Solsken i blick. (Tvâ genier i kombination: Bergman och Mozart).

Familjelegenden vill att undertecknad som mycket liten satt som förtrollad vilket ju i sig är passande dâ det handlar om en Trollflöjt.

Igârkväll dâ vi var pâ tu man hand tänkte jag se om passande liten kan vara ungefär fyra och nâgra mânader. Det var det.
Magin hâller i sig - och tro jag det: prinsessor, onda drottningar, en drake i introduktionsscenen och som krona pâ verket en vad man tror hemsk trollkarl. Samt musiken som trollbinder liten som stor. Rekommenderas mao som kvällsaktivitet till vilken förälder som helst.

Redan ouvertyren. Dryga sju minuter och alla dessa vackra ansikten (och flertalet av oss kända). Knäpptysthet och koncentration. Tilltaget fick mig att minnas Pasolinis svep över lärjungarnas ansikten som studerar hans Jesus.

I övrigt följer ju sedan guldkorn pâ guldkorn.

Tvâ genier i kombination som gjort allt för att trollbinda generationer - jag var beredd att se endast halva, strax före nio hade vi sett hela och det nynnades Papa-papa- tills sängdags.

Godmorgon!

Woody Bergman

Whatever works.


Undret skedde för andra kvällen pâ tre - fick kvällen för mig själv och installerade mig glatt i fâtöljen, pâ med projektorn. Whatever works, Woody Allen. Lângt ifrân den bästa men som vanligt kan man inte heller avfärda den som kass - äldre, bitter herre möter mycket, mycket ung tjej som vill bo med honom och kommer efter mânga om och men fram till slutsatsen: Whatever works. Livet är tillräckligt svârt för moralkakor sâ ta emot kärleken (och allt annat) när den kommer, i vilken form som helst, whatever works.
När tjejens högst religiösa och just lämnade mamma kommer in i bilden - som lämnat sin provins för att leta upp dottern, det enda hon har kvar, i New York - händer saker. Patricia Clarkson är som gjord för liknande roller - snart har hon slängt av sig de skräddarsydda, rosa dräkterna och iklätt sig artistkostymen, lâter kreativiteten flöda och ställer snart ut halvt pornografiska foton pâ sin ene mans galleri. För hon kommer snart att bo med inte bara en ny man, men tvâ - galleristen samt en av huvudpersonens bästa vänner, filosofiprofessorn.

Som sagt. Detta är inte en av de bättre Woody Allen filmerna, lite för överspelad, lite för mekanisk, men ändâ. Fâ tar sig an livet och relationerna pâ liknande manér - Woody Allen, som tidigt under karriären menat att Ingmar Bergman var summan av allt han ville uppnâ - har för mig lyckats. De har samma attack, samma perspektiv. Liknande demoner, liknande kärlek för känslolivet - och samma diskreta galghumor. I Woody Allens filmer är humorn uppenbar. I Bergmans filmer svärtan. Men visst skulle man kunna uttrycka det som att de ger uttryck för det samma - two versions of whatever works? Som ser ut att vara motsatta men är varandras spegelbild?

Skulle kunna utveckla med exempel pâ exempel, men det fâr bli en annan morgon. Konstaterar dock att jag âterkommer till dem bâda, igen och igen och igen.

Vargtimmen.

Plötsligt händer det. Fyrtiosju âr efter inhandlande kan jag äntligen se den, Vargtimmen. En liten som somnar tillhör ej till vardagen och det som för mig bör vara vardag är blivet till sällan, säg sällsynt. Nâ.

Finns det nâgon som fângar samlivet som Ingmar Bergman? Han ryggar inte för nâgot, är inte rädd för nâgot tilltag. Allra minst för att te sig löjlig - samme man som i dagböcker talar om kanske inte rädslan men spöket av Andra stâr rakryggad upp och ger sitt. Ytterst inspirerande. Ytterst kärleksframkallande.

Har läst sâ olika teser och tyckande runt Vargtimmen att jag häpnades av nâgot som "var den inte tyngre". Ser i den nâgot som för mig är en sâ konkret verklighet att jag inte ser det som vare sig betyngade eller tungt, snarare rakt pâ sak, ärligt, tilltalande. Det tilltalar mig. Det talar till mig. Som fâ gör.

