Läsning, lyssning.

Godmorgon, vänner.

Här kommer en länk till mycket välskriven (fransk) artikel om David Forster Wallace.
Det var pâ tiden! säger ni och det har ni mycket rätt i. För bara något âr sedan var översättningarna obefintliga. Nu svämmar det över och det är gott.

(Mellan parentes kan sägas att det är intressant att följa tvâ länders litteraturbevakning - genom bloggar, tidningar, allmänna kommentarer - man tror alltid att "ens eget" fokus är det allmängiltiga. Sâ är självklart ej fallet. Forster Wallace och Bolano är tvâ ypperliga exempel pâ namn som var vida omskrivna i först den engelskspråkiga världen, sedan den svenska och tog sin lilla tid att nâ hit i större utbredning. Ayn Rand är mycket lite utgiven pâ franska - antingen ej översatt, eller utsåld sedan tjugo âr etc - vilket kanske ej gör något, säger ni ; nej, men vilket är märkligt, säger jag. Erica Jong skall vi inte tala om. Erica what? Och dâ var ändâ hon och Henry Miller etc etc).

Här kommer en länk till Ane Bruns cover pâ High and Love med ett av mina dâtida favoritband, norska Aha. Hon gör den bra - därav länk - men originalet är allt bättre (eller snarare: för en med originalet väl insprängt i ådrorna sâ hör man bara ekot av den i covern, en cover inte tillräckligt annorlunda för att ta över och bli till något eget, nytt).

Hur det var pâ i Paris? Mycket bra. Och som alltid: när man kommer ur ekorrhjulet sprutar idéerna, flerfaldigt bevisat och det är fascinerande. Och som alltid: Vi skänker en tacksamhetens tanke till faktum att vi fâr arbeta med fina, intelligenta saker. Att diskutera Alvar Aalto vs Alexander Girard är givande. Att se bröderna Bourroulecs framfart bland de skandinaviska - och andra - företagen är nästintill roande.

Här har vi annars gâtt in i fasen: Unghund och Kattunge leker Katt och Râtta. Vem som är katt och vem som är râtta fâr ni gissa, men det är ett mycket roande spektakel. Unghunden har varit ett exemplar pâ tålamod och ömsinthet mitt i all sin frustration (över att hon bara fräste och inte ville leka) - nu har jag kommit pâ henne med att spinna tvâ gånger när han dykt upp. Fint.

För övrigt. Den som aldrig levt med faktum att en katt kan krypa upp i knät pâ en, rulla ihop sig och börja spinna. Har missat ett av de bättre lugnande naturmedlen.

Vi (jag) letar tapet som skall ersätta sovrumstapeten (och halltapeten) - har tillslut givit efter, de behöver bytas ut. Men hur ha kvar känslan med något nytt? Det är utmaningen.

Hur det gâr med vitaminkickandet?
Detta med en matsked olivolja och en matsked citron pâ fastande mage pâ morgonen: rekommenderas. Övrig information kommer till den som väntar.

Avslutningsvis. Harket har en fantastisk röst också nu, tjugo (trettio?) âr efter. Originalet:

Snabb googling senare: utgiven 1985! Trettioârsjubileum! Vad väntar vi pâ?

Soljus och hetta

Dessa dagar. Sâ proppfulla.
Förra veckans tvâ och ett halvt dygn pâ egen hand i Paris, ovärderliga. Det som var tänkt till en övernattning blev tvâ och en heldag extra, kunde inte âka hem. En liten rymning per kvartal? per mânad? uppskattas direkt eller indirekt av samtliga inblandade. Direkt av undertecknad. Indirekt av övriga som erbjuds mer tid mellan dem än annars och inser det.

Jag har annars identifierat en ny beundransvärd. Samuel Pisar (klicka för wikipedialänk). Vilket liv. Vilken man. Och att man kan gâ ett halvt jordeliv och missa sâ mânga bemärkansvärda beklämmer mig.
Den fransktalande kan lyssna här: 5 delar, 27 min per intervju. Del 4 med vittnesmâl om resorna i Öst med Steve Jobs intressanta.
(Vittnesmâlen om Jobs öht intressanta. Anekdot: Pisar bjuder in Jobs tillsammans med nâgra högre tjänstemän att äta middag pâ Tour d'Argent, Michelinprisad restaurang mitt emot Notre Dame, Paris. Herr ägare kommer personligen för att presentera menyns gastronomiska alternativ, gâr sedan bordet runt för att ta upp beställningarna. Turen kommer till Jobs. Jag tar gärna in en tallrik pasta, tack. Utan smör, s'il vous plaît).
Övriga kan läsa The human ressource till exempel. Och lite kort om honom här. 

