18 mai 2019

Bloggkärlek

Det finns bloggare och sen finns det bloggare. Och sen finns Jeanette Öhman.

Mycket inspirerande. Mycket igenkänning. Och jäklar vilket jobb med fredagslänkar.

Hennes senaste inlägg - från igår - med just fredagslänkar - innehåller flertalet guldkorn, varav 2 gör mig sprudlande:

Spaniorers ändrade inställning till barnavlande efter att föräldraledigheten alltmer delas

- något som fick mig att le - har ju själv arbetat mycket med spanjorer och hade en spansk chef som tyckte jag var märklig som bara ville ha ett barn (han har fyra och skulle gärna haft fler). Hade många diskussioner om detta, vilket alltid drogs ned till samma: att varken han eller jag var någonsin hemma pga arbetsresor, men jag hade ingen fru som var ok med det. :-). 

Och nummer två : Danielle Steele med sina nu 179 romaner. Herrejävlar!

1 mai 2019

Livet pâ landet.

Sitter och arbetar med dörren ut öppen.

Ser i ögonvrån nâgot som rör sig.

Vad fan? en liten fisk?
en orm? (för liten).

Rör sig, rör sig. Vänder sig, vrider sig.

Det som ser ut som ett huvud har en röd yta.

Fattar misstankar.

Vid min andra sida sitter en katt blickstilla.

Lite längre bort, en ödla. Flämtande.

Utan svans.

Svansen vickar och vickar.

Det gör den fortfarande.

Hunden går försiktigt fram till den. Nosar. Undrar. Blir tillslut rädd och går därifrån (bättre fly än illa osv).

Just nu sitter den svanslösa ödlan, flämtande, bakom en gardin.

Katten sitter framför gardinen. Går runt den.

Biter lite i ödlan.

(Jag besparar er illustrationer).

7 avr. 2019

Valpmässa

Har varit pâ det. Valpmässa. Det var reklam om den längs vägarna hela veckan och en sâdan kan man ju inte missa? Mässa. Missmässa.

Sâ eftersom vi inte kom iväg igår fick det bli idag. Mannen i huset följde med efter att han väst till mig under morgonen i ett rum bara vi två fanns i att "jag följer med pâ villkor att du lovar att det inte öppnas upp till minsta millimeterspringa om att köpa en". Jag höll pâ att ramla ihop. Va? Jag? aldrig? Insâg hur lite man vet om den man lever med. Haha. Men faktum är att tanken inte ens korsat, ja faktiskt inte ens mitt högra ögonbryn.

Valpmässa. Valpmarknad skulle jag själv kallat det - efter att ha väntat mig uppfödare, kunskap och ja ni vet allt det där man alltid kom hem med när man som liten sprungit fötterna av sig i Skandinavium. Hepp ej. Sa vi när vi gick ut. Intet av allt. Knappt ett foto av en vuxen hund dessutom skällde jag vidare - varenda dåre kan ju bli dârförälskad i en liten bulldog... som senare visar sig vara en amerikansk bulldog dvs inte alls liten och söt och sâ vidare. Dessutom var det inte värst många hundkännare - jo, det syns visst pâ utsidan! - som gick där och suktade och, vad gäller flera, åkte hem med en liten pälshög. Kan bli galen för mindre.

Och inte ens ett litet foto kom med hem sâ sâ blev det med det.

Ranunkler!

Var det ju. Tack Gabi! Här är dom; älskar!




(likt katten V., som älskar dess vatten - vilken är er teori om att katter (och hundar) alltid föredrar att dricka ur blomvaser men också ur unkna dypölar och gamla hinkar som står ute framför deras nypâfyllda skâl? Vâr? Tarmfloran! Apropâ blommor. Och ranunkler).




Här fick vi ha lampor pâ hele dagen igår, idag verkar det bli nâgot bättre. Förra helgen: 23° varmt! Rena sommaren. Fördelen med att vara utomlandsboende? Förundra sig över sâ mycket och fortsätta förundra sig, aldrig vänja sig, främst om vädret och naturen - "som en svensk sommardag! i slutet pâ mars" - när man kör omkring pâ landsbygden: Kolza! i full blom! "som Juni!, förstår ni?"




Skaffade mig för tio âr sedan en ny anledning till förundran (för tio âr sedan!). Nu iklädd hâliga jeans och självklart i svart. 


6 avr. 2019

Lördagseftermiddag.

Ordnande av snittblommebuketter. Tack gode gud för att bo i en region med multum av blommor.
Idag: Anemoner, rukelucker (som jag aldrig minns vad de egentligen heter), tulpaner.

AO. OA. The original Angel. Knasigaste serie vi sett pâ länge, men man känner sig väldigt hemma i vindlingarna.

Letar våningar att köpa eller hyra.

Allt är som det brukar. Med andra ord.


Lilla blogglistan

Tänk vad många fina bloggar jag följde och som aldrig mer är uppdaterade.