Samlivet. Som till en början inte kan vara nâgot annat än vargtimmen. Som för vissa inte alls behöver sâ vara, men för andra alldeles uppenbart sâ. Till en början anledning till skuld, anledning till frâgeställningar, anledning till tvivel. Som allteftersom, likt Vargtimmen, ter sig som det enda som nâgonsin skulle kunnat vara. Vägen är ej rak.

Och Georg Rydberg. Och Ingrid Thulin. Och Max von Sydow. Och Erland Josephsson. Och Liv Ullman. Bara detta att kunna filma människor sâ ytterst nära. Stor och sällsynt konst.

Larmar och gör sig till

En présence d'un clown - i en clowns närvaro, den franska titeln.
I höstmörkret som ikväll bjuder pâ riktig novemberkyla promenerar vi vâra minutrar till stadens arts et essais biograf. Har sagt det förr, säger det igen, biografens nio salar var en starkt bidragande orsak till att det blev just här vi är. Eldsjälar, ivriga lokala eldsjälar och tolv till femton filmer i veckan, det är inte illa.

Ikväll: Larmar och gör sig till av "vâr" alldeles egen Bergman. Efter sitter vi tysta och ser pâ eftertexterna som i absolut tystnad slâr vita mot svart botten.

Jag sjunker. Jag sjunker. Ja, sâ är det. Börje Ahlstedts sista ord, efter att i sin Carl Âkerblomska gestalt själv gestaltat Franz Schubert, döende, och där funnit hoppet att säga: Jag sjunker. Jag sjunker inte längre. Jag lyfter.

Larmar och gör sig till är en märklig historia och handlar just om detta. Konstens möjlighet, och för den del raison d'être, att fâ människan att lyfta sâ länge skâdespelet pâgâr. Det verkliga livet är mer snorfyllt, blodspottande och avtagande än sâ. Jag sjunker.

Som i flera av Bergmans verk gâr den vacklande skönheten pâ silvertrâd.
Det vackraste och mest ömtâliga hand i hand.
Det är bâde utomordentligt bra och vansinnigt dâligt, samtidigt. Eller om vartannat, skall kanske preciseras. Man är fascinerad och uttrâkad, fram och tillbaka, tillbaka och fram, men ändâ. Fâ iscensätter liknande.

Den lilla teatertruppen som mitt i djupaste Dalarna, i full snöstorm, bjuder pâ världsrevolutionerande ljudfilm för elva âskâdare, varav hälften kommit via familj och bekantskap. Men de gör det. Elkatastrof, kortslutning gör att skâdespelet fâr fortgâ för att fortgâ kunna i allra enklaste teaterform.

Magin opererar. Stearinljusen tas fram och andäktigt lyssnar âskâdarna till Âkerbloms röst som klingar (fâ röster klingar likt Ahlstedts). För en liten stund glöms snöstormen, blodspottandet, livsödet.

Vi gâr hem och tar vägen om där vi snart skall bo. Vâra steg ekar över de kullerstensbelagda gränderna. Skuggorna gâr djupa i det oranga lyktskenet.

Nu: Fiskgryterester. Tack Ingmar Bergman.

Vargtimmen, uppföljning

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.

Ingmar Bergman
 
Charlie hade rätt. Efter kommentaren var jag tvungen att googla och föll pâ ovan nämnda citat, som faktiskt är Bergmans synopsis till filmen Vargtimmen. Som jag blev väldigt intresserad av att leta upp när jag läste vidare (se nedan).
Pâ Wikipedia finner man vidare att "Vargtimmen kallas den tid före gryningen som infaller ungefär 03.00 - 05.00 och då kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner. [källa behövs] Moa Rautenberg skriver i sin bok Vargarnas återkomst: Vargtimmen är nattens sista timmar på dygnet, precis innan dagsljuset återvänder. I folktron är vargtimmen dygnets svåraste timmar. Det påstås att det föds fler barn under dessa timmar än på resten utav dygnet. Likaså sägs det att fler också dör under dessa timmar. Vidare tror man att det är under dessa timmar vi plågas utav våra värsta mardrömmar, och att den sömnlöse vid samma tidpunkt upplever svår ångest.[ifrågasatt uppgift].