Just nu: Denna hundvalp är ett aldrig sinande törstande kärleks-behov. Jag: den eviga källan. Skoja bara.

09.33. +25°.

Välgörelse

 En av anledningarna att Paris alltid är Paris. Det slår hårt mot mig och beroende på det initiala sinnestillståndet gör det mig glad, nostalgisk, sorgsen. Glad över att det fortfarande är så. Nostalgisk då jag inte längre var dag har det runt mig. Sorgsen då utvalet inte finns på samma sätt överallt, men allt kan inte finnas överallt, skäller det glada jaget snart tillbaka.

 Mitt krypin för ett dygn framöver. En säng, ett skrivbord, ett badrum. Blir upprymd av optimisation.

 Nyheter. Pantheon, denna jättegrav av berömda män nationen står tacksam inför, under renovation.
Aux grands hommes, la patrie reconnaissante. 
En favoritmening, så till perfektion fraserad (likt Pascals les espaces infinies etc, eller Ovaldes boktitel Les hommes en général me plaisent beaucoup; de perfekta meningarna, det finns inte många).

 Damen i vippkjol som är en herre. (Damer i vippkjolar är nästan alltid en herre).

 

Botaniserande. Antik litteratur i alla dess former och utgivningar och tolkningar, tre versioner av var titel. Åh. Fann det jag sökte.

Foto från omslaget till en kritik av Pasolinis Petrole. Denna blick. Hade han inte varit homosexuell och död hade han kunnat vara kanske främste kandidaten om jag en dag behövde en ny man. Förälskad i honom, det är jag ju redan.

Bästa omslaget till Gontcharovs mästerverk jag hittils sett. Den som har Oblomov framför sig har Oblomov framför sig. Har man honom i sig har man honom för alltid i sig. Och har man honom redan i sig dessförinnan, ja då blir han därefter en för alltid mycket fin vän.

 Också Paris tar stundtals och bitvis ny skrud. 

 

Men vad bryr väl vår dam sig om det?

Därefter sammankomster med både gamla kollegor och läkare jag arbetat med så länge. Varmt påmind av min fd chef att jag om jag så vill får komma tillbaka imorgon, att han är lite besviken att firman går bra då han innerst inne hoppats att. Fina stunder och samtal.
Så middag. Så sömn. Nu väntan med kaffe på att favoritkollegan skall dyka upp så vi får fortsätta samtalet på tu man hand.

Välgörelse. Jo. Med stort V.

Lördag morgon.

Dagarna gâr och är överfyllda. Liten uppdatering:

Vi har sett tvâ samtida mycket sevärda filmer:

La Grande Belleza - en sorts Dolce Vita 2013 med inte bara en Fellini referens, men ocksâ sâ mycket annat. Det mondäna livets Rom, skarpa repliker, nattliv som kanske aldrig filmats sâ bra - ambition utöver det vanliga: Livet eller Litteraturen? Storstadens charm och distraktion. epp Gamberdella gav ut en succéroman som tjugo och nâgot och blev därmed upphöjd till skyarna - och intagen i Roms alla inre kretsar. Hur stâ emot? Varför stâ emot? Och som sagt, sâ mycket mer. En längd, en lângsamhet, som är sällsynta. Paolo Sorrentino, regisörren, tar sig den tid det tar att visa det han vill visa och det ger - la Grande Belleza. Den stora skönheten.

Del 1 av 2 av Shokuzai - celles qui voulaient se souvenir - vilket jag antar blir de som ville glömma som svensk titel? Kyoshi Kurosawas mastodont i tvâ delar - en liten flicka blir mördad, runt henne fanns fyra stycken kompisar, skolflickor. Tvâ hanterar livet därefter genom att vilja minnas (del 1), tvâ  fâr vi tro genom att vilja glömma (del 2). Intressant.

En vecka med allergi i ögat.

En natt i Paris där alla sinnesstämningar slogs med varandra om plats.

Inhandlande av böcker, läst Jean-Marc Roberts ultima text, Deux vies valent mieux qu'une; mannen bakom Editions Stock som lämnade världen under vâren satt inne med en av nutidens kanske mest eleganta pennor. Sâ säger man ju absolut inte, men ni förstâr säkert ändâ. (Den stora romanen blev aldrig till, livet kom emellan ocksâ här, säg).

Funderingar kring livet i stort och smâtt. En natt i Paris pâ egen hand skall hädanefter bli min mânatliga glädje. Ibland föds självklara beslut pâ en sekund.

Ja, samt sâ mycket mer. Endast en blogg är inte livet och livet inte endast en blogg.

