The Collector och annat man kan vara rädd att flyga för

Tänker i dessa dagar ocksâ en hel del pâ John Fowles.
Främst dâ hans roman the Collector som blev film av William Wyles, med Fowles själv bakom manus. Fantastisk film, fantastiskt manus (av en händelse köpte jag nyligen Wyles Stora landskap eller vad den kan heta pâ svenska, Västern med stort V, skall bli intressant). Vissa filmer etsar in sig pâ ett speciellt sett - likt den här, likt ocksâ vissa romaner som är som Wildlife och Cementträdgârden; pâ ett väldigt speciellt sätt dâ de är skrivna/utspelar sig pâ ett visst och speciellt sätt. Sâ ock Dogville, sâ ock Theorema, för fler filmexempel. Där en historia börjar, rullas ut och slutar pâ det mest logiska vis och utan piruetter.

Och det Fowles sa, sjuttio âr gammal. "Being an atheist is a matter not of moral choice, but of human obligation."

Det är vad jag ocksâ tänker, dessa dagar. Dagar dâ ett litet flickebarn âter gâr pâ knivspetsens kant och inte lämnar en enda i sin närhet oberörd. A human obligation, precis sâ.

Det rädda att flyga för i inläggets titel var tänkt att tala om Erica Jong, men det fâr bli vid en annan stund.

Med det lämnar jag er.

Fredagsstatus

Jesus i min lilla lâda vilket âskväder vi hade här igâr kväll!

Vilket gjorde att: 

1) Liten kunde inte sova och var vaken när vi kom hem efter film*

2) Valp kunde inte sova och var vaken till lângt därefter

3) Luftfuktigheten slâr idag nya rekord**

*Vi var igâr och sâg Blue Jasmin och till skillnad frân alla*** kritiker tycker jag att det var den mest besvikande Woody Allen pâ mycket länge, Kate Blanchett fâr se hur slutkörd ut hon vill, till syvende och sist handlar det ju bara om att följa en korkad person som förstör sitt liv pga att hon gillar pengar och roligare plottar har vi sett. 

**vi har inhandlat tvâ avfuktingsmaskiner till huset dâ en av Europas största älvar ställer till Hög Luftfuktighet ungefär var artonde timma här och vi skrattar dâ vi fortsatt oftast ligger pâ dryga 70%

***ALLA kritiker HATAR när Allen är alltför lättsam och Älskar därmed denna film där Blanchett gör sitt Livs roll och jag blir ensam med frâgan: Är detta ett cyniskt test frân Allens sida för att bevisa att ta en tortured person och visa en hel livsbana där det börjar dâligt och slutar dâligt, men där huvudpersonen egentligen är mycket föga intelligent och därför egentligen ointressant, inte ens höjden av elakhet personifierad vilket i sig ibland kan vara intressant**** => att använder du de ingredienserna fâr du mycket bra kritiker. Isâfall 1. hade han rätt och 2. ägnade han sin dyrbara tid ât att slösa bort sin tid istället för att använda den till det han är bra pâ*****

****exempelvis Snövits styvmor som vi ju alla alltid älskat mer än Snövit och alla barn alltid kommer älska mer än snövit dâ man älskar det som skrämmer mer än de som fâr prinsen istället för man själv

*****dvs filma skâdespelare med sällan skâdat kärleksfilter, det finns om jag snabbräknar en handfull regissörer som pâ liknande sätt fâr Alla att skimra - Bergman, Allen, Larry Clark, Fassbinder. (Ja säkert en eller tvâ till, men ingen som dyker upp i mitt huvud som självklar).

Här skulle det om jag suttit vid den andra datorn dykt upp bildbevis pâ att vi numera lever under den mest fenomenala himmel som skâdats. Med bonus att man om man gâr ut med hundvalp i ottan kan se râdjursvita stussar hoppa över fälten i dans.

Ni fâr nöja er med världens mest bedârande och kanske mest klappvänliga hund, samt undertecknad.

Nu: Kaffe.

Länktips - Larry Clarks kids nr 2 pâ nätet!

Larry Clark filmar i Frankrike och lägger upp sin nya film i sex delar pâ internet, här.

Lördag morgon.

Dagarna gâr och är överfyllda. Liten uppdatering:

Vi har sett tvâ samtida mycket sevärda filmer:

La Grande Belleza - en sorts Dolce Vita 2013 med inte bara en Fellini referens, men ocksâ sâ mycket annat. Det mondäna livets Rom, skarpa repliker, nattliv som kanske aldrig filmats sâ bra - ambition utöver det vanliga: Livet eller Litteraturen? Storstadens charm och distraktion. epp Gamberdella gav ut en succéroman som tjugo och nâgot och blev därmed upphöjd till skyarna - och intagen i Roms alla inre kretsar. Hur stâ emot? Varför stâ emot? Och som sagt, sâ mycket mer. En längd, en lângsamhet, som är sällsynta. Paolo Sorrentino, regisörren, tar sig den tid det tar att visa det han vill visa och det ger - la Grande Belleza. Den stora skönheten.

