick det bekräftat. Att det varit mycket depression med i leken. De senaste tio âren. Och smärta; fysisk sådan; förminskande sådan, som ju i sig framkallar depression och sâ biter sig râttan i svansen. Och gjort filmandet omöjligt.

Antonio Banderas väldigt lågmäld. Mycket respektfull.

Och likväl. Nervös. Jag. För hur mânga åldrande regissörer har nu inte pâ senare âr misslyckats med det. Likt åldrande författare (Philip Roth älskare, ni måste hâlla med om att -. David Lodge. Marquez Garcia). Och det ville jag inte se.

Istället - tillbaka! Lågmäld, jovisst, men oj sâ vackert illustrerad. Och vi minns âter hans bästa alster, för de fâr âter liv här. Han citerar sig själv och gör det med bravur. (Och har till och med låtit alter egot Banderas leva i sin egen, Almodovars, lägenhet).

Det blir inte melodramatiskt. Men det blir hjärtkramande. Tvâ timmar spansk film och Lillo kom ut och tyckte väl inte den hade känts längre än vanliga filmer (säg).

Själv hade jag tårarna rinnande inom mig och en hel del pâ utsidan de tvâ timmarna igenom.

Kärleken till Almodovar. Lättnaden över att han återtagit kontrollen. Känsligheten är ju vad som gör Mannen, men det är sâ tragiskt när det blir pannkaka. Här tar sig majonäsen, som det franska uttrycket sâ vackert formulerar det. Och inte bara lite.

Och Jesus - Penelope Cruz! Likt i Volver filmar han henne som ingen annan. Han älskar hennes ilska. Hennes bestämda utâtpekande balettsteg. Visar hur vansinnigt vacker hon är.

Antonio Banderas. Som framför Almodovars lins förvandlas till elegansen inkarnerad.

(Att Lillo, nu tio, citerat filmen i flertalet samtal - "jag älskar ju att resa - det är som i filmen du vet; när han säger att det är resorna som lyft honom ovan Madrid". Eller. Som det var förr. "Som i filmen du vet; när barnen ibland lärde vuxna läsa).

Och spanskan. Gud vad det är härligt med spanska.

Tallrikarna som snurrar

Ni vet det där tricket, eller omöjliga sysselsättningen, när nâgon hâller pinnar vertikalt och pâ vilka man placerar tallrikar som man sätter igâng sâ de snurrar? Och mâste fortsätta snurra, annars faller de i golvet?

Sâ beskrev en kollega känslan av hur det är att hâlla ihop ett arbetslag.
Snurra.
Du mâste ge fart och fâ allt att snurra.

Och hur du än snurrar faller alltid en i golvet.

Eller rättare sagt - hur bra du än är pâ att snurra sâ faller ändâ en alltid i golvet, pâ grund av saker du inte kan kontrollera.

Kan vara en graviditet. Eller en lust att byta jobb.

Sâ är det. Och du stâr där och försöker fâ allt att - fortsatt - snurra.

(DOCK. Du vet aldrig hur bra nästa tallrik kommer vara pâ snurrandets skala. Det fina i optimismens krâksâng - och sâ vidare).

I övrigt: Vad alla är entusiastiska över Amanda Svenssons nya roman!
Spännande!

Veckans stoltheter

Tänker som alltid när här är stiltje att bloggen ju åtminstone borde fortsätta att tjäna som minnesanteckningsuppsamlingsplats.

Så. Saker jag denna vecka är stolt över.

Ett.

I fredags fick vi äntligen till det. Efter att ha haft tanken med mig och uttalad i över ett år blev den äntligen verklighet och mellan tio över tolv och tio över ett samlades vi samtliga - för tänk nu är vi nio stycken som sliter dagligen tillsammans - i vår stora sal som sedan strax före jul är i stort sett klar (det vill säga färdigrenoverad - vita väggar - slipat golv - showroom aka uppsamlingsplats - aka vardagsrum - aka fotostudio).
Aktivitet: Pilates.

Jag har sedan några år tillbaka själv gjort detta - efter att haft den fantastiska förmånen att ha ramlat på en otroligt bra kvinna, tidigare balettdansös, sedan tio år tillbaka Pilates-instruktör på grund av dåliga leder på grund av att vara, just, en före detta balettdansös. Inget flum. Mycket gemensamma funderingar om kroppsfunktion. Mycket styrka. Och varje gång kommer man ut från en seans lite rakare, lite lättare. Och med många nya idéer i huvudet.

Detta att, som vi nio, dagligen slita tillsammans, lösa problem, bära lådor, titta på foton, räkna offerter och procentsatser. Och plötsligt befinna sig i gymnastikdräkt - valfri sådan - på en matta och utföra övningar som får kroppen att undra var man hittade just den muskeln - och tillsammans skratta åt hur jobbigt det är. Det kallar jag teambuilding jag står upp för. Tillhörighetskänslan. Att kliva ur vanliga roller och in i en annan. Vår logistik-kille överraskade oss alla med att vara den absolut vigaste av samtliga. Att förenkla allt.

Det finaste av allt - alla var lika entusiastiska som jag själv. Både över min kära C. som lärare som över aktiviteten som sådan. Så nu är det bestämt. Varje fredag skall vi på företagets bekostnad gymnastisera en timme, alla tillsammans. Tänker att åh vad gott det kommer göra allas våra ryggar, nackar och små hjärnor.

(Tänker också Scandinavia design på ännu en nivå -  de skandinaviska länderna ju också här ligger så mycket före, med bidrag för att röra på sig på arbetstid etc - och att man, om man kan, inte borde ha rätt att inte ta med det i en företagsberäkning när man vet hur mycket gott det gör på alla plan. Så nu kör vi skandinavisk design också på fredagslunchen).

Två.

Som vi alla vet drömde Lillo om att lära sig spela harpa.
Som vi alla dessutom vet bor vi ute på landet (dock med stad och dess musikhögskola på en halvtimmes avstånd, men dock).
Som vi alla förmodligen vet men kanske inte funderat över växer vare sig harplärare eller harpor på träd.

MEN. Så tänkte jag att så här kan vi ju inte ha det. Googlade. Fann en harplärare på högsta nivå. Beredd att ta sig an Lillo. Men en dryg halvtimma bort och hur få in det i ett redan fyllt schema med redan det förutan långa skoldagar etc. Då slog det henne att hon ju hade en elev som bor - fem minuters bilväg från oss. Sexton år. Samma förnamn som Lillos katt. Vi träffade henne, en fe i ordets alla bemärkelser, och vi var alla överens om att detta måste provas. Så steg nummer två - harpa?
Det visar sig då att det dryga timmen bort finns ett företag som gör just harpor (!) - världsledande i kategorin. Klart det har en att hyra! bara att komma och hämta. Så nu har vi en keltisk harpa här i huset (ja sedan snart ett år).
Så långt, allt väl. Lektionerna börjar, Lillo är en naturbegåvning. Hittar både fingrar och noter utan minsta ansträngning - så till den grad att jag en vecka - efter att ha förklarat att hon ju måste träna i alla fall något lite - fått mig en åthutning: men ÅH. Jag kan den ju redan! Varpå flickebarnet sätter sig ned och drar stycket som om ingenting hänt.
Fröken V. är en mycket ambitiös flicka som spelar harpa på högskolenivå, sexton år gammal och intelligent som få. Och det blir därmed ganska många lektioner som avbokas, ofta i sista sekund, på grund av läxor, prov, konserter. Regelbundenheten bryts. Och Lillo börjar tappa intresset.
Igår var hon bestämd - lektionen klockan halv tolv blir min sista. Men du får säga det.

Kluvenheten i detta. Att inte vilja vara den som övertygar om att fortsätta om nu intresset verkligen inte finns. Att samtidigt själv veta hur många gånger jag velat sluta med pianot men inte gjort det och sedan varit ytterst tacksam över att jag inte gjorde det. Att känna mig som jordens största klyscha när jag förklarar just det. Men också detta viktiga: ta vara på dina gåvor och talanger. Var människa har inte fyrtiotusen men några få självklara och dom har man faktiskt inte rätt att bara slänga bort - Lillo tittar på sin harpa, lyssnar på stycket V. spelar och kan det nästan redan då. Det vore ju så synd osv. Ge det i alla fall till i sommar? NEJ.