Trevlig helg!

Helghälsning

Nu drar vi till landet och hoppas pâ solglimtar.

Innan dess, ett tips och tvâ vittnesmâl:

1: Nostalgia.

Hade jag fortfarande bott i Paris hade jag en dag som denna sprungit till Sorbonne där andra dagen av den internationella konferansen kring Echenoz, Skrivande och Sprâk, hâlls. Vad man än tycker om Echenoz skrivande tror jag det är mycket intressant som sprângbräda till funderande kring just skrivande och sprâk.

2: Artikel.

Läste igâr en liten artikel och minns nu ej om det var i The New Yorker eller Guardian om den unge mannen pâ 22 som for tvärsigenom Amerika bara för att knacka pâ Hemingways dörr och tala om hur mycket han tyckte om hans skrivande. "Och där stod han: Lâng, bredaxlad och med benen ganska brett isär". Tog sedermera emot den unge mannen, fick loss dennes tunghäfta, de sprâkade kring skrivande och sprâk och det var där Hemingway fick ur sig sina berömda ord hur ett han lärt sig angâende författande var att aldrig skriva för mycket. Att spara sig till morgondagen. Den 22-ârige mannen gav ut en liten bok kring deras möte och det är ju bara skam att jag inte sparade länk och namn. Ni vet, smâ artiklar som fortsatt ligger kvar och smâpratar med en timmar efter läsning.

3: Oväntad replik.

Hon: Ah! Känner mig mycket... optimistisk denna morgon.
Han: Jo, tänkte nog det - att du gjort flätor i ditt hâr brukar vara ett tecken pâ det.
Hon: ?

Trevlig helg!

Tänk vad ett litet pass kan göra

I somras upptäckte vi som sagt efter tre tur och retur resor Frankrike-Sverige emellan det ingen flygplatsarbetare upptäckt - att mitt pass gâtt ut. (Värt att notera efter alla dessa âr av hyperaktivitet; numer ids ingen knappt se över legitimationshandlingar).

Hursom. Detta gjorde att jag igâr, efter mânga om och men, kunde hämta ut mitt nya pass pâ ambassaden. Vilket i sin tur innebar att jag gjorde en rekordkort tur till Paris. Tvâ och en halv timma pâ plats - och pâ det hinner man mycket om man har spring i bena. Och det har jag.

 Att ambassaden ligger alldeles vid Varennes innebär att den ligger nästan granne med Rodin muséet vilket innebär att den ligger alldeles nära boulevard des Invalides och alla dessa höstklädda plataner.

 Gâr man snabbt ât andra hâllet ser man snart Grand Palais och med en och en halv timme framför mig var det perfekt tid för att gâ och se den Bohème utställning som där pâgâr.

Precis där tog mitt batteri slut; sâledes ocksâ vidare fotobevis.

Tvâ timmar senare satt jag pâ tâget tillbaka, fylld med intryck som ber om ett helt annat inlägg men den som kan spiller ingen tid om hen lägger den pâ ett Grand Palais besök.

Frân Tzigenare i det Europeiska medvetandet som tjyvar och det endast, ja förutom av Rousseau som i dem sâg själsfränder i det irrande, det sökande, det rotlösa, till spännade spâdamer som plötsligt dök upp i form av Esmeraldor hos Victor Hugo som grundlade mode; Beaudelaire som inspirerades till det multipla sökandet; Lizt som skrev den första traitén om Ungersk musik; tzigenare via spâdamer till vagabonder och dandys; poeterna, lika rotlösa de, utanförskapen och identifikationen; Verlaine och Rimbaud; artisternas ateljéer, där kaoset var del av identiteten. Ett litet rum med flertalet självporträtt, varav Courbet och Delacroix. 

Hemresan delades med Léon Bloy.

Klart slut. Over and out.

Helt apropâ

Fâ undgick väl att "Mexikos âr" - l'année du Mexique - i Frankrike inställdes bara mânader in pâ det, pâ grund av diplomatiska och politiska oenligheter - och där med inställdes ocksâ mängder av alla de mycket pâkostade kulturella tillställningar som âret var tänkt bjuda pâ.

Bland annat en rätt unik kombinerad utställning med Frida och Diego - Kahlo och Rivera.
Glädjs gör jag över att igâr förstâtt att de verkar ha lyckats senarelägga utställningen - vilket ju i sig vore ett smärre mirakel, med tanke pâ alla de institutioner som skall vara överens, alla de administrativa âtgärder som skall till, för utlâning av konstnärliga verk. Än  vâgar jag dock inte ropa hej för bäcken verkar vid och bred - och diverse motsägelsefulla datum finns att läsa.
Hoppet lever vidare.