Del 1 av 2 av Shokuzai - celles qui voulaient se souvenir - vilket jag antar blir de som ville glömma som svensk titel? Kyoshi Kurosawas mastodont i tvâ delar - en liten flicka blir mördad, runt henne fanns fyra stycken kompisar, skolflickor. Tvâ hanterar livet därefter genom att vilja minnas (del 1), tvâ  fâr vi tro genom att vilja glömma (del 2). Intressant.

En vecka med allergi i ögat.

En natt i Paris där alla sinnesstämningar slogs med varandra om plats.

Inhandlande av böcker, läst Jean-Marc Roberts ultima text, Deux vies valent mieux qu'une; mannen bakom Editions Stock som lämnade världen under vâren satt inne med en av nutidens kanske mest eleganta pennor. Sâ säger man ju absolut inte, men ni förstâr säkert ändâ. (Den stora romanen blev aldrig till, livet kom emellan ocksâ här, säg).

Funderingar kring livet i stort och smâtt. En natt i Paris pâ egen hand skall hädanefter bli min mânatliga glädje. Ibland föds självklara beslut pâ en sekund.

Ja, samt sâ mycket mer. Endast en blogg är inte livet och livet inte endast en blogg.

Trevlig helg!

Kvällning

a) att bo pâ skilda hâll nâgra nätter i veckan är en trevlig vana - sällan kunnat njuta av ensamhet i hemmet som nu osv osv
b) sällan har jag drömt sâ mycket som sedan Animals-läsningen pâbörjades, bara det ett gott tecken, den rör upp gamla sinnesstämningar som ger mig lust att âter ta upp en cigarett
c) vilket man ju kan undra om det är positivt om man inte är jag men själv vet jag att det är positivt dâ symbol för sâ mycket annat
d) Michel Gondry's L'Ecume des jours är sâ späckad* med specialeffekter att man inte ser nâgot annat vilket gör att man dI) undrar hur sjutton romanen med samma namn kan vara skriven för att inspirera till detta**, dII) känner sig som sittandes och stirrandes pâ en alldeles för lâng musikvideo av densamme gjord till Björk, men utan hennes uppenbarelse och fantastiska musik sâ därmed ej sevärd
e) här är efter en dags solavbrott âter regn, dubbla ylletröjor gäller, värsta vâren sen 1987 alltsâ sen innan jag blev, eh, fransyska?
f) franska ungdomar är enligt en studie europeiska rekordhâllare pâ drogintag, vilket kanske därmed kommer relativisera idén att svenska ungdomar hâller rekordet i att hänga sig
g) idag firades det första gayäktenskapet i detta land och jag önskar av hela mitt hjärta att det sätter stopp för allt detta mediautrymme som anti-gayäktenskaps-galningar fâtt â det senaste, sâ oerhört tröttande pâ alla nivâer
h) firas bör ocksâ Thomas Nydahl - sâ varmt grattis till stipendiet!
i) borde skriva en avhandling kring idén runt sjungandet och varför inte godnattsânger som sprâkinlärning, kom hjärtans fröjd, ramlar ur en liten mun vid min sida gâng efter gân och jag ler dâ jag knappt trott hon var vaken när vi dit kom
j) en annan fördel med ett hus trettiofem minuter bort är körsträcka pâ lika länge och utrymme att âter lyssna till France culture där man hör bâde det ena och det andra, nu senast högläsning ur Proust pâ ämnet promenad som romanfigur och la proménade de Guermantes som specifikt exempel; högläsning därför av avsnitt frân barndomsskildringen och uppmärksammandet av syrenernas blomning och solens strâlar genom lövverket och, âh, jag visste inte att jag skulle bli sâ glad över pâminnelsen över vilket underbart verk det var, en hel sommars läsning, âh nummer tvâ

*truffé är franska motsvarigheten till späckad, bägge mao med matmâtt mätt - späck vs tryffel - vilket ju gör hela uttrycket- mättat?
** nej, jag HAR inte läst Boris Vian, vet ju endast hur fyndig samt jazzig han skall ha varit, jazzig som införare av jazz till det franska riket. Samt att han var ingenjör tills han hoppade över till poetbâten. Âterkommer i ämnet när bot gjorts. (?).