Under lektionen - då det som vanligt plingades felfritt genom dörren - bestämde jag mig för att bjuda in V. i samtalet efteråt. Vi tog diskussionen tillsammans. En rodnande Lillo lyssnade till när jag förklarade för V. att hon ville sluta - inte på grund av V. men på grund av en massa andra ting - och också när jag frågade V. om det hänt henne med att ibland vilja sluta. (Min idé kom under lektionen och jag misstänkte att den var strålande - för det vet ju alla som spelat instrument att vi alla någon gång velat sluta spela vårt instrument). Lillo lyssnade utan ett ord till V. som förklarat hur hon också ibland velat det - hur knepigt det dessutom är med ett instrument då det inte är som med en hel del annat, dvs man ser inte slutresultatet med en gång efter ansträngningen - ibland ser man det först flera år senare - det är klart det är lockande att istället syssla med annat - speciellt då man själv är för ung för att se helheten - men föredrar att vara med sina kompisar, rita, lyssna på musik.
Så, hur gör vi då? avslutade jag och vände mig med frågan till Lillo. Vi fortsätter i alla fall till sommaren, kom det bestämt.

Slut. Och jag var så glad. Inte för min skull. Men för hennes.

Och tänk först nu förstår jag vad länken är.

Mellan dem jag hâller allra högst.

1) Non. Ce n'était pas mieux avant ! Nej. Det var inte bättre förr. 

2) Förundran över att vara här. 
La vie ne vaut rien - mais rien ne vaut une vie. 
Livet är inte värt något - men inget är mer värt än livet.

3) Lâtom oss koncentrera oss pâ de positiva i tillvaron.

Och slutligen tvâ av de bästa tillsammans.

Hommage till d'Ormesson.

Blev fast här ikväl. Quel homme impeccable.
Sâväl han som i som framför kistan. Ett femton minuters hyllningstal - en verklig hymn till såväl J d'O. som till den franska litteraturen. Vilket land jag har äran att kalla mitt❤️.

Talet börjar ca 10 minuter in.

Det hade ingen sagt till mig

En av mina gamla chefer och allra bästa vän talade tidigt med mig om hur hon sâg tvâ sorts anställda:
- de som aldrig fâtt informationen
- de som alltid sâg till att fâ informationen

Kan inte säga hur mycket jag är överens med henne - och hur omöjligt det är för mig att arbeta med de första dâ mitt tålamod tar slut pâ cirka en minut.

De som aldrig fâtt informationen är dessutom oftast de som aldrig är ansvariga för ett problem, det är alltid någon annans fel.

***

Fy sablars vad det är gott med pepparkakor.
Till morgonkaffet.
Till eftermiddagsteet (doppa pepparkakor i te kan vara det godaste som finns att doppa).
Nu: med varm mjölk i vilken jag hällt kanel, kardemumma och nöthonung.

***

Nöthonung. Kan vara den bästa uppfinningen jag ramlat pâ i âr.
Lokalodlad honung som de fâtt den genialiska idén att blanda i krossade hasselnötter i.


***

Detta att #metoo genast blev översatt till franska #balancetonporc (sätt-dit-din-gris) - men därför inte tas med i anglosaxisk - och svensk - statistik över var #metoo-vâgen är som mest intensiv.

Här händer mycket. Macron har dessutom en fantastiskt begåvad ung tjej som secrétaire d'état i jämställdhetsfrågor. Hon är toppen, ytterst effektiv och jäkligt trovärdig.

***

Tänk att det snart är dags för tredje julen utan mamma. Sâ helknäppt.

***

Ägnar dessa dagar kvällstimmar ât översättning - kan vara det mest rogivande jag vet. Detta att vara manisk, det ligger mig varmt om hjärtat. Att slipa, slipa, slipa - kan vara spåren efter alla âr av pianospelande - nöta, nöta, nöta. Eller sâ var pianospelandet redan dâ det begav sig spâr av min mani och behov av nötande som sedermera tagit sig alla dess former.

***

Har, har inte.

Har idag inte gjort de där lussekatterna jag tänkt baka (tänkt och tänkt, en tanke flyger bland sâ mânga andra genom sinnet, sen kommer det konkreta och påsar torrjäst som ändâ aldrig hjälper en att uppnå riktigt det resultat man vill sâ orka gör man inte hela vägen ut).

Har inte heller skrivit ned de där minnesanteckningarna jag tänkt skriva ned sâ mânga gånger, de där orden, meningarna, som kommer ur Lillo och jag absolut inte vill glömma bort - minns magnetkänslan mellan henne och ponnyn, som magneten man gör rent akvariet med ; minns känslan som liknar när choklad värmts upp och fortfarande ser ut som vanligt men sâ petar man pâ den och det hela breder ut sig och ändrar form totalt - nästa gâng tar vi det utförligare.

Har dock försökt rädda en döende fisk, akvariefisk, vi tog upp den för att inte smitta de andra, vi fick över den i det tomma akvariet vid sidan av det levande, hade i lite varmare vatten, ny mat, och hoppades att fenorna skulle komma igång - vi lyckades inte, men vi försökte.

Har diskuterat de nyanställda till djävulskt med maken. Jävlar anamma vilket jobb det är i sig att ha företag. Sen ska man hinna jobba också. Inte bara styra. Hatar att ge instruktioner till halvdöva öron. Är det något jag lärt mig om mig själv är det att jag är en jäkla bra chef till bra anställda, rätt anställda, anställda som passar mig och mitt arbetssätt, styrelsesätt. Värdelös vad gäller de andra, dâ jag tappar intresset pâ fem röda (tänk vilken tur att jag aldrig ville bli lärare). Utmärkt pedagog för de som kan ta upp det jag säger och ta det vidare. Etc. Sâ det gäller att inte ge upp att vara petnoga när man anställer. Annars är det mig själv jag till syvende och sist straffar. För jag blir sâ in i norden uttråkad, måste fâ tillbaka. Nâ.

Det försökte vi sedan lägga ât sidan genom en promenad. Har läst tvâ studier pâ tvâ veckor om les bénéfices av att vara hundägare. Tydligen har hundens magflora en direkt influens pâ ens egen. Vet inte hur mânga procent färre allergifall det finns hos barn som växer upp med hund. Etc. Hjärtinfarktrisken som dimper. Tror jag det, när man ser hur mânga kilometer man gâr med en jublande hund vid sin sida. Det är mao bieffekter av hundägandet som är bra för hälsan. I mycket.

Maken läser nu slutligen Knausgård. Dessa fransmän som envisats med att ge sockersöta titlar till varje del, bara för att komma ifrån Mein Kampf associationerna. Jo, i mycket är fransmännen sâ djävulskt politiskt korrekta. Man hade ju kunnat kalla dem Mon Combat 1, 2, 3 och tusen, men nej. Istället typ "En ung förälskad man". Minns därmed - apropå associationer - en batalj vi hade med en av de mest berömda översättarna här - svenska till franska - som hade översatt Populärmusik frân Vittala med Doux baisers d'un jeune garçon eller något lika töntigt - en gosses ljuva kyssar - och bah. Vad arga vi var. Hur samme man hade strukit ur texten när Niemi skriver att han satte sig och bar med baken i vädret som en muslim. För att man inte kan säga sâ. Arggggh. Att samme man var den som fick översätta 99% av allt som - dâ - översattes. Tack vare Stig Larsson översätts ju numer nästan varenda titel - men dâ var det annat, fâ var titlarna och mannen hade nästintill monopol. Medan vi skulle varit värsta radarparet.

Det var dâ det.

Mycket vatten har runnit och sâ vidare. Hursom. Det är roligt att äntligen diskutera Knausgård.

Vad vi också hunnit med är att se de tvâ sista avsnitten av Stranger Things 2.
Skrev det säkert redan under säsong ett men herregud. Varje karaktär, en hypersensibilitet. Det tar nästan emotivt kâl pâ en. Och jag tycker det är underbart att fâ se Winona Ryder igen. Apropå hypersensibilitet. Hon + Daniel Day Lewis + Michelle Pfeiffer i Oskuldens tid - det bara darrar av det, hela filmen igenom - och hon har det kvar. Det tycker jag är fantastiskt.