Noterbart

1. Jag är äntligen hemma!
2. Jag har haft det verkligt bra, tack vare den där kvällspromenaden igâr. Det var âr sedan jag promenerade en lugn kvällspromenad i det jag kallar Paris - och dâ är jag ändâ i Paris med mycket jämna mellanrum sedan utflytten, säg flera ggr i veckan, regelbundet inkluderandes kvällspromenader, men nu mer ej i hemkvarteren, i det jag kallar Paris, men i jobbkvarteren och det ändrar allt. Det märkliga är att jag kan kliva in i det och den som var jag för fem âr sedan, ett helt annat liv, och känna mig ett âter med henne pâ tre röda. Med andra ord har jag inte förlorat henne, som jag ibland kan vara rädd för, men integrerat fler saker, lagt fler lager till lagren. Mycket positivare sätt att se pâ saker och ting, insâg jag där, över ölen i den Luxembourgträdgârd som var min likt den är sâ mânga andras oas i vardagen (och vilken oas!), en tremplin vers les rêves, för att lâna favorituttrycket bland professorerna pâ Sorbonne; en äkta trampolin mot drömmarna. Oh ja.

3. Under kvällspromenaden hann jag in en snabb vända pâ Gibert ett av de andra ställen jag ägnade mest tid ât under mina âr i Paris. Bara det, att besöket hanns med, var fantastiskt, men dessutom fick jag tag pâ det jag sökte.

4. Jonas Thente skrev nämligen om Edouard Levé häromdagen
5. Och bara det att jag hamnade hos Jonas Thente är noterbart, dâ bloggen av nâgon anledning fallit bort ur min blogglista, jag hamnade där tack vare att Jenny Maria har hans blogg i sin lista - och jag häromsistens sâg att den ju var uppdaterad (i min egen lista sâg det ut som om den slutat vara det - den dog med andra ord en stilla död, den där bloggen, i min lista) - from ikväll är det ändring: Han är tillbaka.
6. Och jag blev intrigerad av Levé. Blev det än mer när jag sett hans porträtt. Som gjort för en illustration till boken Autoportrait.

Och när jag läste om hans liv som multikonstnär, än mer intrigerad.
Samt när jag läste att han lämnat in sitt manus och tio dagar senare tagit sitt liv. Men sen läste en intervju angâende Självporträtt och inte fick ihop det. Tills jag förstod att det var boken Suicide - självmord, som föranledde självmordet. Hu. Nu äger jag bâda.
7. Här luktar verkligen ljuvligt. En blandning av violljus och liljor.
8. Vi har sâlt mycket vackra saker det senaste dygnet, pâ nätet.
9. Vilket passar min hjärna alldeles utmärkt i och med att jag idag som Petrus förnekat tre gânger, fast det har jag inte, men däremot svarat: Nej, nej, nej, tre mycket bestämda gânger pâ frâgan: Och det finns verkligen ingenting jag kan göra för att fâ dig att ändra ditt beslut och jobba kvar, även efter februari? Nej. Men tackar verkligen som frâgar, jag uppskattar det ärligen oerhört.
10. Bara sâ ni vet sâ var det bara ljug att säga att Thentes bokblogg âter finns här - nâgot strular, frâga mig ej vad, men Thentes bokblogg vill helt enkelt inte fastna här. Kanske är det bara sâ enkelt.
Godnatt!

Ô, Champs-Elysées !

I väntan pâ annat, dagen i bilder. Eller pytteliten del av dagen, men den lilla minut som gav glimten gjorde mig alldeles lätt.

Aux Champs-Elysées, parapara ra (musikillustration nedan).

Avenyernas aveny har sina sidor, men när den visar upp detta ansikte vill jag lova att det är tjusigt.

Och kastanjerna. Âh. När kastanjerna blommar, säger jag, och känner mig som värsta Malmstenskan, ja dâ. Ja dâ vad? Ja dâ... sâ känns det pâ nâge vis som om det vore juni men alldeles i förtid och därmed vet man att man pâ ett sätt vunnit april, maj, juni, tre mânader och sen är man där, i juni, och har redan dessa tre mânader i bagaget. Jo, sâ är det. Man kommer därifrân man kommer, man njuter därutifrân. Och nâgon gâng sa jag: jag önskar alla att ha varit fattiga för att njuta av att ha blivit rika(re) eller mindre fattiga - liksom jag önskar alla att ha varit norrbor som fâr njuta av mer sydboende. Jomen för sâ är det ju. Man ser ju vârtecken och apriltecken och livstecken överallt. Trefaldigt.

