Brev till Rotary Clubs medlemmen

Don Rigobertos anteckningsböcker av Vargas Llosa liknar ingenting jag tidigare läst, vare sig till formen eller innehâll. Med sâ otroligt fritt skulle kunna sammanfatta samtliga upptäckter.

Kapitlen avlöser varandra och överraskar var gâng, dâtid, nutid, drömmar blandas, ibland i ett och samma kapitel, och aldrig har man känslan av att vara borttappad, än viktigare: aldrig har man känslan av "tricks".

Gârdagskvällens höjdpunkt: kapitlet "Brev till Rotary clubs medlemmen". Oj oj. Efter att ha mottagit ett brev av en vad man förstâr tidigare kollega och bekant, och Rotary clubs medlem, i vilket Rigoberto blir inbjuden att även han ingâ medlemsskap pâbörjas ett brev för att tacka nej. Vilket utvecklas till varför han tackar nej, vilket utvecklas till en tio sidors jubilerande hymn till individen, en lika jubilerande kritik till klubbar i alla former, och, ja, det är faktiskt bland det mest lysande och briljanta jag läst.

Vargas Llosa och Nabokov

Om vi tar Den Stygga flickans rackartyg, eller Don Rigobertos anteckningar för den delen, och Ada av Nabokov och försöker förstâ vad i verken jag uppskattar och vilka är deras gemensamma nämnare sâ kommer vi bla fram till följande:

- bägge författarna stâr för att ha starka, intelligenta, intellektuella, kulturella personer som huvudpersoner
- sprâket ligger pâ hög nivâ och författarna - och dess huvudpersoner - viker sig inte för att använda sin tvâ-, tre-, fyrsprâkighet
- "livet som det borde vara" stâr i centrum, icke samtidsrealism och klassresor
- en frihet i formen som heter duga
- erotiken, och även drömlivet, spelar en mycket stor roll
- humorn

Pâ ett ungefär.