Läst har jag inte men ska. Läser sedan månader tre verk minst samtidigt. Vad det nu ska betyda (kanske ingenting, ingenting alls). Vad läser ni?

Jag: Havsboken. Njuter.

 

Slutligen. Den här ringmärktes för sju âr sedan. Dess kusiner bygger sedan tre âr tillbaka bo i vâr husfasad. (Ack ja, en del av lyckan med stenhus).

Kvällsvärmen

Sâ slog det till igen. Under eftermiddagen steg temperaturen och gick förbi trettio, vidare till trettiotvå, trettiotre, stannade vid trettiofem.

Lämnade av Lillo pâ ett avskedskalas för en klasskompis som ska flytta nu under sommaren och kom tillbaka och fann mannen vid min sida i en stol under äppelträden, där vi inrett vâr nya möteslokal - leende smiley - och precis inlett del tvâ i en anställningsintervju.
Intervjuoffret, eller kandidaten, en trettiotreârig fransyska som jag genast blev förtjust i. Ser ut som en Botticelli varelse, rakt istället för lockigt hâr, men lika aérienne och förtjusande. Förtjust i en förtjusande. Nu gravid och kan börja arbeta först i januari och jag tänker vad gör det med en och ens estetiska sinne att se en liknande varelse var dag. Haha. Dessutom knivskarp och driven. Fâr vi in henne bland oss börjar det hela likna något.



(Minns ni Balzacs porträttgalleri. Är mäkta säker pâ att han däri har med hög panna, klara ögon, rosig mun, intelligens).

Nâ.

Ikväll är det närmare trettio, jag har öppnat en flaska rosé.
Vill ni ha ett vintips? Klart ni vill, eller snarare ett knep än tips.
Jag gillar inte söta vinner. De ska vara torra. Mânga rosé rör sig mot sött.
Bland Loire dalens viner finns Les rosés d'Anjou och les rosés de Loire. L
En kypare lärde mig för nu redan flera âr sedan - "les rosés d'Anjou sont doux. Nu vet ni!"
Nu vet jag och väljer alltid les rosés de Loire som det jag har här nu. Jättegott.

Innan dess var vi och kvällsbadade. Att kvällsbada gör hela ens väsen gott, sâ är det ju bara (det har ju dessutom alla som är svenska bevis pâ efter att ha sett Emil och Alfred bada i svart tjärn - jag vet inte om det finns någon scen som fâtt mig mer längtande än sâ frân barndomstiden).

Veckan - intressant vad gäller arbete. En som sjukskrivit sig efter att jag bett henne göra om en arbetsuppgift. Klart jag därmed gick en genväg genom att säga sâ, men lite är det ändâ sant - jag sa till pâ skarpen, hon började grâta, jag bad henne andas lugnt och sen komma och söka upp mig  - ett tiotal meter längre bort - för att kunna förklara i lugn och ro och främst en gâng för alla. Vilket hon sâ klart inte gjorde. Efter lunch dök hon inte upp mer och är nu sjukskriven i tvâ veckor.

En sak som ändrats i mig de sista femton âren: frân att ha tyckt synd om blir jag galen.

(är det sâ vänsterfolk blir höger med tiden? ett sätt att hårddra den förvandlingen?).

Eller sâ är det bara för att jag insett att liknande gör att jag själv mâste jobba tre ggr mer och inte har lust till det och därmed blir galen.

(Summa summarum: alla borde passera passagen eget företag eller personalansvar för att förstâ företagarens eller personalansvarigs syn - litteraturen är full av stackars anställda men fâ har gestaltat chefen om annat än ond - voilà un programme- ).

Därför - sâ viktigt att omge sig med likasinnade. Man har inte râd att vara irriterad för mycket i ett liv. Varje irriterad minut är ett spill.

Lillo har nu bara tvâ dagar kvar i skolan. Bara tvâ dagar kvar att gâ upp sen kan vi ställa klockan en timma senare! Fantastiskt för oss alla!

Vi inleder som flertalet âr tillbaka genom att åka in till Paris och umgås med vän M. som just dâ som himmelens lämpligt râkar ha en ârlig mässa att besöka.
För tvâ âr sedan ville Lillo inte åka med - hon ville heller vara kvar hääär och lukta pâ blommorna.
Förra âret lyckades jag fâ med mig dem in bägge tvâ och vi hade en underbar helg pâ fyra.

Nu har det hunnit bli mörkt här ute pâ terassen. Mânen lyser, den är nästan full.
Tänk vad livet är intressant ändâ. Och vad glad jag är att ännu fâ vara med och uppleva det.

Alla (goda) kvällsting är tre.

Tre snabba.

1. Kollade förut snabbt upp när Arundhati Roys nya roman kommer i fransk översättning (svar: först i början av 2018) - och hamnade på denna artikel över henne - den som ännu ej läst hennes debutroman avundas jag - The Ministry of Utmost Happiness.

Och däri en mening som ekar:
"Lorsque j'écris de la fiction, j'ai une relation très apaisée avec au sens où je n'éprouve pas le besoin de me presser", expliquait l'auteur, désormais âgée de 55 ans, dans un entretien au quotidien The Hindu la semaine dernière.

"När jag skriver fiktion har jag en väldigt lugn relation med det, i bemärkelsen att jag inte känner behovet av att skynda mig".

Fint.


2. Detta blir det älsk på, som någon skulle uttryckt det.
Eller låt oss kalla det: kontrollerad kommunikation.
Alla spaltmeter som skrivits om detta foto.
Alla spaltmeter detta foto ger att skriva om.

Macron. Mellan Franska och EU flaggorna.
Det öppna fönstret.
Skrivbordsklockan.
Den öppna boken - vars sida är noga utvald.
Tuppen, symbolen, som speglas i iPhone glaset.

Och så vidare. Och så vidare.
(Väntar med spänning på ny statistik över antal sålda exemplar av Les Nourritures Terrestres av Gide efter att fotot publicerades).

Det var längesedan Frankrike hade en så litterär president, säg regissörsbenägen, säg teatral (hans högstadielärare var övertygad om att man i EM så småningom skulle finna en ny Gérard Philippe - det blev det, men i en helt annan tappning och form). Som tillfredsställer behovet av Sagan.



3. Först efter två dagars läsning förstod jag att det var anledningen till min känsla av total hopplöshet.
Jag lämnar Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar åt er eller andra. Otroligt bra skriven, välskriven, men ingen varnade för den så totala hopplöshetskänslan. Mitt eget liv, det som är kvar av det, är för kort för självspäkning. Vet inte om det är ord som kan förstås rätt, men jag själv vet vad jag menar och det får i just detta fall vara tillräckligt.

(Läser nu Mödrarnas söndag och drömmer igen).

Glöm mig och annat. (CIRKLARNA, vänner).

Har nu läst Schulmans bok Glöm mig. Fin bok, välskriven bok. Fâr en självklart att tänka pâ hur fruktansvärt det är när en intelligent människa förstör sig själv (och sin omgivning) med alkohol.
Men också, hu, vilket jäkla ansvar det är att vara förälder.

Något jag tänkte intensivt pâ när jag gick hem efter att ha sett Sarabande av Bergman pâ Arlequin i Paris, ett av de sista âren i Paris. Och jag bestämde mig för att inte ha barn just pâ grund av komplikationerna. Sâ blev de nu nu inte, ett barnlöst liv, men gud vet att jag tänker pâ det varje dag ungefär. Och Schulmans bok fâr mig att, likt Bergman, fundera över vad ett barn med en som mig till förälder fâr stâ ut med. Inte bara dåligt, som tur väl är, men också.

Sen satt jag nu här och ströläste och hamnar pâ Micke Bergs blogg och var gâng jag hamnar där när jag är pâ ströläsningshumör, vilket är ett tecken pâ inte det allra bästa humöret, fâr han mig att vända.
Livsbejakande, krävande, entusiastiskt. Gillar mycket. Läs du med!

Han skriver om tröttheten pâ sig själv och det ständiga âterfinnandet. Om hur han tänkt lägga ned bloggen men alltid kommer tillbaka till den. Och jag tänker.

Var det frân Jenny Maria jag hittade till honom?