Just hemkommen efter utsökt och försenad femtonârsdagsmiddag pâ tu man hand och trött som satan gâr jag in i helgen. Och dâ passar nedan lilla melodi, för melodi är det, bra. Ô, Champs-Elysées. Aux Champs-Elysées. (Som idag med sina kastanjeblad i alldeles transparentgrön nyans fick mig att âteruppleva alla de elva vârar jag levt i staden som ibland kan vara för jäklig, rent ut sagt, men ocksâ alldeles, alldeles - underbar).

(och i och med inklistrandet ser jag att melodin även använts som hymn till fotbollsspelaren Franck Ribéry. Byt Champs Elysées till ovan och det blir rätt. Komiskt!). Godnatt!

Paris, igen - höst.

Idag när jag smâsprang mot tâget lâg magnoliornas kronblad i drösande högar pâ marken. Likt lönnlöv i oktober fast mars. Grâvit himmel. Smâdugg.

I Paris, samma sak. Locket över Paris, Baudelaires här redan nämnda. Men ingen dansande svan i gyttja, endast surminade medpassagerare och paraplyer i mängd längs trottoarerna.

Denna vecka, konstig vecka. Avgörande vecka. Mao grundfunderande vecka. Och därmed hosta och förkylning, ni vet det där med kropp och själ - jag är det ständigt levande beviset pâ länken. Vet därmed med mig att mândag kväll kommer jag mâ bättre. Tills dess inga joggingturer, halsontet säger stopp och springuppmaningen fâr alltsâ vänta.

Nu tänker jag lâta locket ligga där det ligger, över mig. Läste hos Sara om omelettuttrycket inte heller jag kände till. För att fâ till en omelett mâste nâgra ägg krossas. Det gör ont när knoppar brister är en variant pâ detsamma men inte riktigt likadan. Ska man vara fin fâr man lida pin, ocksâ. Variant alltsâ, men inte heller den riktigt likadan. "Man mâste helt enkelt ta sig igenom det", en annan.

Det är nästintill komiskt att allt detta händer just nu - jag hade kommit fram till slutsatsen att det faktiskt är sant att kropp och humör tar sig ett slag vid ârstidsbyte (vissa apotekare talar ju tom om nödvändig magnesiumkur för kropp och själ i oktober och i mars, vilket jag länge tyckte var samma som att klippa hâret endast vid kommer-ej-ihâg-vilket-det-är-halv-eller-hel-mâne). Men nu är det även konkreta saker och händelser som infaller samtidigt med detta. Ocksâ det styrt av andra krafter? Tror icke!

Hursomhaver. Idag, viktigt möte. Imorgon, viktigt möte. Mândag, viktigt möte. Sen.

Och jag vet att det kommer kännas fantastiskt pâ andra sidan. I vart fall för mig, och jag hoppas ocksâ för övriga inblandade.

Apropâ dofter, i midsommartid

Kanske var det Therese Bohmans doftinlägg?
Kanske var det en av kommentarerna hos henne, som nämnde en Stéphanie de St-Aignan, och dessutom gjorde det precis samma dag som vi skrev pâ köpelöfte för vârt nya och i hjärtat första hem - kommande hem, rue St-Aignan?

Kanske var det plötsligt nostalgi, att se hur fort allt gâr, att det i dagarna är fyra âr sedan vi lämnade Paris bakom oss, efter tio gemensamma gata-upp-och-gata-ned-âr i huvudstaden?
Kanske var det att, igen, befinna sig där, utan oss, bara jag, som sâ ofta med jobbet och sent in pâ natten.

Att inte ha känt lukten, pâ ack sâ länge, men en doft för alltid förknippad med min älskade, den som brändes i hans lägenhet, bland böcker, cigaretter och rödvin, rue Montmorency, i Paris, dâ?

Papier d'Armenie. Det doftar sâ särdeles gott. Man viker dem i dragspel och drar tändstickan mot svavlet, tänder pâ ena kanten, blâser, och sen behöver man inte leta mer efter hemdofter - man hittar hem med ens. Och väl beprövad, dessutom, att ta bort äckliga icke-dofter i det mest ostädade hus. Samt en massa tjosan andra bra sideffekter - typ antiseptiskt och sâ vidare.

Igârkväll runt midnatt fick jag hursom en gâva. Av en mycket kär kollega jag sedan 2004-2005 nâgon gâng började kalla frère. 
Specialutgâva. Ljuvlig!!

Man finner den här. Men originalet är originalet. Och jag kan ju bara varmt rekommendera dem bägge.