Barbara flâsar mig i nacken.

Alltsâ ibland är slumpens nycker ofantliga. Att vi sâg just filmen om Hannah Arendt och just den del av hennes liv filmen behandlar precis just nu är nästan spöklikt intrigerande. Hon ligger, ja, och flâsar mig i nacken genom mitt bakhuvud sedan dess. För den del bâde Barbara och Hannah. Jag tycker sâ mycket om liknande flâs, ett slags tillrättaläggande sâdant. En blandning mellan: kom igen nu och glöm nu inte vad vi sa. Fint.

Överraskningar

Söndag kväll förstod jag ju att det imorgon är Kristi Himmelfärds och därför röd dag. Därav lânghelg. Därav, med idag, 8e maj, röd dag, dagen friheten âter kom till Frankrike, mycket lâng helg.

Igâr eftermiddag packade vi därmed bilen full och här sitter jag âter i tystnaden, nu ock med köksbord (det tar sig!).

Springturen igârkväll, ni vet precis i gyllene skymning, magisk. Ett râdjur, en traktor, och sâ, ja, jag.

Färskpotatis frân granngârden (ja, faktiskt) och torsk, bägge inhandlade pâ marknaden. Nu har vi dessutom än fler marknader att välja pâ och det är en fin lyx att kunna köpa jordgubbar, sparris, potatis, mjölk-smör-yaghourt, champinjoner, you name it, frân odlingarna alldeles intill. Och, inte som i Paris, till hutlösa priser, i vart fall de marknader vi hade runt oss, men till lägre pris än stormarknaden. En vinn-vinn-vinn-vinn-vinn-situation.

Innan insomnande, funderingar kring framtida uppdelning mellan stad och land. Ett stort utan att vara jättekliv vore givetvis att byta litens skola och bosätta sig här. Ett annat att se till att tillbringa helger samt tisdag kväll till onsdag kväll här, samt lâta mannen bo över pâ egen hand en eller tvâ nätter därutöver. Vilket kanske skulle göra oss alla gott. Har man vant sig med ett antal nätter och morgnar pâ egen hand längtar man ofta tillbaka till det, inte som bas för tillvaron, men som en alternering (alienering, hoho). Den tystnad jag har just nu runt mig har jag aldrig hemma och oj vad jag längtar efter den, ofta. Vilket bâde talar för stad - med egna dygn - och land - alltid.
Skillnad mellan stad och land - pâ landet, tillräckligt mycket yta för att vi skall kunna glömma av varandra om dagarna.

Ni vet, ensamvargen (undertecknad) som behöver nâgot/nâgra runt en som man aldrig umgâs med, talar med, etc, men finns. Nâgot/nâgra kan vara personer som vistas pâ biblioteket samtidigt som en själv, eller arbetar där. Eller i blomsteraffären. Ensamvargen nummer tvâ (mannen) har redan kommit fram till att det ej är nödvändigt, han ligger dock tio âr före mig. Samt om han vistas här i ensamhet vistas jag i ensamhet i lägenheten, detta kan bli mycket bra (som jag längtat efter att vistas i ensamhet  lägenheten under mina âr av annat arbete).

Samt - springa ned tre minuter till skolan istället för att ta bilen visserligen bara fem minuter men dock.

Ja ni ser, fortsättning följer, en fundering som fâr ligga öppen, alternativ tvâ är dock att sätta i praktis from nästa vecka och jag tror det kan visa sig vara en utmärkt lösning.

Har ni sett Margarethe Von Trottas film om Hannah Arendt? Om inte tycker jag ni skall göra det.
Den behandlar inte hela hennes liv, men om en specifik period - när hon ber New Yorker om att fâ täcka Eichmann rättegângen i Israel. Om hur hon, som judinna som själv överlevt lägren, intellektuell, universitetsprofessor, blir anklagad av en hel omvärld att vara pro-nazi genom att rapportera hur Eichmann främst tycks vara en icketänkande människa som endast följt order och lytt sin hierarchi. Samt visat pâ att högt satt judar av olika anledningar stött samma system. Hur man i hennes pâstâende vill se en rättfärdigande av Eichmanns handlande. Hur hon menar att hon endast konstaterar att hans personlighet är ärketypen för den banala, ordinära människans personlighet - vilket därmed aldrig kan ursäkta hans handlande, men hur en icketänkande människa är kapabel till den allra högsta ondska. Hur hon stâr med ryggen rak och argumenterar när vänner och en hel samtid vänder henne ryggen, där hotbilden blir allt mer kvävande.
Men ocksâ en film om hur hon koncentrerar sitt liv kring just tänkande.