(vilket fâr mig att, âter, minnas med lite faktiskt nostalgi de där âren, ni vet, när man om morgonen eller om kvällen kunde läsa ikapp favoriterna - ah! en den har skrivit flera sen sist. En den har äntligen skrivit etc. Och en den har kommenterat här, trevligt!).

Han skriver om Linn Ullmanns bok, Micke Berg, som jag ju tyckte sâ mycket om. Och om de katastrofala föräldrar hennes föräldrar var. Och jag tänker alla de tankar jag redan skrivit om här. Och om att det är fan inte lätt att. Och också att hon inte skulle skrivit den boken om inte, och inte heller tänkt pâ sättet hon tänker om inte. Sâ allt är ju inte bara negativt.

Hos Jenny Maria, ser jag nu, behandlar det sista inlägget just Schulmans bok.

Säger ju det: Allt är cirklar. 

Och vet ni dâ? Instagram menar att jag bara är ett steg frân att fâ tillbaka mitt konto. Som någon piraterat. Som vi säger här.

Imorgon. Upp och väcka barnet för harplektion. (Har jag sagt att jag är lika förtjust som hon i harpfröken? - (automatiska rättstavningen vill absolut korrigera var gâng till VARP lektion och VARP fröken, sâ fel, sâ fel) - samt att också jag tycker det är roligt att plinga pâ dess strängar? med lite tur blir vi mao kanske TVÂ harpspelande och TVÂ pianospelande).

Till saken hör att jag redan nu ser hur satans lätt hon har för det. Noterna och strängarna. 

Godnatt.

saker att roa sig med mitt i natten när det inte är mitt i natten

twittra, till exempel. Och som twittervanligt läses twitter nedifrån och upp.

Minnesanteckningar

Började i början av âret att fylla i den där listan (för att härma Annannan med flera).
Sen kom jag inte längre och denna morgon tänker jag att det är dumt att inte spara sådant man har - minnet försvinner med tiden som sâ mycket annat och är det inte det bloggen för mig främst är till för? Minnesanteckningar. Det kändes, dâ, som att jag bara svarade "sorg och grât och död" - och det ser jag ju också nu att det var vad jag svarade. Men ibland är det nu bara sâ. Och nu ser vi framåt. Sâ:

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Lärde mig sörja en mamma (det är inget man lär sig pâ en minut och jag har fortfarande inte lärt mig).
Klättrade upp till Puy Sancy - tvâ gånger. 
Auvergne - en underbar upptäckt och bäst av allt bara fyra timmar bort.
Spelade piano med mitt flickebarn (Va?? har DU gett pianolektioner??).
Förhandlade saker jag aldrig förhandlat förut.
Besökte Lascaux-grottan (och dess fantastiska omnejder) - också le Perigord ligger pâ hyggligt och överkomligt avstånd.

Vilka länder besökte du?

Sverige tvâ gånger. Spanien. Frankrike (!) - faktum är att vi besökt mycket härnere under 2016 (se ovan) och det tâl ju att upprepas.

Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
Mer tid utan grannfejder och med allmänt lugn i sinnet. 2016 grät jag lite för mycket.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
Inget datum alls. Men väl en helg i januari i min ensamhet i Paris dit jag for för att träffa fd kollegor, blev kvar tvâ nätter extra och helt plötsligt hamnade öga mot öga med faktum att jag befann mig i sorg (satt och lästen nedan omnämnd bok och insåg att jag var inne pâ tredje boken om sorg). Och att det bara var en dryg mânad sedan mamma lämnat oss och att det var en hel evighet sedan och alldeles nyss samtidigt.

Vad var din största framgång 2016?
Att vi tog itu med allt och inte lät dagarna gâ. Omorganisation i företaget. Anställde den bästa i rätt tid. Tog fasta pâ det jag varit ganska bra pâ tidigare men som mammas död präntat in i mig vad jag hoppas är för gott: skjut ej upp. (Vilket resulterat i resor, middagar; anställningar, mail till diverse).

Bästa köpet?
Man tager det man har närmast till hands och julklappen till mig själv - en parfym som luktar det ljuvligaste läppstift - jo det är sant - förgyller mina dagar. I övrigt: de bokpaket jag med jämna mellanrum mottager frân Bokus och annat i Sverige. Allt är, hör och häpna, ej översatt till franska (exempel - Bolano kunde jag pâ detta vis läsa nästan ett och ett halvt âr innan franska översättningen kom).

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor. Citerar Annannan: "Jag befinner mig i en fas av livet där prioriteringen alltid är de lämpligaste resdagarna och de bästa resvägarna, inte de lägsta priserna".

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag hittade min pärla till assistens/kollega. Rätt person pâ rätt plats gör livet lättare att leva för alla inblandade (och jag sitter alltmer sällan och hetssvarar pâ mail till efter midnatt för att fortsätta runt sextiden).

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Detta var âret när ledsamheten snuddade vid hopplöshet. Att vara med när mamma dog fick mig att snudda vid en helt ny känsla jag inte vet om jag blir en bättre människa av. Gapet. Men jag var glad många gånger också!

Blev du kär i år? 
Ja!

Favoritprogram på TV?
Vi har ju inte tv, men däremot ser jag Babel pâ SVT Play - samt en himmelens massa serier via streaming eller DVD. Just prick nu kommer jag inte pâ någon som stod ut likt Breaking bad tidigare, men kanske har jag fel.

Något du önskade dig och fick?
Bada i havet!

Något du önskade dig och inte fick?
Att vâra grannar skulle fâ för sig att sälja. Samtidigt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jobbade. Grät säkert några skvättar. Det var sâ tätt inpå. Och sen gråter jag ju alltid titt som tätt glad eller ledsen. Och sen ât jag mycket god mat pâ restaurang.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Känns som upprepning.

Vad fick dig att må bra?
Springande, läsande, badande. Att vi har en hund. En katt. Ett vackert hus. Ett jättespännande projekt som heter vârt företag.

Vem saknade du?
Mamma. Men också pappa. Syster och familj. Närmsta vännerna som bor alldeles för långt bort.

De bästa nya människorna du träffade?
Min nyanställda! Förresten är de tvâ sâ min-a. Vâr-a.

Mest stolt över?
Att vi inte ger oss.

Högsta önskan just nu?
Säger som Lillo sa när hon funderade över 2017 pâ nyårsnatten. "Undrar vad detta âret ska bära med sig?... Jag hoppas bara att ingen mera gâr och dör".

Och snart åker vi till Costa Rica*.

*inget ont som inte för något gott med sig.

Ett âr. Av magical thinking?

Tänker pâ hennes titel, Didion, om âret av magical thinking. Det är inte så jag skulle uttrycka det. Ett jävla år av jävla thinking.

Igår, ett år prick. Sedan jag förlorade mamma, vi alla förlorade mamma.

I förrförrgår för prick ett år sen var vi i Marocko på väg hem till Frankrike. Pratade med mamma snabbt från flygplatsen och fick en intuition jag inte ville ha.

Dagen därpå, i förrgår, flög jag upp med det enda flyget som fanns kvar, via Amsterdam, sa till Lillo att jag skulle komma och hämta henne om några dagar så att vi kunde hälsa på mormor tillsammans men att jag nu åkte upp en snabbtur själv, gick där mellan flyget från Paris och det andra mot Götebord, med någon slags ångest i halsen. Kom fram till sjukhuset vid elvatiden på kvällen. Mamma sa till mig flertalet gånger på skarpen att åka med pappa hem - ni ska prata! det finns räkor och kallt vitt vin i kylen - säg nu till morfar att det inte är så farligt med mig - jag insisterade på att när jag nu åkt så långt var det väl katten om jag i alla fall inte kunde få sova kvar hos henne, pappa kunde få vila, jag pyssla om henne. Nu lyssnar du på mig, H. - vi ses imorgon, det är jag som bestämmer. Precis när vi skulle gå, pappa och jag, närmare halv ett på natten, sa hon: Jag grunner på om inte H. skulle vara kvar inatt här ändå.

Grunna på du, tänkte jag - klart jag är kvar, sa jag.