2 avr. 2019

Tallrikarna som snurrar

Ni vet det där tricket, eller omöjliga sysselsättningen, när nâgon hâller pinnar vertikalt och pâ vilka man placerar tallrikar som man sätter igâng sâ de snurrar? Och mâste fortsätta snurra, annars faller de i golvet?

Sâ beskrev en kollega känslan av hur det är att hâlla ihop ett arbetslag.
Snurra.
Du mâste ge fart och fâ allt att snurra.

Och hur du än snurrar faller alltid en i golvet.

Eller rättare sagt - hur bra du än är pâ att snurra sâ faller ändâ en alltid i golvet, pâ grund av saker du inte kan kontrollera.

Kan vara en graviditet. Eller en lust att byta jobb.

Sâ är det. Och du stâr där och försöker fâ allt att - fortsatt - snurra.

(DOCK. Du vet aldrig hur bra nästa tallrik kommer vara pâ snurrandets skala. Det fina i optimismens krâksâng - och sâ vidare).

I övrigt: Vad alla är entusiastiska över Amanda Svenssons nya roman!
Spännande!

1 avr. 2019

En vanlig dag med myran

Vad har du i läxa den här veckan? Till torsdag den här.
Älskar att de lär sig utantill.
"Je chantais, ne vous déplaise".
Det är franska det!


La Cigale et la Fourmi

Jean de La Fontaine
La Cigale, ayant chanté
Tout l’été,
Se trouva fort dépourvue
Quand la bise fut venue :
Pas un seul petit morceau
De mouche ou de vermisseau.
Elle alla crier famine
Chez la Fourmi sa voisine,
La priant de lui prêter
Quelque grain pour subsister
Jusqu’à la saison nouvelle.
« Je vous paierai, lui dit-elle,
Avant l’Oût, foi d’animal,
Intérêt et principal.  »
La Fourmi n’est pas prêteuse :
C’est là son moindre défaut.
Que faisiez-vous au temps chaud ?
Dit-elle à cette emprunteuse.
– Nuit et jour à tout venant
Je chantais, ne vous déplaise.
– Vous chantiez ? j’en suis fort aise.
Eh bien! dansez maintenant.
Jean de La Fontaine

31 mars 2019

Intuitionen - jojo;


Haha. Fortsätter inventeringen.

Den 26 mars året därefter, 2012, hade jag hittat en liten stuga med täppa!

Vi skrev på köpebrev, rev sönder det en dag därefter - och tre veckor senare ramlade vi på Huset.

Tiden - intuitionen - sanningen. Och Vargas Trujillo.

Det finns dagar dâ man har ett stort behov av att komma i kontakt med sig själv. Flum flum skulle någon säga, men ni som läser här vet jag förstår.

Då kan det hända att jag går in och bläddrar i gamla inlägg från samma tid x år tillbaka. Nu var det längesedan jag gjorde det, men denna morgon jo.

För nu åtta âr sedan skrev jag:


"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron". 

Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens. 
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.


Och jag tänker - kanske ingen slump att jag går in och bläddrar just nu. Våren. Tidsomställningen. Vem vore vi om inte också vi blev influenserade av detta. Behovet av nytt. Av omställning.

(I tidigare liv fick det mig att börja leta efter hus med täppor - idag bor vi i Huset och jag letar efter andra möjligheter till tidsskifte).


Dagar senare förtydligade jag mig själv - som så ofta - och kommenterade min egen tanke;

Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.

Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.

Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.

Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.

Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.

Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. 

Och jag tänker - flera saker.
Ett - intuitionen. Det är vad jag använt mest, som tagit mig längst.
"Trujillo väljer sina medarbetare på intuition". Vad skulle man annars välja dem på? Och idag har vi hunnit bli tretton personer som arbetar tillsammans här alldeles intill  och jäklar i mig vad vi håller stenhårt på det. Att allt måste fungera. Att alla måste fungera tillsammans. Var gång man tömmar på det faller allt. Just nu - efter månader av knaster och sprickor - sitter den igen. Organisationen. Som fick växt värk.

Och just då. När den åter sitter igen - och för att ha fått den att sitta där har det krävts oändliga mängder av inkännande - finns det plats till annat. Och jag behöver (plötsligt) luftombyte.

En av de första tankar min man sa när vi precis träffats var hur det viktigaste alltid var att fortsatt lära sig. Att det egentligen inte spelar någon roll vad man sysselsätter sig med, så länge man lär sig blir nästan allt intressant.

(Detta var nu en evighet sedan).

Minns precis hur jag kände det, då, 2011, allt som ligger bakom meningen "Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill". 

Poesin som finnes i lärandet. Som kvävs i rutinen. Som tur är har mitt liv formats så att jag själv kan styra över nästan alla rutiner. Kan rycka upp det mesta om jag så vill. Det mesta. Men ibland krävs fundering över vad. Som nu.

Poesin i vardagen. Det fina i kråksången är att just dessa dagar slår magnoliorna ut. Likt körsbärsträden. Det blir bra mycket enklare då, vänner, att finna poesin som sipprar in vare sig du bestämt det eller ej.

Gud vad jag gillade Bockfesten av Vargas Llosa. När läste jag därefter något som gav mig så mycket?