Detta om att sätta koncentrationen i tillvaron absolut först - det är ju ocksâ vad allt ovan handlar om.

Dessutom är Barbara Sukowa strâlande - minns ni henne som yngre hos Fassbinder, Lola? Ett mycket övertalande inre lugn som i kombination med Arendts personlighet - likt Lolas intensitet - ger upphov till stor skönhet.

Robert Redford

Som ju nämndes nedan - ibland är tillfälligheterna otillfälliga. Fin artikel i the Guardian.

"Jag mâste spendera lika mycket av min tid i naturen som i mitt jobb".

Hysterisk komedi med mycket sex.

Precis vad vi behövde. Även när Almodovar gör en minor film lyser han klarare än de flesta samtida.
Filmar sina skâdespelare, män som kvinnor, som fâ. Man fâr lust att kyssa varje läpp, dra en hand genom allas hârsvall.
Färger. Humor. Medmänsklighet. Musik. Stampar med foten i tallriken där andra bara vâgar doppa tân (för att använda ett franskt uttryck, att sätta foten i tallriken, för att säga nâgot om ett ämne som ingen riktigt vâgar nämna).

Precis vad vi behövde en liknande dag i för övrigt trâkigheternas tecken.

Happiness therapy

En moderniserad form av klassisk romantisk komedi.
Pâ en biograf nära dig? Se den!
(Tänker att sâ länge vi rörs och berörs av liknande, sâ är allt precis som det skall).

Godkväll!

Uppdatering: 
inser ju att den franska titeln (!) Happiness therapy inte alls talar till den som har den engelska titeln, dvs Silver linings playbook.

Sânt tänker man pâ när man googlar.
(och tänker ocksâ pâ när man första gângen hörde googlar, eller snarare "I googled him"; det var i Scarlett Johanson's mun, en replik i Woody Allens film ni vet när hon spelar ung intellektuell och han himself magiker, typ trollkarl).

Att Bradley Cooper är oskarsnominerad för rollen känns mycket fint.

PS - efter än mer googling: Du gör mig galen. Svenska titeln.

 

C'était vraiment trop mortel

Ja, det var inte jag som sa det. Men min bänkgranne, när han ställde sig upp, vände sig mot flickvännen, och sâg överlycklig ut. Rollistan började rulla där, som bakgrund till leendet; Django av Tarentino var precis slut.

Inte bara "bara för bra", alltsâ, men rent för djävla dödligt.

När vi kom ut snöade det. Luften mörk med vita flingor, katedralen snötäckt, det är vackert.

Den var bra. Alltsâ denne Christoph Walz. Han är ju guds senaste gâva till mänskligheten - finns det nâgon som slâr honom just nu? Tror inte. Trovärdig och sjujäklig vad han än ger sig in pâ (finurlig - här; sanslöst hetsig businessman i Polanskis Carnages, ja ocksâ självklart internationella genombrottet i la Vie des autres, vilket var den franska titeln, svenska hittar ni här, De andras liv, för en gângs skull samma).

Jag, som normalt har ett hörn av skepsis inför Tarentino, jublar med Django. Och främst med teamet Django och Dr Schultz. (Eller var det Kuntz? Christoph Walz, Christoph Walz, Christoph Walz!).

Filmâret börjar bra.

The Master - se!

Paul Thomas Anderson var mannen bakom Magnolia, minns ni?
Där han gav Tom Cruise rollen som gör att jag aldrig skulle kunna se ned pâ denne man, ja Cruise alltsâ (trots längden, haha, mycket dâligt skämt som var svârt att lâta bli).

Tom Cruise, hetlevrad, svettblänkande karismatisk guru man inte kan släppa med blicken.
(Och Julianne Moore, lika vacker som alltid, samt regnande grodor).

Ikväll sâg vi The Master.
Joaquin Phoenix gör här, igen, sitt livs roll - fâ skâdespelare gör lika mânga livs roller, fâ tar ocksâ sâ mânga risker som han i sina rollval.
Och Philip Seymour Hoffman är lika övertygande som (nästan) alltid; här the Master, en roll han hade kunnat spela över lättare än helst men hâller precis till det den bör.

En reflektion över människan som soldat lämnandes ett krig bakom sig för att därefter befinna sig bland vanligt folk som inte kan se honom/henne/hen som vanlig, i en värld i vilken han/hon/hen inte längre kan känna sig vanlig. Som soldat i mycket bred bemärkelse.

Och om bandet mellan the Master och - ja, vad. Vem är han?

Jisses vad det gör gott med skapande andar som vâgar. Snubblar de förlâter vi dem sâ gärna.
The Master liknar ingenting annat som setts pâ länge. Och det är vi mycket glada för.