Natten, orolig. Somnade till vid femtiden efter att innan dess vaknat till vid minsta ljud. Vid halv nio vaknade jag av sköterskornas viskningar. Slog upp ögonen - det var du som kom ända från Frankrike igår? ja. Nu är din mamma väldigt dålig. Är det någon du skulle vilja vara här med dig?
Panikringde syster och pappa. Lilla pappa som inte fått en blund på veckor. Kom, pappa, det är tydligen väldigt dåligt med henne.
Frågar sköterskorna: Min morbror, hennes bror, bor tre timmar bort. Han ville ned och hälsa på som imorgon. Är det någon idé att han sätter sig i bilen? Det är det alltid, svarar de. Jag ringer honom snabbt och förklarar läget.
Vill du vara själv med henne? frågar de med vänliga blickar. Nej. Ni får faktiskt gärna sitta kvar. Gör i mitt huvud allt för att förstå vad som sker, leva i nuet - släng er i väggen - leva i denna minuten. Kan jag bara springa ut i köket - på andra sidan korridoren - och hämta mig en kaffe. Självklart. Gör så.  Hör på radion om Heliga Birgitta. Klockan har blivit två minuter över nio. Heliga Birgitta? Min mamma. Varför säger de så? Slår mig: är det kanske hennes namnsdag? Snabb googling. Nej, inte hennes namnsdag. Rent sammanträffande alltså. 31 oktober däremot. Alla Helgona.
Sätter mig hos henne. Pling. Sms på hennes mobil, pappa har larmat på hemma, han är på väg in. Pappa är på väg, mamma. Han är här om en kvart.
Nu går andningen ned. Säger sköterskan. Det kan bli så mot sluten. Hör inget andetag på länge. Så kommer det. Vi ser på varandra, sköterskans djupblå ögon och jag. Lättnaden, vänner. lättnaden. Jag andas åter också jag. Sen håller jag mamma i handen, tänker på att pappa, kom kom kom. Vet inte vad mer jag tänker. Sköterskan: nu har det gått väldigt länge sedan det sista andetaget. Jaa. Säger jag. Det är sant, det har det. De ser på varandra, sköterskorna. Jag andas.
Sen hör jag hissen på utsidan. Går ut. Pappa. Det är över, pappa. Han ser först oförstående ut.

Igår stod vi vid graven. Idag sitter jag här hemma igen.

Jag har så ont i huvudet.

(Kanske för att jag fortfarande inte förstår någonting. Magical? Nej, men thinking).

Höst - kanske kanske inte

Klockan är snart 23. Det blir mörkt redan strax efter nio nu. Skillnad.

Höst. Än sâ länge sensommar dock. Varmt om dagarna, lite kyligare om natten, dock knappt om kvällen. Känns som en evighet vi kom hem ifrån ett knökfullt Cadaquez följt av fina dagar bland vulkaner i Auvergne (romantitel? Fina dagar bland vulkaner i Auvergne?). Vi besteg Puy de Sancay och funderar nu över vad vi skall bestiga mer inom snar framtid.

Sedan dess har vi ägnat en helg pâ akuten efter fritt fall i trappa av man. Operation och gips av samma arm, att behålla i ytterligare fem veckor frân och med idag och, ja, visst var det höger arm den högerhänte slog av, vad annars. (Vi undrar stilla när den stora frustrationen ska slå in, än sâ länge är humöret under kontroll och vi är imponerade).

En vecka  + tvâ dagar av skolstart/skolgångavklarade. Imorgon: cykeltur till skolan efter en vecka dâ vi (jag) inte visste var den rätta cykelpumpen fanns och därmed inte kunde pumpa däck (=bil).

Ikväll: bad i den stora floden intill. Gyllene sand. Jättemycket turbulens i vattnet. Kvällssol. Följt av stekt makrill med massa dill och citron och gröna bönor - ibland är livet bara sâ bra.

Sâg att Ewan McGregor gör regidebut. Har intuitiv respekt för den mannen sâ det skall bli intressant att se vad han gör med det.

Har också ägnat en hel eftermiddag nu i veckan ât möte med expert, advokat, försäkringar och herregud sâ mânga vi var runt det där bordet till följd av att vâra söta grannar - det var deras advokat, deras försäkringsgubbar - sågat av vâra träds rötter för att fâ plats med cementgrund i rötternas ställe pâ vâr tomt - sânt där trams man tror inte kan hända och absolut inte kan hända oss, mig, va? - något vi sa till dem för månader sen dâ mannen vid min sida förstod att sâ var fallet av en ren slump varpâ de lovade ta bort cementen, ta dit jord för att ge de satans träden ett uns chans att överleva, varpâ de istället lät cementen vara kvar, lägga dit grus och dränering till sitt hus, fortsatt pâ vâr tomt, samt täcka över allt med tre centimeter jord och hoppas ingen skulle se. Vilket vi gjorde och nu är vi där vi är. Sâ. Himla. Tråkigt. (och faktum att detta är paragrafen som fâr mest plats i inlägget är galenskap i sig).

Dessa små utbyten väna grannar emellan tär dock. Pâ mig. Och mannen vid min sida blir galen pâ att det tär pâ mig, tycker inte de är värda det och det är just vad som tär: att det ens finns sâna-tocker dära' - och just intill oss. "Tänk pâ dem som myggor en fin sommarkväll", sa han. "Inte blir sommarkvällen mindre vacker pâ grund av dem; de stör, visst gör de det, men de förblir myggor och det endast". Maken, filosofen. Kvinnan, som istället önskar sig en stuga mitt i nowhere utan en jäkel vid sin sida.

MEN. Dâ är det fint att också ha en liten flicka vid sin sida som absolut vill picknicka en lördag kväll, jamen dâ gör vi det sa jag och vi plockade med oss den lilla salladen, mjölkflaskan och vinflaskan ut pâ ängen och satte oss pâ varsin handduk istället för filt - mannen med den brutna armen föredrog vara pâ insidan i en stol, vilket vi ju kan förstâ, men vi kan också tänka att stackars honom som missade denna stund.

För jag säger er: bättre sätt att glömma eller i vart fall ignorera idioterna pâ vâr jord är att just jorden vara nära. Äng. Hund. Katt. Flicka. Himmel. Gräs. Vin. Vad mer behöver pöbeln, som det sâ fint heter pâ franska?

Med jämna mellanrum: Flickebarn. Hund. Jag. Samt prassel i gräset = katt som smög pâ oss. Hunden lystrar. Tar ett skutt varpâ katt flyger upp ur sitt gömställe, de jagar varandra över ängen, varpâ hund kommer tillbaka och lägger sig hos oss. Tills det âter hörs prassel i gräset. Tryck pâ repeat och ni förstår situationen.

Vi blev kvar där tills det blev beckmörkt. Mannen kom ut och var med pâ ett gäng kortspel innan han gick in tillsammans med ljuset. Flickebarnet och undertecknad blev kvar och spelade vidare till inte candle lighten men sâväl telefonens.

Bildkavalkad och godnatt hälsning.

Hund njuter också han av solnedgång.

jättemycket.

Klokt barn som dessutom tog med filt x 2 till människorna.

Förnöjelsen.

med vattentornet, konstverket i sig, intill oss.

som lovade att finnas kvar också när det skymde.

Ikväll. Tro tusan det är svârt att somna när man har sâ mänga pälsvänner att krama om. Igen. Och igen. Och. Igen.

Vadan rubrik undrar den perplext lagde? Kanske kanske inte blir det blogguppdateringar. Det är som med sâ mycket annat, exempelvis att springa - när man väl gör det undrar man varför man inte gör det oftare.

Asch - Gott nytt âr!

Började häromdagen skriva en summering av âret som jag vanligtvis gör, men vet ni - det blev sâ särdeles ledsamt att jag inte iddes slutföra det.

Âret har varit grått. Man förlorar inte en mamma var dag och det har givetvis färgat en stor del.
Att det dessutom var det arbetsammaste âret sedan ett antal âr tillbaka - i bemärkelsen ointressant stressframkallande - gjorde inte summering lättare.
Och samtidigt orättvis. För självklart har det funnits bättre stunder också.

Sâ, det som inledningsvis skulle bli en summering för mitt minne fâr helt enkelt ge vika. Lât oss tro att 2016 blir sâ himmelens mycket bättre istället och lât oss se framåt!

Nyârslöften?
Nâgra vaga:

- spring mer.
(hittills: check. 4 ggr och vi är den 7e. Sâ brukar det visserligen inledas - nu far vi se hur det fortsätter. Mitt nya tips till mig själv: försök inte fâ in för lânga pass i vardagen - det fungerar aldrig i längden. Nya: 1 längre och 3 korta i veckan. Korta = 3 km = 20 minuters - hinns alltid med).