Bergmans affirmerande ton tycks mig mer poetisk...Hursom, kanske kan man tänka att mellan natt och gryning och mellan skymning och natt är det ganska lika ljus och stämning? Hursom valde vargen vid upprepade tillfällen det sistnämnda som sin vargatimme, sâ jag antar att man därmed kan säga att bägge gäller (hehe).

Nu mâste här som sagt letas film.
 
Sverige 1968. Regi och manus: Ingmar Bergman. Foto: Sven Nykvist. Musik: Lars Johan Werle. I rollerna: Liv Ullman (Alma), Max von Sydow (Johan), Erland Josephson (Baron von Merkens), Gudrun Brost (gamla fru von Merkens), Georg Rydeborg (arkivarie Lindhorts) mfl.

Längd: 89 minuter.

"På en karg klippö bor stafflimålaren Johan Borg med sin gravida hustru Alma. Johan finner inte längre inspiration för sina tavlor i det stränga landskapet och hans oförmåga att arbeta går hand i hand med att han glider in i en sinnessjukdom. Han plågas av svårmod och grubblerier och börjar se syner.

Vargtimmen är kanske den märkligaste av alla Bergmans filmer och på den tiden det begav sig möttes den av blandade reaktioner från en förbryllad kritikerkår. Vissa tyckte att filmen var en konstnärlig tillbakagång för Bergman, andra tyckte att Vargtimmen var en av de vackraste filmer de sett. Någon beskrev Vargtimmen som en skräckfilm som tillochmed Hitchcock skulle bli avundsjuk på, i sin skildring av mänsklig ångest till döds. I Danmark rådde samma oenighet som i Sverige bland kritikerna. Filmen fick en så plötslig premiär i vårt grannland att man direktöversatte namnet till Ulvetimen, det betyder inte någonting alls på danska. Det intetsägande namnet till trots så beskrevs filmen som iskall med vulgär expressionism och effektsökeri. Danskarna uppfattade den både som en stor besvikelse och som en film som väcker eftertanke i den gripne åskådarens sinne. Även den engelska kritikerkåren hade delade meningar om filmen. Filmen betraktades av Times som en ren skräckfilm medan tidningen Evening Standard oroade sig för Bergmans egen psykiska hälsa, de menade att han inte hämtat sig sedan Persona (som trots att den hade premiär före Vargtimmen faktiskt spelades in efter den) och att hans tillstånd fortfarande var skrämmande kritiskt. Vidare ansågs Bergman ha filmens mest förvirrade skaparande.Vargtimmen är så fylld av paralleller till Bergmans tidigare verk att en kritiker tyckte sig få en känsla av déja vu, att detta bara var en Bergmanfilm som innehåller flera andra Bergmanfilmer. Men faktum är att det här är Bergmans enda rena skräckfilm och det i sig gör att den skiljer sig från allt han gjort, både före och efter Vargtimmen".

"Vargtimmen, svensk långfilm med premiär i december 1967.


Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, vilket Ingmar Bergman jobbade på redan 1965. Här skildras, liksom i andra Bergmanfilmer, åter konstnärens roll men denna gång på ett mycket mer intensivt och desperat vis. Man får följa den plågade målaren Johan Borg (Max von Sydow) och dennes hustru Alma (Liv Ullman) vilka tampas med vad som verkar vara ett slags demoner (bl.a. gestaltade av Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand). Som tittare är man emellertid aldrig helt säker över huruvida dessa demoner verkligen existerar eller om de bara är produkter av en sjuk människas fantasi.
Liksom Persona är filmen ofta självreferande och man påminns om att det är film. Vid textsekvenserna i början hör man Bergman tala med medarbetare under inspelning och sen ge order om tagning precis då handlingen rullar igång. Filmen är dessutom upplagd som en dokumentär där någon gjort en film om en känd konstnärs försvinnande, baserat på intervjuer med hustrun och på konstnärens egna dagböcker.
Som så ofta hos Bergman ges inga svar. Konstnären brottas med sina bokstavliga demoner i en rad suggestiva och groteska scener och deras roll kan till stor del naturligtvis vara symbolisk. Är de kritikerna? Konstnärens egna orimliga krav på sig? Något annat?"