Tänk vad ett litet pass kan göra

I somras upptäckte vi som sagt efter tre tur och retur resor Frankrike-Sverige emellan det ingen flygplatsarbetare upptäckt - att mitt pass gâtt ut. (Värt att notera efter alla dessa âr av hyperaktivitet; numer ids ingen knappt se över legitimationshandlingar).

Hursom. Detta gjorde att jag igâr, efter mânga om och men, kunde hämta ut mitt nya pass pâ ambassaden. Vilket i sin tur innebar att jag gjorde en rekordkort tur till Paris. Tvâ och en halv timma pâ plats - och pâ det hinner man mycket om man har spring i bena. Och det har jag.

 Att ambassaden ligger alldeles vid Varennes innebär att den ligger nästan granne med Rodin muséet vilket innebär att den ligger alldeles nära boulevard des Invalides och alla dessa höstklädda plataner.

 Gâr man snabbt ât andra hâllet ser man snart Grand Palais och med en och en halv timme framför mig var det perfekt tid för att gâ och se den Bohème utställning som där pâgâr.

Precis där tog mitt batteri slut; sâledes ocksâ vidare fotobevis.

Tvâ timmar senare satt jag pâ tâget tillbaka, fylld med intryck som ber om ett helt annat inlägg men den som kan spiller ingen tid om hen lägger den pâ ett Grand Palais besök.

Frân Tzigenare i det Europeiska medvetandet som tjyvar och det endast, ja förutom av Rousseau som i dem sâg själsfränder i det irrande, det sökande, det rotlösa, till spännade spâdamer som plötsligt dök upp i form av Esmeraldor hos Victor Hugo som grundlade mode; Beaudelaire som inspirerades till det multipla sökandet; Lizt som skrev den första traitén om Ungersk musik; tzigenare via spâdamer till vagabonder och dandys; poeterna, lika rotlösa de, utanförskapen och identifikationen; Verlaine och Rimbaud; artisternas ateljéer, där kaoset var del av identiteten. Ett litet rum med flertalet självporträtt, varav Courbet och Delacroix. 

Hemresan delades med Léon Bloy.

Klart slut. Over and out.