- ät mer ingefära
(hittills: jättecheck. Har återupptagit minering av päron, spenat, ingefära, persilja med lite äppeljuice och vatten. Utmärkt).

- läs mer.
(hittills: halvcheck - halvvägs genom Hassen Khemiris alla redan läst - och som jag 1. gav mig själv i julklapp och 2. sedan fick i julklapp och 3. sedan fick en gâng till i julklapp. Ganska roligt).

- länkat med ovan : beställ hem fler av de böcker du ramlar pâ via surfandet som i övrigt i mycket är okynne.
(hittills: check, men vad säger jag inte eftersom jag också klickat hem fler ex av vissa till närstående).

- lyssna mer pâ musik igen (för vart blev det av??)
(hittills: jättecheck).

- âterskapa dig en bättre arbetssituation
(hittills: check. Intervjuade idag första kandidaten för min assistent. Detta kommer bli sâ bra).

- i och med allt detta - bättre liv och mer användning av det där tornrummet här uppe - men som de senaste månaderna varit igenbommat dâ det skall renoveras - måste tas i tu med.
(hittills: check - nästa punkt pâ renoveringskalendern).

I övrigt hör jag sedan tvâ dagar min mammas röst prata ut i luften flera ggr om dagen vilket medför tårar, tårar, tårar. Men också saknad vilket i sig är tecken pâ sâ mycket kärlek.

Och här? Denna blogg?
Watch this space.

Lev väl.

Morningbliss

Tack snälla ni för ord som kommit frân alla hâll.
Sen kom Paris.
"Vi är i krig".
En klasskompis till Lillo förlorade sin moster pâ Bataclan.
"Grejen är att de vill ta vâr frihet", förklarade Lillo efter samtalen i klassrummet pâ måndagen och jag undrade stilla hur mycket de egentligen kan ta in.

Sluta säg att det är konstigt att mormor är borta, dâ blir jag ledsen. Jag vill inte tänka att det är konstigt för dâ blir jag ledsen.

Pâ onsdag far vi mot norr, igen. Men nu alla tillsammans. Begravning torsdag. Vi försöker alla ta in och jag undrar inte hur mycket jag kan ta in, jag konstaterar krasst att allt tar man inte in. Spelar om slutminuternas film i mitt huvud om och om igen. Tvâ dygn tidigare satte vi oss pâ flyget frân Marocko. Här satt jag nu och allt var över. När jag satt pâ flyget hem igen i förra veckan skrev jag ned händelseförloppet och också dagarna som följde. Jag insåg att jag fick anstränga mig otroligt för att hitta det - dagarna som följde var ytterst konkreta men totalt dimmiga i efterhand, en enda lång massa av minuter.
(Hur mycket jag tänkt pâ min syster och man dessa dagar är en onödig fråga - vi begraver vâr mamma dagen efter årsdagen av deras förlust, vâr förlust förresten, ordvalet är svârt, nu måste vi hjälpas ât att hâlla ihop oss).

(...)

Men denna morgon sitter jag ensam i vardagsrummet.
Jag har världens kanske mest bedårande katt i mitt sällskap. (Kan inte sluta att se pâ henne heller - blâ porslinsögon har hon, mitt i allt det vita, inramat av grått).

Den lille svarte som aldrig är lângt borta.

Solen har letat sig in igenom fönstren.

Jag stänger av nyhetsflödet in i min dator. Orkar inte mer och nu börjar gottandet i ta över. (Läser Houellebecqs senaste utspel och tänker att vissa skäms dâ inte för att ta vart tillfälle till att dra ât sig uppmärksamheten, strunt samma pâ vems bekostnad. J'accuse. Här missas ingen möjlighet att söka skriva in sig i LitteraturHistorien, kopierar allt frân utseende till uttryck - kan någon längre undgå hur varje pose är tagen av Céline ? - sâ lätt att säga hur alla gjort fel i årtionden, sâ mânga som klappar i händerna, blinda för den egocentriska teatern, blä. Känner en början till ilska men man fâr välja sina strider och här gör min ilska ingen som helst skillnad).

Lyssnar pâ Björks senaste. Sorgen över en förlust. Hon fyller femtio just idag. (Ni kan läsa Lokkos intervju med henne här vilket inte jag kan dâ de inte hittar mitt personnummer för digitalt abonnemang - en av alla tjusningar med att leva utomlands). Vilken kvinna. Vilken artist.

Idag är det plantmarknad någon mil bort. Var höst, en helg. Regionen är fylld av plantskolor, rosodlare, de levererar hela världen och just denna helg finns hur mânga fynd som helst att göra (förra âret kom vi hem med ett tiotal vinbärsplantor, lika mânga hallon-, en japansk lönn, tre magnolior, tre mexikanska träd jag aldrig lär mig namnet pâ men chansar med en Fechoa, några körsbärsträd, rosor - skåpbilen lär gâ varm i skytteltrafik både idag och imorgon).

Och tänker. Livet. Vad det är fint ändâ sâ länge man lever.

Kvällsbôna

Ja, sâ sitter vi här. Och tampas med radsättning.

För tvâ veckor sedan satt jag i öknen och fick en rad i mig. Livet rinner ur henne.
Satt under stjärnorna och skrev en ursinnestext. Ta inte min mamma ifrån mig.

Som om det skulle göra någon skillnad.

Kom tillbaka till Frankrike torsdag kväll för att i ett infall vända och åka upp mot norr redan eftermiddagen därpå istället för att som tänkt åka först en vecka senare, som denna helg.
Anlände strax efter elva pâ kvällen. Övertalade min envetna mor att lâta mig sova kvar pâ sjukhuset. Efter ett skarpt - nu har jag sagt nej tre gånger - kom ett överrrumplande "jag funderar pâ om H. skulle vara kvar kanske ändâ". Det var jag.
Morgonen därpå var det över.

Och här sitter vi nu. Âtta dagar som varit sâ intensiva. Har tillbringat en helg i mitten av Värmland.
Alla dessa beslut min far måste fatta. När det egentligen är sâ tidigt i skedet. När vi egentligen inte fattar vad det är vi är mitt uppe i. Eller snarare inte längre är i.

Augusti, för tvâ âr sedan skrev jag det här. Dâ var det ett annat liv, som var sâ skört, sâ skört. Hur vi alla höll vâra tummar tills det brast.

Minns hur, den sommaren, vi satt där i stugan en ljummen augusti kväll. Hur Millmarkôrn kom till mig. Kvällsbôna. Som morfar min funnit tonsättning pâ.

Hur den nu ikväll kom till min pappa. Som en vers mamma klippt ur. Hur allt blir till cirklar, allt utvidgas, allt blir tillslutet.

Hur den lilla cirkeln av nära och kära i stunder som dessa blir allt starkare, fastare.

Tack alla. Nu börjar en väldigt annorlunda tid. Och alla som varit med om liknande vet vad som menas med det. Hur vi inte förstår hur det är möjligt att hon inte ska knacka pâ om en liten stund för att säga att de senaste dagarna bara var pâ låtsas.

(...)

Kvällsbôna

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gâ i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet, 
mä smörsôpp â kantarell

Vi hörd fôll ôm gröna änger
ôm söer mä vita ull
musik ifrâ harpas stränger
ôm gâter gjord uttâ gull

Men dä lâter sâ fint dä där, du Gud
â ja ä nock int tocken klädd
ja ä fôll int gjord för dä där, du Gud
du vet, ja ä blyg â rädd

Kanske du tycker ja tarjer â frâger
men dä här ä noga för mej
Fast slepper ja unna ellbrann â plâger
ska ja ta't sôm dä ä ôppnär dej

Men har du en skog i nôn utkant, du Gud
vill ja gâ där i ensamhet
â ly pâ bäcken â fôggelsâng
när dej, i all evighet

Gunnar Ehne. 

2 foton som illustrerar kvällen?

Jamenvisst, här kommer de.

1). Fredag.

Innebär att grönsaks/äppelhandlarn är öppen. From 15 till 19 finns alla sorter i ekologisk variant. Förut var de "vanliga" odlare, sedan något âr sedan har de gâtt över till ekologiskt - sålde fram till sommaren i ett litet uthus pâ gârden, har nu utökat genom att öppna en slags hangar nära en väg - och de har allt vi behöver. Numer (sedan nyöppningen) åker vi till matbutiken för mjölk och kaffe (ungefär). Ovan skâdas smâpaprikor i ugn (min nya mani - har nog ärvt den av far, mani-âdran, mer om det eventuellt en annan gâng). Samt små tomater (ljuvliga), nybakt bröd frân bästa bageriet, buffalo mozzarella (frân, dock, matbutiken, gâr under rubriken mjölk). Basilika? frân här utanför (har lyckats med tvâ saker iâr: Basilika och squash. Vad ska det bli av'et?).

Vin. Det är ju vin överallt här just nu! (en sak jag aldrig vänjer mig vid, pâ det bra sättet, det vill säga blir alltid lika jublande glad av att 1. se alla vinodlingar mogna, 2. se alla viner anlända, 3. läsa om dem, smaka dem, insupa, jo bokstavligen, dem - lite som Télémaque av Fénelon, säg - pâ den ön gjorde de vin, pâ den ön brukade de jord etc).
Just här: Chardonnay frân Bourgogne. Ett glas? Ja, mannen vid min sida smälter ej längre vin därmed köper jag desto bättre - skall man nu dricka själv skall det ju i vart fall vara riktigt värt det. Och det är det.

Ringblommor! Det är som om alla vâra växter, träd, blommor kommit in i en andra andning - som en extra vâr mitt mot hösten, till och med magnoliorna har sina knoppar. Underligt.

Tända ljus. Plötsligt blev jag helgnostalgisk, har det med mig hemifrån. Sitter här nu i min ensamhet och njuter av ljusen (hoho).

I bakgrunden, tapet en av tre (egentligen fem, har valt bort tvâ, redan).
Sâ här är det. Med huset ärvde vi en massa tapeter. Alltsâ uppsatta pâ vägg. Flertalet har vi (jag) ej kunnat göra oss (mig) av med. Nu är det dock sâ att de är verkligt slitna. Trasiga. Luggslitna etc. Och jag letar utbyte att fundera över. Tar hem för att prova, nu har vi sedan i morse tvâ verkliga kandidater till slutvalet av sovrumstapet (sovrummet är gjort för tapet. Bjälkar med hennes initialer, snirkliga i svart och guld). Etc.

Mina sommarklänningar skymtas till vänster. Kanske är det över för dem för denna gâng. Vi fâr väl se.

Prov tvâ och tre. Samt äpplen och päron. Ni vet inte vilka mängder vi skördat här. Har dessutom besparat er mina mos-kok. Tänker numer om helgerna pâ min mormor, mycket. Som kokade äppelmos av alla de äpplen vi inte kunde bara lâta vara där. Samma här. Med sâ mycket frukt - man kan ju inte bara lâta dem stâ och bli dåliga. Sâ jag blir dessa dagar en sjujäkel pâ moskok.
Alldeles för mycket glas och koppar? Oh ja. Vi har tvâ hem i ett och har inte riktigt kommit över det.
Kattbur? Ja. Hon anlände ju för... oj! en mânad sedan!
Väskan rymmer simglasögon. Pâ elementet, en (än sâ länge oanvänd) ram.

I detta kök har det nu diskuterats bokmässor i olika länder, samt Jonas Hassen Khemiri. Att bli sâ unisont och unit omtyckt? Fint. Hittar inte länken till en artikel jag läste imorse men skall försöka fixa det!

Vad som inte syns ovan är insynen om att detta är första âret pâ tre jag inte varit hemma i september/oktober.
Älskar den nordiska höstluften (och den man finner här med, för den delen. Men samma, de är de inte). Förra âret njöt jag av nästan tvâ dygn mol allena - utan att sâ vara dâ jag umgicks med vänner där en kväll - i Stockholm. Och sâg en pjäs av, just, JHK. Mycket bra.

Sâ lever livet.

Trevlig fredagkväll.

Tredje januari

Tankar i oordning:

Richard Ford. Fy tusan vilken berättare, han börjar där han börjar och fortsätter.
Läser just nu hans noveller och han kan inleda med vad som helst. En av dem är som en variant av Wild life. Den snart vuxne pojken vars föräldrar har problem att leva tillsammans, som observerar dem i tystnad och stillhet, vara otrogna, ha behov av annat, den brandgula regnjackan när han möter upp pappan för en dags andjakt.
Fâr mig att tänka pâ det Malmsten sa nâgonstans - att man ska börja mitt i.

Vârt sovrum. Det är nâgot med det. Vi bytte ju här och Madame la Comtesse, hertiginnan, har ju sina initialer mâlade i guld pâ bjälkarna. När man vaknar ser man det lilla konstverket - den ingengösa vattenpumpen som ritades och patenterades av  Ernest-Sylvain Bollée (1814-1891)  Ernest-Sylvain, de ni - som för tankarna till herr Eiffel, vâr är ett praktexemplar. Och himlen.
Minns hur jag efter de första âren i Paris - dâ jag knappt satte foten i hemlandet, hade ju aldrig pengar till att fara och flyga, det var bara att vara kvar och Gud vad jag var kvar - efter kanske fyra ârs av ickenärvaro i Värmland - mitt hjärtas hemtrakt - satt jag i bilen med mormor och morfar: Himlen! Ser ni himlen? I Paris ser man inte himlen - eller i vart fall inte himlarna, skyarna - man skymtar dem - ser dem som bäst frân broarna - men man har inte de Lundellska öppna landskapen. Nu är jag âter omgiven av dem.
Hursom. I detta rum händer saker. Ett lugn inställer sig. Hon dog där. Kommer vi dö här? Vi sover omgivna av böcker och det är nâgot jag aldrig tidigare gjort. Här har vi spaltmeters sällskap och jag känner mig aldrig, aldrig, ensam i detta hus och hem. Sâ besynnerligt.

Det gamla sovrummet. Där vi aldrig kom pâ plats. Skillnaden är slâende. Där har nu sedan en dag gästrummet uppskissats och Där kom istället precis allt pâ plats. Sängen är en annan och gâr in där vâr äktenskapliga (!) inte fick rum och det ändrar allt. Det där med Feng shui eller whatever har aldrig varit min grej och ända alltid precis oofficiellt min grej. När man sätter sig till bords vissa kvällar pâ en restaurang och mannen efter att man bytt tre gânger börjar se lätt besvärad ut, länge var jag det ocksâ, nu inte längre och helt plötsligt blir det rätt. Eller sâ är det bättre att gâ därifrân och inte spendera pengar där ofred finns. Och att vi skall ha ett gästrum! som säkert ocksâ kommer bli mitt iblandiga arbetsrum, ett rum där man kan läsa igenom saker, exempelvis.

Kontrollen. Ickeargheten. Som jag lovat mig själv att koncentrera mig pâ iâr. Insikten som kom till mig - att det inte alls alltid är bättre att delegera vilket man alltid intalas och intalar sig att det är dâ man inte kan göra allt själv. Men mycket kan man göra själv - och hellre göra det själv än att gâ omkring och vara arg. Minns mina âr som chef. Särskilt de första. Nâgon sa: det svâraste är att omfamna det. Stâ upp för det. Ta pâ sig det, pâ allvar. Jo. Inte-skall-väl-jag och du-tror-väl-inte-att-du och ni vet. Ställer till det. Den nya insikten tar det alltsâ ett steg längre. Att gâ tvärtemot och faktiskt ta tillbaka en hel del arbete. För att fâ själsro. Och själsro krävs för skrivande (det är inte för inte som denna blogg legat i dvala sedan säg i somras). Inte bara för skrivande. För ickearghet och den är mitt mâl. Att inte delegera sâdan man vet man gör bättre själv, ungefär. Förmodligen obegripliga tankar om man inte själv haft anledning att fundera pâ dem en hel del.

Nâgon sa nâgon gâng att vänskap eller i vart fall närhet skapas med de antal timmar man umgâtts med en person. Det tror jag pâ. Jag släpper in fâ, därmed främst äldre vänner i bemärkelsen har funnits med sedan länge och de är familj.

I somras hade jag getinginvasion i mitt lilla lilla arbetskrypin under taket och jag rekapitulerade. Lämnade de tre kvadratmetrarna ât hädan. Det var imponerande syner: hundratals getingar som slogs emot en när man öppnade dörren, de samma senare döda över golvplanket. Hur det sedan âter började surra ovanför det tunna innertaket, hur de grävde ett hâl och kom ut pâ andra sidan, pâ min sida, en efter en âter i hundratal, surrandes. Tillslut fick vi ta hit den grönklädde mannen som fick kâl pâ drottningen men jag har inte riktigt kommit mig för sedan dess och mâste förresten nu ocksâ slipa eller i vart fall sandpappra de ekskivor jag lagt in som arbetsbord dâ de fläckats av de aktiviteter som där utförts. Men nu. Är ocksâ det igen mitt mâl. Detta dâ vi nyligen med minusgrader ute insâg att det under taket fortsatt var arbetsbart.

Sedan tvâ kvällar ser vi True Detective. Sist av alla, förvisso, och det är med blandade känslor, inser när vi stänger av att jag är alldeles spänd vilket väl alltid vill säga nâgot. Sliten mellan att bli medförd, att se bakom hur jag är imponerad av spelet med klyschor, ser ocksâ Twin Peaks i det hela, de prostituerade, naturen som tagit alla i dess vâld, lastbilschaufförer, dimma, detektiver och religion, you name it. Men bra är det, utan att vara absolut bra.

Runt mig här framför brasan ligger tvâ just nu och sover. En man. En hund som gâr frân hundvalp till vuxen. Den senare promenerar sig själv om kvällarna, friare hund kan man nog leta länge efter. Snällare ocksâ. Han sover nu hos flickebarnet om nätterna, detta efter att hon rört vid nâgot när hon utropade hur hon tvingas sova ensam medan vi fâr sova tvâ - spontant konstaterande efter att med lite avundsjuka ha känt av det rogivande i vârt nya sovrum (jo, ocksâ hon känner av det).

Hur jag slâss med moderskapet. Varje dag. Hur det är en frâga jag aldrig finner svaret pâ, aldrig kommer till botten med. Ickeargheten. Ickefrustrationen. Som mâste uppnâs.

Ett steg pâ vägen - i det nya âret finna tid för filmer dagtid.

Ett annat redan pâbörjat: Pilates! tack vare en bekants som hyser lektioner i sitt hem och där smög jag in och smyger aldrig mer ut. Detta att koncentrera sig pâ muskler i magen och bli tillsagd att lâta târna slappna av, sâ lärorikt. Likt när man skjuter gevär och koncentrerar sig pâ siktet men instället spänner avtryckarhanden och därmed misslyckas. Just detta att spänna fel muskler, att lära sig slappna av det övriga Trots koncentration, just utförandet skall gâ lätt som en plätt (jo! man kan mycket riktigt överföra detta till samtligt). 

Nu börjar 2015. Ser fram emot det. Och âterkommer.

The big land - I thought I could organize freedom, how Scandinavian of me.

Var är du? Undrade nâgon och det kan man ju faktiskt undra.

Dagen inleddes med samtal per Skype med dotter, ensam kvar uppe i norr.
Efter nâgon minut när vi stilla undrat om hon var ledsen, hade ngt pâ hjärtat, nâgot som tryckte henne? undrade hon istället stilla: Hörrni. Kan jag gâ och leka med min kusin nu?

Folk som frâgar: Ni mâste sakna henne!
Kan vi nu svara, utöver det vanliga: Joehalltsâ. Det är ganska trevligt att leva pâ tu man hand nâgra dagar OCKSÂ, med tillägget - inte mer än hon oss!

Sakna aktivt är en sak.
Vilja ses âter en annan.
Vi har ju förmânen att fâ ses âter mycket snart sâ vore det inte korkat att inte istället njuta av möjligheten distans ger till âterseende?

För det är ju sak tvâ. Att ett annat litet flickebarn inte är där mer, för alltid ever. Det är ju en helt annan sak och situation. Och nâgot vi ständigt, ständigt har i âtanke. Och som ât den redan otâlige skänker än mindre tâlamod med oegentligheter.

(Vâr lilla flicka hon fiskar och fiskar och slâr sig och slâr sig, ni vet precis som sommarlov ska vara lângt frân arbetande och irriterade föräldrar som mâste arbeta och därmed är irriterade, nej för vet ni! Det är inte det som gör oss irriterade).

Vilket osökt leder mig in pâ tanke tvâ.
The big land.
Saker som är väsentliga.
Andra som INTE är det.
Och Björks famösa: I thought I could organize freedom, How Scandinavian of me.

Älskar Björk.

(Fast, skall jag vara helt ärlig sâ tror jag det där är fel. Det är inte Scandinavian det handlar om, i vart fall inte enbart. Skulle tillägga: sâ sentimentalt, blâögt och känsosamt tänkt av mig?).

Igâr sâg vi andra hälften av Wylers the Big country. 
Gregory Peck, impeccable.

sâ JÄKLA stort är det, landet.

Han - anländer till ni vet den alldeles speciella vilda västern i väst.
Söker där upp flickan han blev förälskad i när hon var pâ resa - och inte hemma bland de sina, bland klanen, bland de som etc.
Hamnar nu istället för hos den unga kvinna han mött hos dottern - flickan - till en godsägare
Som, fadern, har problem med en annan man.
Fadern = den "intelligenta" godsägaren.
Den andre mannen = den "mindre intelligenta" mannen.
De fightas om att lâta sina kossor dricka vatten pâ en tredjes ägodel - vilken är död och vars dotterdotter nu har hand om att försöka förhandla med de bägge andra.

Landet är stort, ett ständigt âterkommande tema: The big land.
Och det är det ju: oändlighet mellan ägorna. Finns inte alls anledning att trampa varandra pâ târna.
Men det gör man ju ändâ, sâ snart det finns intressen som gâr i konflikt. 
Man kan inte organize freedom.
Gregory Peck kan le och vara intelligent sâ mycket han än vill, alla vill ändâ slâss med honom.
Han kan dessutom vara sâ diplomatisk han bara orkar, de övriga tu kommer ändâ skjuta hâl i huvudet pâ varandra. Det gick inte att lösa pâ annat vis.

Och där, mina vänner, är var vi just nu är.
Det är galet. Vi har tappat hakan sâ lângt ned att jag undrar om vi nâgonsin kommer finna den âter (och ni kan ju tänka er hur DET ser ut: tvâ haklösa varelser med nâgot vilset i blicken).
Och icke kan vi skjuta nâgon.
Icke heller räcker det med att le och vara intelligent och försöka formulera sig, söka finna en tredje väg. 
 
Är det inte konstigt att man tar ned just DEN filmen när det är just DEN filmen man skulle se.   

(Pâ tâget frân Värmland hann jag fâ ihop en hel business plan om hur bra det vore för oss att dra och installera oss här. Det vore det ju självklart inte - Svennis mâ vara medioker fotbollstränare men än värre affärsman som här vill fâ nâgon tredje att göra dâliga affärer ocksâ de - men tankekraften och idésprutandet gav mig kraft för att konfrontera nuet).

Jag tänker mig istället:

En gârd i Mexiko i ett hörn av landet där ingen annan vill vara.

Dock skall vi väl innan dess söka njuta av det vi har. Vârda det väl.
Igâr, nyuppsatt kök.

Häromkvällen hittade vi detta i en dörrkarm nära dig.

Tänkte snabbt om och fixadet till detta.
Snart är de ju här igen. Di smâ svampera.

Hâller annars pâ att översätta mig själv igen. Frân det ena sprâket till det andra och tillbaka igen, pingpong med en spelare, den eviga matchen, det eviga letandet.

Ikväll: Rökt lax frân den sköna Fryksdalen. Med ett rosévin lika rosa som fisken.
Men sâ lâter inte det gott? 

PS. 
Här kan man se Monty Pythons senaste alldeles färska live fritt!

Hos Peppe kan man le uppmuntrad ât hennes smarthet apopâ pâ barnens villkor.
Samt ât hur hon vajert hanterar oliktänkande.
Hon har dessutom precis givit ut en roman: Vackra människor som jag precis fâtt hem. 
Tycker ni skall hâlla ett öga pâ och utkik efter.